Under flera år har det varit uppenbart att sponsringen i Sverige inte är jämställd. En oproportionerlig andel går till herridrott framför damidrott. Orsakerna till detta är flera. Elitidrott för herrar har ett stort försprång framför Elitidrott för damer, både gällande åskådare och sportsligt. Här behöver fler företag ta sitt ansvar och sponsra jämställt, tycker jag.
Dock är en stor del av problemet dagens skatteregler. I grunden är skattelagstiftningen väldigt generellt hållen. Det problem som växt fram är den svenska rättspraxisen. Fler och fler företag vill sponsra jämställt, det vill säga många företag som velat sponsra dam- och herridrott på ett likvärdigt sätt har inte getts avdrag för sponsring till kvinnors idrott, då skatteverkets modeller inte tar höjd för vikten av jämställdhet. Det är naturligtvis orimligt att regelverk för sponsring motverkar jämställdhet.
Även om det är uppenbart att reglerna idag inte är lämpliga, så är det inte självklart hur problemet ska lösas. Väljer riksdagen att försöka hantera detta med särlagstiftning, så torde nya problem skapas. Det enklaste skulle vara om skatteverket såg över om deras modeller verkligen håller, då de alltför mycket tar sin utgångspunkt i antal individer som ser exempelvis ett idrottsevenemang.
En annan väg att lösa problemet är att regeringen tillsätter en utredning kring hur detta kan lösas. Frågan kan tyckas liten, men den är central för att skapa en mer jämställd idrott. I grunden är det orimligt att staten motverkar jämställdhet med sina regler.
”Utgifter för sponsring och utgifter för gåvor hanteras på olika sätt i inkomstskattelagen. Medan utgifter för sponsring som en juridisk person har för att förvärva och bibehålla inkomster får dras av ses utgifter för gåvor som privata levnadskostnader som inte får dras av. Med hänsyn till avdragsförbudet för gåvor har utredaren fått i uppdrag bl.a. att ta fram förslag på hur ett skatteincitament för gåvor från juridiska personer bör utformas. Eftersom juridiska personer redan får göra avdrag för utgifter för sponsring för att förvärva och bibehålla inkomster har frågan om avdragsrätt för sponsring inte inkluderats i utredningen som ska lämna förslag på ett skatteincitament för juridiska personers gåvor till ideell verksamhet.”
Jag tycker de flesta partierna behöver fundera på varför denna situation har uppstått, mitt eget parti inkluderat. Men det är verkligen beklagligt att regeringen utreder angränsande frågor och inte ens verkar förstå problemet. Jag trodde året var 2024.
Den 11/9, det vill säga för exakt en månad sedan, var det 50 år sedan Pinochets statskupp i Chile mot den folkvalde marxistiske Presidenten Salvador Allende.
När presidentpalatset omringats krävde kuppmakarna att Allende skulle lämna sin post och lämna landet. Han vägrade.
Istället höll han ett historiskt tal, där han förutspådde slutet på sin egen historia. Ett tal som för evigt kommer vara ihågkommet så länge det finns människor på jorden.
Jag tycker att det är värt att beskriva händelserna, både för att berättelsen om Allende är en berättelse om mod och en berättelse om hur starka de mörka högerextrema rörelserna kan vara, men också för att Chiles historia berör väldigt många människor i Sverige.
Omkring 50-års minnet genomfördes en serie manifestationer. Själv hade jag nöjet att tala vid ett möte som arrangerades på Sveavägen 68.
Dessutom fylldes Aula Magna vid Stockholms Universitet när Chiles ambassad ihop med Nordiska Latinamerikainstitutet bjöd in till ett bejublat möte. Där spelades delar av Allendes tal upp.
Talet finns på spanska nedan och dessutom med ljud. Här har jag lagt in en fulöversättning på svenska:
Detta kommer definitivt att vara sista tillfället då jag kan tala till dig. Flygvapnet har bombat radio Magallanes antenner. Mina ord har ingen bitterhet utan besvikelse. Låt dem vara ett moraliskt straff för dem som har svikit sin ed: chilenska soldater, titulära överbefälhavare, amiral Merino, som har utsett sig själv till befälhavare för flottan, plus herr Mendoza, en ödmjuk general som först igår uttryckte sin trohet och lojalitet till regeringen, och som också har kallat sig generaldirektör för Carabineros. Inför dessa fakta kan jag bara säga till arbetarna: Jag tänker inte säga upp mig! Placerad i en historisk transit kommer jag att betala med mitt liv för lojalitet mot folket. Och jag säger er att jag är säker på att fröet som vi har levererat till tusentals och åter tusentals chilenares värdiga samvete inte definitivt kommer att kunna skördas. De har styrkan, de kan överväldiga oss, men sociala processer stoppas inte vare sig av brott eller med våld. Historien är vår och den är skapad av folket.
Arbetare i mitt land: Jag vill tacka er för den lojalitet ni alltid haft, för det förtroende ni gav till en man som bara var tolkaren av stora begär efter rättvisa, som lovade sitt ord att han skulle respektera konstitutionen och lagen, och så gjorde han. I detta definitiva ögonblick, det sista där jag kan tilltala dig, vill jag att du drar nytta av lektionen: utländskt kapital, imperialism, tillsammans med reaktion, skapade klimatet för de väpnade styrkorna att bryta sin tradition, som generalen lärde ut. Schneider och befälhavare Araya kommer att bekräfta, offer för samma sociala sektor som idag kommer att vänta med andras hand, för att återerövra makten för att fortsätta försvara sina gårdar och sina privilegier.
Jag vänder mig till dig, särskilt till den blygsamma kvinnan i vårt land, till bonden som trodde på oss, till modern som visste om vår omsorg om barnen. Jag vänder mig till hemlandets yrkesverksamma, de patriotiska yrkesmännen som fortsatte att arbeta mot uppviglingen som sponsrades av yrkesföreningar, klassistiska föreningar som också försvarade fördelarna med ett kapitalistiskt samhälle.
Jag vänder mig till ungdomarna, de som sjöng och gav sin glädje och kämpaglöd. Jag vänder mig till mannen i Chile, till arbetaren, till bonden, till den intellektuella, till dem som kommer att förföljas, för i vårt land har fascismen redan funnits i många timmar; i terrorattackerna, spränga broar, skära av järnvägsspår, förstöra olje- och gasledningar, inför tystnaden hos dem som var skyldiga att fortsätta.
De var engagerade. Historien kommer att döma dem.
Säkert kommer Radio Magallanes att tystas och min rösts tysta metall kommer inte längre att nå dig. Det spelar ingen roll. De kommer att fortsätta att höra det. Jag kommer alltid att vara bredvid er. Mitt minne kommer åtminstone att vara av en värdig man som var lojal mot landet.
Folket måste försvara sig, men inte offra sig. Människorna får inte låta sig ödeläggas eller gåsfulla, men de kan inte heller bli förödmjukade.
Arbetare i mitt land, jag tror på Chile och dess öde. Andra män kommer att övervinna detta gråa och bittra ögonblick då förräderi försöker segra. Fortsätt att veta att mycket förr snarare än senare kommer de stora vägarna genom vilka den fria människan kan passera att öppnas igen, för att bygga ett bättre samhälle.
Länge leve Chile! Länge leve stan! Länge leve arbetarna!
Detta är mina sista ord och jag är säker på att mitt offer inte kommer att vara förgäves, jag är säker på att det åtminstone kommer att bli en moralisk läxa som kommer att straffa grovt brott, feghet och svek.
På spanska:
Seguramente, ésta será la última oportunidad en que pueda dirigirme a ustedes. La Fuerza Aérea ha bombardeado las antenas de Radio Magallanes. Mis palabras no tienen amargura sino decepción. Que sean ellas un castigo moral para quienes han traicionado su juramento: soldados de Chile, comandantes en jefe titulares, el almirante Merino, que se ha autodesignado comandante de la Armada, más el señor Mendoza, general rastrero que sólo ayer manifestara su fidelidad y lealtad al Gobierno, y que también se ha autodenominado Director General de carabineros. Ante estos hechos sólo me cabe decir a los trabajadores: ¡No voy a renunciar! Colocado en un tránsito histórico, pagaré con mi vida la lealtad al pueblo. Y les digo que tengo la certeza de que la semilla que hemos entregado a la conciencia digna de miles y miles de chilenos, no podrá ser segada definitivamente. Tienen la fuerza, podrán avasallarnos, pero no se detienen los procesos sociales ni con el crimen ni con la fuerza. La historia es nuestra y la hacen los pueblos.
Trabajadores de mi Patria: quiero agradecerles la lealtad que siempre tuvieron, la confianza que depositaron en un hombre que sólo fue intérprete de grandes anhelos de justicia, que empeño su palabra en que respetaría la Constitución y la ley, y así lo hizo. En este momento definitivo, el último en que yo pueda dirigirme a ustedes, quiero que aprovechen la lección: el capital foráneo, el imperialismo, unidos a la reacción crearon el clima para que las Fuerzas Armadas rompieran su tradición, la que les enseñara el general Schneider y reafirmara el comandante Araya, victimas del mismo sector social que hoy estará esperando con mano ajena, reconquistar el poder para seguir defendiendo sus granjerías y sus privilegios.
Me dirijo a ustedes, sobre todo a la modesta mujer de nuestra tierra, a la campesina que creyó en nosotros, a la madre que supo de nuestra preocupación por los niños. Me dirijo a los profesionales de la Patria, a los profesionales patriotas que siguieron trabajando contra la sedición auspiciada por los colegios profesionales, colegios clasistas que defendieron también las ventajas de una sociedad capitalista.
Me dirijo a la juventud, a aquellos que cantaron y entregaron su alegría y su espíritu de lucha. Me dirijo al hombre de Chile, al obrero, al campesino, al intelectual, a aquellos que serán perseguidos, porque en nuestro país el fascismo ya estuvo hace muchas horas presente; en los atentados terroristas, volando los puentes, cortando las vías férreas, destruyendo lo oleoductos y los gaseoductos, frente al silencio de quienes tenían la obligación de proceder.
Estaban comprometidos. La historia los juzgará.
Seguramente Radio Magallanes será acallada y el metal tranquilo de mi voz ya no llegará a ustedes. No importa. La seguirán oyendo. Siempre estaré junto a ustedes. Por lo menos mi recuerdo será el de un hombre digno que fue leal con la Patria.
El pueblo debe defenderse, pero no sacrificarse. El pueblo no debe dejarse arrasar ni acribillar, pero tampoco puede humillarse.
Trabajadores de mi Patria, tengo fe en Chile y su destino. Superarán otros hombres este momento gris y amargo en el que la traición pretende imponerse. Sigan ustedes sabiendo que, mucho más temprano que tarde, de nuevo se abrirán las grandes alamedas por donde pase el hombre libre, para construir una sociedad mejor.
¡Viva Chile! ¡Viva el pueblo! ¡Vivan los trabajadores!
Estas son mis últimas palabras y tengo la certeza de que mi sacrificio no será en vano, tengo la certeza de que, por lo menos, será una lección moral que castigará la felonía, la cobardía y la traición.
Förra året kom jag ut med min bok som handlade om Socialdemokratisk näringspolitik. Under året har jag haft möjligheten att prata om den på möten runt om i Sverige.
Jag tar avstamp i vår historia och hur vi historiskt har sett sambanden mellan tillväxt och välfärd, samt försöker fundera hur vi kan göra detta framåt.
Det var också glädjande att flera medier nämnde boken:
Under ett par år har socialdemokraternas danska systerpartis vägval varit både ett skräckexempel och inspiration för många svenska socialdemokrater. Jag tror att det polariserade tonläget om de danska socialdemokraterna är skadligt. Det finns både saker att lära och saker att avstå från att göra.
Jag vet att det är rätt osvenskt att rekommendera saker man själv deltagit i, men denna fråga resonerade vi om i det samtal som Tankesmedjan Tidens arrangerade. I eftervalsanalysen av det danska valet, som jag vill rekommendera, resonerar vi just om den danska debatten och socialdemokratiets vägval: https://www.facebook.com/TankesmedjanTiden/videos/1330065174488973
Min känsla är att danskarna är svåra att förhålla sig till, eftersom delar av socialdemokratiets förslag är långtgående och svårsmälta. Jag tror likväl att det finns saker att lära av dem. Det ska naturligtvis inte tolkas som att det vore rimligt att göra Sverige mer likt Danmark i någon generella mening. Den svenska arbetsmarknadsmodellen menar jag slår den danska och vår föräldraförsäkring slår den danska med hästlängder.
Det finns dock något att lära kring att ta ut riktningen och sedan hålla i den. Jag hade förmånen att vara på Socialdemokratiets partikongress i Aalborg hösten 2018. De stora fokusfrågorna var: Jämlikhet, välfärd, klimat och migration. I dessa frågor var uppslutningen närmast total på kongressen. Fördelen med det är ju att när de väl gick till val 2019, så drabbades de inte av den typ av uppslitande interna diskussionen som vi hade mitt i valrörelsen sommaren 2018, som jag tror påverkade valresultatet negativt.
Jag menar att en långsiktig och kontinuerlig hanteringen av migrationsfrågan är rimlig. Där kan vi lära av danskarna, som måste uppfattas som trovärdiga i frågan. Nota bene, det betyder inte att jag stödjer varje enskild reform. Snarare tvärt om. Jag har flera invändningar, men att de varit långsiktiga har varit framgångsrikt. Det har gjort att frågans sprängkraft har minskat. Min läsning är att ”vända på varje sten” är en svensk socialdemokratisk variant på detta.
När danska socialdemokrater varit tydliga, så har de också lyckats sätta dagordningen i högre utsträckning än vi lyckats med i Sverige. Deras program för att bryta segregationen har flyttat diskussionen, så att det inte enbart har blivit en fråga om individuellt ansvar. Det offentligas ansvar för att bryta segregationen har blivit tydligare i Danmark än i Sverige.
Vidare har danskarna lyckats bättre gällande frågan om jämlikhet och rättvisa. Jag tycker exempelvis de var hårdare och rakare i sina offentliga kommentarer kopplat till Panama-papers. Den förflyttning av det offentliga samtalet i Danmark gjorde exempelvis att Liberal Allians ansågs som helt oseriösa när de ville ta bort ”topskat”, vilket kan liknas vid den svenska marginalskatten. Så såg inte debatten ut i Sverige i samband med valet 2022. Summa summarum tror jag att det finns saker att lära av danskarna, utan att kopiera dem. Men det har jag ju faktiskt skrivit tidigare…
På söndag är det presidentval i det så våldshärjade landet. Även om det är långt bort, så finns det flera skäl att intressera sig för vad som händer. Vilka frågar vän av ordning?
Mänskliga rättigheter – vanliga människor ute i landet lever under kontroll av paramilitärar grupper och drogkarteller. Sociala ledare, journalister och fackföreningsledare mördas för sitt engagemang. Landet måste ta steg bort från den anarki som råder.
Knark – Colombia är den plats i världen där kokabusken odlas mest. Mycket tyder på att det bästa sättet att komma åt dessa odlingar är att lyfta bönderna ur extrem fattigdom.
Ekonomi – Colombia är stort och har en ganska välutvecklad ekonomi, om man betänker landets historia. Ett demokratiskt Colombia, utan knarkbaroner, paramilitära grupper, högermiliser och marxistiska gerillor skulle kunna vara en viktig handelspartner till Sverige med tanke på våra historiska relationer.
Colombia är ju ett land som plågats av våld i i alla fall ett halvt sekel. Inbördeskriget, la violencia, kort och gott våldet startade 1948 och pågick nästan 10 år. Lösningen var någon form maktdelning mellan de stridande parterna, som blev startskottet för formandet av de två gerillorna FARC och ELN. I perioder har de, militären, paramilitära grupper, knarkbaroner varit i konstant konflikt med varandra.
Genom åren har ett antal fredsavtal skrivits, samt försök att avväpna de beväpnade grupperna. Det senaste avtalet skrevs 2016 och har minskat på våldet i landet. Samtidigt håller samma grupper delar av landet i ett järngrepp. I dessa områden är det hart när omöjligt att vara journalist, fackföreningsledare eller politiker. Det kan skrivas extremt mycket om tillståndet i landet. Detta är en sammanfattning, som är på gränsen till infantil förenkling av extremt komplicerade sammanhang och relationer av makt, pengar droger och inflytande.
Samtidigt går Colombia till val. Trots att landet fortfarande är extremt våldsdrabbat, så har våldet hittills under valrörelsen varit begränsat, med colombianska mått mätt. Likafullt finns det också delar av landet där du knappt kan bedriva politisk kampanj, utan tillåtelse av den väpnade grupp som kontrollerar området.
Att försöka ha tydliga åsikter om hur landet ska kunna utvecklas och röra sig framåt känns nästan som hybris. Men några saker är ju sedan gammalt. Det behövs tillit för att bygga ett samhälle som håller ihop och institutioner som fungerar. Jämlika länder brukar generellt innebära att invånarna har mer tillit till varandra och staten. Colombia är ihop med Chile OECD:s mest ojämlika länder. Jag är övertygad om att man måste börja där. Genomföra reformer som lyfter människor ur fattigdom och ökar sina valmöjligheter i livet.
I Colombia har det aldrig suttit en vänsterpresident. I detta val kan det ändras. (För den som vill läsa mer kan jag rekommendera en text från mars på Palmecentrets hemsida) Gustavo Petro leder valrörelsen i opinionsundersökningarna framför högerkandidaten Federico Gutierrez (Fico). Trea ligger en mycket populistisk kandidat som heter Rodolfo Hernandez. Denne går till val på att tömma presidentpalatset och stänga ambassader. I vissa avseenden kan han liknas med Donald Trump.
Jag tror och hoppas att Gustavo Petro vinner valet på söndag. En politik för jämlikhet och grön tillväxt är vad Colombia behöver. Går valet till en andra omgång kan allting hända. Då kommer andra valomgången genomföras den 19:e juni. Risken är att det politiska etablissemanget formerar sig så att det bli alla mot Petro. Jag tror fortfarande han vinner, men utgången är oviss. Det kan lika gärna sluta med Fico eller Ingeniero Rodolfo som president. På söndag vet vi lite mer.
Jag är en person som är intresserad av utrikespolitik i alla dessa former. Det finns något väldigt fint med att vara inblandad i utrikespolitik som svensk, eftersom att man ofta börjar på plus just för att man är svensk.
Samtidigt hör jag ibland från vänner och bekanta på facebook: ”Varför bryr du dig om läget i Nicaragua, när det finns svenskar som svälter? ”Varför tar du upp frågan om mänskliga rättigheter för kurderna i Turkiet, när det ser ut som det gör i Sverige?” Jag uppfattar detta som högerns identitetspolitik, där man inte behöver ta ställning till frågan i sig, utan istället misstänkliggöra den som är intresserad av frågor som ligger utanför vårt eget land. Är då invändningen rimlig? – Nej, det är den naturligtvis inte. Av flera skäl. För det första är begränsningen en chimär. Det finns ingen begränsning i vad du kan vara intresserad av. Det är faktiskt möjligt att både vara intresserad av inrikespolitik och utrikespolitik samtidigt. För det andra är det viktigt att intressera sig i andra länder inte enbart av altruistiska skäl. Sverige gynnas av att vi har en solidarisk utrikespolitik som hänger ihop med en öppen handelspolitik. I mångt och mycket skulle jag alltså säga att Sverige som land faktiskt ekonomiskt gynnas av vår öppenhet och intresse för andra länder. För det tredje blir Sverige ett tryggare land, när vi är med och möter och hindrar framtida kriser.
Alltså, att jag och andra bryr oss om andra människor runt om i världen minskar inte intresset eller engagemanget kring orättvisor i Sverige, snarare tvärt om. Att Sverige är öppet gör oss på sikt rikare, ger många ett jobb att gå till och är helt enkelt bra för Sverige.
Det bär mig egentligen emot att skriva detta blogginlägg, men jag känner att det behöver skrivas. Personligen föredrar jag att skriva om den politik som jag själv och mitt parti driver, snarare än att referera till andra partiers dito. Likafullt är det en del av det politiska samtalet och under sommaren och hösten har ledande moderater fört fram lögner och hårdvinklingar kring socialdemokraternas budget och skattepolitik, som jag känner att jag behöver kommentera.
Det jag refererar till är de artiklar om fastighetsskatten som cirkulerat, bland annat publicerad i Mitt i Tyresö under sommaren, då underskriven av Niklas Wykman och Tyresös oppositionsråd Anki Svensson. I artikeln hävdas att vi socialdemokrater är i stånd att återinföra fastighetsskatten. Detta fick oss socialdemokrater att reagera, eftersom vårt parti inte står bakom en återinförd fastighetsskatt. För transparensens skull länkar jag till Tyresömoderaternas svar:
Har då inte moderaterna rätt i att det pågår en debatt inom socialdemokraterna om fastighetsskatten? Jo, det är riktigt, men liknande debatt pågår också annorstädes. Exempelvis f.d. finansminister Anders Borg (M) föreslår att fastighetsskatten återinförs. Men innebär då det att moderaterna är för skatten, eftersom Borg är för? Nej, såklart inte. Moderaternas partilinje är såklart det deras landsmöte beslutat och vad partiledningen säger. Samma sak gäller Socialdemokraterna och fastighetsskatten. I fallet socialdemokraterna har Magdalena Andersson varit extremt tydlig om att vi inte är för återinförd fastighetsskatt och jag är övertygad om att partikongressen i november kommer vara lika tydlig. Låt mig ta ett annat exempel från Moderaterna. Ett partidistrikt i M (Stockholms län) vill att Public Service läggs ned. Detta har inte moderaterna som parti ställt sig bakom och det är därför orimligt att hävda att hela Moderaterna vill lägga ned Public Service. Därför blir det fånigt att Moderaterna varnar för att S vill återinföra fastighetsskatten, när så faktiskt inte är fallet.
Liknande pinsamma lögner från moderata toppföreträdare dyker upp i en ytterligare debattartikel i Mitt i Lidingö. Där ljuger Niklas Wykman rakt upp och ned om vad som ingår i den socialdemokratiska finansministerns budgetförslag. Det är ovärdigt svensk politik och förtjänar en ursäkt från Moderaterna. Niklas Wykman påstår i sin debattartikel att finansministerns budget innehåller förslag om återinförd fastighetsskatt och nedtrappade ränteavdrag. Men det är alltså fria fantasier, som vem som helst dessutom kan kolla upp genom att läsa budgetpropositionen, som återfinns både på regeringens och riksdagens hemsidor.
Svensk politisk debatt kan bättre och jag tycker väljarna förtjänar mer.
I det senaste numret av Tyresö Nyheter skrev jag kort i en krönika, om min upplevelse av centrumbranden 1991 i Tyresö centrum. För er som inte får Tyresö Nyheter i brevlådan, så kan ni läsa krönikan här.
Vissa händelser i livet minns man i efterhand, kanske just för att de kommer som en total överraskning. Ett exempel från min uppväxt är storbranden i Tyresö Centrum, som jag själv minns som igår. För er som inte kommer ihåg var det den 6:e mars 1991, en onsdag. Jag var 11 år, på väg att fylla tolv och befann mig på Forellskolans fritidsverksamhet för äldre barn som då låg där Djurmagazinet finns idag, vid centrumparkeringen. Tyresö centrum var relativt nytt som inbyggt centrum. Branden startade enligt haverikommissionen i en papperskorg i en butik och spred sig. Skadorna var ganska stora, men inga personer skadades. Brandröken spreds dock fort och var massiv. Jag vill minnas att jag spelade innebandy, när vi ett tu tre skulle evakuera fritidsgården. Det var sent på eftermiddagen, så det var inte så många barn kvar. Brandröken låg tjock utanför på parkeringen, när vi tog oss ner mot Tyresövallen, då Bollmoravallen. Egentligen minns jag det nog som mer dramatiskt än var det var i verkligheten, men 11-åriga jag upplevde det hela som väldigt chockerande.
Liksom man minns dramatiska saker i sitt eget liv, så är minnena ofta lika starka från historiska ögonblick. De flesta svenskar vet var de var när de fick reda på att Olof Palme och Anna Lindh mördats eller för den delen hur de såg planen flyga in i World Trade Center 2001. Kyrkan är en stöttepelare för många vid dramatiska händelser. En majoritet av svenskarna är medlemmar i Svenska kyrkan, även om de som besöker kyrkan regelbundet är färre. Likafullt tror jag att många av oss behöver kyrkan, vid speciella tidpunkter i livet, både lyckliga och tragiska.
Ska Svenska kyrkan fortsätta vara denna trygga punkt i tillvaron är det viktigt att kyrkan är en öppen folkkyrka där alla är välkomna, i mitt tycke helt i linje med hur Jesus levde och verkade. Därför är valet till Svenska kyrkan väldigt viktigt, även för oss som mera sällan besöker en kyrka. Det finns krafter som inte vill att Svenska kyrkan ska vara öppen för alla, som inte tycker det är viktigt att barn- och ungdomsverksamheten är avgiftsfri och som inte tycker att solidaritet med resten av världen är något för en kyrka.
För mig kommer Tyresö Kyrka, min konfirmationskyrka, alltid vara en central plats vid speciella tidpunkter, både lyckliga och tragiska. Visste du, att invigningen 1641 blev en av den svenska historiens mest omskrivna, eftersom det också var byggherren Gabriel Oxenstiernas begravning? På plats fanns bland annat Drottning Kristina och rikskanslern Axel Oxenstierna. Även om kyrkan hade en annan roll i livet på 1600-talet är jag säker på att kyrkan i allmänhet och Tyresö kyrka i synnerhet var ett stort stöd för rikskanslern i samband med broderns död. Många saker ändras med ljusets hastighet i dagens värld, men vissa saker förblir detsamma under århundraden. Det tror i alla fall jag.
Den här veckan har den yngsta börjat i förskolan och den äldsta i första klass! Det finns inget tydligare tecken på att hösten är i antågande än att skolan börjar igen. Hundratusentals barn och ungdomar runtom i Sverige förbereder sig nu för ett nytt läsår.
Jag är glad att jag som riksdagsledamot stödjer en regering som kraftigt vill satsa på den offentliga sektorn och därmed också på skolan. Men jag tror att pengar är inte det enda som behöver komma till.
Vi behöver en skola där lärarna har tid för att vara lärare, men också en skola där råder studie ro i alla våra skolor. Den nationella planen för trygghet och studiero ska genomföras med bland annat ett mobilförbud och tydligare befogenheter för skolans personal att ingripa när situationen kräver det. Tyvärr tror jag att den nya regleringen verkligen behövs. Skolan måste vara en trygg plats för både lärare och elever och veckans händelser och dådet i Eslöv, visar att så inte är fallet.
Under kommande läsår kommer en rad viktiga initiativ och beslut att tas på skolans område, för att se till att fler lär sig mer och för en bättre trygghet och studiero i klassrummet samtidigt som vi skapar ordning och reda i skolans system och styrning. Utöver den ovan nämnda nationella planen för trygghet och studiero, så arbetar regeringen vidare med att skolvalet ska bli rättvist för alla elever genom en gemensam antagning och rättvisa urvalsregler. Vi kommer aldrig få ordning på skolan om dessa vilda västern-regler finns kvar, som enbart är skapta för att gynna skolföretag och en liten klick av eleverna.
Vidare ska Skolinspektionen ska ges ökade möjligheter att stänga skolor. Detta är viktigt för att öka kontrollen över skolornas kvalitet. Det är tragiskt att Socialdemokraterna är i princip ensamma om att vilja helt stoppa friskolor på religiös grund, men nu finns i alla fall en majoritet i riksdagen för att stoppa att nya konfessionella friskolor. Samtidigt ska befintliga skolor med konfessionell inriktning kontrolleras bättre.
Men vägen framåt handlar inte bara om mer ordning och reda, även om det är viktigt. Läraryrkets attraktivitet måste fortsätta öka, exempelvis genom ett nationellt professionsprogram för rektorer, lärare och förskollärare. Annars kommer den svenska skolan stå och stampa.
Till vardags arbetar jag i riksdagens näringsutskott med näringspolitik. Sverige är i många avseenden en ledande kunskapsnation i en värld av hård konkurrens. Ska vi fortsätta vara ett innovativt land, så måste den svenska skolan stärkas. Sverige kan åter komma tillbaka till en jämlik skola med kunskapsresultat i världsklass, men då måste det bli mer ordning och reda i svensk skola. Det är dags nu!
Nu 1:a juni är jag tillbaka i riksdagen, efter sex månaders föräldraledighet. I många avseenden tror jag att det kommande året kommer vara avgörande för vilken väg Sverige väljer under 20-talet. En bra debattartikel som illustrerar vägvalet är denna som Stefan Löfven och Lena Rådström Baastad skrivit: https://www.expressen.se/debatt/sa-bygger-vi-ett-starkare–land-efter-coronakrisen/.
Det känns som att många sakpolitiska frågor är stekheta just nu:
– Hur kan vi förbättra klimatpolitiken, samtidigt som främjar den återhämtning som behövs, så vi kan trycka tillbaka arbetslösheten? Klimatfrågan är jag länge tyckt varit extremt viktig.
– Hur kan vi fortsätta göra det svårt för kriminella gäng och samtidigt bryta nyrekryteringen, så att brottsligheten trycks tillbaka?- Hur stoppar vi mäns våld mot kvinnor i nära relationer?
– Vilka reformer kan vi få igenom riksdagen för att öka sammanhållningen i samhället och minska ojämlikheten?- Hur kan stöden till företagen anpassas så de blir mer lättillgängliga, utan att pengarna går till mindre nogräknade personer i vårt samhälle.
Den S-ledda regeringen har lämnat förslag på alla dessa områden under de senaste åren, men samtidigt är jag övertygad om att mer måste göras!
Mathias Tegnér 