Etikettarkiv: Gängkrig

Jag vill ha en landsfader

I förra veckan vandrade jag som vanligt längs med Drottninggatan på väg mot Riksbron och Riksdagen. Oftast är det ganska lugnt på morgonen någonstans mellan halvåtta och åtta. Men står det en väktare eller två vid Riksbron på Strömgatan, som spanar lite oroat längs med Drottninggatan, så vet man att snart är lugnet förbytt.

Så var det denna morgon och runt hörnet dök först Säpo-vakterna upp och sedan vår statsminister. Om han var missnöjd med sitt tal till nationen eller hur det mottogs, så syntes det inte på Kristerssons uppsyn. Han såg lika fryntlig och nöjd ut som vanligt.

Foto: Axel Adolfsson

Det första som slog mig där och då var att jag aldrig tror att han kommer kunna bli en landsfader. Han hade chansen veckan innan, när han höll sitt tal till nationen. Han tog den inte. Ulf Kristersson valde partipolitisk polemik framför att vara alla svenskars statsminister.

Kritiken välde in från olika håll. Det verkar inte som att statsministern ville samla, utan snarare krishantera. Därför sågades talet av många tyckare. Men även opolitiska grupper var kritiska, som exempelvis Kristna fredsrörelsen.

Föga förvånande var vi som tillhör den andra politiska sidan kritiska, exempelvis Folkbladet och Aftonbladet. Men vi var inte de enda som var kritiska. Kritiken kom också från höger, vilket har diskuterats livligt i poddar under veckan, men också bland många av de medborgare som jag träffat som inte håller på med politik till vardags.

Det kanske mest provocerande i talet var att Ulf Kristersson försökte skriva om historien. Med tanke på hans track-record gällande brutna vallöften, så borde en inte bli förvånad. Ändå blev jag det. Det jag tänker på är, hur statsministern i talet hävdar att han såg denna kris komma. För sanningen är ju att Kristersson har varit ledande politiker länge. Och om Kristersson såg detta komma, hur kommer det sig att han inte agerade. Trots att han var socialborgarråd i Stockholm under mandatperioden 2006-2010 och minister i Reinfeldts regering 2010-2014. Han hade ju tusentals chanser att agera. Varför var Kristersson med och monterade ned den uppsökande sociala verksamheten i Stockholm som socialborgarråd, om han såg detta komma? Varför satt han kvar i en regeringen som kom överens med Miljöpartiet 2011. Den migrationsuppgörelse som låg till grund för flyktingmottagandet under flyktingkrisen. Den uppgörelse som verkligen liberaliserade svensk flyktingpolitik. Om Kristersson såg detta komma, hur kommer det sig att hans kritik och protester inte på något sätt har fastnat i verkligheten? Var finns debattartiklarna om Kristerssons motstånd mot migrationsuppgörelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet? Varför lämnade Kristersson inte regeringen Reinfeldt?

Jag menar att det beror på att han faktiskt inte talar sanning. Det är också orsaken till att många är så arga. Det är i alla fall min analys. Men jag ska villigt erkänna. Jag är inget fan av Ulf Kristersson. Jag skrev denna debattartikel redan 2015 när Kristersson blev moderaternas kandidat till finansminister. Jag var kritisk redan då. Jag såg det komma. De problem som kommer om Kristersson får bestämma. Jag såg det komma.

Som sagt, jag är verkligen inte neutral eller opartisk, gällande vår nuvarande statsminister. Men det är också svårt att vara det när han inte verkar vilja vara alla svenskars statsminister.

Märkt , , , , , , , ,

Vi går mot ljusare tider!

I februarinumret av Tyresö Nyheter fick jag chansen att skriva en krönika. Jag tog fasta på att mycket faktiskt är positivt i Sverige och att de problem vi har faktiskt kan lösas med politik. Läs den nedan eller titta på hela numret på Tyresö Nyheters hemsida.

Vi går mot ljusare tider!

För varje dag som går i februari blir dagen fem minuter längre, så när vi möter mars från exempelvis Telegrafbergets utsiktspunkt är dagen mer än två timmar längre än i början av februari. Men även i vårt samhälle går vi mot ljusare tider. Under de senaste åren har det offentliga samtalet, mer och mer präglats av ett ensidigt fokus på problem, där utvecklingen endast beskrivs som negativ. Men fler och fler ser positivt på samhällsutvecklingen!

Detta är naturligtvis rimligt. Sverige är ett bra land att leva i. Vi mår bra, vi lever länge och vi är lyckliga. Vi har en av världens starkaste ekonomier.

Jag menar naturligtvis inte att varken Sverige eller Tyresö är perfekt. Det finns många problem som måste lösas. Det pågår gängkrig i Sverige. Den organiserade brottsligheten har växt på svensk arbetsmarknad. Utlandsfödda kvinnor står ofta utanför arbetsmarknaden.

Det som skiljer mig från många av dem som är mest negativa är en tro på att vi själva kan styra utvecklingen. Politik kan göra skillnad. Kampen mot brottsligheten måste vara kompromisslös. Den som begår brott ska straffas. Därför behöver Sverige fler poliser. Det finns inga genvägar. När vi tog över makten 2014 utbildades lika många poliser som går i pension varje år. Nu har vi fördubblat antalet utbildningsplatser för poliser. Nu behövs polisernas villkor förbättras, så fler poliser stannar i yrket och fler vill utbilda sig till polis. Kort sagt, något är fel, men lösningen finns i politik.

När det gäller utlandsfödda kvinnor på arbetsmarknaden är det också politik som kan lösa problemen. 2013 fick Sverige EU-stöd för vår höga ungdomsarbetslöshet. Detta har vi nu vänt och idag är ungdomsarbetslösheten lägre än på 14 år. Precis som vi nu knäckt ungdomsarbetslösheten, så kan politik också hjälpa utlandsfödda in på arbetsmarknaden. Redan idag har vi halverat etableringstiden på arbetsmarknaden för nyanlända från nio till fyra år. Det är inte bara bra för ekonomin. Det är också grunden för en fungerande integration. Kort sagt, politik gör skillnad.

Det som blivit tydligt de senaste veckorna i riksdagen är faktiskt olika partiers syn på Sverige. Jag som socialdemokrat tror på Sverige och den svenska modellen. Vi älskar det som är bra med Sverige, som jämställdhet, jämlikhet och mycket annat. Däremot blundar vi inte för de problem som vi står inför. Samtidigt verkar Ulf Kristersson gå runt i riksdagen och  lova ministerposter till höger och vänster, trots att de röd-gröna är lika stora som Alliansen. Sanningen är att Kristersson är så säker på vinst för att han planerar att luta sig mot SD om det behövs. För oss som tror på Sverige är Kristersson ett otryggt val. Han har faktiskt ett riktigt dåligt track-record. Som Socialborgarråd i Stockholm sålde han våra gemensamma tillgångar till rabattpriser och som Socialförsäkringsminister lät han sjukskrivningarna skena.

I Sverige har vi Socialdemokrater vänt utvecklingen och vi går mot ljusare tider. För oss som vill fortsätta i samma riktning finns bara ett val. Det är Stefan Löfven.

Märkt , , , , , , , , , , , , , ,