Kategoriarkiv: Personligt

Corona, Trump & ishockey

Hur hänger ishockey, Coronaviruset och Trump ihop? För er som vill veta, så publicerar jag här min senaste krönika från Tyresö Nyheter.

Jag kommer ihåg när jag dömde min första match i ishockey. Det var 1993 och jag var 13 år gammal. Platsen var Tyresö ishall och spelarna ett par år yngre än jag själv. Jag hade inte riktigt skaffat mig en ordentlig utrustning, men då jag fortfarande spelade hockey, så lyckades jag få ihop något som liknade en utrustning. Jag hade på mig mina målvaktsskridskor, en röd hjälm, samt min farfars bandydomartröja och ett par svarta finbyxor. Jag är ganska säker på att det syntes att jag var som bambi på hal is.

Trots den lite chockartade starten, så har jag fortsatt döma ishockey, ofta i Tyresö men lika ofta runt om i hela Stockholms regionen. Ett tips som jag tidigt fick var att om en situation är svårbedömd, så ska du, ta ett beslut, blås hårt och se självsäker ut. Det funkar ibland, även om ödmjukhet ofta fungerar minst lika bra. Vad har då detta med politik och riksdagsarbete att göra?

Det går en sjuka över världen just nu. Jag tänker inte på Corona, utan föraktet mot kunskap och auktoriteter. Till sjukan följer en vilja att följa det som är autentiskt, vilket inte är konstigt. Vem vill följa en vindflöjel?

Problemet blir bara i tider av kris, så verkar var och varannan person som har googlat någonting någon gång, tro att de är expert på området. Vidare sprids kraftig desinformation, för att underminera myndigheters auktoritet. Detta blir en farlig giftcocktail.

Många länder styrs av ledare, som kommit till makten i kölvattnet av denna kunskapens kris. Jag tänker exempelvis på President Trump i USA. Nämnde Trump, som skurit ned resurserna till den amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC och dessutom avskaffat landets särskilda expertgrupp för pandemier, har hanterat Corona, först genom att underskatta faran och därefter genom att stänga gränserna för människor av vissa nationaliteter. Sedan har chefen för CDC tagit avstånd från att åtgärderna har någon effekt. Sak samma gäller Danmarks stängda gränser där inte heller det beslutet var baserat på rekommendationer från ansvariga myndigheter.

Naturligtvis är det ytterst politiker som måste och ska fatta beslut, men det är naturligtvis rimligt att de är baserade på kunskap från dem som är proffs. Problemet i dagens värld är att vad som helst kan framstå som sant i en perfekt storm på Twitter. Men sanningen är att en kan inte twittra bort Corona. Det finns bättre och sämre åtgärder. Kort sagt: kunskap är bra!

Därför är jag glad. Jag är glad att jag lever i ett land där statsminister Stefan Löfven håller presskonferens ihop med ansvariga för MSB, Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten. Detta för att de tydligt visar på en enad, evidensbaserad front mot denna pandemi. Extra glad blir jag över att jag kommer rösta igenom 75 miljoner för att motverka desinformation på sociala medier.

Naturligtvis innebär inte det jag skriver att alla beslut måste vara riktiga. Detta måste naturligtvis utvärderas i efterhand. Men dessa vansinniga angrepp på myndigheter och fakta är ett problem. ”Vi ska hålla ihop som land”, säger Stefan Löfven. Det är naturligtvis helt riktigt. Nu är tiden att stå samman och känna tilltro till våra myndigheter. Jag är glad att vår statsminister och vårt land utgår från dessa rimliga principer. När krisen är över, så måste vi utvärdera de beslut som togs, för att lära i framtiden.

Hur går det då med dömandet? Jag håller fortfarande på, men inte så ofta och inte på så hög nivå. Hellre än bra, skulle någon kanske säga. Men jag använder fortfarande principen vid svårbedömda beslut: blås hårt och se självsäker ut. Det gör jag dock enbart på isen. Aldrig som politiker!

Märkt , , , , ,

Visst kan vi lära av danskarna!

DannebrogenEfter det danska valet som slutade med att Mette Fredriksen blev ny socialdemokratisk statsminister, så trodde jag att en diskussion skulle bryta ut kring vad vi har att lära av våra grannar. Det samma gäller valet i Portugal. Som rörelse tror jag att vi behöver bli bättre att lära av andras framgångar, liksom att vi måste analysera våra egna.

Dannebrogen

Själv skrev jag en text om det danska valet i Tiden, som kan nås via länken. Det jag dock glömde var att Danmark och danskarna är extra känsligt att nämna i vårt avlånga land. Jag menar att vi på allvar behöver fundera på vad danska (S) lyckades med och vad de misslyckades med. Först och främst ska sägas att de faktiskt inte gick framåt i opinionen, men det mesta tyder på att de lyckades vinna tillbaka delar av arbetarna som de tidigare förlorat till Dansk Folkeparti. Samtidigt förlorade danska (S) delar av medelklassen.

I min artikel i Tiden skriver jag:

Kan detta vara en vinnande strategi för andra socialdemokratiska partier i Europa? I jämförelse med Sverige ska man komma ihåg att Danmark har en betydligt större arbetarklass och en större rural befolkning. Det svensk socialdemokrati gjorde under mellankrigstiden var att vinna både arbetarklass och medelklass och det har danska S hittills inte lyckats med. Det är uppenbart att den hårda retoriken, som lockade vissa väljare, också har skrämt bort andra. Det är därför ingen tillfällighet att Radikal Venstre med en generös flyktingpolitik gick framåt.

Samtidigt var Socialdemokraterna det enda parti i det röda blocket som lyckades attrahera väljare från den blå sidan. Det är spännande att danska S har klarat något som är viktigt för oss svenska socialdemokrater, nämligen att få arbetarväljare att återvända, även om S har gjort det med alltför stora förluster. Deras konsekvens och tydlighet är dock imponerande, även om delar av sakpolitiken är hårdsmält i en svensk kontext.

Jag menar detta är två centrala nycklar:

  1. Går det att vinna tillbaka arbetare utan att förlora medelklass? Vi lyckades under mellankrigstiden, men går det att göra igen? 
  2. Socialdemokratin är den kraft som har potential att vinna människor från högern och högerpopulisterna. Detta måste anses vara centralt i vårt arbete framåt.

Vad kan vi då lära oss från Danmark? Jag tror att kombinationen av en tydligare ekonomisk politik för jämlikhet, en sammanhållen och trovärdig migrations- och integrationspolitik och en politik för ordning och reda på arbetsmarknaden är nycklar. Men ska vi lära något av Danmark, så måste vi våga analysera vad de gjorde. Detta innebär inte att vi behöver kopiera enstaka reformer eller utspel, som av olika skäl inte passar i en svensk kontext.

Slutligen drev danska (S) framgångsrikt klimatfrågan. Det torde inte vara huvudsaken i denna kontext, men är naturligtvis rätt och riktigt. Att angripa klimatkrisen är också det enda sättet att vara ett alternativ för de unga. Men det är en annan historia.

 

Märkt , ,

Atletico spanska mästare i år

Atletico Madrid har under de senaste åren gjort flera bra säsonger, även om de inte riktigt lyckats aspirera på guldet i La Liga, sedan vinsten 2014. I år har de sett mer spännande ut än de senaste åren och försäsongen har gått som på räls. Detta har gjort att de igen finns med i snacket om vem som tar hem La Liga säsongen 2019/2020.

En av orsakerna är Atleticos köp av underbarnet Joao Felix, en extremt lovande anfallare. På Friends härom veckan visade han tydligt var skåpet skulle stå, genom att göra två mål. Orden i pressen hart också varit stora, exempelvis här i Expressen efter matchen på Friends.

Efter två omgångar leder ”Atleti” också ligan delat med Sevilla. Kort sagt ser det väldigt bra ut. Samtidigt är inte jag säker på att det är Joao Felix som är nyckeln. Som så ofta värderas anfallsspelare oproportionerligt högt i fotboll. Nästan alla talade om Leo Messi, när Barcelona vann La Liga i stor stil förra året, men nästan ingen nämnde en av världens bästa målvakter Ter Stegen som var en viktig del av Barcelonas seger. Samma sak gäller Ateltico i år. Jag tror på guld, men inte på grund av Joao Felix eller anfallet, utan snarare för att i Atleticos mål spelar en annan världsmålvakt, nämligen Oblak. Inför året har också två ytterbackar införskaffats, Lodi och Trippier. Båda med känsliga fötter, som kommer leverera målgivande passningar en massé. Oblak, Lodi och Trippier är trion som gör att jag tror på ett rödvitt guld till den spanska huvudstaden när säsongen är slut.

Den som lever får se!

Märkt , ,

Kan barn bullra?

I grunden är det naturligtvis positivt att Plan- och bygglagen och Plan- och byggförordningen reglerar byggande för att minska de negativa hälsoeffekterna av buller. Det är också rimligt att Naturvårdsverket har tagit fram en vägledning för industri- och verksamhetsbuller och att Boverket har tagit fram riktvärden för buller. Trots detta är det för mig långt ifrån uppenbart, snarare konstigt, att ljud från glada idrottande barn, ska träffas av en dylik reglering. Kan barn verkligen bullra?

Bakgrunden till det jag skriver är en dom från Mark- och miljödomstolen, som riskerar barnidrotten på Boovallen i Nacka, vilket bland annat Aftonbladet skrivit om i artikeln, ”Ingen stad kommer kunna ha idrottsplatser”. Artister som Niklas Strömstedt har på twitter, i mitt tycke mycket rimligt, förklarat det märkliga i domen och det märkliga i de klagande grannarnas beteende. I en tid då människor rör sig mindre och idrottandet minskar, samtidigt som övervikten ökar, blir detta extra märkligt. En god och jämlik hälsa, regeringens proposition om den nya folkhälsopolitiken säger tydligt: ”Den nationella idrottspolitiken bygger på en tydlig strävan att i samhällsplanering, i skolans arbete och i andra
sammanhang uppmuntra och ge möjligheter till barns, ungdomars och
vuxnas motion och idrott i syfte att främja en god folkhälsa.” Denna dom går såklart i en helt annan rikting.

Även om jag inte är någon jurist, så återfinns den relevanta lagstiftningen för denna dom, i Miljöbalkens nionde kapitel, där det talas om olägenhet för människors hälsa. Jag tycker detta säger någonting om hur absurt detta är. Miljöbalkens nionde kapitel handlar om ”Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd” och att idrottsplatser kan komma att stänga eller begränsa sin verksamhet med detta lagrum som grund känns helt vansinnigt. När Miljöbalken infördes begreppet ”olägenhet för människors hälsa” som finns i kap. 9 §3. Det ersatte ett äldre uttryck nämligen ”sanitär olägenhet”, vilket återfanns i gamla hälsoskyddslagen. I min värld kan buller från trafik och industri vara en sanitär olägenhet, men knappast från en idrottsplats. Det framgår också tydligt i förarbetena, bla i propositionen, att bedömningen om buller ska anses vara en olägenhet, ska utgå från ”vad människor i allmänhet anser vara en olägenhet och kan inte enbart baseras på en enskild persons
reaktion i det enskilda fallet”. Vidare talas det om evidens för olägenhet. Kort sagt, jag är mycket tveksam till att människor i allmänhet anser att ljud från en idrottsplats är en olägenhet och i Naturvårdsverkets dokument är det omöjligt att hitta hänvisningar till forskning som visar på hälsovådliga effekter av ljudet från en idrottsplats.

Naturvårdsverket har i den ovan nämnda vägledningen satt gränsvärdena för buller vid 45 dBA på kvällar och helger. Dock står det uttryckligen i denna vägledning: ”Vägledningen är inte framtagen för buller från lek och idrottsutövning eller för musik och sorl från restauranger och evenemang såsom konserter, idrottstävlingar med mera.” Är det bara jag som blir förvirrad när denna vägledning används av Miljödomstolen?

Om jag förstått det hela rätt så är den juridiska kopplingen mellan  miljöbalkens skrivningar om olägenhet till Naturvårdsverkets vägledning om gränsvärden, den kunskapssammanställning som verket tagit fram 2013. Det som är utmaningen är att denna sammanställning enbart handlar om trafik- och industribuller. Är det verkligen uppenbart att hälsoeffekterna av ljud från en hamn och från lekande barn är identiska? Det är de såklart inte och det är också därför vägledningen också tydligt stipulerar att den inte är relevant. Domstolen noterar också detta, men fortsätter likväl att hänvisa till dessa riktlinjer när de konstaterar att det behövs skyddsåtgärder för buller. Hade inte det rimliga varit att konstatera att det inte finns någon evidens för att ”buller” från barn inte är en olägenhet för människor i allmänhet och därefter förpassat de klagande grannarnas skrivelse där den hör hemma: I papperskorgen!

Märkt ,

Klassperspektiv på flygandet

Häromdagen skrev jag en text om flygande och flygskam. Jag vet att den retade en del, vilket jag också insåg på förhand. Dock vill jag ta fasta på en av aspekterna i min text, som jag gärna vill belysa mer. Det handlar om det faktum att det faktiskt är förenligt att tänka att vi behöver flyga mindre och samtidigt inte skuldbelägga dem som tar flyget. I grunden handlar problemet om synen på det kollektiva och det individuella. Jag tror inte att vi enbart kan lösa klimathotet genom att vi var och en för sig försöker förändra hur vi lever. I min text försökte jag sammanfatta detta på följande sätt:

Det som tyvärr är olyckligt med hela denna diskussion om flygskam är att fokus flyttas från huvudsak till bisak. Vi, alla människor, måste göra något för att möta klimathotet, men internationell och nationell politik måste inriktas mot att de som släpper ut mest också måste vara dem som förändrar sig mest.  Stora företag som smutsar ned mest måste också var de som förändrar sig mest. Politiken och journalistiken måste skarpsynt skärskåda de vackra orden i företags miljöredovisningar och skilja agnarna från vetet. De företag som försöker göra rätt ska hyllas, men de företag som bara skriver vackra ord bör granskas och betala.

Naturligtvis måste vi minska vårt flygande. Det är inte hållbart att det internationella flygandet har fördubblats under de senaste decennierna, utan vi måste leva mer som vi gjorde för några årtionden sedan. En viktig aspekt på detta är att delar av arbetarklassen inte kunde flyga på charter och definitivt inte till Thailand då. Det är naturligtvis inte deras sätt att leva som har skapat klimatkrisen och det är inte heller rimligt att vi som har flygit mer än vad som är hållbart under några decennier pekar finger mot dem.

I en välskriven debattartikel i Metro, om än lite för vass för min smak, skriver Bodil Keisu just om detta:

Vi ser hur den medvetna medelklassen i form av moralentrepenörer med tid, pengar, ork och lantställen äcklas över hur andra flyger till Thailand under julledigheten eller till Turkiet på sommaren. Men jobbar du i ett lager under jord åtta timmar om dagen, sex dagar i veckan (extrapengar på söndagar!) hela året kan en resa utomlands kännas lockande.

Jag menar precis som jag skrev häromdagen att Eva Franchells krönika, Folk som flyger borde skämmas har sina poänger och citatet nedan måste tas på allvar:

Trots alla varningar har de svenska flygutsläppen ökat med över 70 procent sedan 1990. De står nu för lika stora utsläpp som hela biltrafiken eller motsvarande cirka 1,1 ton utsläpp per person och år. Vi borde ta vårt ansvar, det går faktiskt att ta tåget till både Italien och Grekland.

Min poäng är dock att de två citaten kan vara riktiga samtidigt. Vi behöver förändra vårt beteende och det ska bejakas, däremot är det nationella och internationella organisationer som ska leda förändringen. Det måste bli enklare att ta tåget, därför är det bra att regeringen tagit initiativ till detta. Flygskatten på internationellt flyg måste höjas. Vi kanske till och med bör testa lösningen ”avgift/utdelning”. Idén kommer ursprungligen från Nordamerika och är långt ifrån oproblematisk. (För den som vill läsa mer kan jag rekommendera amerikanska CCL och svenska Klimatsvaret) I just fallet internationellt flyg torde konsekvenserna vara ganska smakfulla. Avgifterna eller skatt i en svensk kontext för att flyga ökas årligen och exponentiellt och beloppet som tas in i avgift betalas ut till alla medborgare via skattekontot. Effekterna borde vara minskat flygande och öka jämlikheten i vårt land.

Min huvudsakliga poäng är dock att kampen mot ett bättre klimat inte  går via ett skuldbeläggande av arbetarklassen, som tidigare knappt har haft råd att flyga. Även om vi alla måste ta vårt individuella ansvar, så är de effektiva lösningarna kollektiva.

Märkt , , , , , , ,

”Folk som flyger borde skämmas”

Nyss hemkommen från semester i Spanien har jag förstått att en diskussion har briserat på sociala medier kopplat till att Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, har tagit flyget på sommarsemester med familjen. Det finns ganska mycket att säga om detta.

För det första säger det något om vårt debattklimat i dagens värld. Personligen när jag lägger upp bilder på sociala medier undviker jag alltid att lägga upp bilder på barn, givet att jag inte har ett uttryckligt godkännande från föräldrar. Det känns som en självklarhet. Den principen blir extra viktig kopplad till personer som finns i dagens offentlighet med tanke hur vårt samhälle ser ut idag. Men, invänder någon, det är ju inte en princip media alltid följer. Det är naturligtvis en rimlig invändning, men personligen vill jag inte delta i att barn hamnar i en mer utsatt situation. Tyvärr, ser jag alltför många i min närhet i riksdagen som drabbas av hot och hat. Jag tycker helt enkelt att det är nedrigt att i smyg ta bilder på det sätt som nu gjorts. Det blir desto nedrigare när barn finns på bilderna.

Betyder det att det aldrig kan vara rimligt att fotografera en makthavare? Nej, det menar jag inte. Det finns exempel på riksdagsledamöter som konsekvent ljugit vid granskningar kring var de varit och vilka som varit med på resor, som riksdagen betalat. Detta har lett till att skattebetalarna har fått stå för notan för privat resande. Då är det naturligtvis rimligt att det tas bilder, som dokumenterar lögner och bedrägligt beteende.

På sociala medier har personer försvarat spridandet av bilderna med en uppsjö argument, allt ifrån Aftonbladets ondska till att Anders Lindberg ”spytt galla över oss som inte får klimatångest”. Att motivera denna typ av kränkning med hänvisning till det hårdnande klimatet på sociala medier är svårt att ta på allvar. Frågan som jag tänkte beröra nedan som är något mer spännande är argumentet att Anders Lindbergs ”personliga dubbelmoral” måste fram i ljuset.

I fallet Anders Lindberg hade det nog varit rimligt att först fråga: Flyger du charter? Därefter möjligen ta och publicera dessa bilder, om han högt och tydligt deklarerat att han aldrig mer kommer flyga. Men har han gjort det? Naturligtvis inte!

För att motbevisa det uppenbara har en krönika av Eva Franchell delats. Krönikan, som alltså inte skrivits av Lindberg bär rubriken, Folk som flyger borde skämmas. Låt oss nu för argumentationens skull överväga om det skulle vara rimligt att smygfotografera Franchell på flygplats, på grund av den krönikan? Den första frågan för mig blir då: Har Eva Franchell hävdat att hon slutat flyga? Jag tror inte det, men ska villigt erkänna att jag inte är säker. Implicerar krönikan att hon har gjort det? Nej, den slutsatsen är inte nödvändig. Den handlar om klimatkrisen och om det faktum att vi flyger så mycket som vi gör, utan att reflektera kring det. Så tolkar iallafall jag ”folk som flyger till medelhavet borde egentligen skämmas”. Jag kanske tolkar henne för välvilligt, men jag uppfattar krönikan som ett angrepp mot att vi alla flyger utan att reflektera kring klimatkonsekvenserna. Även om jag skulle uttryck några saker annorlunda, så menar jag att Eva Franchell i huvudsak har rätt. Klimatkrisen är här och vi kan inte fortsätta flyga på samma sätt som vi gjort historiskt. Det som krönikan möjligen kan kritiseras för är att fokus flyttas från de stora klimatbovarna till att enbart bli en fråga för varje individ. Det är utmärkt att vissa grupper börjat flyga mindre, men hela lösningen finns inte där. Hur som haver tycker jag att krönikan kan summeras med detta citat:

Trots alla varningar har de svenska flygutsläppen ökat med över 70 procent sedan 1990. De står nu för lika stora utsläpp som hela biltrafiken eller motsvarande cirka 1,1 ton utsläpp per person och år. Vi borde ta vårt ansvar, det går faktiskt att ta tåget till både Italien och Grekland.

I detta har Eva Franchell rätt och nog borde vi försöka flyga mindre och åka mer tåg. Med det sagt menar jag alltså inte att jag aldrig kommer flyga mer. Jag vill inte heller peka finger mot de som valt att ta flyget på semestern. Det kanske till och med händer att jag kommer flyga till Grekland eller Italien, men jag kommer inte göra det oreflekterat och inte lika ofta som tidigare.

Det som tyvärr är olyckligt med hela denna diskussion om flygskam är att fokus flyttas från huvudsak till bisak. Vi, alla människor, måste göra något för att möta klimathotet, men internationell och nationell politik måste inriktas mot att de som släpper ut mest också måste vara dem som förändrar sig mest.  Stora företag som smutsar ned mest måste också var de som förändrar sig mest. Politiken och journalistiken måste skarpsynt skärskåda de vackra orden i företags miljöredovisningar och skilja agnarna från vetet. De företag som försöker göra rätt ska hyllas, men de företag som bara skriver vackra ord bör granskas och betala.

Sammanfattningsvis menar jag, tre saker: För det första får inte klimatdebatten fastna i att bara handla om hur vi som privatpersoner lever våra liv, utan måste försöka ha fokus också på det viktigaste: De stora klimatbovarna. För det andra är det förkastligt att ta och sprida privata bilder, där det huvudsakliga syftet är hämnd och kränkning. För det tredje är det fullt förenligt att argumentera för att ”vi måste minska vårt flygande på grund av klimathotet” och inte helt sluta att flyga. Personligen ser jag det första påståendet som en självklarhet, men menar att mitt uppdrag som riksdagsledamot är svårförenligt med att inte flyga alls. Vidare kommer jag ibland flyga privat, även om jag kommer försöka minska mitt flygande. Lisa Magnusson på DN var något på spåren då hon skrev: Låt oss leva som om det var 90-tal igen. Då reste vi på charter någon gång ibland, men inte två gånger per år. Då åt vi rött kött, men inte i den extrema mängd som idag. Kort sagt, världen är inte svartvit. Det går att förändra vårt sätt att leva, utan att återvända till grottåldern. Det räcker kanske att återvända till 90-talet.

Märkt , , ,

Borde spelreklamen förbjudas?

För varje dag som går, så känns det tydligt att spelbranschen inte klarar att reglera sig själva och att utvecklingen går åt fel håll.

Här kommer några av mina reflektioner och en länk till den motion som min kollega Markus Selin och jag skrev för ett år sedan.

 

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/ordna-och-begransa-spelreklamen-i-sverige_H6021777

 

 

Märkt ,

100 år sedan kvinnor fick rätten att rösta!

Idag för 100 år sedan beslutade riksdagen att kvinnor skulle få rösta i Sverige. Att förtidsrösta idag fick mig att känna historiens vingslag. Det är naturligtvis en glädje att rösta en sådan historisk dag.

190524 mt utanför centralen

Det kändes dessutom fint att rösta på Centralstationen, en plats där många på genomresa tog chansen att förtidsrösta.

190524 förtidsrösta

Att försöka sammanfatta genombrottet för parlamentarism och allmän- och lika rösträtt är inte gjort i en handvändning. Jag menar att det är viktigt att förstå processen för att förstå vilka krafter som stod mot varandra. Hur kommer det sig att den stora reformen för män genomfördes 1909 och reformen för kvinnor fick vänta till 1919? Framförallt har det någon betydelse idag?

Debatten om allmän och lika rösträtt började i Sverige ta form på 1860-talet. 1884 skrevs en motion på temat, som dock röstades ner. Inte förrän 1912 lade den svenska regeringen fram ett lagförslag om kvinnlig rösträtt genom en proposition i riksdagen. Första Kammaren röstade dock ner förslaget. I Andra Kammaren däremot antogs däremot förslaget med 140 röster mot 66. Således genomfördes rösträtten för kvinnor inte innan utbrottet av 1:a världskriget. Trots är det ändå en märkesdag för rösträttsrörelsen på grund av de följder den kvinnliga rösträttsfrågan fick efter propositionen i riksdagen.

Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR), som startades1903, kämpade enträget för saken. Till slut togs rösträttsfrågan upp igen i kammaren där liberalen Karl Staafs andra regering lade fram den första propositionen om rösträtt och valbarhet för kvinnor i riksdagsval. Propositionen, som var den första av tre innan den kvinnliga rösträtten vanns 1919. Propositionen var dock viktig som murbräcka för kvinnoröstsfrågan och den ökade pressen på de konservativa. https://riksarkivet.se/kvinnans-rostratt)

1911 fick för första gången de flesta män rösta i Sverige. Reformen som röstades igenom 1909 innebar att alla män över 24 år som betalar skatt och gjort värnplikt får rösta. Det är också 1909 som parlamentarismen får ett genombrott i Sverige, det vill säga regeringsbildaren utses från parlamentets majoritetsförhållanden. Det är denna regering som lägger den ovan nämnda första propositionen.

 Socialdemokraternas roll vid rösträttens genomförande är tillsammans med liberala kvinnor avgörande.

190524 S valsedel

Ledande politiker för dessa partier var just Nils Edén och Hjalmar Branting.

190524 HB NE om kvinnlig rösträtt

 Det var också samarbete mellan liberaler och socialdemokrater som gjorde att riksdagens första kvinna Kerstin Hesselgren blev vald. Vid första valet kvinnor fick rösta 1921, så kandiderade hon till den andra kammaren. Hon blev dock inte val. Däremot valdes hon in i första kammaren, som valdes indirekt från kommuner, efter ett valsamarbete.

190524 Kerstin Hesselgren

Med tanke på hur viktiga frågor om kvinnors rättigheter är i detta EU-val, så kändes det som en bra dag att gå och rösta.

”Stoppa den globala invasionen av plast”

Redan i höstas skrev jag ihop med min kollega i riksdagen Fredrik Lundh Sammeli (S) en motion som handlar om hur vi kan minska användningen av plastpåsar och plast. (Se motionen här)

I söndags skrev representanter för WWF och Håll Sverige rent på samma tema på DN debatt. Inlägget börjar såhär:

DN DEBATT 31/3. Plasten har invaderat vår livsmiljö och i våra hav flyter mer än 150 miljoner ton plast året runt. Producenter och företag i hela värdekedjan måste ta ett helhetsgrepp och minska plastanvändningen. Vi uppmanar nu regeringen att ta ledningen globalt i arbetet med att stoppa utsläppen av plast, skriver Johanna Ragnartz, Håll Sverige rent, och Håkan Wirtén, WWF.

Det är uppenbart att vi behöver fundera över hur vi använder plast i vår vardag. En död val hittades för inte så länge sedan i Indonesien med 40 kilo plast i magen. Detta måste få ett slut.

 

 

Märkt , , , , , ,

Är ett klimatsmart OS möjligt?

Är ett klimatsmart OS möjligt? Frågan kan tyckas löjeväckande för den som har svulstiga spel i Ryssland eller Kina på näthinnan. Men behöver det verkligen vara så?

Sedan de senaste decenniernas olympiska debacle har IOK genomfört ett förändringsarbete, där OS måste förändras. I grund och botten handlar det om ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet. Därför är frågan relevant. Kan kommande Sverige genomföra ett klimatpositivt vinter-OS?

I en mycket intressant debattartikel i Aktuellt Hållbarhet, skriver företrädare för SOK och Sveriges Paralympiska Kommitté, Mats Årjes och Johan Strid, tillsammans med Mattias Goldmann, VD för Fores, om möjligheten att genomföra ett klimatpositivt OS. Den glädjande nyheten är att det inte bara är läpparnas bekännelse, utan en genuin vilja att skapa klimatpositiva spel. Exempelvis handlar det om att inte bara inkludera den direkta påverkan, utan även deltagares och åskådares klimatavtryck. Om Sverige blir arrangör av Vinter-OS 2026 kommer detta bli historiskt.

Det absolut bästa argumentet är dock detta. Det kommer arrangeras Vinter-OS 2026. Det råder inte någon tvivel om att den svenska ansökan är klimatmässigt överlägsen. Då torde det vara rimligt för den klimatengagerade att ställa sig bakom den svenska ansökan och samtidigt verka för att Vinter-OS i Sverige 2026 blir klimatpositivt som utlovat eller med artikelförfattarnas ord: ”alla klimatengagerade krafter (bör) bidra till att Sverige får värdskapet och världen får det klimatledarskap och den klimatinspiration som såväl behövs, med draghjälp av något av de mest inkluderande event som finns idag – Olympiska Spelen och Paralympics.”

Märkt , , , , , ,
%d bloggare gillar detta: