Under flera år har det varit uppenbart att sponsringen i Sverige inte är jämställd. En oproportionerlig andel går till herridrott framför damidrott. Orsakerna till detta är flera. Elitidrott för herrar har ett stort försprång framför Elitidrott för damer, både gällande åskådare och sportsligt. Här behöver fler företag ta sitt ansvar och sponsra jämställt, tycker jag.
Dock är en stor del av problemet dagens skatteregler. I grunden är skattelagstiftningen väldigt generellt hållen. Det problem som växt fram är den svenska rättspraxisen. Fler och fler företag vill sponsra jämställt, det vill säga många företag som velat sponsra dam- och herridrott på ett likvärdigt sätt har inte getts avdrag för sponsring till kvinnors idrott, då skatteverkets modeller inte tar höjd för vikten av jämställdhet. Det är naturligtvis orimligt att regelverk för sponsring motverkar jämställdhet.
Även om det är uppenbart att reglerna idag inte är lämpliga, så är det inte självklart hur problemet ska lösas. Väljer riksdagen att försöka hantera detta med särlagstiftning, så torde nya problem skapas. Det enklaste skulle vara om skatteverket såg över om deras modeller verkligen håller, då de alltför mycket tar sin utgångspunkt i antal individer som ser exempelvis ett idrottsevenemang.
En annan väg att lösa problemet är att regeringen tillsätter en utredning kring hur detta kan lösas. Frågan kan tyckas liten, men den är central för att skapa en mer jämställd idrott. I grunden är det orimligt att staten motverkar jämställdhet med sina regler.
”Utgifter för sponsring och utgifter för gåvor hanteras på olika sätt i inkomstskattelagen. Medan utgifter för sponsring som en juridisk person har för att förvärva och bibehålla inkomster får dras av ses utgifter för gåvor som privata levnadskostnader som inte får dras av. Med hänsyn till avdragsförbudet för gåvor har utredaren fått i uppdrag bl.a. att ta fram förslag på hur ett skatteincitament för gåvor från juridiska personer bör utformas. Eftersom juridiska personer redan får göra avdrag för utgifter för sponsring för att förvärva och bibehålla inkomster har frågan om avdragsrätt för sponsring inte inkluderats i utredningen som ska lämna förslag på ett skatteincitament för juridiska personers gåvor till ideell verksamhet.”
Jag tycker de flesta partierna behöver fundera på varför denna situation har uppstått, mitt eget parti inkluderat. Men det är verkligen beklagligt att regeringen utreder angränsande frågor och inte ens verkar förstå problemet. Jag trodde året var 2024.
I förra veckan vandrade jag som vanligt längs med Drottninggatan på väg mot Riksbron och Riksdagen. Oftast är det ganska lugnt på morgonen någonstans mellan halvåtta och åtta. Men står det en väktare eller två vid Riksbron på Strömgatan, som spanar lite oroat längs med Drottninggatan, så vet man att snart är lugnet förbytt.
Så var det denna morgon och runt hörnet dök först Säpo-vakterna upp och sedan vår statsminister. Om han var missnöjd med sitt tal till nationen eller hur det mottogs, så syntes det inte på Kristerssons uppsyn. Han såg lika fryntlig och nöjd ut som vanligt.
Foto: Axel Adolfsson
Det första som slog mig där och då var att jag aldrig tror att han kommer kunna bli en landsfader. Han hade chansen veckan innan, när han höll sitt tal till nationen. Han tog den inte. Ulf Kristersson valde partipolitisk polemik framför att vara alla svenskars statsminister.
Föga förvånande var vi som tillhör den andra politiska sidan kritiska, exempelvis Folkbladet och Aftonbladet. Men vi var inte de enda som var kritiska. Kritiken kom också från höger, vilket har diskuterats livligt i poddar under veckan, men också bland många av de medborgare som jag träffat som inte håller på med politik till vardags.
Det kanske mest provocerande i talet var att Ulf Kristersson försökte skriva om historien. Med tanke på hans track-record gällande brutna vallöften, så borde en inte bli förvånad. Ändå blev jag det. Det jag tänker på är, hur statsministern i talet hävdar att han såg denna kris komma. För sanningen är ju att Kristersson har varit ledande politiker länge. Och om Kristersson såg detta komma, hur kommer det sig att han inte agerade. Trots att han var socialborgarråd i Stockholm under mandatperioden 2006-2010 och minister i Reinfeldts regering 2010-2014. Han hade ju tusentals chanser att agera. Varför var Kristersson med och monterade ned den uppsökande sociala verksamheten i Stockholm som socialborgarråd, om han såg detta komma? Varför satt han kvar i en regeringen som kom överens med Miljöpartiet 2011. Den migrationsuppgörelse som låg till grund för flyktingmottagandet under flyktingkrisen. Den uppgörelse som verkligen liberaliserade svensk flyktingpolitik. Om Kristersson såg detta komma, hur kommer det sig att hans kritik och protester inte på något sätt har fastnat i verkligheten? Var finns debattartiklarna om Kristerssons motstånd mot migrationsuppgörelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet? Varför lämnade Kristersson inte regeringen Reinfeldt?
Jag menar att det beror på att han faktiskt inte talar sanning. Det är också orsaken till att många är så arga. Det är i alla fall min analys. Men jag ska villigt erkänna. Jag är inget fan av Ulf Kristersson. Jag skrev denna debattartikel redan 2015 när Kristersson blev moderaternas kandidat till finansminister. Jag var kritisk redan då. Jag såg det komma. De problem som kommer om Kristersson får bestämma. Jag såg det komma.
Som sagt, jag är verkligen inte neutral eller opartisk, gällande vår nuvarande statsminister. Men det är också svårt att vara det när han inte verkar vilja vara alla svenskars statsminister.
Den 11/9, det vill säga för exakt en månad sedan, var det 50 år sedan Pinochets statskupp i Chile mot den folkvalde marxistiske Presidenten Salvador Allende.
När presidentpalatset omringats krävde kuppmakarna att Allende skulle lämna sin post och lämna landet. Han vägrade.
Istället höll han ett historiskt tal, där han förutspådde slutet på sin egen historia. Ett tal som för evigt kommer vara ihågkommet så länge det finns människor på jorden.
Jag tycker att det är värt att beskriva händelserna, både för att berättelsen om Allende är en berättelse om mod och en berättelse om hur starka de mörka högerextrema rörelserna kan vara, men också för att Chiles historia berör väldigt många människor i Sverige.
Omkring 50-års minnet genomfördes en serie manifestationer. Själv hade jag nöjet att tala vid ett möte som arrangerades på Sveavägen 68.
Dessutom fylldes Aula Magna vid Stockholms Universitet när Chiles ambassad ihop med Nordiska Latinamerikainstitutet bjöd in till ett bejublat möte. Där spelades delar av Allendes tal upp.
Talet finns på spanska nedan och dessutom med ljud. Här har jag lagt in en fulöversättning på svenska:
Detta kommer definitivt att vara sista tillfället då jag kan tala till dig. Flygvapnet har bombat radio Magallanes antenner. Mina ord har ingen bitterhet utan besvikelse. Låt dem vara ett moraliskt straff för dem som har svikit sin ed: chilenska soldater, titulära överbefälhavare, amiral Merino, som har utsett sig själv till befälhavare för flottan, plus herr Mendoza, en ödmjuk general som först igår uttryckte sin trohet och lojalitet till regeringen, och som också har kallat sig generaldirektör för Carabineros. Inför dessa fakta kan jag bara säga till arbetarna: Jag tänker inte säga upp mig! Placerad i en historisk transit kommer jag att betala med mitt liv för lojalitet mot folket. Och jag säger er att jag är säker på att fröet som vi har levererat till tusentals och åter tusentals chilenares värdiga samvete inte definitivt kommer att kunna skördas. De har styrkan, de kan överväldiga oss, men sociala processer stoppas inte vare sig av brott eller med våld. Historien är vår och den är skapad av folket.
Arbetare i mitt land: Jag vill tacka er för den lojalitet ni alltid haft, för det förtroende ni gav till en man som bara var tolkaren av stora begär efter rättvisa, som lovade sitt ord att han skulle respektera konstitutionen och lagen, och så gjorde han. I detta definitiva ögonblick, det sista där jag kan tilltala dig, vill jag att du drar nytta av lektionen: utländskt kapital, imperialism, tillsammans med reaktion, skapade klimatet för de väpnade styrkorna att bryta sin tradition, som generalen lärde ut. Schneider och befälhavare Araya kommer att bekräfta, offer för samma sociala sektor som idag kommer att vänta med andras hand, för att återerövra makten för att fortsätta försvara sina gårdar och sina privilegier.
Jag vänder mig till dig, särskilt till den blygsamma kvinnan i vårt land, till bonden som trodde på oss, till modern som visste om vår omsorg om barnen. Jag vänder mig till hemlandets yrkesverksamma, de patriotiska yrkesmännen som fortsatte att arbeta mot uppviglingen som sponsrades av yrkesföreningar, klassistiska föreningar som också försvarade fördelarna med ett kapitalistiskt samhälle.
Jag vänder mig till ungdomarna, de som sjöng och gav sin glädje och kämpaglöd. Jag vänder mig till mannen i Chile, till arbetaren, till bonden, till den intellektuella, till dem som kommer att förföljas, för i vårt land har fascismen redan funnits i många timmar; i terrorattackerna, spränga broar, skära av järnvägsspår, förstöra olje- och gasledningar, inför tystnaden hos dem som var skyldiga att fortsätta.
De var engagerade. Historien kommer att döma dem.
Säkert kommer Radio Magallanes att tystas och min rösts tysta metall kommer inte längre att nå dig. Det spelar ingen roll. De kommer att fortsätta att höra det. Jag kommer alltid att vara bredvid er. Mitt minne kommer åtminstone att vara av en värdig man som var lojal mot landet.
Folket måste försvara sig, men inte offra sig. Människorna får inte låta sig ödeläggas eller gåsfulla, men de kan inte heller bli förödmjukade.
Arbetare i mitt land, jag tror på Chile och dess öde. Andra män kommer att övervinna detta gråa och bittra ögonblick då förräderi försöker segra. Fortsätt att veta att mycket förr snarare än senare kommer de stora vägarna genom vilka den fria människan kan passera att öppnas igen, för att bygga ett bättre samhälle.
Länge leve Chile! Länge leve stan! Länge leve arbetarna!
Detta är mina sista ord och jag är säker på att mitt offer inte kommer att vara förgäves, jag är säker på att det åtminstone kommer att bli en moralisk läxa som kommer att straffa grovt brott, feghet och svek.
På spanska:
Seguramente, ésta será la última oportunidad en que pueda dirigirme a ustedes. La Fuerza Aérea ha bombardeado las antenas de Radio Magallanes. Mis palabras no tienen amargura sino decepción. Que sean ellas un castigo moral para quienes han traicionado su juramento: soldados de Chile, comandantes en jefe titulares, el almirante Merino, que se ha autodesignado comandante de la Armada, más el señor Mendoza, general rastrero que sólo ayer manifestara su fidelidad y lealtad al Gobierno, y que también se ha autodenominado Director General de carabineros. Ante estos hechos sólo me cabe decir a los trabajadores: ¡No voy a renunciar! Colocado en un tránsito histórico, pagaré con mi vida la lealtad al pueblo. Y les digo que tengo la certeza de que la semilla que hemos entregado a la conciencia digna de miles y miles de chilenos, no podrá ser segada definitivamente. Tienen la fuerza, podrán avasallarnos, pero no se detienen los procesos sociales ni con el crimen ni con la fuerza. La historia es nuestra y la hacen los pueblos.
Trabajadores de mi Patria: quiero agradecerles la lealtad que siempre tuvieron, la confianza que depositaron en un hombre que sólo fue intérprete de grandes anhelos de justicia, que empeño su palabra en que respetaría la Constitución y la ley, y así lo hizo. En este momento definitivo, el último en que yo pueda dirigirme a ustedes, quiero que aprovechen la lección: el capital foráneo, el imperialismo, unidos a la reacción crearon el clima para que las Fuerzas Armadas rompieran su tradición, la que les enseñara el general Schneider y reafirmara el comandante Araya, victimas del mismo sector social que hoy estará esperando con mano ajena, reconquistar el poder para seguir defendiendo sus granjerías y sus privilegios.
Me dirijo a ustedes, sobre todo a la modesta mujer de nuestra tierra, a la campesina que creyó en nosotros, a la madre que supo de nuestra preocupación por los niños. Me dirijo a los profesionales de la Patria, a los profesionales patriotas que siguieron trabajando contra la sedición auspiciada por los colegios profesionales, colegios clasistas que defendieron también las ventajas de una sociedad capitalista.
Me dirijo a la juventud, a aquellos que cantaron y entregaron su alegría y su espíritu de lucha. Me dirijo al hombre de Chile, al obrero, al campesino, al intelectual, a aquellos que serán perseguidos, porque en nuestro país el fascismo ya estuvo hace muchas horas presente; en los atentados terroristas, volando los puentes, cortando las vías férreas, destruyendo lo oleoductos y los gaseoductos, frente al silencio de quienes tenían la obligación de proceder.
Estaban comprometidos. La historia los juzgará.
Seguramente Radio Magallanes será acallada y el metal tranquilo de mi voz ya no llegará a ustedes. No importa. La seguirán oyendo. Siempre estaré junto a ustedes. Por lo menos mi recuerdo será el de un hombre digno que fue leal con la Patria.
El pueblo debe defenderse, pero no sacrificarse. El pueblo no debe dejarse arrasar ni acribillar, pero tampoco puede humillarse.
Trabajadores de mi Patria, tengo fe en Chile y su destino. Superarán otros hombres este momento gris y amargo en el que la traición pretende imponerse. Sigan ustedes sabiendo que, mucho más temprano que tarde, de nuevo se abrirán las grandes alamedas por donde pase el hombre libre, para construir una sociedad mejor.
¡Viva Chile! ¡Viva el pueblo! ¡Vivan los trabajadores!
Estas son mis últimas palabras y tengo la certeza de que mi sacrificio no será en vano, tengo la certeza de que, por lo menos, será una lección moral que castigará la felonía, la cobardía y la traición.
Förra året kom jag ut med min bok som handlade om Socialdemokratisk näringspolitik. Under året har jag haft möjligheten att prata om den på möten runt om i Sverige.
Jag tar avstamp i vår historia och hur vi historiskt har sett sambanden mellan tillväxt och välfärd, samt försöker fundera hur vi kan göra detta framåt.
Det var också glädjande att flera medier nämnde boken:
Kärnkraften var en av de frågorna som debatterades mest i valrörelsen och det är uppenbart att den nya regeringen har som strategi att prata om kärnkraften som svar på alla frågor som dyker upp framåt.
Redan 2020 skrev jag ett kort inlägg här på bloggen, där jag förde fram att frågan om kärnkraften och dess nedläggning har politiserats. Jag skrev ytterligare en gång i början av året, under namnet ”En moderat luring”, där jag lyfte fram turerna kring kärnkraftens nedläggning.
Under året har ett antal forskare skrivit om den process som ledde fram till nedläggningen av bland annat Ringhals. I en artikel i Nya Wermlands-tidningen skriver Fredrik Wikström, professor i Miljö- och energisystem vid Karlstads universitet:
”Sammantaget är det tydligt att det saknas grund för påståenden att S och MP skulle vara ansvariga för avvecklingen av reaktorerna”
Men, säger vän av ordning. Det finns ju flera miljöpartister som offentligt sagt att de ville lägga ned kärnkraften. Ledande företrädare har låtit påskina att de till och med själva har lagt ned kärnkraften. Sanningen är dock att nedläggningen av de två reaktorerna vid Ringhals, samt vid Oskarshamn var grundade på kommersiella beslut. I en artikel i Svenska Dagbladet från september i år är före detta ordföranden Lars G Nordström extremt tydlig:
”Det var ett kommersiellt beslut att lägga ner Ringhals”
Vi vet också att Vattenfall tog detta beslut så tidigt som 2015. Detta är också relevant när vi resonerar om de diskussioner som fördes i riksdagen härom året. Forskaren Per Högselius skriver på samma tema i Svenska Dagbladet angående elpriserna och hur de har skapat en grogrund för för diskussioner kring avvecklingen av Ringhals 1 & 2. Utan tvekan har just avvecklingen blivit ett slagträ i debatten, även om kopplingen mellan prisnivån i Sverige just nu och avvecklingen av kärnkraften är minst sagt tveksam. Hans konklusion är att:
”den förenklade och ideologiskt motiverade historieskrivning som politikerna nu ägnar sig åt ligger inte långt ifrån desinformation.”
Avslutningsvis brukar det framhållas att det har voterats i riksdagen angående kärnkraften. Som ledamot i Näringsutskottet (det utskott som hanterar energifrågor, samt statliga bolag) vet jag att så var fallet. Vi ska dock komma ihåg att detta var voteringar om tillkännagivanden som skedde flera år efter Vattenfalls beslut att lägga ned. Det innebär att Vattenfall avstått från det stora underhåll som hade behövts för att hålla igång reaktorerna. Detta hade kostat skattebetalarna och/eller konsumenterna miljarder. Om de borgerliga partierna genuint hade velat att hålla igång kärnkraften hade det varit rimligt att komma med tillkännagivanden redan 2016. Så skedde dock inte. Inte heller har någon av partierna finansierat dessa miljardinvesteringar i sina budgetmotioner, antingen som en direkt kostnad eller som minskad utdelning från statliga bolag.
Slutsatsen för mig är lika uppenbar som 2020. Detta handlar bara om populism.
Under ett par år har socialdemokraternas danska systerpartis vägval varit både ett skräckexempel och inspiration för många svenska socialdemokrater. Jag tror att det polariserade tonläget om de danska socialdemokraterna är skadligt. Det finns både saker att lära och saker att avstå från att göra.
Jag vet att det är rätt osvenskt att rekommendera saker man själv deltagit i, men denna fråga resonerade vi om i det samtal som Tankesmedjan Tidens arrangerade. I eftervalsanalysen av det danska valet, som jag vill rekommendera, resonerar vi just om den danska debatten och socialdemokratiets vägval: https://www.facebook.com/TankesmedjanTiden/videos/1330065174488973
Min känsla är att danskarna är svåra att förhålla sig till, eftersom delar av socialdemokratiets förslag är långtgående och svårsmälta. Jag tror likväl att det finns saker att lära av dem. Det ska naturligtvis inte tolkas som att det vore rimligt att göra Sverige mer likt Danmark i någon generella mening. Den svenska arbetsmarknadsmodellen menar jag slår den danska och vår föräldraförsäkring slår den danska med hästlängder.
Det finns dock något att lära kring att ta ut riktningen och sedan hålla i den. Jag hade förmånen att vara på Socialdemokratiets partikongress i Aalborg hösten 2018. De stora fokusfrågorna var: Jämlikhet, välfärd, klimat och migration. I dessa frågor var uppslutningen närmast total på kongressen. Fördelen med det är ju att när de väl gick till val 2019, så drabbades de inte av den typ av uppslitande interna diskussionen som vi hade mitt i valrörelsen sommaren 2018, som jag tror påverkade valresultatet negativt.
Jag menar att en långsiktig och kontinuerlig hanteringen av migrationsfrågan är rimlig. Där kan vi lära av danskarna, som måste uppfattas som trovärdiga i frågan. Nota bene, det betyder inte att jag stödjer varje enskild reform. Snarare tvärt om. Jag har flera invändningar, men att de varit långsiktiga har varit framgångsrikt. Det har gjort att frågans sprängkraft har minskat. Min läsning är att ”vända på varje sten” är en svensk socialdemokratisk variant på detta.
När danska socialdemokrater varit tydliga, så har de också lyckats sätta dagordningen i högre utsträckning än vi lyckats med i Sverige. Deras program för att bryta segregationen har flyttat diskussionen, så att det inte enbart har blivit en fråga om individuellt ansvar. Det offentligas ansvar för att bryta segregationen har blivit tydligare i Danmark än i Sverige.
Vidare har danskarna lyckats bättre gällande frågan om jämlikhet och rättvisa. Jag tycker exempelvis de var hårdare och rakare i sina offentliga kommentarer kopplat till Panama-papers. Den förflyttning av det offentliga samtalet i Danmark gjorde exempelvis att Liberal Allians ansågs som helt oseriösa när de ville ta bort ”topskat”, vilket kan liknas vid den svenska marginalskatten. Så såg inte debatten ut i Sverige i samband med valet 2022. Summa summarum tror jag att det finns saker att lära av danskarna, utan att kopiera dem. Men det har jag ju faktiskt skrivit tidigare…
När jag tänker tillbaka på valrörelsen 2022 inser jag att jag saknar valrörelserna runt millennieskiftet där ”vård, skola & omsorg” var sloganer som nästan alla partier anslöt sig till. I det val som nu har utspelat sig var fokuset ett annat.
Jag inser varför och är inte naiv kring detta. Ändå slår det mig att den fråga som flest svenskar tycker är viktigast är sjukvården. Samtidigt saknades sansade diskussioner kring hur sjukvården kan förbättras.
När Sverige har och har haft en extrem situation gällande skjutningar, så är det inte onaturligt att frågan ligger högt på dagordningen. Tyvärr har ju de förebyggande frågorna helt kommit i bakvattnet. Att revorna i välfärden kan hänga ihop med skjutningar tycks vara en provocerande åsikt hos för många.
Att den socialdemokratiska oppositionspolitiken har välfärden i fokus känns därför självklart, även om frågor om klimat, jämlikhet, brottslighet och företagsklimat är viktiga angränsande frågor. I praktiken har de tidigare socialdemokratiska regeringarna prioriterat välfärden. Genom pandemin säkrade Magdalena Andersson att bortfallen i kommunsektor ersattes med statliga medel. Detta såklart för att värna välfärden!
Denna prioritering måste naturligtvis fortsätta. Därför är det glädjande att satsningen på välfärden ligger fast. Det blev extra tydligt i början av veckan, när Magdalena Andersson och Mikael Damberg höll presskonferens.
Essensen var tydlig: Vi socialdemokrater föreslår ett dubblerat tillskott till de generella statsbidragen jämfört med högerregeringen. Bakgrunden är såklart att det skulle stärka välfärden och innebära fler anställda inom vård, skola och omsorg.
Det är helt avgörande för att landets välfärd ska kunna fungera och säkras när det ekonomiska läget försämras. Välfärden först, kort sagt.
Gustavo Petro kan fortfarande bli Colombias första vänsterpresident i landets historia. Valrörelsen har varit mycket hård och trots att Petros valprogram närmast bör anses vara socialdemokratiskt, så framställs det som mycket radikalt i det mycket ojämlika landet.
Andra valomgången kommer genomföras den 19:e. Där ställs Gustavo Petro mot den Trump-liknande företagaren Rodolfo Hernandez, som har gått som en raket i opinionsmätningarna den senaste månaden. om tre veckor vet vi vem som blir Colombias nästa president.
På söndag är det presidentval i det så våldshärjade landet. Även om det är långt bort, så finns det flera skäl att intressera sig för vad som händer. Vilka frågar vän av ordning?
Mänskliga rättigheter – vanliga människor ute i landet lever under kontroll av paramilitärar grupper och drogkarteller. Sociala ledare, journalister och fackföreningsledare mördas för sitt engagemang. Landet måste ta steg bort från den anarki som råder.
Knark – Colombia är den plats i världen där kokabusken odlas mest. Mycket tyder på att det bästa sättet att komma åt dessa odlingar är att lyfta bönderna ur extrem fattigdom.
Ekonomi – Colombia är stort och har en ganska välutvecklad ekonomi, om man betänker landets historia. Ett demokratiskt Colombia, utan knarkbaroner, paramilitära grupper, högermiliser och marxistiska gerillor skulle kunna vara en viktig handelspartner till Sverige med tanke på våra historiska relationer.
Colombia är ju ett land som plågats av våld i i alla fall ett halvt sekel. Inbördeskriget, la violencia, kort och gott våldet startade 1948 och pågick nästan 10 år. Lösningen var någon form maktdelning mellan de stridande parterna, som blev startskottet för formandet av de två gerillorna FARC och ELN. I perioder har de, militären, paramilitära grupper, knarkbaroner varit i konstant konflikt med varandra.
Genom åren har ett antal fredsavtal skrivits, samt försök att avväpna de beväpnade grupperna. Det senaste avtalet skrevs 2016 och har minskat på våldet i landet. Samtidigt håller samma grupper delar av landet i ett järngrepp. I dessa områden är det hart när omöjligt att vara journalist, fackföreningsledare eller politiker. Det kan skrivas extremt mycket om tillståndet i landet. Detta är en sammanfattning, som är på gränsen till infantil förenkling av extremt komplicerade sammanhang och relationer av makt, pengar droger och inflytande.
Samtidigt går Colombia till val. Trots att landet fortfarande är extremt våldsdrabbat, så har våldet hittills under valrörelsen varit begränsat, med colombianska mått mätt. Likafullt finns det också delar av landet där du knappt kan bedriva politisk kampanj, utan tillåtelse av den väpnade grupp som kontrollerar området.
Att försöka ha tydliga åsikter om hur landet ska kunna utvecklas och röra sig framåt känns nästan som hybris. Men några saker är ju sedan gammalt. Det behövs tillit för att bygga ett samhälle som håller ihop och institutioner som fungerar. Jämlika länder brukar generellt innebära att invånarna har mer tillit till varandra och staten. Colombia är ihop med Chile OECD:s mest ojämlika länder. Jag är övertygad om att man måste börja där. Genomföra reformer som lyfter människor ur fattigdom och ökar sina valmöjligheter i livet.
I Colombia har det aldrig suttit en vänsterpresident. I detta val kan det ändras. (För den som vill läsa mer kan jag rekommendera en text från mars på Palmecentrets hemsida) Gustavo Petro leder valrörelsen i opinionsundersökningarna framför högerkandidaten Federico Gutierrez (Fico). Trea ligger en mycket populistisk kandidat som heter Rodolfo Hernandez. Denne går till val på att tömma presidentpalatset och stänga ambassader. I vissa avseenden kan han liknas med Donald Trump.
Jag tror och hoppas att Gustavo Petro vinner valet på söndag. En politik för jämlikhet och grön tillväxt är vad Colombia behöver. Går valet till en andra omgång kan allting hända. Då kommer andra valomgången genomföras den 19:e juni. Risken är att det politiska etablissemanget formerar sig så att det bli alla mot Petro. Jag tror fortfarande han vinner, men utgången är oviss. Det kan lika gärna sluta med Fico eller Ingeniero Rodolfo som president. På söndag vet vi lite mer.
Sverige har under många år ansetts vara EU:s mest innovativa land. Det kan vi vara stolta över, men också en position som vi hela tiden måste kämpa för att behålla.
I DI skriver mina S-kollegor i Näringsutskottet och jag om hur en offensiv innovationsstrategi skulle kunna vara en viktig del av detta. Läs gärna!
Mathias Tegnér 