Kategoriarkiv: Personligt

Trump skriver inte i affekt!

En lärdom som många människor gjort sig både kopplat till e-post och sociala medier är att inte skriva i affekt. Många av oss har genom åren gått i fällan att rasa i affekt, men oftast försökt lära oss av våra misstag.

Detta gäller förstås undertecknad. Faktum är att jag nog bryter mot principen just nu. Det är omöjligt att inte vara fly förbannad över valet i USA. Mycket kan sägas om hur den amerikanska demokratin fungerar, om hur presidenten väljs av elektorer och vad den stora ojämlikheten gör med viljan att delta. Dock, med det sagt, är USA bland världens största och bland de äldsta demokratier. Med landets fel och brister har demokratin varit djupt institutionaliserad i landet. Därför är det makabert att se hur Trump nu underminerar den amerikanska demokratin, genom att underminera valsystemet, i förlustens stund.

Naturligtvis ska en kandidat kunna pröva upplevda fel, men det är inte det vi ser just nu. Istället försöker Trump lura det amerikanska folket och genom att förleda människor sitta kvar i Vita huset. Detta klipp från Tv4 tycker jag lyfter problemet. https://www.tv4.se/artikel/6NUE3fzdmfMT6x4FmRrBYs/marcus-donald-trump-har-helt-fel). Det är helt oerhört att den sittande presidenten på lösa boliner hävdar att omfattande fusk skett, utan att ens försöka leda det i bevis och utan att internationella observatörer noterat det fusk som nu Trump har upptäckt.

Utöver att Trump nu har passerat alla gränser för en ledare för en demokratisk stat, så funderar jag på vilket vapen Trump har i Twitter. Dagens teknik gör spridandet av osanningar enklare än någonsin, eftersom de flesta logaritmer drivs av sådant som gör människor indignerande.

Den fråga jag lämnas kvar med är: Tweetar Trump verkligen i affekt? Även om Trump kan verka oberäknelig, så tror jag att han är mycket mer strategisk än så. Underskatta aldrig din fiende, helt enkelt! Istället finns det mycket som tyder på är att tweetandet är mycket överlagt. Det bekräftas också av Trumps tidigare sekreterare i en intressant artikel i DN. https://www.dn.se/varlden/trumps-tidigare-sekreterare-aldrig-traffat-nagon-som-ar-sa-levande/

Var lämnar då det jag skrivit ovan oss? Jag tror att vi står inför en mycket svår tid, då USA är världens mäktigaste land. Trump kommer med alla medel försöka hålla sig kvar vid makten. Idag verkar inget tyda på att han lämnar frivilligt, om han förlorar. (Rösterna är inte färdigräknade nu vid lunchtid, fredagen 6/11-2020).

Vad som händer nu är oklart. Jag hoppas fortfarande att en vinnare kan koras och utropas inom kort, men jag är skeptisk. I sådana fall blir tiden fram emot jul mycket spänd. Den 14:e december ska elektorerna som väljer presidenten enligt konstitutionen genomföra val. Men innan dess hinner mycket vatten rinna under broarna.

2020-12-14T12:00:00

  dagar

  timmar  minuter  sekunder

tills

The Electoral Collage

Märkt , , ,

En budget att vara stolt över

Den 21:a september presenterade finansminister Magdalena Andersson (S) budgetpropositionen för 2021. (För den som vill läsa mer rekommenderar jag – budgeten på fem minuter!) Budgeten är på många sätt en krisbudget, som präglas av krisen. Skillnaden från innan är dock att politikens arbete under våren och sommaren har handlat om att bärkraftiga företag ska överleva den initiala krisen och att människor inte ska behöva gå från hus och hem. I och med budgeten fokuserar regeringen på att återstarta ekonomin och ta oss ur den lågkonjunktur som är en konsekvens av coronapandemin.

5 saker du bör känna till om budgeten 2021, Mathias Tegnér

Regeringen föreslår i budgeten stora ekonomiska stimulanser med reformer på drygt 105 miljarder kronor 2021. Som jag skrev ovan ska den ekonomiska återhämtningen understödjas genom ett grönt återstartspaket. Dessutom är det ett gigantiskt paket för att förstärka välfärden och för att säkra omställningen.

Dessutom innehåller budgeten satsningar på områden som Socialdemokraterna tidigare prioriterat. Bland annat satsningar på höjda pensioner, fler poliser, samt brottsförebyggande arbete.

Kort sagt, en mycket bra budget!

Märkt , , , , , , ,

Tyresös röst i riksdagen

I september begick jag en ny krönika i Tyresö Nyheter. Fokus är på att det är glädjande att det styrande samarbetet i kommunen, Tillsammans för Tyresö (S-L-MP) sedan dag ett fokuserat på att göra kommunen tryggare. Samtidigt är jag övertygad om att vi alla måste göra vårt bästa för att skapa trygghet. Läs gärna och kommentera!

Som ung testade jag olika idrotter. En som jag tyvärr slutade med alldeles för tidigt var schack. Egentligen älskade jag både spänningen i spelet och stämningen i Nyboda skolas matsal, där vi spelade under ledning av Bollmora schackklubbs mycket engagerade ledare Svante Wedin.

När jag ser ut över samhället och debatten idag känns det som om alla nyanser är borta och det enbart finns två färger: svart och vit. Det är ett stort problem, för när vi ser världen så, riskerar vi att ta konstiga och felaktiga beslut.

Detta år har präglats av en rad uppmärksammade brott kopplad till organiserad kriminalitet, gäng och utanförskapsområden. Det påverkar både de ungdomar som sugs in i brottslighet, men framförallt tryggheten i Sverige i stort och i dessa förorter i synnerhet. Under det senaste året har också Tyresö drabbats: Ett kriminellt ungdomsgäng på Granängsringen gör att många inte vågar gå ut. Droghandeln vid Alléplan sker öppet och boende tvingas bevittna narkotikan byta händer från köksfönstret. Bilister har under pistolhot blivit av med sin bil, både vid McDonalds och vid Trollbäckens IP. Detta måste få ett stopp.

Jag är glad att  S, L och MP, som styr Tyresö, har tagit dessa frågor på allvar. Efter valet 2018 tillsatte de en grupp som arbetar med tryggheten vid Granängsringen, de har ökat antalet väktare, nu anställs fältassistenter och en ansökan om övervakningskameror är inskickad. Men trygghet skapas också genom förebyggande arbete. Att skolpengen nu höjts för första gången på mycket länge ger skolorna bättre förutsättningar att arbeta förebyggande.

Det är också glädjande att regeringen lagt fram runt 50 lagförslag kopplat till organiserad brottslighet, såsom skärpt straff för grovt vapenbrott, vilket femfaldigat antalet som häktas på sådana misstankar. Skärpt straff för mord, grov misshandel, grovt olaga hot, grovt rån, grov utpressning, är några exempel. Regeringen har förenklat regelverket för användande av övervakningskameror.

Platserna på polisutbildningen tredubblats och vi är på god väg att nå 10 000 nya poliser till 2024. Polisen får nu också nya verktyg genom ökade möjligheter att använda hemliga tvångsmedel, hemlig dataavläsning,  husrannsakan, obligatorisk häktning för brott i gängmiljöer, snabbförfarande i brottsmål och automatisk kameraavläsning i gränsområden.

Men för få stopp måste vi alla bidra till vår gemensamma trygghet. Vi behöver vi hjälpas åt. Nattvandra. Visa civilkurage när vi möter brottslighet. För det ligger något i ordspråket ”det behövs en hel by för att uppfostra ett barn”. Nu behöver hela samhället hjälpas åt för att skapa trygghet. Precis som i schack kan inte en pjäs vinna ensam, utan flera behöver samarbeta för att lyckas. Detsamma gäller kampen mot organiserad brottslighet och ungdomsgäng.

För den som vill läsa hela Tyresö Nyheters septemberupplaga, så finns den som pdf, här.

Märkt , , , , ,

Corona, Trump & ishockey

Hur hänger ishockey, Coronaviruset och Trump ihop? För er som vill veta, så publicerar jag här min senaste krönika från Tyresö Nyheter.

Jag kommer ihåg när jag dömde min första match i ishockey. Det var 1993 och jag var 13 år gammal. Platsen var Tyresö ishall och spelarna ett par år yngre än jag själv. Jag hade inte riktigt skaffat mig en ordentlig utrustning, men då jag fortfarande spelade hockey, så lyckades jag få ihop något som liknade en utrustning. Jag hade på mig mina målvaktsskridskor, en röd hjälm, samt min farfars bandydomartröja och ett par svarta finbyxor. Jag är ganska säker på att det syntes att jag var som bambi på hal is.

Trots den lite chockartade starten, så har jag fortsatt döma ishockey, ofta i Tyresö men lika ofta runt om i hela Stockholms regionen. Ett tips som jag tidigt fick var att om en situation är svårbedömd, så ska du, ta ett beslut, blås hårt och se självsäker ut. Det funkar ibland, även om ödmjukhet ofta fungerar minst lika bra. Vad har då detta med politik och riksdagsarbete att göra?

Det går en sjuka över världen just nu. Jag tänker inte på Corona, utan föraktet mot kunskap och auktoriteter. Till sjukan följer en vilja att följa det som är autentiskt, vilket inte är konstigt. Vem vill följa en vindflöjel?

Problemet blir bara i tider av kris, så verkar var och varannan person som har googlat någonting någon gång, tro att de är expert på området. Vidare sprids kraftig desinformation, för att underminera myndigheters auktoritet. Detta blir en farlig giftcocktail.

Många länder styrs av ledare, som kommit till makten i kölvattnet av denna kunskapens kris. Jag tänker exempelvis på President Trump i USA. Nämnde Trump, som skurit ned resurserna till den amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC och dessutom avskaffat landets särskilda expertgrupp för pandemier, har hanterat Corona, först genom att underskatta faran och därefter genom att stänga gränserna för människor av vissa nationaliteter. Sedan har chefen för CDC tagit avstånd från att åtgärderna har någon effekt. Sak samma gäller Danmarks stängda gränser där inte heller det beslutet var baserat på rekommendationer från ansvariga myndigheter.

Naturligtvis är det ytterst politiker som måste och ska fatta beslut, men det är naturligtvis rimligt att de är baserade på kunskap från dem som är proffs. Problemet i dagens värld är att vad som helst kan framstå som sant i en perfekt storm på Twitter. Men sanningen är att en kan inte twittra bort Corona. Det finns bättre och sämre åtgärder. Kort sagt: kunskap är bra!

Därför är jag glad. Jag är glad att jag lever i ett land där statsminister Stefan Löfven håller presskonferens ihop med ansvariga för MSB, Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten. Detta för att de tydligt visar på en enad, evidensbaserad front mot denna pandemi. Extra glad blir jag över att jag kommer rösta igenom 75 miljoner för att motverka desinformation på sociala medier.

Naturligtvis innebär inte det jag skriver att alla beslut måste vara riktiga. Detta måste naturligtvis utvärderas i efterhand. Men dessa vansinniga angrepp på myndigheter och fakta är ett problem. ”Vi ska hålla ihop som land”, säger Stefan Löfven. Det är naturligtvis helt riktigt. Nu är tiden att stå samman och känna tilltro till våra myndigheter. Jag är glad att vår statsminister och vårt land utgår från dessa rimliga principer. När krisen är över, så måste vi utvärdera de beslut som togs, för att lära i framtiden.

Hur går det då med dömandet? Jag håller fortfarande på, men inte så ofta och inte på så hög nivå. Hellre än bra, skulle någon kanske säga. Men jag använder fortfarande principen vid svårbedömda beslut: blås hårt och se självsäker ut. Det gör jag dock enbart på isen. Aldrig som politiker!

Märkt , , , , ,

Visst kan vi lära av danskarna!

DannebrogenEfter det danska valet som slutade med att Mette Fredriksen blev ny socialdemokratisk statsminister, så trodde jag att en diskussion skulle bryta ut kring vad vi har att lära av våra grannar. Det samma gäller valet i Portugal. Som rörelse tror jag att vi behöver bli bättre att lära av andras framgångar, liksom att vi måste analysera våra egna.

Dannebrogen

Själv skrev jag en text om det danska valet i Tiden, som kan nås via länken. Det jag dock glömde var att Danmark och danskarna är extra känsligt att nämna i vårt avlånga land. Jag menar att vi på allvar behöver fundera på vad danska (S) lyckades med och vad de misslyckades med. Först och främst ska sägas att de faktiskt inte gick framåt i opinionen, men det mesta tyder på att de lyckades vinna tillbaka delar av arbetarna som de tidigare förlorat till Dansk Folkeparti. Samtidigt förlorade danska (S) delar av medelklassen.

I min artikel i Tiden skriver jag:

Kan detta vara en vinnande strategi för andra socialdemokratiska partier i Europa? I jämförelse med Sverige ska man komma ihåg att Danmark har en betydligt större arbetarklass och en större rural befolkning. Det svensk socialdemokrati gjorde under mellankrigstiden var att vinna både arbetarklass och medelklass och det har danska S hittills inte lyckats med. Det är uppenbart att den hårda retoriken, som lockade vissa väljare, också har skrämt bort andra. Det är därför ingen tillfällighet att Radikal Venstre med en generös flyktingpolitik gick framåt.

Samtidigt var Socialdemokraterna det enda parti i det röda blocket som lyckades attrahera väljare från den blå sidan. Det är spännande att danska S har klarat något som är viktigt för oss svenska socialdemokrater, nämligen att få arbetarväljare att återvända, även om S har gjort det med alltför stora förluster. Deras konsekvens och tydlighet är dock imponerande, även om delar av sakpolitiken är hårdsmält i en svensk kontext.

Jag menar detta är två centrala nycklar:

  1. Går det att vinna tillbaka arbetare utan att förlora medelklass? Vi lyckades under mellankrigstiden, men går det att göra igen? 
  2. Socialdemokratin är den kraft som har potential att vinna människor från högern och högerpopulisterna. Detta måste anses vara centralt i vårt arbete framåt.

Vad kan vi då lära oss från Danmark? Jag tror att kombinationen av en tydligare ekonomisk politik för jämlikhet, en sammanhållen och trovärdig migrations- och integrationspolitik och en politik för ordning och reda på arbetsmarknaden är nycklar. Men ska vi lära något av Danmark, så måste vi våga analysera vad de gjorde. Detta innebär inte att vi behöver kopiera enstaka reformer eller utspel, som av olika skäl inte passar i en svensk kontext.

Slutligen drev danska (S) framgångsrikt klimatfrågan. Det torde inte vara huvudsaken i denna kontext, men är naturligtvis rätt och riktigt. Att angripa klimatkrisen är också det enda sättet att vara ett alternativ för de unga. Men det är en annan historia.

 

Märkt , ,

Atletico spanska mästare i år

Atletico Madrid har under de senaste åren gjort flera bra säsonger, även om de inte riktigt lyckats aspirera på guldet i La Liga, sedan vinsten 2014. I år har de sett mer spännande ut än de senaste åren och försäsongen har gått som på räls. Detta har gjort att de igen finns med i snacket om vem som tar hem La Liga säsongen 2019/2020.

En av orsakerna är Atleticos köp av underbarnet Joao Felix, en extremt lovande anfallare. På Friends härom veckan visade han tydligt var skåpet skulle stå, genom att göra två mål. Orden i pressen hart också varit stora, exempelvis här i Expressen efter matchen på Friends.

Efter två omgångar leder ”Atleti” också ligan delat med Sevilla. Kort sagt ser det väldigt bra ut. Samtidigt är inte jag säker på att det är Joao Felix som är nyckeln. Som så ofta värderas anfallsspelare oproportionerligt högt i fotboll. Nästan alla talade om Leo Messi, när Barcelona vann La Liga i stor stil förra året, men nästan ingen nämnde en av världens bästa målvakter Ter Stegen som var en viktig del av Barcelonas seger. Samma sak gäller Ateltico i år. Jag tror på guld, men inte på grund av Joao Felix eller anfallet, utan snarare för att i Atleticos mål spelar en annan världsmålvakt, nämligen Oblak. Inför året har också två ytterbackar införskaffats, Lodi och Trippier. Båda med känsliga fötter, som kommer leverera målgivande passningar en massé. Oblak, Lodi och Trippier är trion som gör att jag tror på ett rödvitt guld till den spanska huvudstaden när säsongen är slut.

Den som lever får se!

Märkt , ,

Kan barn bullra?

I grunden är det naturligtvis positivt att Plan- och bygglagen och Plan- och byggförordningen reglerar byggande för att minska de negativa hälsoeffekterna av buller. Det är också rimligt att Naturvårdsverket har tagit fram en vägledning för industri- och verksamhetsbuller och att Boverket har tagit fram riktvärden för buller. Trots detta är det för mig långt ifrån uppenbart, snarare konstigt, att ljud från glada idrottande barn, ska träffas av en dylik reglering. Kan barn verkligen bullra?

Bakgrunden till det jag skriver är en dom från Mark- och miljödomstolen, som riskerar barnidrotten på Boovallen i Nacka, vilket bland annat Aftonbladet skrivit om i artikeln, ”Ingen stad kommer kunna ha idrottsplatser”. Artister som Niklas Strömstedt har på twitter, i mitt tycke mycket rimligt, förklarat det märkliga i domen och det märkliga i de klagande grannarnas beteende. I en tid då människor rör sig mindre och idrottandet minskar, samtidigt som övervikten ökar, blir detta extra märkligt. En god och jämlik hälsa, regeringens proposition om den nya folkhälsopolitiken säger tydligt: ”Den nationella idrottspolitiken bygger på en tydlig strävan att i samhällsplanering, i skolans arbete och i andra
sammanhang uppmuntra och ge möjligheter till barns, ungdomars och
vuxnas motion och idrott i syfte att främja en god folkhälsa.” Denna dom går såklart i en helt annan rikting.

Även om jag inte är någon jurist, så återfinns den relevanta lagstiftningen för denna dom, i Miljöbalkens nionde kapitel, där det talas om olägenhet för människors hälsa. Jag tycker detta säger någonting om hur absurt detta är. Miljöbalkens nionde kapitel handlar om ”Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd” och att idrottsplatser kan komma att stänga eller begränsa sin verksamhet med detta lagrum som grund känns helt vansinnigt. När Miljöbalken infördes begreppet ”olägenhet för människors hälsa” som finns i kap. 9 §3. Det ersatte ett äldre uttryck nämligen ”sanitär olägenhet”, vilket återfanns i gamla hälsoskyddslagen. I min värld kan buller från trafik och industri vara en sanitär olägenhet, men knappast från en idrottsplats. Det framgår också tydligt i förarbetena, bla i propositionen, att bedömningen om buller ska anses vara en olägenhet, ska utgå från ”vad människor i allmänhet anser vara en olägenhet och kan inte enbart baseras på en enskild persons
reaktion i det enskilda fallet”. Vidare talas det om evidens för olägenhet. Kort sagt, jag är mycket tveksam till att människor i allmänhet anser att ljud från en idrottsplats är en olägenhet och i Naturvårdsverkets dokument är det omöjligt att hitta hänvisningar till forskning som visar på hälsovådliga effekter av ljudet från en idrottsplats.

Naturvårdsverket har i den ovan nämnda vägledningen satt gränsvärdena för buller vid 45 dBA på kvällar och helger. Dock står det uttryckligen i denna vägledning: ”Vägledningen är inte framtagen för buller från lek och idrottsutövning eller för musik och sorl från restauranger och evenemang såsom konserter, idrottstävlingar med mera.” Är det bara jag som blir förvirrad när denna vägledning används av Miljödomstolen?

Om jag förstått det hela rätt så är den juridiska kopplingen mellan  miljöbalkens skrivningar om olägenhet till Naturvårdsverkets vägledning om gränsvärden, den kunskapssammanställning som verket tagit fram 2013. Det som är utmaningen är att denna sammanställning enbart handlar om trafik- och industribuller. Är det verkligen uppenbart att hälsoeffekterna av ljud från en hamn och från lekande barn är identiska? Det är de såklart inte och det är också därför vägledningen också tydligt stipulerar att den inte är relevant. Domstolen noterar också detta, men fortsätter likväl att hänvisa till dessa riktlinjer när de konstaterar att det behövs skyddsåtgärder för buller. Hade inte det rimliga varit att konstatera att det inte finns någon evidens för att ”buller” från barn inte är en olägenhet för människor i allmänhet och därefter förpassat de klagande grannarnas skrivelse där den hör hemma: I papperskorgen!

Märkt ,

Klassperspektiv på flygandet

Häromdagen skrev jag en text om flygande och flygskam. Jag vet att den retade en del, vilket jag också insåg på förhand. Dock vill jag ta fasta på en av aspekterna i min text, som jag gärna vill belysa mer. Det handlar om det faktum att det faktiskt är förenligt att tänka att vi behöver flyga mindre och samtidigt inte skuldbelägga dem som tar flyget. I grunden handlar problemet om synen på det kollektiva och det individuella. Jag tror inte att vi enbart kan lösa klimathotet genom att vi var och en för sig försöker förändra hur vi lever. I min text försökte jag sammanfatta detta på följande sätt:

Det som tyvärr är olyckligt med hela denna diskussion om flygskam är att fokus flyttas från huvudsak till bisak. Vi, alla människor, måste göra något för att möta klimathotet, men internationell och nationell politik måste inriktas mot att de som släpper ut mest också måste vara dem som förändrar sig mest.  Stora företag som smutsar ned mest måste också var de som förändrar sig mest. Politiken och journalistiken måste skarpsynt skärskåda de vackra orden i företags miljöredovisningar och skilja agnarna från vetet. De företag som försöker göra rätt ska hyllas, men de företag som bara skriver vackra ord bör granskas och betala.

Naturligtvis måste vi minska vårt flygande. Det är inte hållbart att det internationella flygandet har fördubblats under de senaste decennierna, utan vi måste leva mer som vi gjorde för några årtionden sedan. En viktig aspekt på detta är att delar av arbetarklassen inte kunde flyga på charter och definitivt inte till Thailand då. Det är naturligtvis inte deras sätt att leva som har skapat klimatkrisen och det är inte heller rimligt att vi som har flygit mer än vad som är hållbart under några decennier pekar finger mot dem.

I en välskriven debattartikel i Metro, om än lite för vass för min smak, skriver Bodil Keisu just om detta:

Vi ser hur den medvetna medelklassen i form av moralentrepenörer med tid, pengar, ork och lantställen äcklas över hur andra flyger till Thailand under julledigheten eller till Turkiet på sommaren. Men jobbar du i ett lager under jord åtta timmar om dagen, sex dagar i veckan (extrapengar på söndagar!) hela året kan en resa utomlands kännas lockande.

Jag menar precis som jag skrev häromdagen att Eva Franchells krönika, Folk som flyger borde skämmas har sina poänger och citatet nedan måste tas på allvar:

Trots alla varningar har de svenska flygutsläppen ökat med över 70 procent sedan 1990. De står nu för lika stora utsläpp som hela biltrafiken eller motsvarande cirka 1,1 ton utsläpp per person och år. Vi borde ta vårt ansvar, det går faktiskt att ta tåget till både Italien och Grekland.

Min poäng är dock att de två citaten kan vara riktiga samtidigt. Vi behöver förändra vårt beteende och det ska bejakas, däremot är det nationella och internationella organisationer som ska leda förändringen. Det måste bli enklare att ta tåget, därför är det bra att regeringen tagit initiativ till detta. Flygskatten på internationellt flyg måste höjas. Vi kanske till och med bör testa lösningen ”avgift/utdelning”. Idén kommer ursprungligen från Nordamerika och är långt ifrån oproblematisk. (För den som vill läsa mer kan jag rekommendera amerikanska CCL och svenska Klimatsvaret) I just fallet internationellt flyg torde konsekvenserna vara ganska smakfulla. Avgifterna eller skatt i en svensk kontext för att flyga ökas årligen och exponentiellt och beloppet som tas in i avgift betalas ut till alla medborgare via skattekontot. Effekterna borde vara minskat flygande och öka jämlikheten i vårt land.

Min huvudsakliga poäng är dock att kampen mot ett bättre klimat inte  går via ett skuldbeläggande av arbetarklassen, som tidigare knappt har haft råd att flyga. Även om vi alla måste ta vårt individuella ansvar, så är de effektiva lösningarna kollektiva.

Märkt , , , , , , ,

”Folk som flyger borde skämmas”

Nyss hemkommen från semester i Spanien har jag förstått att en diskussion har briserat på sociala medier kopplat till att Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, har tagit flyget på sommarsemester med familjen. Det finns ganska mycket att säga om detta.

För det första säger det något om vårt debattklimat i dagens värld. Personligen när jag lägger upp bilder på sociala medier undviker jag alltid att lägga upp bilder på barn, givet att jag inte har ett uttryckligt godkännande från föräldrar. Det känns som en självklarhet. Den principen blir extra viktig kopplad till personer som finns i dagens offentlighet med tanke hur vårt samhälle ser ut idag. Men, invänder någon, det är ju inte en princip media alltid följer. Det är naturligtvis en rimlig invändning, men personligen vill jag inte delta i att barn hamnar i en mer utsatt situation. Tyvärr, ser jag alltför många i min närhet i riksdagen som drabbas av hot och hat. Jag tycker helt enkelt att det är nedrigt att i smyg ta bilder på det sätt som nu gjorts. Det blir desto nedrigare när barn finns på bilderna.

Betyder det att det aldrig kan vara rimligt att fotografera en makthavare? Nej, det menar jag inte. Det finns exempel på riksdagsledamöter som konsekvent ljugit vid granskningar kring var de varit och vilka som varit med på resor, som riksdagen betalat. Detta har lett till att skattebetalarna har fått stå för notan för privat resande. Då är det naturligtvis rimligt att det tas bilder, som dokumenterar lögner och bedrägligt beteende.

På sociala medier har personer försvarat spridandet av bilderna med en uppsjö argument, allt ifrån Aftonbladets ondska till att Anders Lindberg ”spytt galla över oss som inte får klimatångest”. Att motivera denna typ av kränkning med hänvisning till det hårdnande klimatet på sociala medier är svårt att ta på allvar. Frågan som jag tänkte beröra nedan som är något mer spännande är argumentet att Anders Lindbergs ”personliga dubbelmoral” måste fram i ljuset.

I fallet Anders Lindberg hade det nog varit rimligt att först fråga: Flyger du charter? Därefter möjligen ta och publicera dessa bilder, om han högt och tydligt deklarerat att han aldrig mer kommer flyga. Men har han gjort det? Naturligtvis inte!

För att motbevisa det uppenbara har en krönika av Eva Franchell delats. Krönikan, som alltså inte skrivits av Lindberg bär rubriken, Folk som flyger borde skämmas. Låt oss nu för argumentationens skull överväga om det skulle vara rimligt att smygfotografera Franchell på flygplats, på grund av den krönikan? Den första frågan för mig blir då: Har Eva Franchell hävdat att hon slutat flyga? Jag tror inte det, men ska villigt erkänna att jag inte är säker. Implicerar krönikan att hon har gjort det? Nej, den slutsatsen är inte nödvändig. Den handlar om klimatkrisen och om det faktum att vi flyger så mycket som vi gör, utan att reflektera kring det. Så tolkar iallafall jag ”folk som flyger till medelhavet borde egentligen skämmas”. Jag kanske tolkar henne för välvilligt, men jag uppfattar krönikan som ett angrepp mot att vi alla flyger utan att reflektera kring klimatkonsekvenserna. Även om jag skulle uttryck några saker annorlunda, så menar jag att Eva Franchell i huvudsak har rätt. Klimatkrisen är här och vi kan inte fortsätta flyga på samma sätt som vi gjort historiskt. Det som krönikan möjligen kan kritiseras för är att fokus flyttas från de stora klimatbovarna till att enbart bli en fråga för varje individ. Det är utmärkt att vissa grupper börjat flyga mindre, men hela lösningen finns inte där. Hur som haver tycker jag att krönikan kan summeras med detta citat:

Trots alla varningar har de svenska flygutsläppen ökat med över 70 procent sedan 1990. De står nu för lika stora utsläpp som hela biltrafiken eller motsvarande cirka 1,1 ton utsläpp per person och år. Vi borde ta vårt ansvar, det går faktiskt att ta tåget till både Italien och Grekland.

I detta har Eva Franchell rätt och nog borde vi försöka flyga mindre och åka mer tåg. Med det sagt menar jag alltså inte att jag aldrig kommer flyga mer. Jag vill inte heller peka finger mot de som valt att ta flyget på semestern. Det kanske till och med händer att jag kommer flyga till Grekland eller Italien, men jag kommer inte göra det oreflekterat och inte lika ofta som tidigare.

Det som tyvärr är olyckligt med hela denna diskussion om flygskam är att fokus flyttas från huvudsak till bisak. Vi, alla människor, måste göra något för att möta klimathotet, men internationell och nationell politik måste inriktas mot att de som släpper ut mest också måste vara dem som förändrar sig mest.  Stora företag som smutsar ned mest måste också var de som förändrar sig mest. Politiken och journalistiken måste skarpsynt skärskåda de vackra orden i företags miljöredovisningar och skilja agnarna från vetet. De företag som försöker göra rätt ska hyllas, men de företag som bara skriver vackra ord bör granskas och betala.

Sammanfattningsvis menar jag, tre saker: För det första får inte klimatdebatten fastna i att bara handla om hur vi som privatpersoner lever våra liv, utan måste försöka ha fokus också på det viktigaste: De stora klimatbovarna. För det andra är det förkastligt att ta och sprida privata bilder, där det huvudsakliga syftet är hämnd och kränkning. För det tredje är det fullt förenligt att argumentera för att ”vi måste minska vårt flygande på grund av klimathotet” och inte helt sluta att flyga. Personligen ser jag det första påståendet som en självklarhet, men menar att mitt uppdrag som riksdagsledamot är svårförenligt med att inte flyga alls. Vidare kommer jag ibland flyga privat, även om jag kommer försöka minska mitt flygande. Lisa Magnusson på DN var något på spåren då hon skrev: Låt oss leva som om det var 90-tal igen. Då reste vi på charter någon gång ibland, men inte två gånger per år. Då åt vi rött kött, men inte i den extrema mängd som idag. Kort sagt, världen är inte svartvit. Det går att förändra vårt sätt att leva, utan att återvända till grottåldern. Det räcker kanske att återvända till 90-talet.

Märkt , , ,

Borde spelreklamen förbjudas?

För varje dag som går, så känns det tydligt att spelbranschen inte klarar att reglera sig själva och att utvecklingen går åt fel håll.

Här kommer några av mina reflektioner och en länk till den motion som min kollega Markus Selin och jag skrev för ett år sedan.

 

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/ordna-och-begransa-spelreklamen-i-sverige_H6021777

 

 

Märkt ,
%d bloggare gillar detta: