Kategoriarkiv: Politik

Vad händer i Katalonien?

”Vad händer i Katalonien?” är en bra fråga som knappast har något enkelt svar.  Frågan om Katalonien är extremt komplicerad och det är svårt att sammanfatta tankar kring frågan kortfattat, eftersom risken är att en inte lyckas hantera samtliga aspekter.

I fredags utropade den katalanske regionpresidenten Carles Puigdemont Katalonien som självständigt. En timme senare upplöste Spaniens premiärminister Mariano Rajoy Kataloniens regionparlament och sparkade därmed regionpresident Puigdemont. Som de flesta vet genomfördes den 1:a oktober en folkomröstning om den autonoma regionens framtida status i Katalonien. Omröstningen är enligt konstitutionen olaglig, då den säger att Spanien är odelbart.

Tiden fram till omröstningen var kantad av konflikter mellan Madrid och Barcelona, och den eskalerade på valdagen då Policia Nacional och Guardia Civil sattes in för att avbryta folkomröstningen, även om den formella beskrivningen var att beslagta bevismaterial som skulle befinna sig i vallokalerna. Det hela slutade med ett stort antal skadade personer, även om antalet varierar beroende på källan. När det gäller våldet på valdagen var det naturligtvis oproportionerligt och det är som utomstående svårt att se behovet av att stoppa omröstningen fysiskt, även om den i sig var giltig.

AIP om Katalonien 171006

Artikel från AIP, 6:e oktober 2017

I opinionsundersökningarna inför omröstningen har Katalonien varit delat, dock med litet övertag för nej-sidan, det vill säga de som vill stanna i Spanien. Trots våldet på valdagen röstade 42 % av befolkningen av Kataloniens dryga 5 miljoner invånare och av dessa röstade 90 % för självständighet, dvs 38% av katalanerna. Kort sagt det är en delad region som, när denna process är slut, har stora sår att läka.

Den 10:e oktober kl. 18:00 höll Carles Puigdemont ett tal om Kataloniens framtid. Där utlyste han självständighet, men beslutade samtidigt att den inte skulle effektueras omgående, utan förhandlas fram. Agerandet var en konsekvens av en dominoeffekt sedan valdagen. Att både utlysa självständighet och att samtidigt inte göra det speglar den ambivalens som finns inom självständighetsrörelsen. Regionpresidenten tillhör koalitionen Junts pel Si (Tillsammans för ja), vilken består av flera partier men där två partier är de tongivande. Det liberala partiet CDC, som nu bytt namn till PDeCAT och vänsterpartiet ERC. Dessutom är regionregeringen stödda av det, i mitt tycke ganska extrema CUP, som är ett antikapitalistiskt och pan-katalanskt separatistparti. Historiskt har dessa tre partiers syn på separatism skiljt sig åt, där CUP är de som tydligast verkat för ett Katalonien utanför Spanien, vilket inte CDC har gjort.

Efter genomförandet av omröstningen den 1:a oktober har flera saker triggats igång. Under veckan efter omröstningen lagstiftade regeringen i Madrid att företag med säte i Katalonien ska kunna flytta huvudkontoret utan extra bolagsstämma. Detta ledde till att en del företag flyttade sitt huvudkontor och andra flaggade i offentlighet viljan att stanna i Spanien.

Tonläget har under hela oktober varit högt. Pablo Casado, talesperson för högerpartiet Partido Popular (PP), sa 9:e oktober att Carles Puigdemont riskerar att sluta som Lluis Company. För er som inte kan Lluis Companys historia, så var han med och bildade partiet ERC 1931 och var aktiv politiker under den spanska 2:a republiken på 30-talet. Lluis Company var dessutom regionpresident i Katalonien från 1933, men arresterades året efter då han var med och utropade ett självständigt Katalonien. Company dömdes till 30-års fängelse, men släpptes då Folkfronten vann valet 1936. Efter inbördeskriget flydde Company till Frankrike, men fångades av Gestapo 1940 och avrättades av Franco i Barcelona. Därför väckte Casados jämförelse stor uppståndelse och han var tvungen att backa och förtydliga att det han avsåg var risken för Puigdemont att hamna i fängelse.

Under långt tid har Spaniens premiärminister Rajoy haft svårt att hantera frågan om Kataloniens självständighet och han har kritiserats av bland annat Spaniens före detta premiärminister Jose Maria Aznar, för att vara passiv och inte använda alla möjligheter som konstitutionen ger. Detta torde vara en av orsakerna till de mycket tveksamma besluten att på valdagen sätta in  Policia Nacional och Guardia Civil mot vallokalerna och fredliga demonstranter med konsekvensen att dessa angreps av polis. Motivering till detta har varit just att Spanien enligt konstitutionen är odelbart. De senaste dagarna har Rajoy skaffat sig initiativet. När Puigdemont i sitt tal den 10:e oktober var extremt otydlig med om Katalonien var självständigt eller ej, så har Rajoys agerande varit mer resolut än tidigare. När Puigdemont till slut, efter att de hemliga förhandlingar med Madrid strandade, utropade självständighet den 27:e oktober, så framstod självständighetsrörelsen framstått som splittrad och vacklande. Istället har Rajoy framstått som handlingskraftig i och med upplösningen av regionparlamentet och användandet av konstitutionens artikel 155. Dessutom utlyste Rajoy nyval i Katalonien till den 21:a december. Här är splittringen stor bland separatisterna, då det råder delade meningar om de ska delta i nyvalet.

En parameter som jag inte tycker har belysts nog i den svenska debatten är just hur splittrade katalanerna är. Det är först på senare tid som motståndarna mot självständighet har börjat demonstrera och organisera sig. Orsakerna till detta är säkert flera, dels att det inte varit så enkelt att vara uttalad motståndare till självständighet i den nationalistiska yra som rått i Katalonien under den senaste tiden, dels för att få trott att Katalonien faktiskt skulle utropas självständigt. I denna splittring finns också en av bovarna i dramat, kring varför situationen spårat ut. Att Puigdemont och Junts pel Si bär ett stort ansvar för att pådrivna av CUP har forcerat en process som djupt splittrar Katalonien är för mig självklart. De har också i hanteringen i regionparlamentet inte visat den respekt som är lämplig för regionparlamentets egna regler, vilket ledde fram till att det katalanska socialistpartiet, PSC,  anmälde regionregeringen till Konstitutionsdomstolen i Madrid.

Argumenten för självständighet har i debatten varierat mycket. En mycket aktuell fråga är den om korruption. Spanien är ett land, som hårt drabbats av korruption. En del självständighetsivrare har menat att detta är ett sätt att stoppa korruptionen, då de menar att det är ett spanskt fenomen. I min värld torde inte det göra någon som helst skillnad om Katalonien blev självständigt eller ej, då den gamle regionpresidenten Jordi Puyol visat att korruptionen är närvarande på hela iberiska halvön, även Katalonien. Ett annat, i mitt tycke obehagligt argument är att alla katalaner vill ha självständighet. Detta följer en tankebana att de som är emot självständighet är spanjorer och i någon mån inte räknas.

Samtidigt måste regeringen i Madrid och högerpartiet PP anses vara den andra aktören som har agerat nationalistiskt och inte för att lösa situationen och kompromissa. De måste kritiseras för deras ovilja att samtala med katalanska företrädare och att de så tydligt gömt sig bakom konstitutionen. Min bild är att PP och Konstitutionsdomstolen i Madrid har varit ja-sidans bästa kampanjarbetare genom hur de har hanterat exempelvis förändringen av autonomistatuter 2010, som skulle ha gett Katalonien ett större självstyre.

På sistone har också ett antal företrädare för självständighetsrörelsen arresterats. Detta är naturligtvis mycket allvarligt. Exempelvis polischefen för den regionala katalanska polisen Mossos de Esquadra, Josep Lluis Trapero arresterades och förhördes i oktober för ordervägran.

Vidare har två ledande självständighetsförespråkare Jordi Sanchez och Jordi Cuixart arresterats för uppvigling. De är ordförande för två separatistiska ickepolitiska organisationer, ANC och Omnium Cultural. Brottet ska i grunden ha handlat om att de har arrangerat självständighetsdemonstrationer. Om de fortsättningsvis hålls fängslade på dessa grunder är det mycket allvarligt.

Sammanfattningsvis finns det flera krafter som jag tycker delar ansvaret för den svåra situationen i Katalonien. Både separatisternas och den spanska regeringens kompromisslöshet är djupt problematisk. Vi måste komma ihåg att Spanien inte har någon demokratisk tradition att tala om och det politiska livet sedan 80-talet har präglats av den kompromisslöshet som ledde fram till det spanska inbördeskriget på 30-talet. Jag säger inte Spanien står på randen till inbördeskrig, men freden i både Spanien och andra delar av Europa ska inte tas för given. Den består bara så länge politiker söker kompromiss framför konflikt och befolkningen kräver att den består.

Taggad , , ,

Dagens äldre har lärt oss allt vi kan

I Tyresö Nyheters oktobernummer fick jag chansen att skriva en ny krönika. Läs den nedan eller på http://www.tyresonyheter.nu. Läs gärna och kommentera!

Äldre människor har alltid funnits nära under min uppväxt. Det är också så det ska vara i ett samhälle som håller ihop. Jag tänker på allt ifrån farmor och mormor till de äldre som under någon period fanns närvarande på skolgården på Forellskolan, när jag växte upp. I Tyresö Centrum möter en ofta äldre för att det varit så enkelt att ta sig från Björkbackens äldreboende till Centrum.

Jag tänker att det är så ett fungerande samhälle ska se ut, ett samhälle där det finns många kontakter mellan generationerna. Där äldre får det erkännande de är förtjänta av, för att de under generationer byggt vårt land och för den erfarenhet de besitter.

Kort sagt har dagens pensionärer inte bara byggt upp Sverige, utan de har också uppfostrat oss som lever och verkar i landet idag. Bland Tyresös pensionärer finns helt enkelt de dagisfröknar, lärare och idrottsledare som gjort oss till dem vi är.

Därför är det glädjande att den budget som den röd-gröna regeringen nyss presenterat innehåller satsningar på de äldre. Det är med stolthet som jag lyssnar på vår ytterst kompetenta finansminister Magdalena Andersson, när hon berättar om att vi nu ska ta bort pensionärsskatten för dem som tjänar upp till 17 000 kronor i månaden. Jag tänker också på höjningen av bostadstillägget som innebär mycket för de pensionärer som har det sämst. Det kan handla om nästan 500 kronor mer i plånboken varje månad.

Andra viktiga frågor som berör pensionärer är kvaliteten på hemtjänsten och på våra äldreboenden. Här har en del gjorts, men mycket mer behöver göras. Redan 2016 och 2017 satsade vi två plus två miljarder på äldreomsorgen. Nu stärks äldreomsorgen med lika mycket till.

Inom äldreomsorgen räcker det inte bara med mer pengar. De äldre måste få större inflytande över sin egen vardag. Vårdtagaren måste dagligen kunna bestämma vad som behöver göras. Dessutom måste vi låta proffsen vara proffs, det vill säga mindre detaljstyrning och mer inflytande för personalen över sitt arbete.

Sammanfattningsvis har vi en budget och en röd-grön regering som storsatsar på Sveriges pensionärer. Därför blir kontrasten olidligt tydlig när en rör sig till Tyresö, där det moderatledda styret nu har beslutat att lägga ned kommunens mest populära äldreboende, Björkbacken. Ett äldreboende som möjliggjort för äldre att fortsätta leva värdigt, med en bra restaurang och tillgänglighet till Tyresö Centrum. Socialdemokraterna i Tyresö har velat rusta upp och utveckla Björkbacken. Redan 2012 föreslog de socialdemokratiska kommunfullmäktigeledamöterna Ann Sandin Lindgren och Alfonso Morales att tillgängligheten till och från Björkbacken skulle öka, exempelvis genom att bygga en gångbro till Centrum.

Tyresös äldre har byggt upp vår fina kommun och lärt oss som är ”mitt i livet” allt vi kan. Det minsta vi kan göra är att säkra dem ett värdigt åldrande. Därför är jag stolt över vår regering, men skäms över hur vi just nu behandlar våra äldre i Tyresö.

Taggad , , , , , , ,

Att gå i säng med extremhögern

Idag väljs Ulf Kristersson som ny partiledare för Moderaterna. Den fråga som jag funderar mest på och som jag tänkt på ända sedan Anna Kinberg Batras utspel om att Moderaterna ska samarbeta med Sverigedemokraterna är hur högern agerade på 30-talet i flera av Europas länder där fascister och nazister kom till makten.

Ett land att lära av är Spanien. Personligen har jag en stor kärlek till Spanien och försöker alltid introducera ordet iberofil i svenskan, då det väldigt bra beskriver min kärlek till Spanien. För en sådan som mig blir det spanska inbördeskriget väldigt intressant, just när det gäller hur högern agerade när den var tvungen att välja mellan makten och demokratin. Tyvärr verkar denna avvägning vara aktuell än idag. Det underströks av Anna Kinberg Batras utspel och även Ebba Bosch Thors dito i september i år, där de uppenbarligen väljer makten, med stöd av extremhögern, men därmed är beredda att riskera vår demokrati.

En central person värd att fundera en stund över i denna kontext är José Maria Gil Robles. Gil Robles var partiledare för CEDA, som var det stora konservativa kristna partiet i Spanien under delar av den andra republiken. Den andra republiken rådde innan spanska inbördeskriget, dvs på 30-talet. Det finns många likheter med Tyskland innan Hitlers maktövertagande. Demokratin hade inte ännu fått fotfäste och partierna kom och gick. Partiet CEDA växte fram ur andra partier, men formerades huvudsakligen inför valet 1933, där det blev största parti i det spanska parlamentet, Cortes. Partiet hade också ett flertal ministrar i de borgliga regeringarna mellan 1933 och 1936. (Ashford Hodges, Gabrielle. Franco. A Concise Biography. (London 2000). S. 71-81). I samband med valet 1936 var både högern och vänster splittrade, men försök gjordes på båda sidor för att enas mot en gemensam motståndare.

gil_robles

Det som blev tydligt under 1936 när högern förlorade valet i Spanien var att stora delar av den konservativa högern valde makten framför demokrati och därför bistod Franco på hans väg till makten. Resten är historia. Frågan är varför så stora delar av den konservativa högern i Sverige och Europa är beredda att göra samma sak och leka med elden?

 

 

Taggad , , , , , ,

Rösta i kyrkovalet idag – Extremismen har många ansikten

Idag är det kyrkoval i Sverige. Jag vet att det är en klyscha, men valet är ett av de viktigaste i kyrkans historia. Det är ett val där Sverigedemokraterna storsatsar för att få inflytande. Det är faktiskt så att de har en valbudget som är fyra gånger större än exempelvis Socialdemokraternas.

I grund och botten handlar valet om kyrkan ska fortsätta vara öppen för alla. Jag som tycker att kvinnliga präster och vigslar av samkönad är en naturlig del av kyrkolivet kommer naturligtvis rösta för Socialdemokraterna. Klippet nedan visar hur SD säger en sak och gör en annan.

Svenska kyrkan fortsatt ska fortsatt styras av principer som demokrati och alla människors lika värde.

Din röst gör skillnad. Med tanke på att enbart var tionde medlem i Svenska Kyrkan går och röstar är varje röst extra mycket värd. Glöm därför inte att ta med dig dina nära och kära till vallokalen.

För högerextremismen har många ansikten. I Sverige har vi allt ifrån militanta beväpnade nazister till riksdagspolitiker med en dragning till förklaringar som bygger på rasistiskt tankegods.

De är inte alltid eniga, men arbetar på var sin kant för att kasta det öppna och demokratiska Sverige över ända.

Därför har jag under veckan, nu när det är ett knappt år kvar till riksdagsvalet, upplåtit min blogg till kloka kollegor som reflekterat över högerextremismen. Har ni inte läst texterna, så finns det länkar här:

Svaret på SD:s världsbild är ett Sverige som håller ihop av Alexandra Völker,

Föreningsfriheten och högerextremismen av Lawen Redar,

Högerextremismen i nutiden av Björn von Sydow,

Alla goda människor som inte tar ställning av Emilia Töyrä,

Högerextremismens framväxt i Sverige just nu av Patrik Björck.

Läs!

Taggad , , , , , , , ,

Svaret på SD:s världsbild är ett Sverige som håller ihop av Alexandra Völker

När Mathias förklarade att han vill lyfta sin oro över den växande högerextremismen i Sverige genom att låta ett antal gästbloggare skriva inlägg under en vecka var det självklart för mig att tacka ja. Jag kan inte göra annat än dela hans oro.

I två av våra grannländer sitter partier med rasistiska åsikter med i borgerliga regeringar. Partier vars politik utgår ifrån att peka ut människors olikheter och kategorisera människor som bättre eller sämre. I Sverige anser stora delar av det moderata partiet, likväl som Kristdemokraterna, att Alliansen bör samarbeta med Sverigedemokraterna.

Problemet med ledande politiker som vill samarbeta med Sverigedemokraterna är att det legitimerar Sverigedemokraterna som parti och därmed deras åsikter, det går nämligen inte att vilja samarbeta med ett parti som SD, och samtidigt tro att inte partiets idéer då får ökad acceptans och legitimitet.

I slutet av förra veckan meddelade Ulf Kristersson att han kandiderar till ordförande för Moderaterna. Som utomstående ser det ut att vara så gott som klart att det blir han. I en intervju med Expressen förklarade han sin syn på Sverigedemokraterna. Även om han betonar att han inte delar Sverigedemokraternas värderingar så förklarar han att Sverigedemokraternas väljare haft rätt i synen på svensk migrationspolitik. Det är ett beklagligt och på många sätt farlig uttalande av en person som sannolikt kommer kandidera till statsminister. Sverigedemokraternas migrationspolitik har byggt på fördomar och förvrängd fakta. Att säga att väljarna som valde den politiken hade rätt är att säga att Sverigedemokraternas beskrivning av Sverige stämmer.

SD har röstat emot förstärkningar av a-kassan, sänkt pensionärsskatt, stoppat möjligheten att ställa krav på kollektivavtal i offentlig upphandling och planerar nu att möjliggöra för företag att fortsätta göra vinst på välfärden. Trots att det går rakt emot deras vallöften från 2014 så fortsätter partiet växa. De växer för att deras politik först och främst bygger på att betona, och rent av skapa, olikheter, splittring och otrygghet, och att det i alldeles för stor utsträckning har lyckats. Deras politik handlar om att splittra samhället. Att ställa grupper mot varandra. Att vända LO-medlemmar mot varandra beroende på vilken hudfärg de har och att samtidigt minska kvinnors frihet.

När Moderaterna väljer att legitimera ett parti som SD, så bekräftas även partiets verklighetsbild. De politiska partierna måste klara av frestelsen att spä på negativa bilder av Sverige och svensk politik för att kortsiktigt vinna över SD-väljare. De enda som gynnas av det är Sverigedemokraterna och andra högerextrema rörelser.

Som Socialdemokrater måste svaret vara att ifrågasätta Sverigedemokraternas verklighetsbild och erbjuda ett bättre alternativ, ett alternativ som syftar till ett Sverige som håller ihop.

Taggad , , , , , , , , , , ,

Föreningsfriheten och högerextremismen av Lawen Redar

Högerextremisternas förstärkta närvaro vid traditionsenligt demokratiska mötesplatser har föranlett en seriösare debatt om förbud av rasistiska och nazistiska organisationer. NMR:s närvaro överskuggade exempelvis arbetarrörelsens förstamaj tåg i Falun, i juni fick de polistillstånd att delta under Almedalsveckan och för några veckor sedan orsakade en, ännu enligt polisen okänd, högerextrem grupp attack på ensamkommande demonstrerande migranter. Den framträdande närvaron utgör inte bara ett fysiskt hot mot de som råkar befinna sig där högerextrema agerar, utan bidrar till att allt fler undviker platserna där dessa får tillstånd att yttra sin mening. I januari förra året gick nazister till angrepp mot polisen under en marsch genom Stockholm och i juni i år har tre män med koppling till NMR blivit föremål för åtal, misstänkta för att ha orsakat brand på asylboenden.

 Med andra ord, det finns grundade skäl för att vara orolig. Och arg.

Den uppmärksammade debattartikeln i Aftonbladet från i somras om att förbjuda rasistisk organisering, (http://www.aftonbladet.se/debatt/a/zq8lO/forbjud-nazistgrupper–och-lar-av-historien) undertecknad av 72 samhällsdebattörer från civilsamhället, måste därför förstås. Många unga känner frustration över polisens milda begränsning av demonstrationstillståndet och allt fler uppvisar en oförståelse för hur ett demokratiskt samhälle kan tillåta högerextremas aktiviteter offentligt. Senast på SSU:s kongress behandlades samma förslag som genererade en oerhörd debatt med oförsonliga tongångar. Min högst personliga uppfattning är att dagens ungdomar står inför samma, om inte värre, utmaning än generationen på 90-talet. Alla verktyg för att förhindra och begränsa högerextremisternas aktiviteter prövas därför.

Trots denna utveckling måste det till en grundlig analys av förbudet av rasistiska och nazistiska organisationer. Den grundlagsskyddade och absoluta föreningsfriheten har sin bakgrund i arbetarrörelsens krav att inte genom lag kunna inskränka fackföreningar, civilsamhällesföreningar och politiska partier utan grundlagsändring. Således grundlagsskyddas föreningsfriheten, något som många konstitutioner i världen inte medger och som dessutom utgör anledningen till en framgångsrik organisering av annars djupt ekonomiskt marginaliserade grupper. Men detta absoluta skydd banar givetvis också väg för antidemokratiska föreningars möjligheter att existera och organisera sig.

Riksdagen kan genom lag begränsa föreningsfriheten när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande. Men det kräver att det görs för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. En begränsning får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får alltså inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Detta innebär att när högerextrema grupper yttrar hets mot folkgrupp, attackerar förbipasserande människor, demonstranter eller poliser eller bidrar till våldsamt upplopp så är gärningen kriminaliserad och föremål för rättsstatens utredning och prövning. Men själva existerandet som förening är inte kriminaliserat då politiska motiv inte får föranleda begränsning av föreningsfriheten. Detta bör även av meningsmotståndare bejaka, då politisk uppfattning i grunden aldrig ska vara skäl för inskränkning av föreningsfriheten.

Slutligen, gör Sverige fel som inte rättar sig efter ICERD kommitténs återkommande kritik på denna punkt? Ja och nej. Juridiskt gör vi fel, men politiskt gör vi rätt.

Ingen stat, så vitt jag vet, har lyckats i modern tid lyckats utrota högerextremismens politiska idéer och organisering oavsett kriminalisering eller inte. Tyskland är kanske det mest oroande exemplet där högerextrema återigen fått fotfäste trots förbud av historiska skäl. Insikten måste därför vara att demokratin inte kan vinnas genom kriminalisering, även av grupper som vill störta demokratin. Demokrati måste alltså vinnas på gator och torg, i samtal med varandra, genom utbildning och bildning, genom sammanhållande reformer som bidrar till ökad jämlikhet och genom politiska krav och resurser till rättsväsendet så att förmågan att ingripa vid fara, förstärks.

Jag anser att det vore ett historiskt misstag av arbetarrörelsen att gå med på att öppna upp för inskränkning av föreningsfriheten, även om det handlar om att högerextremisters organisering. Ty den första som attackeras av ett sådant förslag, i en tid som denna, kommer att vara arbetarrörelsen självt.

 

 

 

Taggad , , , , , , , , ,

Högerextremismen i nutiden av Björn von Sydow

Dagens högerextremism har flera ursprung, menar jag.

Finanskrisen 2008 är den kanske viktigaste utlösande faktorn, nu som förr. Den har lett till ovissheter och stagnation i socio-ekonomiska avseenden bland många människor. Därtill en känsla av ekonomiska orättvisor av historiska mått, globalt sett och ibland sett på nära håll.

Migrationerna är delvis en följd av detta. Vissa delar av världen är fortsatt ekonomiskt stagnerade; andra har dessutom drabbats av inbördeskrig.

Svaret på dessa förändringar i världen efter 2008 är en högertendens. Här finns känslor av att Makt är lika med Rätt; Vitt är bättre än Svart; Män bättre än Kvinnor. Hot och hat på nätet spelar en viktig roll för att snabbt sprida och fördjupa denna högertendens.

Vad som skett i USA belyser det – valet av Trump. Brexit likaså. I Sverige ser vi utslag av det genom att Sverigedemokraterna har växt i den svenska opinionen. SD attraherar människor med olika grad av högertendens. Och i och till höger om SD finns det människor med högeråsikter av skarpare grad. Skulle de få makten, får vi en nutida form av fascism – en manlig, vit, nationell diktatur. På de flesta punkter i konflikt med Sveriges egen historiska utveckling och i strid med FN:s och Europarådets normer om mänskliga fri- och rättigheter.

Det är viktigt att bemöta och motarbeta högerextremism, liksom andra odemokratiska åsikter och beteenden.

På nätet gäller det att argumentera emot hat och hot – utan hat och hot i våra egna ord.

På gator och torg är det viktigt med motdemonstrationer och markeringar.

I skolan behöver vi ha ordentliga diskussioner med barn och ungdomar för att uppmärksamma alls lika rätt och värde.

Alla bör också veta att det finns lagligt skydd mot utslag av hat, hot, trakasserier och diskriminering.

Se till att vi alltid är fler än vad dem är! Aldrig våld eller hot om våld i slagorden.

 

Björn von Sydow, 2017-09-03

 

Taggad , , , , ,

Alla goda människor som inte tar ställning av Emilia Töyrä

Emilia TöyräVi trodde att det vi gjorde, gjorde en skillnad. Föreläsningarna vi deltog i på Triangelskolan i Kiruna, när vi förstod mekanismerna bakom Förintelsen. När vi förstod det vi tidigare inte kunnat förstå, hur det hade kunnat bli så. Hur så många blivit onda. Hur så många vände bort sina blickar. Hur så många valde att godkänna det som skedde. Rollspel som skulle gruppera oss mot varandra. Rollspel som lyckades med sitt syfte och som fick oss att ifrågasätta den andras värde.

Tävlingar, skoluppgifter, stora projekt för att uppmärksamma, väcka, ifrågasätta.

Vi trodde att vi var klara där. Att vi vaccinerat oss.

Jag var 17 år gammal när jag första gången hörde ord som nationalsocialistisk front, race traitor och förstod att det finns sammanhang där dessa ord florerar och används. Att de sprids och har ett syfte.

Då tog jag det som tecken på mörk humor och någon slags vriden charm. För ingen kan väl på allvar använda orden utan ironi eller sarkasm?

15 år senare står jag i ett gathörn i Berlin och delar ut valmaterial för vårt tyska systerparti. Valkampanjen går trögt, ingen verkar riktigt redo för vad som komma skall, det är ändå nästan fyra veckor kvar till valdagen. Jag närmar mig två killar som sitter med varsin öl och frågar om de är intresserade av att diskutera politik. De frågar varför jag inte pratar tyska med dem och jag förklarar vart jag kommer ifrån och varför jag är där. Vi möts i engelskan och jag tror mig missförstå dem när de förklarar att Norden är bra för att NS ökar. NS är visst nationalsocialister, förstår jag när jag frågar. Fortfarande verkar det så främmande, skrämmande, ointagligt så jag ber dem utveckla.

I samtalet – monologen – växer en bild av misstro till demokratiska institutioner fram. Parlament, oavsett nivå, är inte vägen att styra med. Allmänna val är inte lösningen och alla ska inte få göra sin röst hörd.

Det svenska högerpartiet med ”auktoritära rötter” har bjudits in i den nordiska värmen och ingår nu i en partigrupp tillsammans med sina likar. De anses inte längre vara extrema bara för att de är sprungna ur nazismen och fortfarande propagerar för liknande värden. Det tidigare största oppositionspartiet har ju döpt om dem och tycks glömma att auktoritär och nazistisk inte riktigt är synonymer, de normaliseras och så också i nordisk kontext.

Två dagar senare anländer jag på Utöyas strand.

Idéerna dog inte med personen de mest förknippas med. Skammen som var de tyska soldaternas arv, lyckades inte radera viljan att rasera och söndra. Vår förståelse av hur människor kunde vända sig mot sina vänner, grannar, medmänniskor hjälpte oss inte 70 år senare.

I en bok läste jag om generationers minnen och att vi inte besöker gamla gravar efter ett halvt sekel för att våra minnen och våra föräldrars minnen decimerats till namn på ett släktdokument och kanske är det också så med historien. Kanske måste vi återupprepa historiens misstag för att förstå att de var just det?

För sex år sedan sköt en man som bar på en vriden ideologi ihjäl 69 människor på en ö. De flesta barn och unga och de yngsta så unga som fjorton. Liv som ännu inte riktigt startat och drömmar som ännu inte fått ta fart. Efter den omedelbara chocken och bestörtningen, fasan, drabbades jag av en insikt om att det nu kommer vända. Att ökningen av de högerextrema kommer minska. Nu kommer de som varit osäkra, säkras och komma till insikt. Terroristens politiska åskådning kunde rimligtvis inte leda till annat än att partiet han sympatiserade med, skulle tappa ställning och så småningom försvinna helt.

2013 ingick de i regeringen.

2017 bjuds de in till det etablissemang de säger sig förakta, vilja förgöra. De grundlagsskyddade rättigheterna de säger sig vilja rasera, använder de till att föra fram sitt hat. Demokratin de vill spränga, är språngbrädan för att de ska lyckas.

Det vi lärde oss på Triangelskolan på 90-talet var att förtryckarna inte var i majoritet. Att de tysta, som inte vågade tala för de tystade, hade kunnat göra mer. Hade kunnat göra något.

Nazismen var det fulaste, fula. Ett ord från förr som inte skulle användas igen och som skulle gömmas undan. Det gömde sig länge och frodades i slutna rum. De slutna rummen har idag öppnats upp och nazisterna går nu på våra gator igen, stärkta av sammanhållningen och lovorden de hittat på sina avskrädeshögar till websidor.

Vi var överens om att det inte fick ske igen. Organisationer byggdes upp för att det inte skulle ske igen. Vi lärde oss vilka mekanismerna var. Vi enades om att inte vara tysta.

Det jag hör nu är inte ljudet av stövelklackar mot våra gator eller ropen av fundamentalism som ekar mellan björkar och husväggar. Jag hör inte deras lögner och deras uppvigling på hatsajter. Jag hör inte deras ökande styrka eller enighet.

Det jag nu hör är alla blickar som vänds bort. Alla ord som inte yttras och alla meningar som inte fullföljs. Det jag hör nu är alla möjliggörares tystnad. Det jag hör nu är alla goda människor som inte tar ställning.

 

 

Taggad , , , , , , , ,

Högerextremismens framväxt i Sverige just nu av Patrik Björck

Patrik BjörckFör att förstå högerextremismens framväxt i Sverige ”just nu”, som är frågeställningen jag blivit inbjuden att tänka kring, så blir det naturligt att börja fundera på varför inte högerextremismen har växt fram tidigare i svensk historia.

Om man med högerextremism menar fascistiska och nazistiska politiska yttringar så är dess storhetstid i Europa från 1920 till 1945. I Italien, Tyskland och Spanien tar man makten och i andra länder spelar man under kriget en väsentlig roll som i Ungern och Kroatien för att nämna några.   Om man ser i ett internationellt perspektiv finns det en andra våg i Latinamerika under efterkrigstiden fram till cirka 1990-tal då en demokratiseringsprocess sveper över den kontinenten.

I Sverige under den här tiden är högerextremismen ett obehagligt men perifert fenomen. Men inte bara i Sverige. I USA under depressionen hade den amerikanska väljarkåren all anledning att fundera över hur en mycket svår situation med arbetslöshet och svåra umbäranden skulle lösas. I USA gör väljarna ett rationellt val och väljer Roosevelt och New Deal. I Sverige gör väljarna ett liknande rationellt val och väljer Per Albin Hansson och den socialdemokratiska Folkhemspolitiken. Fascistiska eller nazistiska partier får ett mycket marginellt genomslag i såväl Sverige som USA. I Tyskland gör väljarna en annan bedömning med välkänt resultat.

De omständigheter vi ofta förklarar högerextremism med förelåg i såväl USA som i Sverige och Tyskland, men utfallet är helt olika.

I USA har väljarna idag valt en president som kanske inte fullt ut kan kallas högerextrem men åtminstone i det häradet. I Sverige mäter idag ett parti med rötterna i nazismen i opinionsundersökningar upp mot 20 procent. Ändå har både amerikanska och svenska väljare ett jämfört med 1930-talet bra liv. Arbetslösheten är i jämförelse låg, utbildningsnivån i jämförelse hög. Men idag gör väljarna irrationella val i båda dessa länder. I två länder som tidigare inte haft en högerextrem erfarenhet är kanske inte väljarna ”vaccinerade”?

Vad är det för strömningar som leder väljarna till att göra högerextrema val? Är rasismen idag större i Sverige än under 1930-talet? Är toleransen idag lägre när det gäller inställningen till homosexuella jämfört med 1930-talet? Är motståndet mot jämlikhet mellan könen större idag än 1930-talet?

Jag tror inte det. Jag skriver tror för jag har i skrivande stund inte tillgång till aktuell forskning på området. Men om jag utgår från mina egna erfarenheter så var rasismen, homofobin och sexismen ett gigantiskt mycket större problem när jag växte upp på 1970-talet än situationen är idag. Därmed inte sagt att vi inte har dessa problem idag, men det snack som var helt accepterat runt fikaborden när jag trädde in i arbetslivet skulle aldrig accepteras idag. Svenska väljares värderingar är enligt min erfarenhet betydligt bättre idag än för några decenniers sedan. Utvecklingen blir då motsägelsefull om inte svaret är att polariseringen idag är så mycket större. En ganska stor grupp väljare har kanske inte ändrat sina värderingar i samma takt som majoriteten?

Min erfarenhet av arbetslivet är att många svenska arbetare tidigare inte kände någon självklar dragning till varken socialdemokrater eller kommunister. Ett främlingskap inför det vi idag kallar ”politisk korrekthet” och en mer individualistisk syn på samhället var ganska vanlig. Dom arbetskamraterna röstade dock slutligen ofta på socialdemokraterna. Orsaken tror jag är att en känsla av klassmedvetenhet förhindrade många att rösta på Högern och kommunisterna var inget alternativ. Jag tror att många idag inte känner det motståndet mot Sverigedemokraterna. Motståndet för en arbetare att rösta på SD är mycket mindre än att rösta på Moderaterna. Att SD är ett renodlat högerparti med en löntagarfientlig politik är inte tydligt för de flesta.

En annan orsak till att Sverige, till skillnad från våra nordiska grannländer, länge var förskonade från högerextremistiska partier i valda församlingar, är att Norge och Danmark, med sin historia av nazistisk ockupation, fick en annan typ av högerextremism än i Sverige. Ett parti med nazistiska rötter skulle troligen aldrig fått nått stöd av väljarna i Norge eller Danmark. I Sverige verkar det motståndet inte finnas längre. Det motstånd som för bara några år sedan gjorde SD till en liten sekt men som idag verkar bortblåst.

Den nya mediasituationen kan nog inte heller underskattas när det gäller frågan om varför vi får en växande högerextremism ”just nu”. Varför denna nya situation gynnar just högerextremism förtjänar dock ett eget seminarium.

Det som också är intressant att fundera över är det tillsynes motsägelsefulla fenomenet att det som sker idag är mer globalt. Globaliseringen skapar en motkraft som blir nationalism. Och denna nationalism sprider sig globalt. Trump i USA, Åkesson i Sverige etc är liknande fenomen som syns snart sagt över hela klotet samtidigt.

Sammanfattningsvis blir en del av svaret på frågan varför högerextremismen växer i Sverige just nu.

  • Vår avsaknad av historisk erfarenhet av högerextremism.
  • Polariseringen av värderingar.
  • Klassröstandet som om än avtagande fortfarande spelar roll.
  • En ny mediesituation.
  • Globaliseringen.

Detta är mitt ödmjuka bidrag till att förstå varför högerextremismen växer fram i Sverige just nu.

Det finns naturligtvis saker jag missat eller överskattat betydelsen av och alla de punkter jag tar upp förtjänar ett mycket mer ingående resonemang än jag hinner med i denna text.

 

Patrik Björck, 2017-09-01

Taggad , , , , , , , , , , , , , ,

Högerextremism på frammarsch

Runt om i världen förefaller högerextremismen vara på frammarsch. Visst, vägen är lite krokig, det vill säga att valet i Frankrike gick inte så bra för Front National och Marine Le Pen.

Drar vi ut trenden är det dock uppenbart att tangentens riktning pekar mot ett ökande inflytande för högerextremismen. Det oroar mig. Det oroar mig mycket.

Emerich Roth, överlevare från förintelsen, har flera gånger skrivit om likheterna mellan den tid vi själva lever i och 30-talet. Roth var en av dem som var mycket kritiska när Anna Kinberg Batra öppnade för samarbete med SD. På SvD-debatt skrev han Kinberg Batra, du banar väg för ondskan.

Jag vill stimulera till debatt om detta faktum. Att högerextremismen ökar. Ofta när detta diskuteras har någon en idé om att det är det någon annan som ska lösa problemet. Detta är en lite märklig idé, då det faktiskt handlar om ett ansvar vi alla bär, förstås i olika utsträckning.

Jag tror helt enkelt att Martin Luther King hade rätt: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”. Alltså måste vi alla ta ett ansvar. Vidare måste de som är beredda att rösta på högerextremismen ta sitt ansvar, liksom de som röstade på nazisterna i Tyskland har fått bära sitt historiska ansvar.

För att lyfta detta problem har jag nu när vi enbart har ett år kvar till valet bett sex kloka socialdemokrater att skriva var sin text om högerextremismens framväxt i Sverige just nu.

På söndag kommer jag publicera Patrick Björks text som bland annat handlar om hur vår historiska avsaknad av högerextremism spelar en roll idag. Patrik Björck

Emilia Töyrä har skrivit en text om hennes möte med högerextremismen i Berlin och på Utöya, som kommer publiceras på måndag.

Emilia Töyrä

På tisdag kommer jag publicera Björn von Sydows text om hur vi i ord alltid måste möta högerextremismen i nutiden.

Björn von Sydow

På onsdag kommer Lawen Redars text om högerextremism och möjligheten att förbjuda nazistiska organisationer publiceras.

Lawen Redar

På torsdag kommer Alexandra Völkers text som handlar om SD:s världsbild och hur det Socialdemokratiska svaret måste se ut.

Alexandra Völker

Taggad , , , , ,
%d bloggare gillar detta: