Fem myter om det dödliga våldet

När jag kom in i riksdagen 2014 hade jag aldrig kunnat tänka mig hur politikens fokus skulle förändras under dessa 2,5 år. Mandatperioden har hittills präglats av politisk osäkerhet, flyktingkris, samt gängkriminalitet och nu terror, även om en mängd andra frågor behandlats och hanterats, men inte helt hamnat i strålkastarljuset.

Hade någon förutspått detta och sagt till mig det när jag tog denna bild, min första dag i riksdagen, hade jag inte trott dem.

Dessa kriser som i mediedramaturgin avlöser varandra, ihop med ihärdigt politiskt opinionsarbete från vissa grupper, har lett till den ganska utbredda åsikten att allt går åt fel håll. Det är naturligtvis en sanning med modifikation och exempelvis OECD har ju på punkt efter punkt hyllat Sverige.

Det är därför slående att många som anför att Sverige är ett land i kris, de inte tycks ha drabbat av detta elände själva utan mest ha kunnat läsa sig till det på mer eller mindre obskyra sidor på internet.

Avsikten med denna text är inte att raljera över den oro människor känner eller överpröva hur välgrundad den är. Tvärt om är oron och otryggheten ett problem som inte får viftas bort. Utmaningen är att å ena sidan att ta den växande oron på allvar och föreslå olika trygghetshöjande åtgärden, men å andra sidan måste också oron mötas med faktiska argument kring hur verkligheten faktiskt ser ut. Kort sagt kan inte tankefigurer som inte har sin utgångspunkt i hur verkligheten faktiskt ser ut, få stå oemotsagda.

Ett område som ofta pekas ut som extra problematiskt är brottsutvecklingen. Bland vissa grupper av människor anförs att brotten ökar generellt, allt ifrån våldsbrott och vardagsbrott till sexualbrott. På sociala medier finns ofta en medföljande underton av vilka befolkningsgrupper som ligger bakom denna ökning. Denna desinformation är farlig för Sverige och skapar oro i hela samhället och riskerar att hota den sammanhållning som hela samhällskroppen är uppbyggd på.

Jag menar inte att vi ska bortse ifrån att det just nu pågår någon form av gängkrig i Sverige, utan se detta problem för vad det är. Först när vi gör det kan vi vidta åtgärder som är relevanta. Det kan handla om skärpta straff för vapeninnehav, vilket nu ligger på riksdagens bord. Det kan också handla fler anställda inom polisen, vilket nu också är verklighet.  då det aldrig förr har funnits så många anställda inom polisen, som nu. Jag är också glad för att den socialdemokratiska partikongressen slog fast att vi ska verka för 10 000 fler poliser. Det är bra och det behövs. Slutligen måste vi fortsätta öka intagningen på polishögskolorna för att säkra en långsiktig hög nivå av utbildade poliser.

På lång sikt måste naturligtvis också ojämlikheten minska i hela samhället och kvaliteten på våra skolor öka. OECD har pekat ut Sverige som ett av de länder som har störst skillnader inom skolan. Detta kan inte fortsätta! Svenska skolan måste bli mer jämlik, inte genom att försämra bra skolor, utan genom att allokera pengar klokare. Det måste finnas mer resurser för tidiga insatser i skolan. Det är enbart med den typen av förslag som rekryteringen till gäng på lång sikt kan minska.

Med det sagt ska vi också våga acceptera tillgänglig statistik om brottsutvecklingen. Annars kan vi aldrig göra relevanta analyser av de hot som vi står inför. Utvecklingen av dödligt våld ser exempelvis ut enligt nedan (källa BRÅ).

Tabell dödligt våld

Som framgår tydligt går inte utvecklingen åt något tydligt håll i denna statistik. Om vi drar ut tidshorisonten till en 50-års period är utvecklingen om något positiv. Det dödliga våldet minskar.

För den som är intresserad av detta ämne kan jag varmt rekommendera en artikel som Maria Robsahm skrev om detta: Fem myter om det dödliga våldet.

Min huvudsakliga poäng är att när det offentliga samtalet låter sig påverkas av vad som verkar vara politisk desinformation, riskerar vi dels den samhälleliga sammanhållningen, men vi riskerar också att vidta felaktiga åtgärder då alltför många anammar den felaktiga bilden av att allt går åt fel håll. När det gäller kriminalitet måste samhället och socialdemokratin vara hårda både mot kriminella och kriminalitetens orsaker, men vi måste i dessa insatser utgå från hur verkligheten faktisk ser ut och inte från politisk desinformation från extremister.

Taggad , , , ,

Hur långt är det mellan Kigali & Tyresö

Härom veckan skrev jag en krönika i Tyresö Nyheter, som av naturliga skäl handlade om terrordådet på Drottninggatan och vårt öppna samhälle. Om du missade tidningen eller vill läsa den, trots att du inte är Tyresöbo, så finns den nedan.

Vet du hur långt avståndet är mellan Tyresö och Kigali, mellan Sverige och Rwanda? Fågelvägen är det 6905 kilometer, men i tanken kan resan gå på en sekund. Varje år den 7:e april hålls minnesstunder runt om i världen för att hedra offren för folkmordet i Rwanda 1994. I ett land med en befolkning ungefär lika stor som Sverige mördades cirka en miljon människor i en av mänsklighetens grymmaste folkmord.

 Den 7:e april 2017 satt jag på eftermiddagen på en minnesstund över folkmordet mitt i City. I slutet av minnesstunden börjar de flestas mobiltelefoner skicka nyhetsflashar över terrorangreppet som precis hänt ett kvarter bort. När jag kommer ut på gatan råder kaos. I korsningen Mästersamuelsgatan och Malmskillnadsgatan står bilarna på varandra och kommer ingenstans. Ljudbilden domineras av polishelikopterns hovrande ljud och förvirrade, vettskrämda människor som varken vet ut eller in korsar varandra. Jag halvspringer genom ett Stockholm, som jag aldrig sett förut.

 På lördagmorgon faller små snöflingor när jag går till min busshållplats i Öringe. När bussen väl når Gullmarsplan är platsen helt säkert sig lik, lika grå, betongig och nedgången som den var igår, i förra veckan och förra året. Ännu mer hemma känner jag mig inför alla stockholmares kärlek och medmänsklighet som vi visade varandra under och efter dessa timmar av angrepp. De tankar av tacksamhet som vi alla skänkt till sjukvårds- och blåljuspersonal som varje dag gjorde och gör fantastiska insatser.

 Det finns mycket som skiljer terrorister åt, men en sak som nästan alltid förenar dem är deras förakt för vårt öppna samhälle och demokrati. Vi har inte råd att vara naiva, men vi måste samtidigt lyckas upprätthålla det öppna, demokratiska rättssamhälle som Sverige är och som de flesta av oss vill bevara. Vi måste alltså slå hårt mot terrorism, utan att ge terroristerna vår rädsla. Det finns nämligen ingen motsättning mellan de två.

Efter ett attentat måste alla stenar naturligtvis vändas, men hotet om att ett terrorangrepp ska utföras mot Sverige har funnits under flera år. Terrorhotnivån har under en längre tid bedömts som förhöjd. Därför har regeringen arbetat med frågan sedan dag ett i regeringskansliet. Det handlar om resursförstärkningar både till Polisen i allmänhet, men också till Säpo. Terroristresor har kriminaliserats och straffen för vapenbrott har höjts. Listan på insatser som gjorts kan göras lång.

En sak jag slagits av när jag besökt Rwanda på senare år är hur många rwandier som har valt att både minnas folkmordet, men samtidigt valt att försöka hitta sätt att leva ihop och gå vidare. Här i Sverige står vi också inför val, när vi framåt kommer tvingas leva med hot om terror i vår vardag. Vi måste bestämma oss för vilket samhälle vi vill leva i. Jag är helt säker på att jag i alla fall väljer att fortsätta leva i ett öppet och fritt samhälle, och det är ett samhälle och en samhällsmodell som inga terrorister ska kunna ta ifrån oss.

 

Taggad , , , , , , , ,

Grattis igen, älskade EU

Får en älska EU? Jag har funderat en del på det. För en tid sedan skrev jag ett inlägg i mars i samband med att Romfördraget fyllde 60-år: Grattis i efterskott, älskade EU!.

Betyder det då, som några arga inlägg antydde att jag inte ser de problem som EU har. Svaret på det är naturligtvis nej. Det jag däremot gör är att jag lyfter fram det positiva. Till exempel det faktum att EU är ett fredsprojekt. Jag framhåller att jag inte tror att denna långa period av fred i Europa har kommit till av en slump, utan i grund och botten har EU-samarbetet skapat freden, eftersom krig helt enkelt för kostsamma, både ekonomiskt och mänskligt. EU har skapat en situation där det finns för många relationer mellan Europas länder och européer, som har gjort att våra inneboende konflikter lösts på andra sätt än krig.

Jag har respekt för att många människor inte tycker om EU, men jag tillåter mig att tycka annorlunda. Europa mår bra av samarbete och EU är idag formen för det. EU behöver hela tiden reformeras och göras bättre, men i grunden är jag positiv. Även om inte så många uttrycker sin uppskattning öppet, så är jag långt ifrån ensam. De är faktiskt ganska många som, om en tittar på de mätningar som görs, är positiva till unionen. Grafen nedan är baserad på EU-parlamentets undersökning, som hittas här.

EU-stöd.png

Den typen av opinionsundersökningar är naturligtvis mycket tillfälliga i sin karaktär och både EU:s och Sverige demokratiska system måste alltid visa sitt existensberättigande genom att vara relevanta för människor.

I diskussionen om EU:s som ofta fokuserar på brister vill jag alltså lyfta positiva. I sammanhanget får vi inte glömma att EU lett till ökad frihet för många människor í Europa. En möjlighet att studera och arbeta på stora delar av vår kontinent utnyttjas av fler och fler människor för varje år som går. Det är bra för oss medborgare och det är bra för Europa.

MT Älska

Jag vet att detta är mitt andra blogginlägg om EU:s fördelar, vilka jag tycker är många. Det finns även nackdelar och jag lovar att skriva ett blogginlägg om dessa och hur de bör hanteras, men idag på Europadagen tänker jag var glad, positiv och älska EU.

 

Taggad , , , ,

Grattis i efterskott, älskade EU!

Härom dagen firades Romfördragets 60-årsdag med pompa och ståt i Rom. En viktig dag, där EU:s ledare visade idel positiva miner, även om det nog bakom kulisserna fanns en del blandade känslor. Vidare undertecknade EU:s 27 ledare en gemensam deklaration, för Sveriges del skrevs den under av statsminister Stefan Löfven. Deklarationen handlade i grund och botten om hur EU ska utvecklas i framtiden och baseras på EU-kommissionens fem scenarion, som finns beskrivet i EU-kommissionens vitbok.

Samtidigt möttes EU:s ledare vid en tid då utmaningarna för unionen är många. Jag tänker naturligtvis på Brexit, den växande klyftan mellan öst och väst inom EU, samt den snabbt eskalerande konflikten med Turkiet.

En av de största utmaningarna är dessutom misstron mot unionen, som finns bland ganska många européer. Det är i vissa avseenden välförtjänt. Många uppfattar att EU inte är till för dem, utan något för en europeisk elit. Det finns utan tvekan ett behov av att EU tydligare arbetar med vad som är relevant för medborgarna. Det är enligt min mening definitivt jobbskapande, men också socialpolitik. Samtidigt är frågan inte svart-vit.

Allt är faktiskt inte dåligt med EU, utan mycket är bra. EU har sedan starten upprätthållit de fyra friheterna. Att människor kan röra sig fritt i Europa är både viktigt och fint, men är något vi tar för givet. En av EU:s viktigaste bidrag är förstås freden. Europa har aldrig skonats från krig så länge som nu. Detta är lätt att glömma, men det är något att minnas i oroliga tider.

Med dessa lite ambivalenta ord skulle jag själv vilja likna mitt förhållande till EU som en resa, min egen EU-resa. Den började som en ganska tydlig skeptiker, en skepsis som dessutom tilltog när vi talade om EMU. Samtidigt har EU i mina ögon växt med åren.

20170327 Mathias hjärta

Om EU var en person skulle jag uttrycka det ungefär såhär:

– Helt ärligt, när jag först stötte ihop med dig, så tyckte jag knappt om dig. Därefter har mina känslor för dig bara växt och växt. Som så många relationer har vi haft våra turer och det är inte alltid jag förstår dig. Samtidigt har jag alltid uppskattat din principfasthet både gällande människors rätt att röra sig och att du har skapat förutsättningar för fred under så lång tid. Just din förmåga att skapa fred är så lätt att glömma bort och eftersom att du har lyckats med detta så länge. Det är väl typiskt för vissa relationer att en tar en partners goda egenskaper för givet. Därför tror jag att jag så här dagarna efter ditt 60-årsfirande har någonting att säga dig, kära EU. Eftersom vi har känt varandra så länge nu känns det kanske lite sent, men jag tror faktiskt att jag älskar dig.

 

 

Taggad , , , ,

Vem hänger med i svängarna?

Ibland är det svårt att hänga med i svängarna. När det gäller moderaternas förhållningssätt till Sverigedemokraterna vet jag varken ut eller in. Ett är dock klart: Moderaterna har närmat sig Sverigedemokraterna. Om detta skrev jag en krönika i Tyresö Nyheter, men jag har också bifogat den nedan.

Denna krönika skrev jag i mitten av förra månaden. Sedan skrev förintelseöverlevaren Emerich Roth i början av mars, en i mitt tycke klok debattartikel som kritiserade M:s närmande mot SD. Denna artikel gjorde den lokala moderatledaren Peter Freij rikskänd, då han twittrade att Anna Kinberg Batra  ”brunsmetas” av SvD och andra tidningar. Då SvD publicerade Emerich Roths artikel torde bara detta kunna tolkas som att det är just kritiken som Emerich Roth framför som ska Peter Freij tycker är brunsmetning. Detta fick bland annat Jonas Gardell att gå i taket och kallade Peter Freijs inlägg för vidrigt och historielöst. Metrokolumnisten Viktor Banke skrev ”Att kalla en förintelseöverlevares varning och budskap för brunsmetning är så oerhört magstarkt, och samtidigt så talande.

Som en varm förespråkare för Tyresö brukar jag ibland acceptera tesen att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Jag måste dock erkänna att detta är fel. Peter Freij är i mitt tycke ingen bra representant för tyresöborna. Jag är inte ens säker på att han är en bra representant för Moderaterna i Tyresö. Därför är jag intresserad av att veta om de moderata medlemmarna i Tyresö kommer låta Peter Freij vara deras främst representant även framöver.

Tyresös röst i riksdagen

 Det är svårt att förstå hur ens minne fungerar. När jag tänker tillbaka på mina högstadieår kommer jag ihåg de märkligaste saker och annat som i efterhand verkar irrelevanta. Ett möte som jag däremot minns med stor skärpa och som gjorde stort intryck på mig som tonåring var då Ferenc Göndör besökte skolan. Ferenc Göndör hade överlevt Auschwitz och hans besök var viktigt på en skola som på 90-talet var tydligt präglad av skinnskallekultur och vitmaktrörelsen. Jag minns inte exakt vad han sa, men jag minns att hans berättelse påverkade mig djupt.

 Under Anna Kinberg Batras olika utspel om Moderaternas nya relation till Sverigedemokraterna kan jag inte låta bli att tänka på Ferenc Göndör. Jag kan inte låta bli att tänka på att människans minne ofta är alldeles för kort. Jag kan inte låta bli att tänka på att det snart inte kommer finnas några överlevare kvar från nazistiska koncentrationsläger, som kan berätta om den självupplevda skräcken. Jag kan inte låta bli att tänka på Emerich Roth, en man som också överlevde Auschwitz. Jag kan inte låta bli att tänka på Emerich Roths ord från Dagens Nyheter härom året:

 ”Låt inte Sverigedemokraterna bli en normal del av vår politiska vardag. Låt inte Sverigedemokraterna framstå som ett riksdagsparti bland de andra. Gör motstånd! Gör motstånd mot alla tendenser. Låt inte rasistiska uttalanden och omdömeslösa generaliseringar passera oemotsagda på jobbet, på festen, på städdagen eller när det nu kan vara ni stöter på dem.

 Jag vet att nazismens bästa bundsförvanter är passiviteten och likgiltigheten. Den som inte gör något, har gjort mer än nog för att bana väg för ondskan. Det är nu hög tid för alla oss, som kan historien och inte vill se historien upprepas, att göra något. Hade människor gjort något då, på 30- och 40-talen, hade Förintelsen inte kunnat genomföras.”

 Vad betyder då Anna Kinbergs Batra besked för Tyresö? Helt ärligt är det svårt att veta idag. Moderatledarens besked har ju varit minst sagt otydliga. Det jag vet är att Moderaterna i Tyresö har ett besked att ge väljarna innan 9:e september 2018. Är en röst på Moderaterna ett steg mot att normalisera Sverigedemokraterna? Jag känner en del tyresöbor som tidigare röstat på Moderaterna, men som aldrig kommer kunna acceptera en flört med högerextremismen. Jag är helt säker på att de vill veta vad en röst på Moderaterna innebär. En sak är säker. En röst på Socialdemokraterna kommer aldrig innebära normalisering av Sverigedemokraterna. Däremot är det en röst på en nystart för Tyresö. Ett Tyresö för alla!

 

 

 

 

Taggad , , , , , , , , ,

AKB säg efter mig! Ett rasistiskt parti med nazistiska rötter

Apropå moderatledaren Anna Kinberg Batras öppning för någon form av samröre med Sverigedemokraterna har många människor reagerat. En del har uppskattat utspelet, men ännu fler har upprörts. Reaktionen beror nog mycket på olika personers syn på både Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. I min värld är frågan så enkel som: Är det värt att samverka med extrenhögern och i förlängningen riskera vårt öppna svenska samhälle på kuppen för att komma åt makten och tvinga bort socialdemokratin? Hur en svarar på den frågan avgör också synen på AKB:s utspel.

En i mina ögon skarpsynt person, Jonas Gardell, skrev en mycket tankvärd text på detta tema i Expressen. Bland annat skriver Gardell följande direkt riktat till Anna Kinberg Batra:

Och när jag skriver detta ser jag att du redan ändrat ditt språkbruk och istället för att säga att SD är ett parti med nazistiska rötter säger att det är ett parti med ”auktoritära” rötter.

Denna glidning har också en klok riksdagsledamotskollega till mig noterat. Lawen Redar skrev följande på Facebook för ett tag sedan: lr-om-ordDetta är ord som tål att tänkas på. De sätter nämligen fingret på problemet. För att kunna samverka med Sverigedemokraterna måste partiets historia relativiseras och skrivas om. Detta har redan börjat. Dessutom måste alla dessa gräsliga och ofta rasistiska övertramp, som framträdande SD:are gör, gömmas undan och förminskas. Detta verkar också ha börjat genom att debattörer jämför övertrampen med Vänsterpartiets smutsiga historia. Jag har lite till övers för kommunismen, men har svårt att se kopplingen mellan idag aktiva sverigedemokraters rasism och en död ideologi från förra årtusendet. De som försöker blanda ihop korten och kasta in Vänsterpartiet i leken, döljer att kommunismen är död, men Sverigedemokraterna hotar vårt öppna samhälle och vår demokrati idag.

Den här utvecklingen gör mig orolig. Jag har tidigare beskrivit vad som hände i Tyskland på 30-talet i blogginlägget, “Nu, era socialdemokratiska paddor”. Frågan är om konservativa partier som moderaterna kommer bli högerextremismens hantlangare, liksom i Tyskland på 30-talet och frågan är när de vaknar upp och inser att den som går i säng med högerextremismen riskerar att vakna upp med en fruktansvärd baksmälla.

Taggad , , , , , , , , , ,

Ett imperiums död? Länge leve USA!

När en befinner sig mitt i historien är det ofta om inte alltid svårt att inse det. Jag tror dock att vi just nu lever i en mycket historisk tid. Norden, Europa och egentligen hela Västvärlden står i ett vägskäl mellan högerpopulism/extremism och västerländsk demokrati. När vi senast stod där, på 30- och 40-talet fick vi i viss mån oväntad hjälp från Ryssland och USA, som gav oss en ny chans. Det är nu saker och ting sätts på sin spets. Väljer vi den inslagna vägen eller ska vi igen prova högerpopulismen/extremismen.

I vissa avseenden står USA inför samma val och i viss mån har landet redan valt. USA valde Donald Trump. Samtidigt är USA just nu ett djupt splittrat land. Frågan är således vart landet är på väg?

Ibland tror vi människor att imperium varar för evigt och försöker förstå varför stora imperium, exempelvis Romarriket gick under. Många kloka forskare har dock konstaterat att frågan är felställd. Frågan bör vara: Varför bestod Romarriket så länge? Slutsatsen är enkel. Imperium går under. Ofta ganska fort. Mycket tyder på att detsamma kommer drabba USA. Frågan är snarare när?

Det får mig att tänka på rasterna på skolgården i mitt uppväxts-Tyresö. Det är lika naturligt att imperium går under som att det kunde gå fort när vi lekte ”herren på täppan” i den största snöhögen på skolgården. I ena sekunden kunde jag vräka ned den som just då var högst upp på toppen, även om det inte hände så ofta. För några sekunder kände jag mig som skolans kung balanserades på den lite spetsiga toppen av snöhögen, men lika fort fick en klasskamrat tag i mina ben och innan jag visste ordet av låg jag med snö i ansiktet nedanför snöhögen och dessutom med lite snö innanför mina snowjoggers. Helt plötsligt var leken inte lika rolig. Kort sagt, imperium går under både på Stimmets skolgård och på jorden.

En gemensam nämnare för riken som har gått under är ofta att de drabbats av en nöjdhet, där viljan att lära, handla eller för den delen röva från och med andra länder minskar. Detta brukar ofta vara början till slutet. Jag har alltid trott att USA som stormakt och imperium har många år kvar till sitt bäst-före-datum. Men när jag hör Donald Trump tala, så tänker jag ofta på detta: Undrar om inte detta är början på USA:s fall.

Hade jag skrivit den här krönikan för en vecka sedan hade jag inte satt ett frågetecken efter rubriken: Ett imperiums död. Dock tycker jag att de stora demonstrationerna mot Trump och domstolsväsendets försök att upprätthålla viktiga amerikanska konstitutionella värden är en ljuspunkt för alla oss som tror på mänskliga rättigheter, handel, frihet och demokrati. Kanske att slaget inte är helt förlorat?

En sak är i alla fall säker. USA har fullt upp med sina egna inre konvulsioner. De kommer inte kunna eller vilja komma och rädda oss, om vi igen ger makten till nazister och fascister. Jag skulle inte heller satsa mina pengar på Ryssland som numera anses mindre demokratiskt än Vitryssland. Alltså, att hålla nazister och fascister borta från makten i Europa, det är något som vi här i Europa får klara själva. Det gäller inte bara i Sverige, utan också i länder som Ungern, Polen, Österrike och Frankrike. Vi får kanske inte fler chanser!

Taggad , , , , ,

Jag satte två kulor i röven för att han var bög

Han fick ”två kulor i röven för att han var bög”, så skröt Federico Garcia Lorcas mördare dagen efter diktaren avrättats.(Gibson, Ian. Federico Garcia Lorca. A Life. (London 1989). S. 468.)

federico-garcia-lorca

Enligt många är Garcia Lorca Spaniens genom tiderna främsta poet. Han mördades 1936, efter att Franco och Falangisterna lyckades inta Granada, Lorcas hemstad, under det spanska inbördeskriget. De exakta omständigheterna är inte helt fastställda, då dödandet initierades av de falangistiska upprorsmännen, så har mordet på Garcia Lorca, liksom tusentals andra mord som skedde under inbördeskriget, förblivit outredda.

Jag har länge fascinerats av Federico Garcia Lorca, inte enbart för hans mod och hur hans liv togs ifrån honom allt för tidigt, utan framförallt för att han var en fantastisk poet. Hans relation med den lika fascinerande Salvador Dali är naturligtvis också oerhört spännande.

federico-garcia-lorca-poet-in-ny

Federico Garcia Lorca,    Poet in New York

Trots min fascination för Garcia Lorca har jag bara läst en bråkdel av vad han skrivit, så att hävda att något av hans verk är min favorit, skulle vara lite förmätet. Då dikterna är tydligt präglade av surrealismen, är de svåra och inte särskilt lättsmälta. En dikt som fastnat på min näthinna är Ciudad sin sueño (Stad utan sömn) från Poeta en Nueva York, som Garcia Lorca skrev i New York i början av 30-talet. Ett stycke som fascinerar mig är följande:

Livet är ingen dröm. Varning! Varning! Varning!

Vi faller från trapporna för att äta våt jord

eller bestiger snökammen med en kör av döda dahlior.

Men det finns ingen glömska eller dröm:

med öppna ögon. Kyssar binder ihop munnar

i en härva av nya vener

och dem vilka smärtan smärtar kommer lida utan anstånd

och dem som räds döden kommer bära den på axlarna.

Med tanke på min fascination för poeten var det med stor glädje som jag noterade att Johan Hilton på DN-kultur skrev om Garcia Lorca i somras. Artikeln kan nås här, och är väl värd att läsas. Rubriken lyder:  ”Federico García Lorca insåg inte vilka krafter som var i rörelse – gör vi det?” Temat om högerextremismens frammarsch är oerhört intressant. Jag har själv skrivit om det på denna blogg tidigare, till exempel i inlägget: “Nu, era socialdemokratiska paddor”.

I allmänhet tror jag Johan Hilton lyfter en viktig fråga kopplat till hur en stämning under tid kan växa fram i stora delar av en befolkning. När det gäller frågan om Garcia Lorca insåg vilka krafter som var i rörelse, tror jag att det skulle kunna vara så att Garcia Lorca faktiskt insåg vilka krafter som var i rörelse, även om Hilton argumenterar effektivt för sin sak. Hilton skriver:

Lorca befann sig i Madrid när oroligheterna i Granada började. I kavajfickan hade han biljetter till Mexiko, friheten fanns bara en flygresa bort. Ändå bestämde han sig – en homosexuell och uppburen vänsterprofil som i flera texter öppet utmanat det fascistiska tankegodset – för att åka hem till Granada.

Vilket leder Johan Hilton till slutsatsen:

Så varför återvände han? Svaret är förmodligen lika enkelt som skräckinjagande. Lorcas inlevelseförmåga omfattade inte den oförsonlighet som reaktionärer och fascister under lång tid hade piskat upp hos befolkningen. Och heller inte att den kunde drabba honom själv.

Det är naturligtvis så att Hilton kan ha rätt, dvs att Lorca naivt reste till Granada. Samtidigt tyder mycket på att Garcia Lorca var djupt oroad av situationen i Spanien i juni 1936. Innan poeten beslutade sig för att återvända till Granada beskriver flera av hans vänner hur påverkad han var av de våldsamma händelserna i Madrid och de politiska morden som inträffade nästan dagligen under våren och sommaren 1936. Juan Gil-Albert minns att Garcia Lorca var ”bokstavligen skräckslagen”. (Gibson. Federico Garcia Lorca. S. 443.) Samma dag som Federico Garcia Lorca bestämde sig för att återvända till Granada från Madrid åt han lunch med Rafael Martinez Nadal i stadens utkanter och ska ha sagt ”Rafael, de här fälten kommer bli översållade med lik!”

Oaktat vad poeten faktiskt kände och tänkte de ödesdigra dagarna under sommaren 1936, så är slutsatsen att han inte förstod vidden av ”den oförsonlighet som reaktionärer och fascister under lång tid hade piskat upp hos befolkningen”, en konklusion som både är riktig och viktig idag. Vi riskerar att tror att demokratin är evig och därmed kan högerextrema krafter växa sig större, samt delar av den etablerade politiska högern riskerar att göra samma fel som på 30-talet, dvs samarbeta med extremhögern och därmed underskatt dess förmåga och beslutsamhet.

En viktig lärdom från spanska inbördeskriget är således magnituden av oförsonligheten som kan uppbringas mellan medborgare, också i länder i vår närhet. Jag är rädd för att vi idag underskattar populister och extremisters oförsonlighet runt om i Europa, även om jag hoppas att jag har fel eller att dessa aldrig ges chansen att visa detta.

En fråga som jag funderat en del på och som blir extra relevant efter Anna Kinberg Batras utspel om att Moderaterna ska samarbeta(?) med Sverigedemokraterna är hur högern agerade i Spanien. I samband med valet 1936 var både högern och vänster splittrade, men försök gjordes på båda sidor för att enas mot en gemensam motståndare. Efter folkfrontens, dvs den förenade vänsterns valvinst, gick den katolska högern (CEDA) i mångt och mycket upp i den fascistiska rörelsen och även om forskarna är oense om i vilken grad CEDA:s partiledare, José María Gil Robles, var inblandad i militärkuppen, så tyder det mesta på att han i det minsta var informerad och när kuppen och inbördeskriget väl bröt ut arbetade han lojalt för upprorsmännen i utlandet, även om hans tjänster på sikt inte var önskade av Franco. (Preston, Paul. Franco. A biography. (London 1993). S. 248-252.) Gil Robles var långt ifrån den ende CEDA-medlemmen som stödde militärupproret, utan det var som sagt snarare legio. Enligt den ovan citerade historikern Ian Gibson blev till exempel Garcia Lorca arresterad av Ramón Ruiz Alonso, som varit parlamentsledamot för CEDA. Kort sagt verkar den kristna högern ganska snabbt ha övergivit den unga spanska demokratin och gått i säng med dennes bödel. Att det möjliggjordes av oförsonligheten är i många avseenden troligt. Det tål att tänkas på.

Taggad , , , , , , , , ,

Dags för Afrikanska Mästerskapen

Vill du veta vilket land som vinner afrikanska mästerskapen i fotboll? Då ska du fortsätta läsa detta inlägg, men kom ihåg var du läste det först.

Först ska en säga att ganska mycket kan sägas om den politiska situationen i landet där mästerskapen spelas, men nedan kommer jag enbart fokusera på fotboll.

Årets mästerskap som börjar idag, går alltså av stapeln i Gabon, som ligger vid Afrikas västkust nära ekvatorn. Turneringen öppnas som brukligt av att hemmanationen spelar, så också denna gång, då Gabon möter Guinea Bissau i Libreville, landets huvudstad.

Det är för övrigt på samma stadium som finalen kommer spelas den 5:e februari. (För den som vill läsa mer om spelschemat finns en länk här, till CAF:s hemsida).

Tyvärr visas inte turneringen på svensk TV, men det går naturligtvis att streama. Enligt de flesta bedömare är favoriterna Elfenbenskusten och Ghana, som också är de afrikanska nationer som är högst rankade. Jag vill dock slå ett slag för hemmanationen Gabon, även om landet bara är rankat 108 i FIFA:s ranking, vilket innebär att landet inte är rankat bland de tio bästa i turneringen och därmed får Gabon anses vara en högoddsare.

Min tro på Gabon är baserat på flera saker, dels en idé om att hemmanationer överpresterar  i Afrikanska mästerskapen och dels en tro på att mästerskapets storstjärna kommer bli Pierre-Emerick Aubameyang, som till vardags är stjärna i Borussia Dortmund i Bundesliga. När det gäller idén om att om att hemmanationer överpresterar  i Afrikanska mästerskapen, så är den huvudsakligen baserad på vad som händer under 00-talet, då jag bland annat jobbade som reseledare i Marocko och Egypten.

För den som inte kommer ihåg resultaten i Afrikanska Mästerskapen hände följande: 2004 arrangerades mästerskapet av Tunisien som också vann. Två år senare skedde dito för Egypten. 2008 gick spelen av stapeln i Ghana som slutade trea, men därefter har inte arrangörerna lyckats leva upp till förväntningarna som arrangör. Trenden med överpresterande arrangörer kunde också ses i slutet av 1990-talet då Sydafrika 1996 arrangerade och vann, 1998 då Burkina Faso stod värd och slutade fyra, 2000 då Nigeria var arrangör delat med Ghana och de tidigare fick med sig en silvermedalj efter en staffläggningsförlust mot Kamerun. Slutligen slutade arrangören Mali fyra 2002.

Jag tror att trenden att arrangören av Afrikanska Mästerskapen överpresterar vänder åter 2017 och att det hela slutar med en vinst för Gabon. Kom ihåg var ni läste det först!

 

 

Taggad , , , , , ,

Riksdagsledamot och pappa till Jonathan

I december hade jag besök i riksdagen av Sofia Myhrman som studerar journalistik. Nu publicerar jag hennes reportage här på min blogg.

 

Riksdagsledamot och pappa till två år gamla Jonathan. 

Ute har Stockholmsnatten just passerat över i tidig morgon och mörkret håller sakta på att ljusna. Klockan är 7.45 på Sveavägen 68. Receptionisten instruerar hur man öppnar dörren. Säkerheten är maximal. Först en dörr och sedan en dörr till. En knapp för att öppna första dörren, en annan knapp för nästa dörr och sedan ytterligare en knapp för att öppna dörren till hissen.

Mathias Tegnér, Socialdemokratisk riksdagsledamot från Tyresö har bjudit in representanter för olika organisationer till ett samtal om äldrefrågor.

Bzzzt dörren öppnas och Mathias sträcker ut en välkomnande hand.

– Va roligt att du ville komma!

Samtalet rör sig mellan själ och kropp, mellan rätten och möjligheten till närhet och ömhet, i en alltmer rationaliserad värld, till hälsotrender och kopplingar till fysisk hälsa. På projektorskärmen kommer statistiska kurvor på delaktighet i idrottsrörelsen upp utifrån ålder.

Mathias gör några små anteckningar i marginalen på sitt papper, men satsar på att memorera det mesta utantill. En strategi han tränat upp sedan jobbet som ekonomichef på H&M Sverige.

– Jag har alltid haft många bollar i luften. Det är en medveten strategi. Jag försöker att reflektera över vad jag tycker i olika frågor när det finns en lucka. En kvart, en halvtimme…

Tempot är högt, det gäller att hålla koll på tiden.

12

Mathias Tegnér

 

Eu-nämnden börjar kl 14, och innan dess ska Mathias hinna med gruppmöte med de andra Socialdemokraterna i nämnden. Han hinner precis in genom dörren innan mötet är slut.

– Det är så typiskt. När jag kommer går alla ut, säger han skämtsamt innan det är dags att gå vidare igen.

Statsministern kommer på nämnden, vilket betyder att det är offentligt och TV-sänt. Starka lampor lyser upp i ett av de innersta rummen. Borden är ställda i fyrkant och på sidorna pryds rummet av tjocka pelare. Rosenbads egen fotograf är med och tar bilder till regeringen.se. Kameran smattrar medan Stefan Löfven pratar.

7

Stefan Löfven under EU-nämndens möte

 

 

Socialdemokraternas gruppledare gör sitt anförande, de andra partierna säger sitt och mötet avslutas i samförstånd i att det fanns avvikande åsikter, men att Statsministern har mandat att fortsätta sin EU-politik.

13

Lawen Redar och Mathias Tegnér byter några ord efter EU-nämndens möte

 

Hiss upp i en ände av huset, hiss ner i en annan. Ett möte med en partikollega i hissen. Snabba ord växlas innan dörrarna går upp och spelplanen ändras.

– Jag lyckades bli utkvitterad på Lucia i år, säger en partikollega. Min fyraåring undrade varför jag aaaaaaaldddrrriiiig kommer på Luciatåget. Det är ju bara så svårt när Lucia alltid infaller på voteringsdagarna.

– Haha jag vet ju hur hård du kan vara mot kvittningsmannen när det väl gäller, svarar Mathias.

– Nä så hård är jag inte…

– Haha jo det är du…

De går vidare genom kulvertarna upp för trappor, ner för trappor genom vindlande långa korridorer  som svänger många gånger, upp och ner i nya hissar.

Lunch i farten, middag på språng. En lussebulle och julmust i skarven mellan två möten.

Riksdagen är demokratins hjärta. Kulvertarna pulserar av liv när ledamöterna går fram och tillbaka mellan olika rum för att ta viktiga beslut om Sveriges framtid. 349 människor som i perfekt justerat kuggsystem driver Sverige framåt.

– Nu måste jag tillbaka till mitt arbetsrum en sväng innan näste möte. Jag måste lämna lite papper som är hemligstämplade.

Arbetsrummet är ett litet rum i den runda byggnaden precis snett mitt emot hissen. Det ryms precis ett litet skrivbord i vinkel mot det lilla fönstret, höga pappersbuntar, en liten bokhylla med de viktigaste pappren och böckerna.

På väggen hänger en tavla med ett motiv i svart och rött med silvrig ram som perfekt matchar Mathias röda skjorta, svarta kavaj och stålbågade glasögon. Längst in i hörnet står en TV. Den direktsänder budgetdebatten. Just nu är det miljö och jordbruks utskottet som debatterar sin del av budgeten. Mathias väntar på att Socialförsäkringsutskottets tur ska komma, men det verkar dra ut på tiden.

Han passar på att öva på sitt tal om Utgiftsområde tio i statsbudgeten, som handlar om bland annat sjukförsäkringen.

– …Därför är det naturligt att rösta bifall till propositionen.

Längst ner i bokhyllan står en ultraljudsbild på sonen Jonathan som nu är två år.

– Jag försöker leva ett så normalt liv som möjligt. Jag lämnar och hämtar honom på förskolan två dagar i veckan. All min lediga tid går åt till att vara med honom. Riksdagsarbetet kräver mycket tid. Långa dagar blir sena kvällar när han är ute i någon förortskommun och pratar om arbetet som pågår i Riksdagen.

– Förankring är jätteviktigt! Jag kan ju knappast flyga under radarn. Jag måste ju åka ut och prata med de jag representerar. Jag ser mitt politiska uppdrag som en ynnest. Jag vet ju inte hur lång tid jag blir kvar  så jag vill göra så mycket som möjligt när jag har min plats kvar.

Nu är klockan snart voteringsdags, signalen ljuder genom hela det gamla husets alla vrår.

Hissarna fylls av människor igen och tempot i kulvertarna ökar. Snart sitter alla 349 ledamöterna och alla fyra talmännen på plats.

14

Riksdagens plenisal under votering.

 

Ute är himlen djupblå och över vattnet syns både både Stadshuset och Rosenbad. Det är en mäktig plats.

Talmannen börjar med att informera om vilket förslag som ledamöterna ska rösta om. Genast sträcker gruppledarna upp tummarna i luften. Upp betyder bifall, ner betyder avslag och sidoläge betyder avstå.

Det går snabbt och snart är alla förslag röstade om. Mathias går tillbaka till sitt rum och sjunker lite trött ner på sin stol. Han slår på tv:n och kollar debatten ännu en gång. Det är fortfarande inte

Socialföräkringsutskottets tur.

Nu är det snart dags för möte med partiordförandena i de olika kommunerna runt Stockholm på Sveavägen 68. Frågan är hur han ska göra med budgetdebatten. Han bestämmer sig för att gå bort till mötet och sen avsluta tidigare för att kunna återvända till Riksdagen och budgetdebatten.

Det blir en lång kväll innan han kan lämna för att åka hem till familjen.

– Det är ändå viktigt att budgeten blir ordentligt debatterad så att allmänheten kan ha insyn i besluten. Det är ju demokratins kärna avslutar han.

Taggad , ,
%d bloggare gillar detta: