Mathias Tegnér

För ganska exakt ett år sedan satt jag och bläddrade i tidskriften Neo, när jag var på väg hem till mitt kära Tyresö. För dem som inte läst Neo är det en tidning med hjärtat till höger. Jag skulle, kanske lite slappt och slentrianmässigt, beskriva den som reaktionär, men själva beskriver de sig som Sveriges borgerliga samhällsmagasin. Hur som haver är många av texterna gedigna och läsvärda. I sagda tidning framgick att tidningen ska läggas ned, vilket är ganska tråkigt. Vidare förstod jag att tidningen använt principen att ”aldrig publicera något som en intelligent läsare redan vet eller kan räkna ut själv.” En spännande princip, som det är lätt att ha sympati för. Kort sagt, det finns mycket i Neo:s ansats till samhällsdebatt som är spännande, även om jag personligen har en annan syn på politik och hjärtat till vänster.

Det jag inte förstår är dock varför de konservativa per se verkar vara för någon form av parlamentarisk söndra och härska strategi. Går det inte att vara konservativ och samarbetsinriktad? Det är ju uppenbart att Hitler aldrig hade kommit till makten om högern inte hade haft den strategin på 30-talet.

Hur kan alla dessa kloka teoretiker, cykla så tydligt i diket och vilja kasta Sverige ned i kaos och spela ett före detta nazistparti i händerna. Att många av Neos konservativa skribenter också var påhejare av att välta den nuvarande regeringen övergår mitt förstånd. Alla som föreslår en sådan strategi och vill bli tagna som seriösa samhällsdebattörer måste också förklara vad som ska ske och hur Sverige ska styras efter regeringen är borta. Att gå till sängs med extremhögern för att slippa ett vänsterstyre har ju prövats förut, med väl känt resultat.

Tacka vet jag gamla socialdemokrater och socialliberaler. Dem kan en lita på och de sätta Sveriges bästa före kortsiktigt politiskt spel. Detta visade båda av 90-talets politiska giganter, Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg i debattartiklar i oktober förra året.

Ingvar Carlsson i DN

Bengt Westerberg i DN

Det är lätt att i magasin eller tidningar uttrycka radikala åsikter och att göra det utan att ta hänsyn till konsekvenserna. Jag har bara svårt att förstå hur människor, till exempel flera av Neo:s skribenter, som bevisligen är synnerligen intellektuella, är beredda att riskera så mycket av vårt vackra land för den mycket tillfälliga njutningen att välta en regering.