På söndag är det presidentval i det så våldshärjade landet. Även om det är långt bort, så finns det flera skäl att intressera sig för vad som händer. Vilka frågar vän av ordning?
- Mänskliga rättigheter – vanliga människor ute i landet lever under kontroll av paramilitärar grupper och drogkarteller. Sociala ledare, journalister och fackföreningsledare mördas för sitt engagemang. Landet måste ta steg bort från den anarki som råder.
- Knark – Colombia är den plats i världen där kokabusken odlas mest. Mycket tyder på att det bästa sättet att komma åt dessa odlingar är att lyfta bönderna ur extrem fattigdom.
- Ekonomi – Colombia är stort och har en ganska välutvecklad ekonomi, om man betänker landets historia. Ett demokratiskt Colombia, utan knarkbaroner, paramilitära grupper, högermiliser och marxistiska gerillor skulle kunna vara en viktig handelspartner till Sverige med tanke på våra historiska relationer.
Colombia är ju ett land som plågats av våld i i alla fall ett halvt sekel. Inbördeskriget, la violencia, kort och gott våldet startade 1948 och pågick nästan 10 år. Lösningen var någon form maktdelning mellan de stridande parterna, som blev startskottet för formandet av de två gerillorna FARC och ELN. I perioder har de, militären, paramilitära grupper, knarkbaroner varit i konstant konflikt med varandra.
Genom åren har ett antal fredsavtal skrivits, samt försök att avväpna de beväpnade grupperna. Det senaste avtalet skrevs 2016 och har minskat på våldet i landet. Samtidigt håller samma grupper delar av landet i ett järngrepp. I dessa områden är det hart när omöjligt att vara journalist, fackföreningsledare eller politiker. Det kan skrivas extremt mycket om tillståndet i landet. Detta är en sammanfattning, som är på gränsen till infantil förenkling av extremt komplicerade sammanhang och relationer av makt, pengar droger och inflytande.
Samtidigt går Colombia till val. Trots att landet fortfarande är extremt våldsdrabbat, så har våldet hittills under valrörelsen varit begränsat, med colombianska mått mätt. Likafullt finns det också delar av landet där du knappt kan bedriva politisk kampanj, utan tillåtelse av den väpnade grupp som kontrollerar området.
Att försöka ha tydliga åsikter om hur landet ska kunna utvecklas och röra sig framåt känns nästan som hybris. Men några saker är ju sedan gammalt. Det behövs tillit för att bygga ett samhälle som håller ihop och institutioner som fungerar. Jämlika länder brukar generellt innebära att invånarna har mer tillit till varandra och staten. Colombia är ihop med Chile OECD:s mest ojämlika länder. Jag är övertygad om att man måste börja där. Genomföra reformer som lyfter människor ur fattigdom och ökar sina valmöjligheter i livet.
I Colombia har det aldrig suttit en vänsterpresident. I detta val kan det ändras. (För den som vill läsa mer kan jag rekommendera en text från mars på Palmecentrets hemsida) Gustavo Petro leder valrörelsen i opinionsundersökningarna framför högerkandidaten Federico Gutierrez (Fico). Trea ligger en mycket populistisk kandidat som heter Rodolfo Hernandez. Denne går till val på att tömma presidentpalatset och stänga ambassader. I vissa avseenden kan han liknas med Donald Trump.
Jag tror och hoppas att Gustavo Petro vinner valet på söndag. En politik för jämlikhet och grön tillväxt är vad Colombia behöver. Går valet till en andra omgång kan allting hända. Då kommer andra valomgången genomföras den 19:e juni. Risken är att det politiska etablissemanget formerar sig så att det bli alla mot Petro. Jag tror fortfarande han vinner, men utgången är oviss. Det kan lika gärna sluta med Fico eller Ingeniero Rodolfo som president. På söndag vet vi lite mer.
Mathias Tegnér 