Nakna sanningen 3.0 – Epic Failure

Det är hårt att vara föräldraledig. På många olika sätt. Det har jag skrivit om tidigare på bloggen, bland annat här. Sen är det förstås fantastiskt på många sätt. Tyvärr har det också visat sig vara hårt för midjemåttet. Innan föräldraledigheten satte jag upp ambitiösa mål för att komma i mina kläder och publicerade dem på denna blogg. När magen började växa svalde jag min stolthet, i sådan grad, så jag till och med publicerade bilderna på nätet.

Det här med att sätta upp mål har både för- och nackdelar. Oftast är det enklare att åstadkomma saker med mål, å andra sidan måste en ju från tid till annan erkänna att målen inte har uppfyllts, vilket förstås svider i själen.

För någon vecka sedan var jag hos mina svärföräldrar i Danmark och råkade oförhappandes stiga upp på en våg. Resultatet kan inte beskrivas som något annat än en flodvåg av smärta och utfallet av mina högt satta träningsmål måste beskrivas som ett rent och skärt – Epic Failure. Jag vill inte uttrycka siffrorna i text, utan ibland säger ju en bild mer än tusen ord.

20160731 Epic Failure

Ergo: jag har misslyckats, men kommer förstås igen. Förutom att sätta press på mig själv, var ambitionen med publicering att också lyfta vikten av att faktiskt hålla vikten. Det är uppenbart att det finns direkta kopplingar mellan övervikt och en mängd sjukdomar. När vi också kan se att det finns kopplingar mellan ekonomisk situation, var du är bosatt och dessa välfärdssjukdomar, anser jag att vi måste göra två saker. Det ena är att peka på de strukturer som gör vissa grupper mer utsatta och förstås göra någonting åt dem. Det andra är också att peka på det egna, individuella ansvaret.

Den stora utmaningen med det individuella ansvaret är hur det ska göras utan att skapa en hård, nedvärderande skolgårdskänsla? Lite det Maria Abrahamsson fick kritik för då hon kommenterade Åsa Romsons och Isabella Lövins midjemått 2014.

Med det sagt måste jag alltså hitta sätt att träna mera och äta sundare för att få ordning på både midjemått och vikt. En väg framåt tror jag för mig är att låsa fast mig vid ett antal cykel- och springlopp. Vi får se om det funkar.

Taggad , , , ,

Personlig och privat, allt annat är trams

Jag har funderat lite på idén om att en i olika sammanhang ska vara ”personlig, men inte privat”. Känner du igen det? Idé är väl spridd och kan anses guida användare eller vara en tumregel i sociala medier kring vad en får skriva och inte.

Mitt problem är att ju mer jag funderar på dikotomin ”personlig, men inte privat” ju mer skeptisk blir jag. Dels för att det finns en gigantisk flora av olika definitioner av orden, vilket gör begreppet meningslöst, dels för att det i vissa fall verkar helt ok att vara väldigt intim på sociala medier, på ett sätt som många personer skulle definiera som privat, om det är rätt person som gör det och på rätt sätt.

Min slutsats blir därför att idén om att vara ”personlig, men inte privat” ger en möjlighet för trendsättare bland sociala medier att från fall till fall avgöra om något är ok eller inte. Därför kan jag inte se någon mening med tumregeln. Låter jag konspiratorisk? Ja kanske lite. Men det behöver inte betyda att jag har fel.

Låt oss komma ihåg att ganska mycket i vårt samhälle existerar för att dela in befolkningen i olika grupper. En av de uppenbara exemplen är etikett. Ursprungligen handlade till exempel bordsskick om enkla regler för hygien och vad som var praktiskt lämpligt. Medan de regler för bordsskick som ibland tillämpas idag och som växte fram senare genom historien huvudsakligen delar upp människor. Jag har för mig att jag ramlade över en text om detta när jag läste grundkurs i historia, vilken argumenterade för att många av etikettsreglerna skapades vid den tidpunkt då delar av borgerskapet framgångsrikt gjorde sig starkare ekonomisk än delar av adeln. Vid denna tidpunkt växte ett antal informella regelverk fram för att lågadeln skulle kunna särskilja sig från det ekonomiskt rikare borgerskapet.

Alltså, jag varken avser eller tänker förhålla mig till tanken om ”personligt, men inte privat”. Risken är förstås alltid att berätta saker om sig själv som ingen vill veta. Men om så sker kan ju faktiskt var man sluta läsa. Härom året skrev jag om min begynnande övervikt i ett blogginlägg som jag döpte Den nakna sanningen. Bilderna i blogginlägget var inte snygga, men texten var innerlig, tycker jag. För privat tycker andra.

Min ambition med denna blogg är att den både är personlig och privat. Ibland kanske jag skriver om något som jag inte borde, men det är så lätt att bara kommunicera fina och välpolerade bilder på sociala medier som politiker. När jag tittar i mitt eget arkiv finns det mycket av den varan och jag har inget emot det, men ambitionen är att inte allt på bloggen är tal och fasadbilder, även om de ofta är snygga. En favorit är bilden nedan från 1:a maj i Fisksätra, tagen av Sofia Myhrman.

20160501 1a maj foto Sofia Myhrman

Bild från 1:a maj 2016 i Fisksätra, Nacka. Foto Sofia Myhrman

Jag har bifogat några ytliga favoritbilder till i detta inlägg bara för att visa på min poäng.En annan favorit är Christer Källströms bild från ingången till plenisalen.

Mathias Tegnér Riksdagen 4

Ingången Riksdagens Plenisal, 2015. Foto: Christer Källström

20160602 Madrid kongressen

Den spanska kongressens talarstol, 2016

Slutligen för att visa att jag är lite som Botkyrka kommun, ”långt ifrån lagom” så har jag bifogat en bild från spanska kongressen, vilket en Iberofil som jag uppskattar mycket. För den som börjar bli förbannad på alla välpolerade bilder finns som sagt fulbilderna i Den nakna sanningen.

Avslutningsvis, min poäng är att det av skäl som jag inte helt kan överskåda, blir hårdare och tuffare att uttrycka sig fritt på sociala medier. I vissa fall är det bra. Det en inte törs säga öga mot öga till en människa ska nog inte skrivas på nätet. I många fall är det dock dåligt när en inte vågar uttrycka vad en känner. Det kan handla om att inte exponera sig för andras fördömanden, för att du på något sätt sticker ut. Min känsla är att tjejer och kvinnor oftast drabbas hårdast, även om det inte alltid låter så i den offentliga debatten. Dvs. att handlingsfriheten är minst för er tjejer/kvinnor och att fördömandena år hårdast mot er. Jag tror att det är en av orsakerna till att en person som Zara Larsson får ta så mycket skit. Även om det är lätt att säga och svårt att göra måste ändå slutsatsen bli att den stora massan av stora människor inte får låta sig tystas.

 

 

 

 

Taggad , , , , , , , ,

5 år sedan Utöya

Det är fem år sedan Utöya. Ja, jag vet att det inte är exakt fem år sedan, men jag har inte lyckats skriva detta blogginlägg i tid. Trots att jag försökt! Även om jag alltid försöker skriva om sådant som ligger mig nära, är Utöya något helt speciellt. En helt annan liga, som fotbollsnörden, i mig skulle säga. Tankarna vill inte riktigt låta sig kontrolleras. Orden vill inte riktigt formeras. Samtidigt tänker jag att det inte gör så mycket att detta inlägg inte publiceras på årsdagen av massmorden, då kampen mot fascism och terrorism måste föras varje dag, inte bara på årsdagar.

När jag tänker tillbaka på den dagen för fem år sedan, så är det för mig liksom folk säger, att man kommer ihåg precis vad man gjorde och vad man kände. Många av oss kommer ihåg den där fredagen den 22:a juli 2011. Det var strålande väder i Stockholm och min fru och jag förberedde oss för att ett par goda vänner skulle komma på besök i Öringe, där vi bor.

Jag kommer ihåg chocken efter attacken mot regeringskvarteren i Oslo. Jag kommer ihåg de prematura kommentarerna om islamistisk terrorism och jag kommer ihåg de till en början lite oklara meddelanden om att någonting också händer på Utöya. Jag kommer också ihåg den nya chocken på lördagsmorgonen, då dödssiffran skjutit i höjden och vittnade om magnituden av terrordådet.

Det är fem år sedan en man märkt av hat, beslutade sig för att försöka stoppa återväxten till den rörelse han menade bar skulden för Norges degeneration. Det är fem år sedan en man präglad av ett sammelsurim av  högerextremism, fascism, konservatism, anti-islamism begav sig till Utöya för att skjuta socialdemokrater. Det är fem år sedan en man med berått mod åkte till ett ungdomsläger för att massmörda barn, tonåringar och vuxna. Detta får vi aldrig glömma och därför länkar jag nedan till AUF:s tänkvärda filmklipp.

AUF:s film

När jag tänker tillbaka på den dagen och är helt ärlig, vill jag minnas att tankarna flög iväg till det där egoistiska hörnet av hjärnan, som en inte alltid vill erkänna för varken sig själv eller andra. ”Tänk om det vore mig.” ”Tänk om mördaren hade varit på Utöya tio år tidigare, var hade jag då gömt mig på ön?”

Någonting jag reflekterat över är att Utöya på bilderna i olika medier tagna från helikopter ser ut att vara en ö nästan helt täckt av träd och skog. Samtidigt vet jag att jag noterade redan för fem år sedan är att jag minns Utöya som väldigt öppen plats, med ganska få träd. Så som jag minns det kan inte ha varit lätt att gömma sig på ön och för dem som försökte måste väntan varit fruktansvärd.

För dem som överlevde dåden måste det ha varit svårt att återvända. Det är lätt att förstå varför det har debatterats hur Utöyas framtid ska se ut. Personligen tycker jag det är glädjande att Utöya framåt kommer kunna fungera både som en plats för att minnas, men också för att genomföra ungdomsläger. Det känns ju på något sätt som det viktigaste att mördaren inte lyckades. Istället kommer ön år efter år fyllas med progressiva unga och AUF är fortfarande Norges största ungdomsförbund med över 14 000 medlemmar.

 

 

 

 

Taggad , , , , , ,
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 2 835 andra följare

%d bloggare gillar detta: