Vad händer i Katalonien?

”Vad händer i Katalonien?” är en bra fråga som knappast har något enkelt svar.  Frågan om Katalonien är extremt komplicerad och det är svårt att sammanfatta tankar kring frågan kortfattat, eftersom risken är att en inte lyckas hantera samtliga aspekter.

I fredags utropade den katalanske regionpresidenten Carles Puigdemont Katalonien som självständigt. En timme senare upplöste Spaniens premiärminister Mariano Rajoy Kataloniens regionparlament och sparkade därmed regionpresident Puigdemont. Som de flesta vet genomfördes den 1:a oktober en folkomröstning om den autonoma regionens framtida status i Katalonien. Omröstningen är enligt konstitutionen olaglig, då den säger att Spanien är odelbart.

Tiden fram till omröstningen var kantad av konflikter mellan Madrid och Barcelona, och den eskalerade på valdagen då Policia Nacional och Guardia Civil sattes in för att avbryta folkomröstningen, även om den formella beskrivningen var att beslagta bevismaterial som skulle befinna sig i vallokalerna. Det hela slutade med ett stort antal skadade personer, även om antalet varierar beroende på källan. När det gäller våldet på valdagen var det naturligtvis oproportionerligt och det är som utomstående svårt att se behovet av att stoppa omröstningen fysiskt, även om den i sig var giltig.

AIP om Katalonien 171006

Artikel från AIP, 6:e oktober 2017

I opinionsundersökningarna inför omröstningen har Katalonien varit delat, dock med litet övertag för nej-sidan, det vill säga de som vill stanna i Spanien. Trots våldet på valdagen röstade 42 % av befolkningen av Kataloniens dryga 5 miljoner invånare och av dessa röstade 90 % för självständighet, dvs 38% av katalanerna. Kort sagt det är en delad region som, när denna process är slut, har stora sår att läka.

Den 10:e oktober kl. 18:00 höll Carles Puigdemont ett tal om Kataloniens framtid. Där utlyste han självständighet, men beslutade samtidigt att den inte skulle effektueras omgående, utan förhandlas fram. Agerandet var en konsekvens av en dominoeffekt sedan valdagen. Att både utlysa självständighet och att samtidigt inte göra det speglar den ambivalens som finns inom självständighetsrörelsen. Regionpresidenten tillhör koalitionen Junts pel Si (Tillsammans för ja), vilken består av flera partier men där två partier är de tongivande. Det liberala partiet CDC, som nu bytt namn till PDeCAT och vänsterpartiet ERC. Dessutom är regionregeringen stödda av det, i mitt tycke ganska extrema CUP, som är ett antikapitalistiskt och pan-katalanskt separatistparti. Historiskt har dessa tre partiers syn på separatism skiljt sig åt, där CUP är de som tydligast verkat för ett Katalonien utanför Spanien, vilket inte CDC har gjort.

Efter genomförandet av omröstningen den 1:a oktober har flera saker triggats igång. Under veckan efter omröstningen lagstiftade regeringen i Madrid att företag med säte i Katalonien ska kunna flytta huvudkontoret utan extra bolagsstämma. Detta ledde till att en del företag flyttade sitt huvudkontor och andra flaggade i offentlighet viljan att stanna i Spanien.

Tonläget har under hela oktober varit högt. Pablo Casado, talesperson för högerpartiet Partido Popular (PP), sa 9:e oktober att Carles Puigdemont riskerar att sluta som Lluis Company. För er som inte kan Lluis Companys historia, så var han med och bildade partiet ERC 1931 och var aktiv politiker under den spanska 2:a republiken på 30-talet. Lluis Company var dessutom regionpresident i Katalonien från 1933, men arresterades året efter då han var med och utropade ett självständigt Katalonien. Company dömdes till 30-års fängelse, men släpptes då Folkfronten vann valet 1936. Efter inbördeskriget flydde Company till Frankrike, men fångades av Gestapo 1940 och avrättades av Franco i Barcelona. Därför väckte Casados jämförelse stor uppståndelse och han var tvungen att backa och förtydliga att det han avsåg var risken för Puigdemont att hamna i fängelse.

Under långt tid har Spaniens premiärminister Rajoy haft svårt att hantera frågan om Kataloniens självständighet och han har kritiserats av bland annat Spaniens före detta premiärminister Jose Maria Aznar, för att vara passiv och inte använda alla möjligheter som konstitutionen ger. Detta torde vara en av orsakerna till de mycket tveksamma besluten att på valdagen sätta in  Policia Nacional och Guardia Civil mot vallokalerna och fredliga demonstranter med konsekvensen att dessa angreps av polis. Motivering till detta har varit just att Spanien enligt konstitutionen är odelbart. De senaste dagarna har Rajoy skaffat sig initiativet. När Puigdemont i sitt tal den 10:e oktober var extremt otydlig med om Katalonien var självständigt eller ej, så har Rajoys agerande varit mer resolut än tidigare. När Puigdemont till slut, efter att de hemliga förhandlingar med Madrid strandade, utropade självständighet den 27:e oktober, så framstod självständighetsrörelsen framstått som splittrad och vacklande. Istället har Rajoy framstått som handlingskraftig i och med upplösningen av regionparlamentet och användandet av konstitutionens artikel 155. Dessutom utlyste Rajoy nyval i Katalonien till den 21:a december. Här är splittringen stor bland separatisterna, då det råder delade meningar om de ska delta i nyvalet.

En parameter som jag inte tycker har belysts nog i den svenska debatten är just hur splittrade katalanerna är. Det är först på senare tid som motståndarna mot självständighet har börjat demonstrera och organisera sig. Orsakerna till detta är säkert flera, dels att det inte varit så enkelt att vara uttalad motståndare till självständighet i den nationalistiska yra som rått i Katalonien under den senaste tiden, dels för att få trott att Katalonien faktiskt skulle utropas självständigt. I denna splittring finns också en av bovarna i dramat, kring varför situationen spårat ut. Att Puigdemont och Junts pel Si bär ett stort ansvar för att pådrivna av CUP har forcerat en process som djupt splittrar Katalonien är för mig självklart. De har också i hanteringen i regionparlamentet inte visat den respekt som är lämplig för regionparlamentets egna regler, vilket ledde fram till att det katalanska socialistpartiet, PSC,  anmälde regionregeringen till Konstitutionsdomstolen i Madrid.

Argumenten för självständighet har i debatten varierat mycket. En mycket aktuell fråga är den om korruption. Spanien är ett land, som hårt drabbats av korruption. En del självständighetsivrare har menat att detta är ett sätt att stoppa korruptionen, då de menar att det är ett spanskt fenomen. I min värld torde inte det göra någon som helst skillnad om Katalonien blev självständigt eller ej, då den gamle regionpresidenten Jordi Puyol visat att korruptionen är närvarande på hela iberiska halvön, även Katalonien. Ett annat, i mitt tycke obehagligt argument är att alla katalaner vill ha självständighet. Detta följer en tankebana att de som är emot självständighet är spanjorer och i någon mån inte räknas.

Samtidigt måste regeringen i Madrid och högerpartiet PP anses vara den andra aktören som har agerat nationalistiskt och inte för att lösa situationen och kompromissa. De måste kritiseras för deras ovilja att samtala med katalanska företrädare och att de så tydligt gömt sig bakom konstitutionen. Min bild är att PP och Konstitutionsdomstolen i Madrid har varit ja-sidans bästa kampanjarbetare genom hur de har hanterat exempelvis förändringen av autonomistatuter 2010, som skulle ha gett Katalonien ett större självstyre.

På sistone har också ett antal företrädare för självständighetsrörelsen arresterats. Detta är naturligtvis mycket allvarligt. Exempelvis polischefen för den regionala katalanska polisen Mossos de Esquadra, Josep Lluis Trapero arresterades och förhördes i oktober för ordervägran.

Vidare har två ledande självständighetsförespråkare Jordi Sanchez och Jordi Cuixart arresterats för uppvigling. De är ordförande för två separatistiska ickepolitiska organisationer, ANC och Omnium Cultural. Brottet ska i grunden ha handlat om att de har arrangerat självständighetsdemonstrationer. Om de fortsättningsvis hålls fängslade på dessa grunder är det mycket allvarligt.

Sammanfattningsvis finns det flera krafter som jag tycker delar ansvaret för den svåra situationen i Katalonien. Både separatisternas och den spanska regeringens kompromisslöshet är djupt problematisk. Vi måste komma ihåg att Spanien inte har någon demokratisk tradition att tala om och det politiska livet sedan 80-talet har präglats av den kompromisslöshet som ledde fram till det spanska inbördeskriget på 30-talet. Jag säger inte Spanien står på randen till inbördeskrig, men freden i både Spanien och andra delar av Europa ska inte tas för given. Den består bara så länge politiker söker kompromiss framför konflikt och befolkningen kräver att den består.

Taggad , , ,

Dagens äldre har lärt oss allt vi kan

I Tyresö Nyheters oktobernummer fick jag chansen att skriva en ny krönika. Läs den nedan eller på http://www.tyresonyheter.nu. Läs gärna och kommentera!

Äldre människor har alltid funnits nära under min uppväxt. Det är också så det ska vara i ett samhälle som håller ihop. Jag tänker på allt ifrån farmor och mormor till de äldre som under någon period fanns närvarande på skolgården på Forellskolan, när jag växte upp. I Tyresö Centrum möter en ofta äldre för att det varit så enkelt att ta sig från Björkbackens äldreboende till Centrum.

Jag tänker att det är så ett fungerande samhälle ska se ut, ett samhälle där det finns många kontakter mellan generationerna. Där äldre får det erkännande de är förtjänta av, för att de under generationer byggt vårt land och för den erfarenhet de besitter.

Kort sagt har dagens pensionärer inte bara byggt upp Sverige, utan de har också uppfostrat oss som lever och verkar i landet idag. Bland Tyresös pensionärer finns helt enkelt de dagisfröknar, lärare och idrottsledare som gjort oss till dem vi är.

Därför är det glädjande att den budget som den röd-gröna regeringen nyss presenterat innehåller satsningar på de äldre. Det är med stolthet som jag lyssnar på vår ytterst kompetenta finansminister Magdalena Andersson, när hon berättar om att vi nu ska ta bort pensionärsskatten för dem som tjänar upp till 17 000 kronor i månaden. Jag tänker också på höjningen av bostadstillägget som innebär mycket för de pensionärer som har det sämst. Det kan handla om nästan 500 kronor mer i plånboken varje månad.

Andra viktiga frågor som berör pensionärer är kvaliteten på hemtjänsten och på våra äldreboenden. Här har en del gjorts, men mycket mer behöver göras. Redan 2016 och 2017 satsade vi två plus två miljarder på äldreomsorgen. Nu stärks äldreomsorgen med lika mycket till.

Inom äldreomsorgen räcker det inte bara med mer pengar. De äldre måste få större inflytande över sin egen vardag. Vårdtagaren måste dagligen kunna bestämma vad som behöver göras. Dessutom måste vi låta proffsen vara proffs, det vill säga mindre detaljstyrning och mer inflytande för personalen över sitt arbete.

Sammanfattningsvis har vi en budget och en röd-grön regering som storsatsar på Sveriges pensionärer. Därför blir kontrasten olidligt tydlig när en rör sig till Tyresö, där det moderatledda styret nu har beslutat att lägga ned kommunens mest populära äldreboende, Björkbacken. Ett äldreboende som möjliggjort för äldre att fortsätta leva värdigt, med en bra restaurang och tillgänglighet till Tyresö Centrum. Socialdemokraterna i Tyresö har velat rusta upp och utveckla Björkbacken. Redan 2012 föreslog de socialdemokratiska kommunfullmäktigeledamöterna Ann Sandin Lindgren och Alfonso Morales att tillgängligheten till och från Björkbacken skulle öka, exempelvis genom att bygga en gångbro till Centrum.

Tyresös äldre har byggt upp vår fina kommun och lärt oss som är ”mitt i livet” allt vi kan. Det minsta vi kan göra är att säkra dem ett värdigt åldrande. Därför är jag stolt över vår regering, men skäms över hur vi just nu behandlar våra äldre i Tyresö.

Taggad , , , , , , ,

Att gå i säng med extremhögern

Idag väljs Ulf Kristersson som ny partiledare för Moderaterna. Den fråga som jag funderar mest på och som jag tänkt på ända sedan Anna Kinberg Batras utspel om att Moderaterna ska samarbeta med Sverigedemokraterna är hur högern agerade på 30-talet i flera av Europas länder där fascister och nazister kom till makten.

Ett land att lära av är Spanien. Personligen har jag en stor kärlek till Spanien och försöker alltid introducera ordet iberofil i svenskan, då det väldigt bra beskriver min kärlek till Spanien. För en sådan som mig blir det spanska inbördeskriget väldigt intressant, just när det gäller hur högern agerade när den var tvungen att välja mellan makten och demokratin. Tyvärr verkar denna avvägning vara aktuell än idag. Det underströks av Anna Kinberg Batras utspel och även Ebba Bosch Thors dito i september i år, där de uppenbarligen väljer makten, med stöd av extremhögern, men därmed är beredda att riskera vår demokrati.

En central person värd att fundera en stund över i denna kontext är José Maria Gil Robles. Gil Robles var partiledare för CEDA, som var det stora konservativa kristna partiet i Spanien under delar av den andra republiken. Den andra republiken rådde innan spanska inbördeskriget, dvs på 30-talet. Det finns många likheter med Tyskland innan Hitlers maktövertagande. Demokratin hade inte ännu fått fotfäste och partierna kom och gick. Partiet CEDA växte fram ur andra partier, men formerades huvudsakligen inför valet 1933, där det blev största parti i det spanska parlamentet, Cortes. Partiet hade också ett flertal ministrar i de borgliga regeringarna mellan 1933 och 1936. (Ashford Hodges, Gabrielle. Franco. A Concise Biography. (London 2000). S. 71-81). I samband med valet 1936 var både högern och vänster splittrade, men försök gjordes på båda sidor för att enas mot en gemensam motståndare.

gil_robles

Det som blev tydligt under 1936 när högern förlorade valet i Spanien var att stora delar av den konservativa högern valde makten framför demokrati och därför bistod Franco på hans väg till makten. Resten är historia. Frågan är varför så stora delar av den konservativa högern i Sverige och Europa är beredda att göra samma sak och leka med elden?

 

 

Taggad , , , , , ,

Sthlmspodden med Finn Bengtsson

Ni missar väl inte det senaste avsnittet av Sthlmspodden där Mathias Tegnér samtalar med Finn Bengtsson (m), riksdagsledamot och känd för den breda allmänheten för sitt motstånd mot Decemberöverenskommelsen. I detta samtal talar vi om demokrati och naturligtvis om Stockholm.

 

170922 Finn Bengtsson

Taggad , , , , , ,

Rösta i kyrkovalet idag – Extremismen har många ansikten

Idag är det kyrkoval i Sverige. Jag vet att det är en klyscha, men valet är ett av de viktigaste i kyrkans historia. Det är ett val där Sverigedemokraterna storsatsar för att få inflytande. Det är faktiskt så att de har en valbudget som är fyra gånger större än exempelvis Socialdemokraternas.

I grund och botten handlar valet om kyrkan ska fortsätta vara öppen för alla. Jag som tycker att kvinnliga präster och vigslar av samkönad är en naturlig del av kyrkolivet kommer naturligtvis rösta för Socialdemokraterna. Klippet nedan visar hur SD säger en sak och gör en annan.

Svenska kyrkan fortsatt ska fortsatt styras av principer som demokrati och alla människors lika värde.

Din röst gör skillnad. Med tanke på att enbart var tionde medlem i Svenska Kyrkan går och röstar är varje röst extra mycket värd. Glöm därför inte att ta med dig dina nära och kära till vallokalen.

För högerextremismen har många ansikten. I Sverige har vi allt ifrån militanta beväpnade nazister till riksdagspolitiker med en dragning till förklaringar som bygger på rasistiskt tankegods.

De är inte alltid eniga, men arbetar på var sin kant för att kasta det öppna och demokratiska Sverige över ända.

Därför har jag under veckan, nu när det är ett knappt år kvar till riksdagsvalet, upplåtit min blogg till kloka kollegor som reflekterat över högerextremismen. Har ni inte läst texterna, så finns det länkar här:

Svaret på SD:s världsbild är ett Sverige som håller ihop av Alexandra Völker,

Föreningsfriheten och högerextremismen av Lawen Redar,

Högerextremismen i nutiden av Björn von Sydow,

Alla goda människor som inte tar ställning av Emilia Töyrä,

Högerextremismens framväxt i Sverige just nu av Patrik Björck.

Läs!

Taggad , , , , , , , ,

Svaret på SD:s världsbild är ett Sverige som håller ihop av Alexandra Völker

När Mathias förklarade att han vill lyfta sin oro över den växande högerextremismen i Sverige genom att låta ett antal gästbloggare skriva inlägg under en vecka var det självklart för mig att tacka ja. Jag kan inte göra annat än dela hans oro.

I två av våra grannländer sitter partier med rasistiska åsikter med i borgerliga regeringar. Partier vars politik utgår ifrån att peka ut människors olikheter och kategorisera människor som bättre eller sämre. I Sverige anser stora delar av det moderata partiet, likväl som Kristdemokraterna, att Alliansen bör samarbeta med Sverigedemokraterna.

Problemet med ledande politiker som vill samarbeta med Sverigedemokraterna är att det legitimerar Sverigedemokraterna som parti och därmed deras åsikter, det går nämligen inte att vilja samarbeta med ett parti som SD, och samtidigt tro att inte partiets idéer då får ökad acceptans och legitimitet.

I slutet av förra veckan meddelade Ulf Kristersson att han kandiderar till ordförande för Moderaterna. Som utomstående ser det ut att vara så gott som klart att det blir han. I en intervju med Expressen förklarade han sin syn på Sverigedemokraterna. Även om han betonar att han inte delar Sverigedemokraternas värderingar så förklarar han att Sverigedemokraternas väljare haft rätt i synen på svensk migrationspolitik. Det är ett beklagligt och på många sätt farlig uttalande av en person som sannolikt kommer kandidera till statsminister. Sverigedemokraternas migrationspolitik har byggt på fördomar och förvrängd fakta. Att säga att väljarna som valde den politiken hade rätt är att säga att Sverigedemokraternas beskrivning av Sverige stämmer.

SD har röstat emot förstärkningar av a-kassan, sänkt pensionärsskatt, stoppat möjligheten att ställa krav på kollektivavtal i offentlig upphandling och planerar nu att möjliggöra för företag att fortsätta göra vinst på välfärden. Trots att det går rakt emot deras vallöften från 2014 så fortsätter partiet växa. De växer för att deras politik först och främst bygger på att betona, och rent av skapa, olikheter, splittring och otrygghet, och att det i alldeles för stor utsträckning har lyckats. Deras politik handlar om att splittra samhället. Att ställa grupper mot varandra. Att vända LO-medlemmar mot varandra beroende på vilken hudfärg de har och att samtidigt minska kvinnors frihet.

När Moderaterna väljer att legitimera ett parti som SD, så bekräftas även partiets verklighetsbild. De politiska partierna måste klara av frestelsen att spä på negativa bilder av Sverige och svensk politik för att kortsiktigt vinna över SD-väljare. De enda som gynnas av det är Sverigedemokraterna och andra högerextrema rörelser.

Som Socialdemokrater måste svaret vara att ifrågasätta Sverigedemokraternas verklighetsbild och erbjuda ett bättre alternativ, ett alternativ som syftar till ett Sverige som håller ihop.

Taggad , , , , , , , , , , ,
%d bloggare gillar detta: