Mathias Tegnér

När jag kom in i riksdagen 2014 hade jag aldrig kunnat tänka mig hur politikens fokus skulle förändras under dessa 2,5 år. Mandatperioden har hittills präglats av politisk osäkerhet, flyktingkris, samt gängkriminalitet och nu terror, även om en mängd andra frågor behandlats och hanterats, men inte helt hamnat i strålkastarljuset.

Hade någon förutspått detta och sagt till mig det när jag tog denna bild, min första dag i riksdagen, hade jag inte trott dem.

Dessa kriser som i mediedramaturgin avlöser varandra, ihop med ihärdigt politiskt opinionsarbete från vissa grupper, har lett till den ganska utbredda åsikten att allt går åt fel håll. Det är naturligtvis en sanning med modifikation och exempelvis OECD har ju på punkt efter punkt hyllat Sverige.

Det är därför slående att många som anför att Sverige är ett land i kris, de inte tycks ha drabbat av detta elände själva utan mest ha kunnat läsa sig till det på mer eller mindre obskyra sidor på internet.

Avsikten med denna text är inte att raljera över den oro människor känner eller överpröva hur välgrundad den är. Tvärt om är oron och otryggheten ett problem som inte får viftas bort. Utmaningen är att å ena sidan att ta den växande oron på allvar och föreslå olika trygghetshöjande åtgärden, men å andra sidan måste också oron mötas med faktiska argument kring hur verkligheten faktiskt ser ut. Kort sagt kan inte tankefigurer som inte har sin utgångspunkt i hur verkligheten faktiskt ser ut, få stå oemotsagda.

Ett område som ofta pekas ut som extra problematiskt är brottsutvecklingen. Bland vissa grupper av människor anförs att brotten ökar generellt, allt ifrån våldsbrott och vardagsbrott till sexualbrott. På sociala medier finns ofta en medföljande underton av vilka befolkningsgrupper som ligger bakom denna ökning. Denna desinformation är farlig för Sverige och skapar oro i hela samhället och riskerar att hota den sammanhållning som hela samhällskroppen är uppbyggd på.

Jag menar inte att vi ska bortse ifrån att det just nu pågår någon form av gängkrig i Sverige, utan se detta problem för vad det är. Först när vi gör det kan vi vidta åtgärder som är relevanta. Det kan handla om skärpta straff för vapeninnehav, vilket nu ligger på riksdagens bord. Det kan också handla fler anställda inom polisen, vilket nu också är verklighet.  då det aldrig förr har funnits så många anställda inom polisen, som nu. Jag är också glad för att den socialdemokratiska partikongressen slog fast att vi ska verka för 10 000 fler poliser. Det är bra och det behövs. Slutligen måste vi fortsätta öka intagningen på polishögskolorna för att säkra en långsiktig hög nivå av utbildade poliser.

På lång sikt måste naturligtvis också ojämlikheten minska i hela samhället och kvaliteten på våra skolor öka. OECD har pekat ut Sverige som ett av de länder som har störst skillnader inom skolan. Detta kan inte fortsätta! Svenska skolan måste bli mer jämlik, inte genom att försämra bra skolor, utan genom att allokera pengar klokare. Det måste finnas mer resurser för tidiga insatser i skolan. Det är enbart med den typen av förslag som rekryteringen till gäng på lång sikt kan minska.

Med det sagt ska vi också våga acceptera tillgänglig statistik om brottsutvecklingen. Annars kan vi aldrig göra relevanta analyser av de hot som vi står inför. Utvecklingen av dödligt våld ser exempelvis ut enligt nedan (källa BRÅ).

Som framgår tydligt går inte utvecklingen åt något tydligt håll i denna statistik. Om vi drar ut tidshorisonten till en 50-års period är utvecklingen om något positiv. Det dödliga våldet minskar.

För den som är intresserad av detta ämne kan jag varmt rekommendera en artikel som Maria Robsahm skrev om detta: Fem myter om det dödliga våldet.

Min huvudsakliga poäng är att när det offentliga samtalet låter sig påverkas av vad som verkar vara politisk desinformation, riskerar vi dels den samhälleliga sammanhållningen, men vi riskerar också att vidta felaktiga åtgärder då alltför många anammar den felaktiga bilden av att allt går åt fel håll. När det gäller kriminalitet måste samhället och socialdemokratin vara hårda både mot kriminella och kriminalitetens orsaker, men vi måste i dessa insatser utgå från hur verkligheten faktisk ser ut och inte från politisk desinformation från extremister.