Kategoriarkiv: Politik

Nacka M – Nya trollfabriken

Igår torsdag publicerade Nacka Moderaterna ett lågvattenmärke på sin FB-sida.  Rubriken på inlägget är: ”S+MP+V: NEJ TILL FÖRBUD MOT MÅNGGIFTE”

Vad är då sanningen i denna fråga? I gårdagens frågestund svarade migrationsminister Helene Fritzon tydligt. (För er som vill se hela frågestunden, så finns den här)

Varför vill Moderaterna påskina politiska skillnader som inte finns? Vad är då bakgrunden?

Det hela kan sammanfattas så här (se längre text med länkar nedan)

  1. Riksdagen röstar 2014 igenom ny lagstiftning mot barnäktenskap på proposition från regeringen Reinfeldt. (Alla röstade för utom V, som om jag förstått protokollen rätt ville ha hårdare regler)
  2. Det visar sig att lagen inte räcker och den S-ledda regeringen tillsätter en snabbutredning av frågan våren 2017.
  3. Utredaren lämnar ett betänkande december 2017.
  4. Frågan skickas på remiss december 2017, där svar senast ska inkomma i mars 2018.
  5. M, L, C, KD, SD röstar igenom ett tillkännagivande till regeringen att den ska komma med ett lagförslag om barnäktenskap. S röstade nej, eftersom regeringen redan arbetar med frågan, se ovan.
  6. En lagrådsremiss kommer läggas på riksdagens bord innan sommaren.

Är då detta facebook inlägg rimligt? Som ni kan se i klippen ovan, så försöker Moderaterna i Nacka göra sken av en åsiktsskillnad som inte finns. Jag tycker inte det är seriös. Det är faktiskt ett lågvattenmärke som tyder på desperation.

Enligt ovan (5) så röstade i veckan den samlade högern plus SD igenom ett tillkännagivande om att bland annat att ”Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett lagförslag som innebär:

”att ett äktenskap som har ingåtts enligt utländsk lag aldrig ska erkännas i
Sverige, om någon av parterna var under 18 år när någon av dem kom till
Sverige.”

Den som vill läsa hela betänkandet, så finns det här.

(6) Är då regeringen emot detta? I klippet ovan är Helene Fritzon, Migrations- och biträdande Justitieminister tydlig. För er som inte kan se klippet, så sa hon bland annat:

”Att vara tydlig och åstadkomma skillnad betyder inte bara att man har ett högt tonläge i debatten. Det betyder också att man åstadkommer skillnad genom beslut och lagstiftning. Regeringen har en uttrycklig och tydlig ambition att återkomma till riksdagen med skärpta lagförslag om att det ska vara förbjudet med barnäktenskap i Sverige. Tvivla aldrig på detta”.

(2) Redan förra året beslutade regeringen att snabbutreda frågan, eftersom att den gamla lagstiftningen från den sista Reinfeldts-regeringen inte helt fyllde sin funktion.

(4)Frågan har skickats på remiss, för att få in synpunkter från olika delar av samhället, vilket är en viktig del i lagstiftningsprocessen. Sedan kommer ett förslag till riksdagens bord innan sommaren, efter frågan har varit hos Lagrådet. Så ser den svenska lagstiftningsprocessen ut. Det vet också Nackamoderaterna. Om de inte gör det så framgår regeringens intentioner tydligt i debatten ovan eller i den skriftliga fråga som Robert Hannah ställde i februari, som Helene Fritzon också har svarat på.

Jag är rädd för att denna typ av oseriöst agerande på sikt kan underminera den svenska modellen för att lagstifta. Det skulle vara dåligt för Sverige som land. Jag hoppas vi slipper fler dylika trumpistiska och populistiska inslag i valrörelsen. Att det parti som styr en av Sveriges 20 största kommuner och beskriver sig som ett moderatskyltfönster agerar på detta sätt, bådar inte gått för framtiden.

 

Taggad , , , , ,

Lag och ordning, en vänsterfråga!

Ibland argumenterar människor med hjärtat till vänster att hårda trygghetsfrågor, som satsningar på polis och höjda straff är högerpolitik. I mitt tycke kan ingenting vara mer felaktigt.

I grunden är Socialdemokratin en frihetsrörelse, där målsättningen är alla människors frigörelse eller som Per-Albin Hansson uttryckte det, alla människor måste få möjlighet att ”förverkliga sina bästa stämningars längtan”. Det är därför vi tror på det jämlika samhället för det är bara då, alla människor har chansen att förverkliga sig själva och leva i frihet.

En av de största hoten mot den visionen är då kriminalitet och otrygghet får fäste runt om i samhället. Som med mycket annat är otryggheten ojämnt fördelad. Där resurserna är mest knappa, där är också otryggheten störst.

Jag är därför väldigt stolt över att Socialdemokraterna har svängt den gamla regeringens politik och nu gör stora satsningar på polisen, samt lag och ordning.

180220 Tommy Hansson ute

Mathias Tegnér och Tommy Hansson utanför Tyresö Centrum

Satsningarna på polisen diskuterade jag för inte så länge sedan med Tommy Hansson, som driver (www.blaljus.nu) och är förtroendevald för Polisförbundet Stockholm. För den som är intresserad går programmet nås här och det som skrev på Blåljus.nu läsas här.

Som riksdagsledamot känns det bra att ha röstat igenom en budget som gett mer pengar till polisen än de själva begärde och fördubblat intaget till polisutbildningen. Kort sagt, så måste Polisen få bättre förutsättningar för att kunna utföra sitt jobb.

Dessutom finns nu en heltäckande strategi för att förebygga mäns våld mot kvinnor och regeringen har vidtagit åtgärder för att bekämpa välfärdsbrottslighet. Alla försök med fusk och fiffel inom välfärden ska bekämpas med kraft.

Slutligen måste de kriminella gängen och de utländska inbrottsligorna stoppas. Vi har höjt straffen för flera brott, bland annat vapenbrott och grova våldsbrott. Nu måste rekryteringen till gängen stoppas. Det görs bäst med mer sociala åtgärder mot ungdomar i riskzonen och fler lokalt förankrade poliser.

Kort sagt, satsningar på lag och ordning är en vänsterfråga!

Taggad , , , , , , , ,

Vi går mot ljusare tider!

I februarinumret av Tyresö Nyheter fick jag chansen att skriva en krönika. Jag tog fasta på att mycket faktiskt är positivt i Sverige och att de problem vi har faktiskt kan lösas med politik. Läs den nedan eller titta på hela numret på Tyresö Nyheters hemsida.

Vi går mot ljusare tider!

För varje dag som går i februari blir dagen fem minuter längre, så när vi möter mars från exempelvis Telegrafbergets utsiktspunkt är dagen mer än två timmar längre än i början av februari. Men även i vårt samhälle går vi mot ljusare tider. Under de senaste åren har det offentliga samtalet, mer och mer präglats av ett ensidigt fokus på problem, där utvecklingen endast beskrivs som negativ. Men fler och fler ser positivt på samhällsutvecklingen!

Detta är naturligtvis rimligt. Sverige är ett bra land att leva i. Vi mår bra, vi lever länge och vi är lyckliga. Vi har en av världens starkaste ekonomier.

Jag menar naturligtvis inte att varken Sverige eller Tyresö är perfekt. Det finns många problem som måste lösas. Det pågår gängkrig i Sverige. Den organiserade brottsligheten har växt på svensk arbetsmarknad. Utlandsfödda kvinnor står ofta utanför arbetsmarknaden.

Det som skiljer mig från många av dem som är mest negativa är en tro på att vi själva kan styra utvecklingen. Politik kan göra skillnad. Kampen mot brottsligheten måste vara kompromisslös. Den som begår brott ska straffas. Därför behöver Sverige fler poliser. Det finns inga genvägar. När vi tog över makten 2014 utbildades lika många poliser som går i pension varje år. Nu har vi fördubblat antalet utbildningsplatser för poliser. Nu behövs polisernas villkor förbättras, så fler poliser stannar i yrket och fler vill utbilda sig till polis. Kort sagt, något är fel, men lösningen finns i politik.

När det gäller utlandsfödda kvinnor på arbetsmarknaden är det också politik som kan lösa problemen. 2013 fick Sverige EU-stöd för vår höga ungdomsarbetslöshet. Detta har vi nu vänt och idag är ungdomsarbetslösheten lägre än på 14 år. Precis som vi nu knäckt ungdomsarbetslösheten, så kan politik också hjälpa utlandsfödda in på arbetsmarknaden. Redan idag har vi halverat etableringstiden på arbetsmarknaden för nyanlända från nio till fyra år. Det är inte bara bra för ekonomin. Det är också grunden för en fungerande integration. Kort sagt, politik gör skillnad.

Det som blivit tydligt de senaste veckorna i riksdagen är faktiskt olika partiers syn på Sverige. Jag som socialdemokrat tror på Sverige och den svenska modellen. Vi älskar det som är bra med Sverige, som jämställdhet, jämlikhet och mycket annat. Däremot blundar vi inte för de problem som vi står inför. Samtidigt verkar Ulf Kristersson gå runt i riksdagen och  lova ministerposter till höger och vänster, trots att de röd-gröna är lika stora som Alliansen. Sanningen är att Kristersson är så säker på vinst för att han planerar att luta sig mot SD om det behövs. För oss som tror på Sverige är Kristersson ett otryggt val. Han har faktiskt ett riktigt dåligt track-record. Som Socialborgarråd i Stockholm sålde han våra gemensamma tillgångar till rabattpriser och som Socialförsäkringsminister lät han sjukskrivningarna skena.

I Sverige har vi Socialdemokrater vänt utvecklingen och vi går mot ljusare tider. För oss som vill fortsätta i samma riktning finns bara ett val. Det är Stefan Löfven.

Taggad , , , , , , , , , , , , , ,

”Socialdemokratin dog med Olof Palme”

Varje år på Olof Palmes dödsdag dyker krönikor upp, som i min värld går ut på att ta Olof Palme och hans eftermäle i besittning för sina egna åsikter. Det är inte konstigt att så sker, med tanke på vad Olof Palme har betytt för arbetarrörelsen. Samtidigt finns det något konstigt i detta.

Jag läste en krönika för två år sedan som fortfarande gnager i mig, då jag tycker slaget om Olof Palmes minne är lite upp-och-ned-vända-världen för en progressiv och reformistisk rörelse.

I min värld måste progressiva rörelser vara framåtsyftande. Ta sin utgångspunkt i tidlösa värderingar, förstå de utmaningar som människor upplever idag i sin vardag och sedan presentera bra lösningar. I mitt tycke är det nyckeln till den svenska socialdemokratins historiska framgång. Socialdemokratin har fokuserat på de många viktiga reformerna som har påverkat människors liv i praktiken. I början av förra århundradet kallades den för ”magfrågan”. Så har alltid varit fallet och så hoppas jag att det förblir. Just detta fokus har gjort att vår rörelse har blickat framåt och trott på politiken. Att vi har varit så framgångsrika tror jag är nära förknippat med att vi har haft förmågan att skapa framtidstro, eftersom att vi har haft lösningar på de problem som människor upplever. Dessa reformer har socialdemokratin drivit igenom i regeringsställning när många av våra systerpartier i opposition har bråkat om vilka som är mest rättroende marxister eller socialdemokrater. Den vägen har aldrig historiskt  varit något för svensk socialdemokrati och jag hoppas att så förblir.

Den krönika som malt i mig under dessa år och som nu fick mig att skriva denna lilla text är en krönika som Daniel Suhonen skrev på Olof Palmes dödsdag i Expressen 2016:

Mordet på Olof Palme var ett politiskt mord, oavsett vem som avlossade skottet. Medan oerhörda resurser lagts ner på att leta efter en försvunnen revolver har förvånansvärt lite energi lagts ner på att förstå mordets politiska konsekvenser och förutsättningar.

Även om det var Christer Pettersson som kanske av rent misstag mördade landets statsminister, blev konsekvensen av mordet en ideologisk statskupp.

/—/

I stället förvandlades Palme snabbt till en del av arbetarrörelsens historia. En stilikon, på sin höjd framlyft som en symbol för solidaritet med tredje världen. Men om hans politiska idéer hade varit en medicin för en krasslig arbetarrörelse hade ledande företrädare märkt flaskan med ”ej för inrikes bruk”.

/—/

Många hade exakt just då känslan att Sverige inte skulle bli sig likt. Vi vet nu att de hade rätt. 30 år har passerat. Vi vet inte vem som mördade vår statsminister. Men vi vet vilka som sörjde och fortfarande sörjer. Och vi vet vilka som tjänade på mordet.

Därmed måste vi också försöka ta reda på den politiska sanningen om mordet på socialdemokratin

Att hävda att ledningen som tog vid efter Olof Palme, där flera personer arbetade oerhört nära Palme, skulle tjänat politisk på mordet känns smaklöst. Själva tanken om att det i någon mån finns delar av vår rörelse som politiskt har vunnit på mordet känns absurd. I artikeln fortsätter Suhonen under rubriken ”Socialdemokratin dog med Olof Palme” att berätta följande:

När paret Palme runt klockan 23.17 korsar Sveavägen efter korvkiosken vid Adolf Fredriks kyrkogård är han partiledare och statsminister för en socialdemokrati som vunnit riksdagsvalet 1985 på att gå emot idén om privat drift i välfärden, som genomdrivit löntagarfonder i näringslivet, som hindrar ett svenskt medlemskap i EEC (dagens EU), står för alliansfrihet och neutralitet i utrikespolitiken och framhärdar i att försvara en offentlig sektor som sväljer över halva ekonomin och bekostas med världens högsta skatter.

Att detta är essensen av Socialdemokrati är en mycket hårdsmält idé för mig. Skulle frågan EU-medlemskap, driftsformer i välfärden, löntagarfonder och neutralitetspolitiken vara frågor som definierar vad socialdemokrati är? Och när vi i några av dem ändrat ståndpunkt, så dog socialdemokratin? För mig är det viktiga frågor, men inte lever eller dör socialdemokratin med dem. I mitt tycke blir exempelvis frågan om löntagarfonder extra dubiöst, då det torde vara allmänt känt att det inte var Olof Palme som drev frågan om löntagarfonder i vårt parti. Därtill var han nödd och tvungen.

Att så flagrant stjäla en mördad statsministers eftermäle för sin egen politiska agenda är för mig svårsmält. Jag vet inte vad Olof Palme hade sagt om dagens förda politik, men jag minns och försöker lära av vad han sade och gjorde då han faktiskt levde. Det är dock inte samma sak, som att tro att en dynamisk människa som Olof Palme inte åsiktsmässigt skulle kunna påverkas under en 30-års period. Palmes omsvängning i frågan om kärnvapen är ett exempel på Palmes förmåga att utvecklas med och förstå sin tid.

En annan svaghet i texten är synen på de stora ekonomiska konflikterna på 80-talet. Texten argumenterar i linje med att Palmes död genererade starten på högerpolitikens frammarsch inom socialdemokratin som om Palme själv var definierad vänster i vårt parti. Personligen tycker jag att epitet som höger- och vänstersossar är fördummande, men när jag försöker tolka stämningen på 80-talet, skulle jag nog uppfatta att invektivet som slängdes på Palme inom rörelsen oftare var höger än vänster.

Sedan är det uppenbart att någonting hände med samhällsdebatten under slutet av 80-talet. Efter många år av kraftig investeringspolitik, högt skattetryck och stora problem med marginalkostnader för arbete gick det inte att hålla tillbaka en våg av marknadsliberalism och neoliberala lösningar. Jag tror dessutom att vårt överfokus på löntagarfonder faktiskt var en av de saker som gjorde att vi tappade kompassen på de frågor och problem som människor upplevde i sin vardag, vilket gjorde oss mindre relevanta.  Folk trodde ju då att mer marknadsstyrning skulle kvalitetssäkra och bidra till mindre ineffektiv användning av gemensamma resurser samt ökad frihet för individen. Än värre är att detta framstod som den enda ansvarsfulla ekonomiska politiken.  Sedan är det betydligt lättare att idag se konsekvenserna och kostnaderna för en fullkomligt avreglerad energimarknad och marknadsintrånget inom skola och vård.

Daniel Suhonen ska ha heder i att så tydligt diskutera den svenska och europeiska socialdemokratins sjukdommar. För visst har den socialdemokratiska rörelsen i Europa stora problem, men jag tror diskussionen skulle tjäna på att det fanns mer än en medicin som övervägdes.

Slutsatsen måste vara att vi ska lära av hur kloka människor i vår rörelse har agerat historiskt och hur desamma har hanterat situationer i sin tid, men att förflytta åsikter ur sin tidsepok och använda just historiska ståndpunkter för att motivera sina egna ställningstaganden idag är inte särskilt fruktbart. Vi ska som progressiv rörelse vara trygga i våra värderingar, lära av vår historia, men utforma lösningar på vår generations problem idag.

Taggad , , , , ,

Stärk arbete mot korruption i Sverige!

Jag har under de senaste två åren fått chansen att vara en av flera att representera Socialdemokraterna i organisationen Progressive Alliance (PA). Det är naturligtvis hedersamt och spännande att få representera ett så välrenommerat parti som Socialdemokraterna i Sverige.

PA arbetar med många frågor som handlar om social rättvisa och andra frågor som är viktiga för progressiva och socialdemokratiska partier. En fråga som alltid finns närvarande är kampen mot korruption. Samtidigt kan frågan aldrig få för lite fokus.

Ibland har jag fått frågan vad som är den viktigaste framgångsfaktorn, eftersom att Sverige och svenska Socialdemokraterna ses som en framgång. Det är naturligtvis inte lätt att svara på. Politik gör skillnad och den svenska och nordiska modellen innehåller många olika delar, som är viktiga för att skapa det samhälle vi lever i. Utan tvekan är korruptionen en av nyckelfrågorna. Både för att korruption förstör möjligheterna till att leva och driva företag, men också för att korruptionen eroderar förtroendet mellan människor. Sanningen är att förtroendet människor emellan och mellan medborgare och stat är just en annan nyckel i varför Sverige och Norden på många områden är framgångsrika.. Finns inte förtroende, så tror jag inte att det är möjligt att bygga ett välfärdssamhälle. SOM-institutet följer dessa siffror över tid och utvecklingen är nedslående.

Vi måste ta dessa siffror på allvar. Minskar förtroende på sikt tror jag vårt samhälle har dåliga framtidsutsikter. Misstroendet måste mötas på flera plan. Dels behöver vi politiskt stärka välfärdssamhället, så det blir tydligare vad du får för dina skattepengar. Dels behöver vi möte de falska bilder som sprids med kunskap och fakta.

Slutligen behöver vi också stärka arbetet mot korruption, just för att korruptionen eroderar det förtroende som är så viktigt. Bara misstanken om korruption är som ett gift i samhällskroppens blodomlopp. Arbetet mot korruption måste stärkas på flera plan. Transparency International (TI) granskar alla länder utifrån ett antal variabler och de konstaterar i sin rapport för 2016 att inget land är nära full poäng. För 2016 rankas Sverige fyra i världen av de 176 som har rankats. Det är naturligtvis mycket bra, men Sverige får endast 88 av 100 poäng. Vi blev slagna av Danmark, Nya Zeeland och Finland. Den enda slutsatsen är att mycket mer  måste göras på området. Arbete mot korruption måste stärkas, men naturligtvis göras på ett smart sätt.

Transparency International kom 2012 med en rapport som heter Motståndskraft, oberoende, integritet. Kan det svenska samhället stå emot korruption? Där konstateras att Sverige inte ligger i topp när det gäller minoriteters skydd. Rapporten pekar också på att Riksdagens roll i integritetssystemet inte alltid varit högt på dagordningen, samt att Sverige saknar regler för övergång mellan höga statliga jobb till privat sektor. Här behöver mer göras. Andra områden som pekas ut offentlighetsprincipens försvagning och den kommunala revisionen.

 

Arbetet mot korruption måste prioriteras och placeras högre på dagordningen. Annars riskerar förtroendet för samhället att minska ytterligare. Det vore ödesdigert för det öppna samhälle vi lever i.

 

Taggad , , , ,

Spanjorer – Ta en Turrón till jul och vara snälla mot varandra!

En sak som jag älskar är turrón. I Spanien äts det ofta till jul, men helt ärligt smakar det underbart oaktat årstid. Innan jag började hänga i Spanien hade jag aldrig stött på turrón och av förklarliga skäl aldrig testat det. För dem som inte prövat denna delikatess, så kan den enklast beskrivas som mandelnougat eller nougatgodis, i en hård eller mjuk variant, som är gjorda av mandel och honung. En av fördelarna är att turrón inte känns lika sött som annat julgodis. Det känns faktiskt lite vuxet att äta turrón.

img_1313.jpg

Min favorit turrón av märket, 1880

Det sägs att turrón härstammar från trakterna kring Alicante, närmare bestämt från Jijona. I nämnda ort finns fortfarande flera olika tillverkare av turrón och en av de större driver också ett turronmuseum med det uppfinningsrika namnet, Museo del Turrón. Det må vara att det inte är världens mest påkostade museum, men om turrón smakar gott i allmänhet, så smakar det extra gott i turronmuseets presentbutik.

Jag hoppas att alla spanjorer tar sig en extra turrón i år, för alla vet ju att en blir snäll av lite julgodis. Det behövs kanske lite extra i år med tanke på den komplicerade situationen i Katalonien. I torsdags, den 21:a december, gick katalanerna till regionval efter en mycket turbulent höst. För den som vill höra med om bakgrunden kan jag rekommendera avsnittet av Sthlmspodden, där jag samtalar med Niklas Bremberg (katalonienexpert på Utrikespolitiska Institutet)

Sanningen att säga så kommer inte konflikten lösas av lite godis, men det som faktiskt behövs är öppna sinnen och tolerans. Personligen har jag ett stort spanskt hjärta och tror inte på ett självständigt Katalonien. Dels är den typen av delningar av stater feltänkt. Dels är katalanerna själva så oeniga i frågan. En så djup konflikt i en region där hälften är för och hälften emot är inte någon bas eller grund att bygga en stat på. Samtidigt har högerregeringen i Madrid fungerat som separatisternas bästa kampanjarbetare genom sin ovilja till kompromisser eller samtal. Detta måste nu ändras. Annars kommer konflikten bara fördjupas. Antingen måste Partido Popular ta reson eller så måste spanjorerna byta regering när det är dags för val i Spanien.

Så summan av kardemumman är kanske ändå att ta en extra turrón till jul. Turron kommer som sagt i två varianter, den hårda som ursprungligen kommer från Alicante och den mjuka från Jijona, eller Xixona som staden stavas på valencianska  och katalanska. Båda smakar gott, men personligen har jag en fäbless för den tidigare. Smak är förstås en fråga om olika åsikter, men en klassisk hård Turron av märket 1880 ihop med en god brandy räddar varje jul.

 

Dock får en akta sina tänder, då den hårda är just hård. Men det är väl som Ronja Rövardotter sa i filmen med samma namn, att ska en akta sig för att ramla i älven måste en gå dit. Alltså, ät en hård Turron till jul, men akta tänderna.

IMG_1311

Taggad , , , , ,

Etta Rosales prisad för sitt mod

Förra veckan prisades Etta Rosales med Progressive Alliance pris för politiskt mod. Progressive Alliance är en internationell organisation för progressiva, socialdemokratiska och demokratiskt socialistiska partier. Läs mer om priset och utdelningen här!

 

Det var naturligtvis en ära för mig att hålla ett hyllningstal till henne. Jag bifogar det nedan:

Fellow progressives,

A wise person once said: “For us democracy is a matter of human dignity. And human dignity, that includes liberties as freedom of expression, the right to criticise and freedom of creating public opinion. Human dignity is the right to good health, labour, education and social security. Human dignity is the right and the realistic possibility to together with others create your own future. These rights, democratic rights, human rights, cannot be reserved to a certain class or groups in the society. These rights have to be the property of the people.

 

The quote is from the former PM in Sweden, Olof Palme and it feels good to start with one of his quotes, since Etta Rosales was nominated to the Progressive Alliance Award for special political courage by both SAP, The Swedish Trade Unions and The Olof Palme International Center. When thinking of these words about human dignity it is important to remember that there are not just words but they do actually mean something. And one person, who have shown dedication, devotion and determination, in both word and in action is our Comrade Etta Rosales. It is of course an honour for me to be the laudatory speaker to her glory.

 

How many of you remember what you did the 21 of September, 1972? Some of you were at work, some at home, maybe one or two in their local or national parliament. And some of us were actually not born. This is an important date, because at this time the Philippine President Marcos introduced martial law, which was his way to dictatorship in the country.

Etta Rosales fight for human rights and democracy had started already before. Because before the martial law numerous people were protesting. After martial law demonstrating became much more dangerous, with military shooting and arresting the few who dared to demonstrate and Etta Rosales was one of those demonstrating one of the organisers. Later the same year she was arrested the first time and after getting out of prison, she was forced to go underground. Then a few years later Etta Rosales was imprisoned again. Being incarcerated this time for over a month and during this time a victim of severe torture.

For those of you are not familiar with the Philippine history, I will try to fill some gaps. Ferdinand Marcos was elected president of the Philippines 1965. In 1972, as I said, he declared martial law which was in use until 1981 and Marcos ruled as a dictator until 1986. During the dictatorship of Marcos the Philippines was considered one of the ten countries violating human rights the most in the world. Amnesty International pointed out in a report from 1976, and now I am quoting “The conclusion is unavoidable that torture of prisoners (is) part of a general approach of the treatment of suspects.” The report moreover talk about electrical shocks, forced Russian roulette and sexual assault.

In 1983 an opposition leader Aquino was assassinated at Manilla airport when arriving back to the Philippines from exile. This seem to be the first step towards the fall of Marcos. Public protests and public information about misuse of public funds made the US president to distance himself from Marcos the following year. In 1985 Assemblypersons were calling for impeachment and at this time Marcos kidney disease was deteriorating. In 1986 snap-elections were held, officially won by Marcos. At that time enough was enough and activists were demonstrating all over the Philippines. Following pro-democracy protest Marcos had to flee to Hawaii, leaving a tally of thousands and thousands imprisoned, tortured and killed during Marcos regime.

When talking about activism during the dictatorship of Marcos it is impossible not to mention Etta Rosales, one of the leading activists in the struggle for democracy and respect of human rights. Organising protests, democracy gatherings and other resistance during these decades of dictatorship, exposing herself to great danger.

Fellow progressives,

Etta Rosales will not only be remembered for her struggle for human rights, her struggle against Marcos, but she will also be the remembered as the founder of the Alliance of Concerned teachers and as a politician and co-founder of Akbayan, The Citizens Action Party. During three terms she served as a congress person between 1998 and 2007. Moreover Etta Rosales has been the chairperson of the Philippine human rights committee between 2010 and 2015. Furthermore Rosales served as the Philippine representative to the ASEAN Human Rights Institutions forum.

As a well-known defender of human rights Etta Rosales was imperative in a class action law-suit in the Hawaii District Court which resulted in the only judgment holding the former dictator Marcos liable for human rights violations committed during his time in power. Moreover, this law-suit forced Switzerland to release around 500 M USD, of funds which Marcos robbed of the Philippine people. A big part of this money was directed to Human Rights victims. In this process Etta Rosales, with courage and resolution, played a major role giving human rights victim’s rehabilitation in the Philippines.

Friends,

One might think that after these years of dictatorship the Philippines were immune against fascism. Unfortunately, the struggle for democracy and justice continues!

Today’s situation in the Philippines is unbearable. When you look at it from the outside it is like a bad movie and it is hard to understand that this is the reality in a country that had so much to hope for just a few years ago.

This rapid change started last year, when Rodrigo Duterte was elected president. The Philippines has seen an unprecedented level of killing by law enforcement since he took office. It is well over 10 000, maybe as many as 13 000, killed in the streets.

Again Etta Rosales, as brave as ever, are one of the most outspoken critics of human rights violations and organizing resistance.

We hear stories that Duterte encouraged police operations and recommended a quota of 32 kills per day as a solution to the drug problem.

It is hard to understand that these men, under the name of an anti-drug campaign, don’t care for human lives or human rights. Persons are accused without neither evidence nor trial. These extrajudicial killings is of course unacceptable and as always it is the poor people, the working class, that suffer the most.

Now Duterte also has threatened human rights groups that he soon will order police to shoot them for criticizing his programs. Equally alarming is the administration’s support to revive the death penalty and decrease the age of criminal liability to nine years old. And last but not least there is constant threat of introducing marital law.

The Philippines government simply continue to deny its actions to the world and unfortunately there is a lack of strong and outraged voices among the international community.

But there is hope. In the face of these grave threats to democracy, progressive forces have started various movements to protect the human dignity, democratic rights of the Philippine people. Gatherings for civil liberties have been initiated nationwide to serve as safe spaces and provide opportunities to consolidate pro-democracy forces.

Once more Etta Rosales has shown that she first and foremost is a human rights activist, when organizing opposition and criticizing Duterte putting herself at risk for the common good.

There are no person as suitable for this prize as Etta Rosales. Tonight, fellow progressives, we celebrate with her and tomorrow we continue fighting for social security, human dignity and democracy, here in Central America, in the rest of the world and of course now more than ever, also in the Philippines.

Taggad , , , , , ,

Vad händer i Katalonien?

”Vad händer i Katalonien?” är en bra fråga som knappast har något enkelt svar.  Frågan om Katalonien är extremt komplicerad och det är svårt att sammanfatta tankar kring frågan kortfattat, eftersom risken är att en inte lyckas hantera samtliga aspekter.

I fredags utropade den katalanske regionpresidenten Carles Puigdemont Katalonien som självständigt. En timme senare upplöste Spaniens premiärminister Mariano Rajoy Kataloniens regionparlament och sparkade därmed regionpresident Puigdemont. Som de flesta vet genomfördes den 1:a oktober en folkomröstning om den autonoma regionens framtida status i Katalonien. Omröstningen är enligt konstitutionen olaglig, då den säger att Spanien är odelbart.

Tiden fram till omröstningen var kantad av konflikter mellan Madrid och Barcelona, och den eskalerade på valdagen då Policia Nacional och Guardia Civil sattes in för att avbryta folkomröstningen, även om den formella beskrivningen var att beslagta bevismaterial som skulle befinna sig i vallokalerna. Det hela slutade med ett stort antal skadade personer, även om antalet varierar beroende på källan. När det gäller våldet på valdagen var det naturligtvis oproportionerligt och det är som utomstående svårt att se behovet av att stoppa omröstningen fysiskt, även om den i sig var giltig.

AIP om Katalonien 171006

Artikel från AIP, 6:e oktober 2017

I opinionsundersökningarna inför omröstningen har Katalonien varit delat, dock med litet övertag för nej-sidan, det vill säga de som vill stanna i Spanien. Trots våldet på valdagen röstade 42 % av befolkningen av Kataloniens dryga 5 miljoner invånare och av dessa röstade 90 % för självständighet, dvs 38% av katalanerna. Kort sagt det är en delad region som, när denna process är slut, har stora sår att läka.

Den 10:e oktober kl. 18:00 höll Carles Puigdemont ett tal om Kataloniens framtid. Där utlyste han självständighet, men beslutade samtidigt att den inte skulle effektueras omgående, utan förhandlas fram. Agerandet var en konsekvens av en dominoeffekt sedan valdagen. Att både utlysa självständighet och att samtidigt inte göra det speglar den ambivalens som finns inom självständighetsrörelsen. Regionpresidenten tillhör koalitionen Junts pel Si (Tillsammans för ja), vilken består av flera partier men där två partier är de tongivande. Det liberala partiet CDC, som nu bytt namn till PDeCAT och vänsterpartiet ERC. Dessutom är regionregeringen stödda av det, i mitt tycke ganska extrema CUP, som är ett antikapitalistiskt och pan-katalanskt separatistparti. Historiskt har dessa tre partiers syn på separatism skiljt sig åt, där CUP är de som tydligast verkat för ett Katalonien utanför Spanien, vilket inte CDC har gjort.

Efter genomförandet av omröstningen den 1:a oktober har flera saker triggats igång. Under veckan efter omröstningen lagstiftade regeringen i Madrid att företag med säte i Katalonien ska kunna flytta huvudkontoret utan extra bolagsstämma. Detta ledde till att en del företag flyttade sitt huvudkontor och andra flaggade i offentlighet viljan att stanna i Spanien.

Tonläget har under hela oktober varit högt. Pablo Casado, talesperson för högerpartiet Partido Popular (PP), sa 9:e oktober att Carles Puigdemont riskerar att sluta som Lluis Company. För er som inte kan Lluis Companys historia, så var han med och bildade partiet ERC 1931 och var aktiv politiker under den spanska 2:a republiken på 30-talet. Lluis Company var dessutom regionpresident i Katalonien från 1933, men arresterades året efter då han var med och utropade ett självständigt Katalonien. Company dömdes till 30-års fängelse, men släpptes då Folkfronten vann valet 1936. Efter inbördeskriget flydde Company till Frankrike, men fångades av Gestapo 1940 och avrättades av Franco i Barcelona. Därför väckte Casados jämförelse stor uppståndelse och han var tvungen att backa och förtydliga att det han avsåg var risken för Puigdemont att hamna i fängelse.

Under långt tid har Spaniens premiärminister Rajoy haft svårt att hantera frågan om Kataloniens självständighet och han har kritiserats av bland annat Spaniens före detta premiärminister Jose Maria Aznar, för att vara passiv och inte använda alla möjligheter som konstitutionen ger. Detta torde vara en av orsakerna till de mycket tveksamma besluten att på valdagen sätta in  Policia Nacional och Guardia Civil mot vallokalerna och fredliga demonstranter med konsekvensen att dessa angreps av polis. Motivering till detta har varit just att Spanien enligt konstitutionen är odelbart. De senaste dagarna har Rajoy skaffat sig initiativet. När Puigdemont i sitt tal den 10:e oktober var extremt otydlig med om Katalonien var självständigt eller ej, så har Rajoys agerande varit mer resolut än tidigare. När Puigdemont till slut, efter att de hemliga förhandlingar med Madrid strandade, utropade självständighet den 27:e oktober, så framstod självständighetsrörelsen framstått som splittrad och vacklande. Istället har Rajoy framstått som handlingskraftig i och med upplösningen av regionparlamentet och användandet av konstitutionens artikel 155. Dessutom utlyste Rajoy nyval i Katalonien till den 21:a december. Här är splittringen stor bland separatisterna, då det råder delade meningar om de ska delta i nyvalet.

En parameter som jag inte tycker har belysts nog i den svenska debatten är just hur splittrade katalanerna är. Det är först på senare tid som motståndarna mot självständighet har börjat demonstrera och organisera sig. Orsakerna till detta är säkert flera, dels att det inte varit så enkelt att vara uttalad motståndare till självständighet i den nationalistiska yra som rått i Katalonien under den senaste tiden, dels för att få trott att Katalonien faktiskt skulle utropas självständigt. I denna splittring finns också en av bovarna i dramat, kring varför situationen spårat ut. Att Puigdemont och Junts pel Si bär ett stort ansvar för att pådrivna av CUP har forcerat en process som djupt splittrar Katalonien är för mig självklart. De har också i hanteringen i regionparlamentet inte visat den respekt som är lämplig för regionparlamentets egna regler, vilket ledde fram till att det katalanska socialistpartiet, PSC,  anmälde regionregeringen till Konstitutionsdomstolen i Madrid.

Argumenten för självständighet har i debatten varierat mycket. En mycket aktuell fråga är den om korruption. Spanien är ett land, som hårt drabbats av korruption. En del självständighetsivrare har menat att detta är ett sätt att stoppa korruptionen, då de menar att det är ett spanskt fenomen. I min värld torde inte det göra någon som helst skillnad om Katalonien blev självständigt eller ej, då den gamle regionpresidenten Jordi Puyol visat att korruptionen är närvarande på hela iberiska halvön, även Katalonien. Ett annat, i mitt tycke obehagligt argument är att alla katalaner vill ha självständighet. Detta följer en tankebana att de som är emot självständighet är spanjorer och i någon mån inte räknas.

Samtidigt måste regeringen i Madrid och högerpartiet PP anses vara den andra aktören som har agerat nationalistiskt och inte för att lösa situationen och kompromissa. De måste kritiseras för deras ovilja att samtala med katalanska företrädare och att de så tydligt gömt sig bakom konstitutionen. Min bild är att PP och Konstitutionsdomstolen i Madrid har varit ja-sidans bästa kampanjarbetare genom hur de har hanterat exempelvis förändringen av autonomistatuter 2010, som skulle ha gett Katalonien ett större självstyre.

På sistone har också ett antal företrädare för självständighetsrörelsen arresterats. Detta är naturligtvis mycket allvarligt. Exempelvis polischefen för den regionala katalanska polisen Mossos de Esquadra, Josep Lluis Trapero arresterades och förhördes i oktober för ordervägran.

Vidare har två ledande självständighetsförespråkare Jordi Sanchez och Jordi Cuixart arresterats för uppvigling. De är ordförande för två separatistiska ickepolitiska organisationer, ANC och Omnium Cultural. Brottet ska i grunden ha handlat om att de har arrangerat självständighetsdemonstrationer. Om de fortsättningsvis hålls fängslade på dessa grunder är det mycket allvarligt.

Sammanfattningsvis finns det flera krafter som jag tycker delar ansvaret för den svåra situationen i Katalonien. Både separatisternas och den spanska regeringens kompromisslöshet är djupt problematisk. Vi måste komma ihåg att Spanien inte har någon demokratisk tradition att tala om och det politiska livet sedan 80-talet har präglats av den kompromisslöshet som ledde fram till det spanska inbördeskriget på 30-talet. Jag säger inte Spanien står på randen till inbördeskrig, men freden i både Spanien och andra delar av Europa ska inte tas för given. Den består bara så länge politiker söker kompromiss framför konflikt och befolkningen kräver att den består.

Taggad , , ,

Dagens äldre har lärt oss allt vi kan

I Tyresö Nyheters oktobernummer fick jag chansen att skriva en ny krönika. Läs den nedan eller på http://www.tyresonyheter.nu. Läs gärna och kommentera!

Äldre människor har alltid funnits nära under min uppväxt. Det är också så det ska vara i ett samhälle som håller ihop. Jag tänker på allt ifrån farmor och mormor till de äldre som under någon period fanns närvarande på skolgården på Forellskolan, när jag växte upp. I Tyresö Centrum möter en ofta äldre för att det varit så enkelt att ta sig från Björkbackens äldreboende till Centrum.

Jag tänker att det är så ett fungerande samhälle ska se ut, ett samhälle där det finns många kontakter mellan generationerna. Där äldre får det erkännande de är förtjänta av, för att de under generationer byggt vårt land och för den erfarenhet de besitter.

Kort sagt har dagens pensionärer inte bara byggt upp Sverige, utan de har också uppfostrat oss som lever och verkar i landet idag. Bland Tyresös pensionärer finns helt enkelt de dagisfröknar, lärare och idrottsledare som gjort oss till dem vi är.

Därför är det glädjande att den budget som den röd-gröna regeringen nyss presenterat innehåller satsningar på de äldre. Det är med stolthet som jag lyssnar på vår ytterst kompetenta finansminister Magdalena Andersson, när hon berättar om att vi nu ska ta bort pensionärsskatten för dem som tjänar upp till 17 000 kronor i månaden. Jag tänker också på höjningen av bostadstillägget som innebär mycket för de pensionärer som har det sämst. Det kan handla om nästan 500 kronor mer i plånboken varje månad.

Andra viktiga frågor som berör pensionärer är kvaliteten på hemtjänsten och på våra äldreboenden. Här har en del gjorts, men mycket mer behöver göras. Redan 2016 och 2017 satsade vi två plus två miljarder på äldreomsorgen. Nu stärks äldreomsorgen med lika mycket till.

Inom äldreomsorgen räcker det inte bara med mer pengar. De äldre måste få större inflytande över sin egen vardag. Vårdtagaren måste dagligen kunna bestämma vad som behöver göras. Dessutom måste vi låta proffsen vara proffs, det vill säga mindre detaljstyrning och mer inflytande för personalen över sitt arbete.

Sammanfattningsvis har vi en budget och en röd-grön regering som storsatsar på Sveriges pensionärer. Därför blir kontrasten olidligt tydlig när en rör sig till Tyresö, där det moderatledda styret nu har beslutat att lägga ned kommunens mest populära äldreboende, Björkbacken. Ett äldreboende som möjliggjort för äldre att fortsätta leva värdigt, med en bra restaurang och tillgänglighet till Tyresö Centrum. Socialdemokraterna i Tyresö har velat rusta upp och utveckla Björkbacken. Redan 2012 föreslog de socialdemokratiska kommunfullmäktigeledamöterna Ann Sandin Lindgren och Alfonso Morales att tillgängligheten till och från Björkbacken skulle öka, exempelvis genom att bygga en gångbro till Centrum.

Tyresös äldre har byggt upp vår fina kommun och lärt oss som är ”mitt i livet” allt vi kan. Det minsta vi kan göra är att säkra dem ett värdigt åldrande. Därför är jag stolt över vår regering, men skäms över hur vi just nu behandlar våra äldre i Tyresö.

Taggad , , , , , , ,

Att gå i säng med extremhögern

Idag väljs Ulf Kristersson som ny partiledare för Moderaterna. Den fråga som jag funderar mest på och som jag tänkt på ända sedan Anna Kinberg Batras utspel om att Moderaterna ska samarbeta med Sverigedemokraterna är hur högern agerade på 30-talet i flera av Europas länder där fascister och nazister kom till makten.

Ett land att lära av är Spanien. Personligen har jag en stor kärlek till Spanien och försöker alltid introducera ordet iberofil i svenskan, då det väldigt bra beskriver min kärlek till Spanien. För en sådan som mig blir det spanska inbördeskriget väldigt intressant, just när det gäller hur högern agerade när den var tvungen att välja mellan makten och demokratin. Tyvärr verkar denna avvägning vara aktuell än idag. Det underströks av Anna Kinberg Batras utspel och även Ebba Bosch Thors dito i september i år, där de uppenbarligen väljer makten, med stöd av extremhögern, men därmed är beredda att riskera vår demokrati.

En central person värd att fundera en stund över i denna kontext är José Maria Gil Robles. Gil Robles var partiledare för CEDA, som var det stora konservativa kristna partiet i Spanien under delar av den andra republiken. Den andra republiken rådde innan spanska inbördeskriget, dvs på 30-talet. Det finns många likheter med Tyskland innan Hitlers maktövertagande. Demokratin hade inte ännu fått fotfäste och partierna kom och gick. Partiet CEDA växte fram ur andra partier, men formerades huvudsakligen inför valet 1933, där det blev största parti i det spanska parlamentet, Cortes. Partiet hade också ett flertal ministrar i de borgliga regeringarna mellan 1933 och 1936. (Ashford Hodges, Gabrielle. Franco. A Concise Biography. (London 2000). S. 71-81). I samband med valet 1936 var både högern och vänster splittrade, men försök gjordes på båda sidor för att enas mot en gemensam motståndare.

gil_robles

Det som blev tydligt under 1936 när högern förlorade valet i Spanien var att stora delar av den konservativa högern valde makten framför demokrati och därför bistod Franco på hans väg till makten. Resten är historia. Frågan är varför så stora delar av den konservativa högern i Sverige och Europa är beredda att göra samma sak och leka med elden?

 

 

Taggad , , , , , ,
%d bloggare gillar detta: