I förra veckan vandrade jag som vanligt längs med Drottninggatan på väg mot Riksbron och Riksdagen. Oftast är det ganska lugnt på morgonen någonstans mellan halvåtta och åtta. Men står det en väktare eller två vid Riksbron på Strömgatan, som spanar lite oroat längs med Drottninggatan, så vet man att snart är lugnet förbytt.
Så var det denna morgon och runt hörnet dök först Säpo-vakterna upp och sedan vår statsminister. Om han var missnöjd med sitt tal till nationen eller hur det mottogs, så syntes det inte på Kristerssons uppsyn. Han såg lika fryntlig och nöjd ut som vanligt.
Det första som slog mig där och då var att jag aldrig tror att han kommer kunna bli en landsfader. Han hade chansen veckan innan, när han höll sitt tal till nationen. Han tog den inte. Ulf Kristersson valde partipolitisk polemik framför att vara alla svenskars statsminister.
Kritiken välde in från olika håll. Det verkar inte som att statsministern ville samla, utan snarare krishantera. Därför sågades talet av många tyckare. Men även opolitiska grupper var kritiska, som exempelvis Kristna fredsrörelsen.
Föga förvånande var vi som tillhör den andra politiska sidan kritiska, exempelvis Folkbladet och Aftonbladet. Men vi var inte de enda som var kritiska. Kritiken kom också från höger, vilket har diskuterats livligt i poddar under veckan, men också bland många av de medborgare som jag träffat som inte håller på med politik till vardags.
Det kanske mest provocerande i talet var att Ulf Kristersson försökte skriva om historien. Med tanke på hans track-record gällande brutna vallöften, så borde en inte bli förvånad. Ändå blev jag det. Det jag tänker på är, hur statsministern i talet hävdar att han såg denna kris komma. För sanningen är ju att Kristersson har varit ledande politiker länge. Och om Kristersson såg detta komma, hur kommer det sig att han inte agerade. Trots att han var socialborgarråd i Stockholm under mandatperioden 2006-2010 och minister i Reinfeldts regering 2010-2014. Han hade ju tusentals chanser att agera. Varför var Kristersson med och monterade ned den uppsökande sociala verksamheten i Stockholm som socialborgarråd, om han såg detta komma? Varför satt han kvar i en regeringen som kom överens med Miljöpartiet 2011. Den migrationsuppgörelse som låg till grund för flyktingmottagandet under flyktingkrisen. Den uppgörelse som verkligen liberaliserade svensk flyktingpolitik. Om Kristersson såg detta komma, hur kommer det sig att hans kritik och protester inte på något sätt har fastnat i verkligheten? Var finns debattartiklarna om Kristerssons motstånd mot migrationsuppgörelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet? Varför lämnade Kristersson inte regeringen Reinfeldt?
Jag menar att det beror på att han faktiskt inte talar sanning. Det är också orsaken till att många är så arga. Det är i alla fall min analys. Men jag ska villigt erkänna. Jag är inget fan av Ulf Kristersson. Jag skrev denna debattartikel redan 2015 när Kristersson blev moderaternas kandidat till finansminister. Jag var kritisk redan då. Jag såg det komma. De problem som kommer om Kristersson får bestämma. Jag såg det komma.
Som sagt, jag är verkligen inte neutral eller opartisk, gällande vår nuvarande statsminister. Men det är också svårt att vara det när han inte verkar vilja vara alla svenskars statsminister.
Mathias Tegnér 