Vill du att ditt barn ska spela ishockey?

Jag ska börja med att vara ärlig. Jag har en dröm. Jag har en dröm om att min son Jonathan ska börja spela hockey. Förhoppningsvis kommer jag att klara att inte pressa honom, utan att han liksom jag vill hålla på med hockey, då det är en fantastisk sport. Han ska naturligtvis bestämma sin egen väg i livet. Det är hans val inte mina.

Trots detta har jag sedan åratal tillbaka försökt förklara och ibland övertala min fantastiska fru Maria om idrottens alla karaktärsdanande inslag. Hur det skulle vara en gåva att Jonathan spelade ishockey, eftersom jag själv har fått så mycket från denna härliga idrott.

Samtidigt är det färre andel barn som börjar spela ishockey, helst om en drar ut tidshorisonten ett par decennier. Dessutom slutar alltför många i tidiga år inom ishockeyn, men också andra idrotter.

När min fru ibland anför det hon har uppfattat från annat håll, som att ishockey är dyrt och att idrotten tar mycket tid, samt att den är ganska grabbig, så brukar jag stolt berätta om hur många vi är som arbetar för att ishockeyn har och fortsatt ska förändras. Att ishockey ska vara en idrott för alla. En idrott med värden som tillhör 21-århundradet. En idrott för alla barn oavsett om du är kille eller tjej, oavsett var dina barn är födda.

Jag är stolt över den förändring som har skett inom ishockeyn under ett antal år. Men sanningen är att jag ibland känner tveksamhet själv kring om min son borde spela ishockey. Jag berättar det inte för min fru, men när demonerna kommer fram om natten är jag inte alltid lika säker. När jag hör gubbgänget, som egentligen önskar att allt skulle förbli som det varit i decennier. Gubbgänget som inte tycket ordet ”hora” är en sexistisk kränkning utan ett ”yrke”.

Efter helgens konvulsioner känner jag igen tveksamhet. För er som inte följer ishockeyn på daglig basis så kallade en spelare i Malmö Red Hawks en spelare i motståndarlaget ”din jävla horunge”. Enligt reglerna ska detta ge ishockeyns grövsta straff, Match Penalty, då han uttrycker sig sexistiskt. Helt rimligt, enligt mitt sätt att se saken och spelaren fick också två matchers avstängning. Nu har dock ett antal av ishockeyns förstå-sig-på-are gått man ur huse och attackerat ömsom domaren ömsom reglerna. I Aftonbladet skriver Mats Wennerholm på temat att domarna inte ska vara moralpolis att ”det sägs värre saker än det malmöspelaren vräkte ut sig på en hockeyis.” Wennerholm fortsätter sedan tankegången om moralpolis på följande sätt: ”Och jag gillar inte tanken på att hockeydomarna ska vara någon sorts moralpolis som ska bedöma vad som är rimligt språkbruk eller inte. Det sägs alltid saker i stridens hetta och jag tror spelarna är vuxna nog att ta det för vad det är.” Malmö Redhawks sportchef, tillika den straffade spelarens far, menar att straffet är orimligt. Han förklarar till SVT att ”Man kan fråga sig var gränsen går och vad som är kränkande. Om jag säger ‘bögjävel’ till dig på isen, då skrattar man ju bort det.” Under söndagen gick även Djurgårdens tränare Robert Ohlsson ut och försvarade denna typ av språkbruk ”i stridens hetta”.

Jag brukar alltid försöka sälja in ishockey till min fru, genom att förklara att en lär sig att skilja på rätt och fel, en lär sig disciplin. Men hur ska en ung kille eller tjej kunna lära sig rätt och fel om inte SHL:s regler är samma som för resten av idrotten och samhället? Ska SHL och resten av ishockeyn ha olika regler? Ska resten av ishockeyn ha nolltolerans mot sexism och rasism, men inte SHL? Hur ska ishockeyn kunna attrahera fler flickor att spela ishockey, om vi samtidigt accepterar sexism? Hur ska ishockeyn kunna attrahera fler barn med föräldrar som har rötter i andra delar av världen, om vi accepterar rasism? Hur ska vi kunna få fler homosexuella att känna sig hemma i ishockeyn, om ”bögjävel” är ett rimligt sätt att uttrycka sig på rinken?

Som jag ser det måste SHL vara tydliga. Det är inte upp till domaren, om sexistiska eller rasistiska uttalanden ska leda till Match Penalty och avstämning. Det är inte som Niklas Vikegård säger, upp till domarens ”bollsinne”. Om någon kallar någon för ”jävla horunge” ska det rendera regelbokens hårdaste straff. Punkt! Jag vänder mig kraftigt mot att pressen ska hamna på domaren i detta fall, som faktiskt följt regelverkets intentioner. SHL och Svenska ishockeyförbundet bör snarare vara tydliga med motsatsen. Den domare som inte utdömer Match penalty för sexistiska och rasistiska uttalanden är olämplig att döma SHL och kommer omedelbart skiljas från sitt uppdrag.

Jag älskar ishockey och det finns ingen plats som jag har spenderat en så stor del av mitt liv som i en ishall. De matcher som jag dömt och spelat har varit otroligt viktiga för dem som har deltagit. Om barn, ungdomar och vuxna i tusentals matcher runt om i vårt land klarar att spela utan att kränka varandra med sexism och rasism, varför ska vi inte kräva detsamma av de som spelar i SHL, de som är bäst, både fysiskt och mentalt?

 

#shl #sylvegård #hockeyföralla

Taggad , , , , , , , , , ,

Stå på rätt sida om historien

Nu har det snart gått drygt två veckor sedan valdagen. När Expressen i förra veckan frågade folkvalda M-politiker ute i landet om M bör ta makten med hjälp av SD svarade över hälften ja. Samtidigt pågår samtal mellan M och SD i flera kommuner som ser ut att resultera i nya majoriteter. SD kan få reellt inflytande tack vare M.

Ibland låter det på sverigedemokrater att det skulle vara odemokratiskt att inte vilja samarbeta med dem. Det är en del av deras strategi att låtsas vara mobbade. Inget kan vara mer fel. Politik handlar om att hantera olika intressen. Som socialdemokratisk ledamot i ett kommunfullmäktige eller i riksdagen ska du naturligtvis se till att representera dina väljare och få så mycket socialdemokratisk politik som möjligt. Detsamma gäller naturligtvis för en liberal eller centerpartist.

Ge inte SD makt

Mycket tyder därför på att det mest demokratiska är att inte samarbeta med SD för det stämmer med vad deras väljare tycker och med vad de två partierna sa innan valet.

Om SD får inflytande i kommun efter kommun, så kommer det märkas. Det kommer att märkas i kommuner där samarbetet blir en realitet. För välfärden, kulturpolitiken eller jämställdheten. Vad blir effekterna för Sverige om Ulf Kristersson väljer samma väg? SD kan inte, och kommer aldrig, erbjuda någon samhällsförbättring. De har ingen budget som går ihop, inga reformer som skulle förbättra folks liv. Det enda de har att erbjuda är växande klyftor och växande hat.

Det är ett historiskt misstag att samarbeta med extremhögern. Gång efter annan lär oss historien att då den demokratiska högern väljer att samarbeta med extremhögern, så tar det en ände med förskräckelse. Gång efter annan har det lett till ett avskaffande av demokratin. Jag har här på denna blogg skrivit om detta , bland annat i inläggen:

För den som inte vill ha en utveckling där SD får mer inflytande, än vad valresultatet ger vid handen, så gäller det att säga ifrån. Nu är det viktigt att stå upp för demokrati, jämlikhet och alla människors lika värde. För mig som socialdemokrat är det uteslutet att ge SD makt och inflytande. Till alla vänner inom borgerligheten: Det är allvar nu. Ställ er på rätt sida av historien!

 

 

 

 

 

Taggad , , , , ,

En socialdemokratisk tragedi!

Jag har lagt ifrån mig boken:  Rudolf Hilferding, The Tradgedy of a German Social Democrat kan inte sluta tänka på vad jag egentligen har läst. Det handlar naturligtvis inte bara om vad Hilferding utsattes för personligen, utan också vad hans livsöde betyder för oss idag. Jag har redan skrivit ett blogginlägg om hur SPD i Tyskland förbjöds som en del av Hitlers maktövertagande, “Nu, era socialdemokratiska paddor”.

rudolf-hilferding-ny

Det jag inte kan släppa är tanken om hur slående skillnaden är mellan de vägar som svensk och tysk socialdemokrati tog under början av 1900-talet.

För SPD och Hilferding var marxismen central och William Smaldone definierar i sin biografi över Hilferding denne just som en marxistisk teoretiker. En passage som är spännande är just när författaren reflekterar över att en så utpräglad marxist inte har några alternativa idéer än konservativ ekonomisk politik under den stora depressionen i Tyskland. (Smaldone, William. Rudolf Hilferding. The Tragedy of a German Social Democrat. (Dekalb, Illinois 2015). S. 122.) Jag tror författaren är något på spåren både gällande Hilferding och SPD under mellankrigstiden, då Hilferding argumenterar för att det var ekonomers uppgift inte var att hantera en kapitalistisk kris, som bara var ett tillfälligt skede i den av Marx förutsedda kollapsen av kapitalismen.

Rudolf Hilferding var finansminister under Tysklands ekonomiska kris, som utlöstes av de höga krigsskadestånden från Förstavärldskriget, samt Frankrike och Belgiens ockupation av Ruhrområdet, som en följd av Tysklands oförmåga att kunna betala just krigsskadestånden. Alltså kan landets ekonomi betecknas som allt annat än stabil när Rudolf Hilferding utsåg till finansminister 1923 i en koalitionsregering ledd av tyska folkpartiet DVP:s Gustav Stresemann. (Smaldone. S. 126-127.)

Anledningen till att jag skriver om vad Tysklands finansminister tänkte och hur han agerade under mellankrigstiden är att jag tror att det finns en viktig skillnad mellan svensk socialdemokrati och europeisk vid denna tidpunkt i historien. Denna skillnad förklarar delvis varför nazismen fick fäste i Tyskland, men inte i Sverige.

I Sverige fördes en expansiv finanspolitik, vilket inte var okontroversiellt. Det gick stick i stäv med rådande ekonomisk doktrin. Socialdemokratin drev dock igenom politiken, då det var centralt för att hindra arbetslösheten att sprida sig. Kort sagt kan Rudolf Hilferdings argument mot en mer expansiv politik sammanfattas i detta citat: ”Rörelsens uppgift är att skapa enighet för en stabil valuta och för marxismen. (Smaldone. S. 120-121.)

Hilferding försvann under 30-talet ur historien. Kanske för att han tillhörde förlorarna i den tyska maktkampen. I slutet av 20-talet och början av 30-talet var han en av Tysklands viktigaste politiker. Han återvänder till finansministerposten efter valet 1928, som var en framgång för SPD. Vid denna tidpunkt skulle Tyskland åter börja betala krigsskadestånd efter 1:a världskriget. Budgetunderskottet gjorde att landet behövde pengar. När jag läser att Hilferding bland annat ordnar ett lån på 125 miljoner USD av Ivar Kreuger känns det nästan som en förvarning kring Hilferdings kommande öde.  (Smaldone. S. 158.)

Under 1933, innan SPD förbjöds, förföljdes ledande politiker och andra offentliga personer i Tyskland. I mars 1933, tre månader innan SPD förbjöds i Tyskland, flydde Hilferding via Danmark till först Zürich och sedan Paris. (Smaldone. S. 172-173.) Det var också i Frankrike som Hilferding till slut dog, efter att han blev fängslad av Gestapokommissarien Hugo Geissler med orden ”Nu, era socialdemokratiska grodor”. Rudolf Hilferding var död innan veckan var slut. Troligen tog han sitt liv med hjälp av gift. (Smaldone. S. 207.)

Taggad , , , , ,

Populism att inte göra politik av vädret

En partiledare sa häromveckan i ett tal i Sölvesborg att det är ”den lägsta formen av populism att göra politik av vädret ett enskilt år”.

Det jag dock nästan helt saknar är diskussionen om klimatet och den är minst lika relevant. Att vädret är extremt vid ett enstaka tillfälle behöver inte ha med klimatförändringarna att göra, men när extremvädret blir vanligare och vanligare, så blir det mer relevant att tala om en koppling mellan extremväder och klimatförändringar.

 

 

Det måste vara slut på diskussionen, som handlar om att vad vi gör i Sverige inte spelar någon roll, för det spelar roll. Idag är de konsumtionsbaserade utsläppen av växthusgaser ungefär 11 ton per person i Sverige. För att vi ska klara Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen på under 2 grader Celsius, så behöver vi komma ned till mellan 1-2 ton per person och år. Alltså behöver våra utsläpp halveras ungefär var tionde år, fram till 2050.

Det gör inget om Sverige går före, men framförallt behöver vi bära vår del av bördan. Vi kan inte peka ut USA, Indien eller Kina som klimatbovar, om vi inte gör vårt. Just nu minskar inte de svenska utsläppen, alltså behöver vi göra mer. Så låt oss gärna prata om krishantering och brandflyg för det är oerhört viktiga frågor, men snälla låt oss också prata om minskade utsläpp av växthusgaser.

 

Taggad , , , , ,

Vi ses på Vattenfestivalen

Vi 70-talister i Stockholm har nästan alla en relation till Vattenfestivalen. Många är positiva, men någon också negativ.

Vi syns på Vattenfestivalen. Så ska Emilias pojkvän ha dumpat henne.

Flera gånger när jag varit i Almedalen, så har jag kommit att tänka på Vattenfestivalen. Huvudsakligen är det positiva tankar. Sol. Musik. Fest. Langos.

Som sagt, mitt i trängseln kom jag att tänka på Vattenfestivalen. Även om många var kritiska till evenemanget, så var det ett strålande sätt att marknadsföra Stockholm. Dessutom var det också många som älskade evenemanget. Själv saknar jag spektaklet och tänker att en revival kanske inte skulle vara så dumt?

I ljuset av populismen har stora evenemang som OS och Vattenfestivalen hamnat lite i skamvrån. Det är lätt att ställa kostnaderna för evenemangen mot centrala delar av välfärden. Det dessa jämförelser aldrig rymmer är helheten. Hur stora är de indirekta intäkterna av evenemanget? Hur mycket ökar turismen kommande år?

Jag vill påminna om att Barcelona inte hade ett speciellt gott rykte på 80-talet, men gjorde några strategiskt viktiga val, där de bland annat satsade på OS 1992.

Även fast det inte är den viktigaste frågan i årets val, så tycker jag vi behöver en mer positiv syn på stora evenemang.

Så, till att börja med, får Stockholm fundera på om vi inte ska återinföra Vattenfestivalen eller något annat roligt som passar en av världens vackraste huvudstäder.

Taggad , , ,

”Jag satte två kulor i röven för att han var bög”

Just nu pågår Pride-veckan i Stockholm med full kraft. Jag har skrivit den här krönikan under lång tid och med olika syften, men tänker att nu är en bra dag att publicera den. Den handlar om kampen mellan demokrati och diktatur och hur en man kom att hamna i skottlinjen i denna kamp. Den mannen som jag vill lyfta fram är spanjoren, poeten och dramatikern Federico Garcia Lorca, som jag skrev om redan 2016 och där delar av det inlägget är återanvänt idag.

Federico Garcia Lorca var en politisk man, utan att vara partipolitisk. Han var politisk för hur han skrev, men också för hur han var och levde som person.

Han dödades av falangisterna, i början av deras kupp 1936. Han infångades för att han hade kopplingar till den republikanska rörelsen i Spanien, men han var också ett rött skynke för dem på grund av sin sexuella läggning. De exakta omständigheterna kring hans död är omdiskuterade, men vi vet att han gick en fasansfull död till mötes. Han fick ”två kulor i röven för att han var bög”, så skröt Federico Garcia Lorcas mördare dagen efter att diktaren hade avrättats. (Gibson, Ian. Federico Garcia Lorca. A Life. (London 1989). S. 468.)

federico-garcia-lorca

Enligt många är Garcia Lorca Spaniens genom tiderna främsta poet. Mordet kunde genomföras då Garcia Lorca återvände till sin hemstad Granada från Madrid dagarna innan kuppen. Då Franco och Falangisterna lyckades inta Granada, togs Lorca tillfånga. De exakta omständigheterna är som sagt inte helt fastställda, eftersom dödandet initierades av de falangistiska upprorsmännen, så har mordet på Garcia Lorca, liksom tusentals andra mord som skedde under inbördeskriget, förblivit outredda. Dock var han så välkänd att det förefaller osannolikt att Franco inte var underrättad.

Jag har länge fascinerats av Federico Garcia Lorca, inte enbart för hans mod och hur hans liv togs ifrån honom allt för tidigt, utan framförallt för att han var en fantastisk poet. Hans relation med den lika fascinerande Salvador Dali är naturligtvis också oerhört spännande.

federico-garcia-lorca-poet-in-ny

Federico Garcia Lorca,    Poet in New York

Trots min fascination för Garcia Lorca har jag bara läst en bråkdel av vad han skrivit, så att hävda att något av hans verk är min favorit, skulle vara lite förmätet. Då dikterna är tydligt präglade av surrealismen, är de svåra och inte särskilt lättsmälta. En dikt som fastnat på min näthinna är Ciudad sin sueño (Stad utan sömn) från Poeta en Nueva York, som Garcia Lorca skrev i New York i början av 30-talet. Ett stycke som fascinerar mig är följande:

Livet är ingen dröm. Varning! Varning! Varning!

Vi faller från trapporna för att äta våt jord

eller bestiger snökammen med en kör av döda dahlior.

Men det finns ingen glömska eller dröm:

med öppna ögon. Kyssar binder ihop munnar

i en härva av nya vener

och dem vilka smärtan smärtar kommer lida utan anstånd

och dem som räds döden kommer bära den på axlarna.

Med tanke på min fascination för poeten var det med stor glädje som jag noterade att Johan Hilton på DN-kultur skrev om Garcia Lorca sommaren 2016. Artikeln kan nås här, och är väl värd att läsas. Rubriken lyder: ”Federico García Lorca insåg inte vilka krafter som var i rörelse – gör vi det?” Temat om högerextremismens frammarsch är oerhört intressant. Inser vi vilka krafter som är i rörelse i Sverige och i världen. Jag har själv skrivit på samma tema, här på denna blogg, till exempel i inlägget: “Nu, era socialdemokratiska paddor”.

I allmänhet tror jag Johan Hilton lyfter en viktig fråga kopplat till hur en stämning under tid kan växa fram i stora delar av en befolkning. När det gäller frågan om Garcia Lorca insåg vilka krafter som var i rörelse, tror jag att det skulle kunna vara så att Garcia Lorca faktiskt insåg vilka krafter som var i rörelse, även om Hilton argumenterar effektivt för sin sak. Hilton skriver:

Lorca befann sig i Madrid när oroligheterna i Granada började. I kavajfickan hade han biljetter till Mexiko, friheten fanns bara en flygresa bort. Ändå bestämde han sig – en homosexuell och uppburen vänsterprofil som i flera texter öppet utmanat det fascistiska tankegodset – för att åka hem till Granada.

Vilket leder Johan Hilton till slutsatsen:

Så varför återvände han? Svaret är förmodligen lika enkelt som skräckinjagande. Lorcas inlevelseförmåga omfattade inte den oförsonlighet som reaktionärer och fascister under lång tid hade piskat upp hos befolkningen. Och heller inte att den kunde drabba honom själv.

Det är naturligtvis så att Hilton kan ha rätt, dvs att Lorca naivt reste till Granada. Samtidigt tyder mycket på att Garcia Lorca var djupt oroad över situationen i Spanien i juni 1936. Innan poeten beslutade sig för att återvända till Granada beskriver flera av hans vänner hur påverkad han var av de våldsamma händelserna i Madrid och de politiska morden som inträffade nästan dagligen under våren och sommaren 1936. Juan Gil-Albert minns att Garcia Lorca var ”bokstavligen skräckslagen”. (Gibson. Federico Garcia Lorca. S. 443.) Samma dag som Federico Garcia Lorca bestämde sig för att återvända till Granada från Madrid åt han lunch med Rafael Martinez Nadal i stadens utkanter och ska ha sagt ”Rafael, de här fälten kommer bli översållade med lik!”

Oaktat vad poeten faktiskt kände och tänkte de ödesdigra dagarna under sommaren 1936, så är slutsatsen att han inte förstod vidden av ”den oförsonlighet som reaktionärer och fascister under lång tid hade piskat upp hos befolkningen”, en konklusion som både är riktig och viktig idag. Vi riskerar att tro att demokratin är evig, vilket är en förutsättning för att högerextrema krafter kan växa sig större. Om delar av den etablerade politiska högern dessutom göra samma fel som på 30-talet, dvs samarbetar med extremhögern, så är vår demokrati verkligen utsatt för hot. Jag hoppas verkligen inte att den politiska högern igen underskattar extremhögern dess förmåga och beslutsamhet.

En viktig lärdom från spanska inbördeskriget är således magnituden av oförsonligheten som kan uppbringas mellan medborgare, också i länder i vår närhet. Jag är rädd för att vi idag underskattar populister och extremisters oförsonlighet runt om i Europa, även om jag hoppas att jag har fel eller iallafall att dessa extremister aldrig ges chansen att visa sin oförsonlighet. Samtidigt visar även folkmordet i Rwanda 1994 hur ett oförsonligt hat kan växa i grupper av en befolkning på ett lavinartat sätt. Det är dock en annan historia, som jag lämnar därhän just nu.

En fråga som jag funderat en del på och som blev  extra relevant när Fredrik Reinfelt lämnade sitt partiledarskap, då Anna Kinberg Batras öppnade upp för att Moderaterna skulle samarbeta med Sverigedemokraterna. Detta har nu också följts upp av liknande utsagor från Ulf Kristersson. Är den svenska högern beredd att samarbeta med extremhögern för att komma till makten?

Från Tyskland vet vi att det var högern som släppte fram Hitler till makten, även om de var säkra på att de kunde kontrollera honom.

Hur agerade då högern i Spanien? I samband med valet 1936 var både högern och vänster splittrade internt, men försök gjordes på båda sidor för att enas mot en gemensam motståndare. Efter folkfrontens, dvs den förenade vänsterns valvinst, gick den katolska högern (CEDA) i mångt och mycket upp i den fascistiska rörelsen och även om forskarna är oense om i vilken grad CEDA:s partiledare, José María Gil Robles, var inblandad i militärkuppen, så tyder det mesta på att han i det minsta var informerad och när kuppen och inbördeskriget väl bröt ut arbetade han lojalt för upprorsmännen ifrån utlandet, även om hans tjänster på sikt inte var önskade av Franco. (Preston, Paul. Franco. A biography. (London 1993). S. 248-252.) Gil Robles var långt ifrån den ende CEDA-medlemmen som stödde militärupproret, utan det var som sagt snarare legio. Enligt den ovan citerade historikern Ian Gibson blev till exempel Garcia Lorca arresterad av Ramón Ruiz Alonso, som varit parlamentsledamot för CEDA. Kort sagt verkar den kristna högern ganska snabbt ha övergivit den unga spanska demokratin och gått i säng med dennes bödel. Att det möjliggjordes av oförsonligheten är i många avseenden troligt. Det tål att tänkas på när högern i Europa samarbetar med extremhögern.

Taggad , , , , , , , , ,

Är brandflyg verkligen den viktigaste frågan?

Just nu härjas Sverige svårt av de värsta bränderna i modern tid. Modiga brandmän och frivilliga kämpar för att hålla skogsbränderna i schack, så att de inte sprider sig. Hundratals människor har evakuerats och en del har sett sina hus gå upp i rök. Detta är den värsta branden i modern tid. Senast det begav sig var 2014, då Västmanland brandhärjades. Den branden var då det begav sig, också den värsta branden i modern tid.

Samtidigt som branden brinner har ett antal viktiga diskussioner dykt upp, men där fokus för diskussionen är att vinna billiga politiska poänger. Diskussioner där tyvärr många debattörer skriker så högt de kan och där debatten bara blir ett sammelsurium av påhopp och banaliteter. Kort sagt, inte de bästa förutsättningarna för en sansad diskussion.

Frågorna är viktiga. Hur ser Sveriges krisberedskap ut? Exempelvis, bör Sverige ha egna brandflyg eller räcker samarbetet inom EU? De ”italienska” brandflygen kommer från ERCC, vilket är EU:s civilskyddsmekanism. Var bedömningen från 90-talet rimlig, dvs. att Sverige inte behöver egna brandflyg? Då vi troligen kommer ha mer av extremväder i framtiden, vilka slutsatser ska vi dra av det? Hur mycket kommer behoven öka? Bör vi kanske köpa gemensamma brandflyg med de andra nordiska EU-länderna? Hur ska försvarets resurser användas i samband med civila katastrofer? Viktiga frågor som behöver en sansad diskussion, som inte bara går ut på att svartmåla och förenkla. Jag vill alltså med detta inlägg inte förminska vikten av diskussionen, utan hoppas på en mer sansad ton. Hos vissa debattörer kan allt tolkas som en del i den nära förestående systemkollapsen.

Jag personligen inte är expert på beredskapsfrågor och tänker i allmänhet att det är ett otyg att låtsas vara expert i frågor där du inte är det, men spontant känner jag att de relevanta övergripande frågorna oavsett krisens eller naturkatastrofens art är hur regeringens krisberedskap förhåller sig till MSB:s dito, och slutligen hur förhåller våra centrala myndigheter förhåller sig till de lokala och regionala samordningsansvar som ligger på Länsstyrelserna. Jag är inte säker att Sverige är organiserat på bästa sätt för kris, men tänker att det kan finnas en idé att avvakta att bränderna är släckta innan analysen av krishanteringen börjar.

Det jag dock nästan helt saknar är diskussionen om klimatet och den är minst lika relevant. Att vädret är extremt vid ett enstaka tillfälle behöver inte ha med klimatförändringarna att göra, men när extremvädret blir vanligare och vanligare, så blir det mer relevant att tala om en koppling mellan extremväder och klimatförändringar.

I den bifogade videon påpekar meteorologen Pär Holmgren att en bra bit över hälften av länderna i Europa har slagit värmerekord under de senaste 10-15 år, men extremvädret handlar också om starkare stormar, kraftigare skyfall och ymnigare snöfall. En välbalanserat inslag från 2017 från BBC handlar om, hur sannolikheterna för extremväder har ökat, på grund av klimatförändringar.

Konsekvensen av allt detta är för mig tvåfaldig. Finns det något viktigare än att diskutera brandflyg? Svaret är att framtid krisberedskap är en av de viktigaste frågorna, vilket sommarens bränder visat. Det är en oerhört viktigt fråga hur vår krisberedskap ser ut. Men den borde diskuteras sansat i ljuset av nya hot i klimatförändringarnas spår. Vi måste naturligtvis se över vår krisberedskap, men det bör göras på ett sansat sätt och inte bara handla om bränder utan också andra former av extremväder. Den andra slutsatsen är att den viktigaste frågan igår, idag och imorgon är hur vi kan hitta kraftfulla åtgärder för att minska vår egen klimatpåverkan, samtidigt som vi påverkar andra länder i samma riktning.

Det måste vara slut på diskussionen, som handlar om att vad vi gör i Sverige inte spelar någon roll, för det spelar roll. Idag är de konsumtionsbaserade utsläppen av växthusgaser ungefär 11 ton per person i Sverige. För att vi ska klara Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen på under 2 grader Celsius, så behöver vi komma ned till mellan 1-2 ton per person och år. Alltså behöver våra utsläpp halveras ungefär var tionde år, fram till 2050.

Det gör inget om Sverige går före, men framförallt behöver vi bära vår del av bördan. Vi kan inte peka ut USA, Indien eller Kina som klimatbovar, om vi inte gör vårt. Just nu minskar inte de svenska utsläppen, alltså behöver vi göra mer. Så låt oss gärna prata om krishantering och brandflyg för det är oerhört viktiga frågor, men snälla låt oss också prata om minskade utsläpp av växthusgaser.

Taggad , , , , , , , , , ,

Det är inte avgjort förrän det är avgjort

It ain´t over until the fat lady sings!

För någon månad sedan publicerade jag ett inlägg som hette, It ain´t over until the fat lady sings! Detta är en uppdaterad version.

Det finns fler likheter mellan sport och politik än vad en å förstone kan tro. Jag som försöker följa världens bästa fotbollsliga, den spanska La Liga, kommer osökt att tänka på laget Las Palmas göranden under de senaste åren, just när det gäller de bevingade orden ”It ain´t over until the fat lady sings!”

2014 nådde kanarierna avgörande kval till högsta spanska ligan, där de ställdes mot Cordoba för att avancera från den spanska andradivisionen till fotbollens finrum. Kvalmatcherna spelas som vanligt i dubbelmöten. Den första matchen slutade 0-0 i Andalusien och i returmötet, som spelades på kanariernas hemmaplan ledde Las Palmas med 1-0 i slutet av matchen. Således skulle Las Palmas ha avancerat till La Liga om resultatet stod sig matchen ut. Däremot hade Cordoba stått som total segrare om de skulle ha gjort ett mål och matchen hade då slutat 1-1, eftersom Cordoba då hade avancerat då de hade gjort fler mål på bortaplan.

När matchklockan når den 90:e minuten var resultatet fortfarande 1-0 till Las Palmas och bara en kort stund senare i den 92:a matchminuten börjar gulklädda hemmafans storma planen, trots att domaren inte blåst av matchen. Det tar funktionärerna upp emot 10 minuter att få bort de firande hemmafansen, (för er som vill se hela klippet finns det här) , som snart skulle komma att få glädjesången i vrångstrupen, ty när matchen återupptogs gör Cordoba ett oväntat mål och blir laget som drar det längsta strået och Cordoba avancerade således till La Liga 2014/2015 genom ett mål i den absolut sista sekunden. För den som vill se dessa fantastiska bilder, finns en länk här: Las Palmas – Cordoba

Vad kan vi då lära oss av detta? Två saker möjligen; ta aldrig ut segern i förskott och matchen är inte slut förrän slutsignalen har ljudit.

Året efter, 2015, lyckas Las Palmas att avancera, vilket nästan kan tyckas rättvist med tanke på hur nära de var året innan.

Vilka paralleller kan då dras till politik? Valet sker inte i opinionsundersökningar utan i allmänna val. Valet går av stapeln den 9:e september 2018.

Nu måste vi socialdemokrater bli bättre på att förtydliga hur detta val är ett ödesval för alla oss som tror på den svenska modellen. Hur detta är ett ödesval för oss alla som tror att politik kan göra skillnad och att det Sverige behöver är mer politik inte mindre. Kort sagt, visa att valet är en folkomröstning om den svenska välfärden.

Vi socialdemokrater vill att Sverige ska vara tryggt. Sverige ska vara ett ledande välfärdsland i världen. Därför vill vi fortsätta med stora satsningar på mer personal i välfärden och i polisen, satsa på barnfamiljer och pensionärer. Det är viktigare än sänkta skatter.

Hela Sverige behöver kraftsamla kring dagens stora samhällsproblem med en välfärd som inte alltid levererar och en växande otrygghet. Trygghet skapar framtidstro och sammanhållning. Om vi håller ihop är förändring möjlig. Vi ska framåt tillsammans.

Detta måste vi lyckas kommunicera. Då tror jag att Sveriges statsminister efter 9:e september kommer heta Stefan Löfven. Talet han höll i Almedalen var ett startskott för en mycket framgångsrik valrörelse.

Taggad , , , , ,

Reflektioner från Gotland om Almedalen

Det finns så mycket att säga och tänka om Almedalen. Det första jag kommer att tänka på är kostnaderna. Då Almedalen har växt under decennier kan en inte komma ifrån att priserna för boenden och lokaler i Visby har rakat i höjden, under Almedalsveckan. Almedalsveckan är ett dyrt spektakel. Min känsla är att det är en av orsakerna till att exempelvis Socialdemokraterna har skalat ner sin närvaro.Under årtiondena har också politikerveckan förändrats. Under 2000-talet har antalet seminarier ökat explosionsartat. I början av 2000-talet var de inte fler än 100. Förra året genomfördes drygt 4000 evenemang och antalet besökare var 40 000. PR-folkets höga närvaro och de stora företagens intåg är kanske de tydligaste tecknen. Huvudgatan i Almedalen har under de senaste åren varit mer av bilutställning än ett demokratimöte. Kort sagt går det inte att blunda för att veckan har förändrats och att Visby och Gotland i vissa avseenden närmar sig kapacitetstaket när det gäller Almedalens storlek.Jag hade en vän som tyckte att arrangemanget borde flytta. Det kanske det borde? Samtidigt bor denna vän i Stockholm och nog finns det en charm i att politiken lämnar huvudstaden för en stund. I Almedalen möts människor från hela landet, så jag har svårt att se vitsen med att flytta arrangemanget till Stockholm eller Göteborg för den delen. Inte skulle någon av Sveriges storstäder kunna arrangera ett lika charmigt och spännande politiskt arrangemang som sker i Almedalen varje år. En av finesserna är ju just hur alla dessa arrangemang sker på en så liten geografisk yta. De spontana mötena och kontakterna som uppstår är en del av Almedalen.Det är enkelt att peka på det som är negativt med Almedalen. Likväl har jag svårt att enkelt kategorisera min upplevelse i svart och vitt, rätt och fel. För vi ska också komma ihåg att Almedalen är en möjlighet för medborgare och intresseorganisationer att träffa beslutsfattare och politiker av alla färger. Möten och lösningar, som inte hade hänt utan Almedalen är också en del av sanningen. Det är en del av det positiva med Almedalen. För mig är det också en del av transparensen i den svenska demokratin. Det är för mig inte en slump att Almedalen kopieras av länder runt om i världen. Detta, det positiva med Almedalen, tycker jag ska värnas. Istället för att raljera över det negativa, tycker jag att Region Gotland och partierna bör föra en förnuftigt samtal om reformer för politikerveckan. Idag är den för lång och i slutet av veckan är aktiviteten låg. Varför inte ha två partier varje dag och korta den till fyra dagar? Kan ideela organisationer beredas tillträde till en lägre kostnad? Kan skolor användas för billigt boende för intresserade? Almedalsveckan måste reformeras, men gör den det tror jag den kommer bevara sin starka plats i vårt land.Mångfaldsparaden anordnas varje år av RFSL. Med tanke på Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) närvaro, kändes den viktigare än någonsin.

Mångfaldsparaden

Mångfaldsparaden, Almedalen

Mångfaldsparaden 2 2018

Glada deltagare i Mångfaldsparaden

Min slutsats blir sammanfattningsvis: kasta inte ut barnet med badvattnet. Almedalen kan reformeras och fortsätta vara relevant. Det är mycket bättre med förändring än att inte görs något och låta bli att lyssna på kritikens vindar. För då kommer de blåsa upp till storm.

Taggad , , , , , , , ,
%d bloggare gillar detta: