Kategoriarkiv: Utrikespolitik

Elpriskompensation och säkerhetspolitik

I torsdags presentera regeringen detaljerna kring elprisstödet. I grunden är jag, som de absolut flesta, skeptisk till sådana åtgärder, men nu finns det skäl för undantag.

För det första är det viktigt att den som drabbats av höga elräkningar inte ska känna att de står ensamma. Det gläder mig att den socialdemokratiska regeringen gör det som krävs och går fram med en elpriskompensation som ger ett snabbt stöd som känns i plånboken, till två miljoner hushåll, vilket är mer än vart tredje hushåll i Sverige.

För det andra är det viktigt att konstatera att uppgången av elpriset är en konsekvens av att vi befinner oss på en europeisk marknad. Att den enorma prisuppgången skulle vara en konsekvens av den svenska regeringens politik är såklart nonsens. Sedan påverkas priserna också av beslut om energiskatter och moms, men de skenande priserna har med europeisk politik att göra och ingenting annat. Det som är viktigt i den svenska politiken, utöver dessa nödåtgärder, att också öka möjligheten att köpa och sälja el mellan de olika elprisområdena. Det kommer förändra priserna något i mellersta och södra Sverige. Jag länkar en samling analyser, som är relevanta, och som pekar på detta uppenbara faktum:

https://www.ei.se/konsument/el/sa-har-fungerar-elmarknaden/elpris

https://www.kristianstadsbladet.se/ledare/patrik-oksanen-din-elrakning-en-bricka-vladimir-putins-spel-om-europa-6e5e9f94/

https://www.nyteknik.se/energi/elpriset-nar-ny-topp-efter-skenande-gaspriser-hogsta-nagonsin-7022150

https://omni.se/ygeman-i-strid-med-m-om-hoga-elpriserna-beror-pa-ryssland-och-pandemin/a/lVr0x7

Min poäng är alltså likt Patrik Oksanen i den ovan länkande artikeln att elpriset visar på Europas beroende av Ryssland för sin el. Så kan vi naturligtvis inte ha det. Det innebär att vi på lång sikt måste säkra sätt att producera el i Europa, samt återta kontrollen över relevant infrastruktur. Alldeles för ofta har ryska intressen tillåtits äga just infrastruktur kopplat till el och energi i Europa. På kort sikt är elprisstödet en rimlig idé. Det är ett sätt att minska Rysslands påverkan på vanliga svenskar, när Putin skruvar på fossilgaskranen.

Det är därför mycket bra att den socialdemokratiska regeringen nu avsätter knappt sju miljarder för att ge stöd till cirka 2 miljoner hushåll som har höga elräkningarna. Ersättning avser tre månader: december 2021 till och med februari 2022.

Modellen är utformad, om jag förstått det hela rätt, som en trappa som börjar på en förbrukningsnivå om 700 kWh per månad där kunden får totalt 300 kr. De som har en förbrukning på över 2 000 kWh per månad kommer att kunna få 2 000 kr per månad, sammanlagt 6 000 kr.

Att det finns ett tak på kompensationen gör också att åtgärden har en rimlig inkomstfördelning. Så sammanfattningsvis kan nog en exceptionell åtgärd, som torde vara ett engångsgig, ändå vara en god idé!

Märkt , , ,

Varför utrikespolitik när vi har problem i Sverige?

Jag är en person som är intresserad av utrikespolitik i alla dessa former. Det finns något väldigt fint med att vara inblandad i utrikespolitik som svensk, eftersom att man ofta börjar på plus just för att man är svensk.

Samtidigt hör jag ibland från vänner och bekanta på facebook: ”Varför bryr du dig om läget i Nicaragua, när det finns svenskar som svälter? ”Varför tar du upp frågan om mänskliga rättigheter för kurderna i Turkiet, när det ser ut som det gör i Sverige?” Jag uppfattar detta som högerns identitetspolitik, där man inte behöver ta ställning till frågan i sig, utan istället misstänkliggöra den som är intresserad av frågor som ligger utanför vårt eget land. Är då invändningen rimlig? – Nej, det är den naturligtvis inte. Av flera skäl. För det första är begränsningen en chimär. Det finns ingen begränsning i vad du kan vara intresserad av. Det är faktiskt möjligt att både vara intresserad av inrikespolitik och utrikespolitik samtidigt. För det andra är det viktigt att intressera sig i andra länder inte enbart av altruistiska skäl. Sverige gynnas av att vi har en solidarisk utrikespolitik som hänger ihop med en öppen handelspolitik. I mångt och mycket skulle jag alltså säga att Sverige som land faktiskt ekonomiskt gynnas av vår öppenhet och intresse för andra länder. För det tredje blir Sverige ett tryggare land, när vi är med och möter och hindrar framtida kriser.

Alltså, att jag och andra bryr oss om andra människor runt om i världen minskar inte intresset eller engagemanget kring orättvisor i Sverige, snarare tvärt om. Att Sverige är öppet gör oss på sikt rikare, ger många ett jobb att gå till och är helt enkelt bra för Sverige.

Märkt , , , ,

Trump skriver inte i affekt!

En lärdom som många människor gjort sig både kopplat till e-post och sociala medier är att inte skriva i affekt. Många av oss har genom åren gått i fällan att rasa i affekt, men oftast försökt lära oss av våra misstag.

Detta gäller förstås undertecknad. Faktum är att jag nog bryter mot principen just nu. Det är omöjligt att inte vara fly förbannad över valet i USA. Mycket kan sägas om hur den amerikanska demokratin fungerar, om hur presidenten väljs av elektorer och vad den stora ojämlikheten gör med viljan att delta. Dock, med det sagt, är USA bland världens största och bland de äldsta demokratier. Med landets fel och brister har demokratin varit djupt institutionaliserad i landet. Därför är det makabert att se hur Trump nu underminerar den amerikanska demokratin, genom att underminera valsystemet, i förlustens stund.

Naturligtvis ska en kandidat kunna pröva upplevda fel, men det är inte det vi ser just nu. Istället försöker Trump lura det amerikanska folket och genom att förleda människor sitta kvar i Vita huset. Detta klipp från Tv4 tycker jag lyfter problemet. https://www.tv4.se/artikel/6NUE3fzdmfMT6x4FmRrBYs/marcus-donald-trump-har-helt-fel). Det är helt oerhört att den sittande presidenten på lösa boliner hävdar att omfattande fusk skett, utan att ens försöka leda det i bevis och utan att internationella observatörer noterat det fusk som nu Trump har upptäckt.

Utöver att Trump nu har passerat alla gränser för en ledare för en demokratisk stat, så funderar jag på vilket vapen Trump har i Twitter. Dagens teknik gör spridandet av osanningar enklare än någonsin, eftersom de flesta logaritmer drivs av sådant som gör människor indignerande.

Den fråga jag lämnas kvar med är: Tweetar Trump verkligen i affekt? Även om Trump kan verka oberäknelig, så tror jag att han är mycket mer strategisk än så. Underskatta aldrig din fiende, helt enkelt! Istället finns det mycket som tyder på är att tweetandet är mycket överlagt. Det bekräftas också av Trumps tidigare sekreterare i en intressant artikel i DN. https://www.dn.se/varlden/trumps-tidigare-sekreterare-aldrig-traffat-nagon-som-ar-sa-levande/

Var lämnar då det jag skrivit ovan oss? Jag tror att vi står inför en mycket svår tid, då USA är världens mäktigaste land. Trump kommer med alla medel försöka hålla sig kvar vid makten. Idag verkar inget tyda på att han lämnar frivilligt, om han förlorar. (Rösterna är inte färdigräknade nu vid lunchtid, fredagen 6/11-2020).

Vad som händer nu är oklart. Jag hoppas fortfarande att en vinnare kan koras och utropas inom kort, men jag är skeptisk. I sådana fall blir tiden fram emot jul mycket spänd. Den 14:e december ska elektorerna som väljer presidenten enligt konstitutionen genomföra val. Men innan dess hinner mycket vatten rinna under broarna.

2020-12-14T12:00:00

  dagar

  timmar  minuter  sekunder

tills

The Electoral Collage

Märkt , , ,

Ny konstitution i Chile

I söndags genomförde Chile en historisk folkomröstning, om nuvarande konstitutions vara eller icke vara. Resultatet var entydigt: Det chilenska folket kastar den gamla konstitutionen, som har sina rötter i Pinochet-diktaturen i papperskorgen.

Det chilenska folket valde också att den nya konstitutionen ska tas fram av en grupp direktvalda ledamöter. Alltså ska 155 personer, den 11 april 2021, väljas. Ledamöterna ska under ett år, ta fram ett konstitutionsförslag. Förslaget ska sedan 2022 antas eller förkastas genom en ny folkomröstning.

Starten på denna historiska process var de folkliga protester som inleddes förra hösten. De bröt ut den 18 oktober förra året som en följd av en höjning av priserna i kollektivtrafiken. I bakgrunden fanns en kritik över landets konstitution som garanterade att historiska privatiseringar var irreversibla, då den säger att offentliga myndigheter inte får konkurrera med privata företag. Detta innebär att i princip hela transport- och utbildningssektorn är privat. Bakgrunden, som naturligtvis inte har med kollektivtrafiken att göra, är alltså det faktum att klyftorna i Chile är avgrundsdjupa. Exempelvis är Chile det mest ojämlika landet i OECD.

Från början var president Sebastián Piñeras framtoning oresonlig, vilket enbart triggade nya protester. I ett tv-sänt tal förklarade han krig mot upproret. Till slut fick dock presidenten ge med sig och lovad en folkomröstning, som genomfördes igår. Den rådande grundlagen har som sagt sina rötter i Pinochet-diktaturen och är en av orsakerna till den djupa ojämlikheten i Chile.

Processen fram till idag har dock inte varit enkel. Sedan protesternas start har hundratals människor förlorat synen, till följd av hagelskott som polisen skjutit. Även om polisen hävdar att det rör sig om olyckshändelser, tror många att polisen medvetet siktar mot ögonen för att skrämma bort folk från gatorna. Denna strategi har dock inte fungerat denna gång, men visar också på behovet av reformer av Chiles polismyndighet, landets militariserade poliskår, Los Carabineros. Människorättsorganisationer har också talat om utomrättsliga fängslanden och våldtäkter.

Augusto Pinochet förlorade makten 1988 i en folkomröstning och lämnade presidentämbetet i mars 1990. Processen som nu inleds kan alltså resultera i att de sista spåren av diktaturåren rensas bort ur konstitutionen. Det var inte en minut för tidigt!

Märkt , ,

En bortglömd konflikt

När nu kriget i Jemen går in på sitt femte år fortsätter konflikten att befinna sig i medieskugga, trots att Jemenkriget skär rakt in i de globala intressekonflikterna.

Humanitärt har kriget inneburit den värsta krisen just nu i världen. Krisen har sedan förvärrats av coronakrisen, som gjort dåligt värre.

I förra veckan frågade jag utrikesminister Ann Linde om krisen, samt vad Sverige gör för att bidra till vapenstillestånd och fred. Den goda nyheten är att Sverige redan är engagerade i konflikten. Den dåliga är att det behövs fler krafter som bidrar till fred i detta krigsdrabbade land.

En god översikt över läget i landet ges i en kort artikel i Omvärlden som finns länkad här. https://www.omvarlden.se/Branschnytt/nyheter-2020/fem-ar-av-krig-i-jemen–humanitar-kris-allt-varre/

En fördjupning i konfliktens rötter, samt hur de stridande parterna har kopplingar till Iran och Saudiarabien finns i artikeln här. https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/jemen/fordjupning-jemen/

Märkt , , ,

Stärk arbete mot korruption i Sverige!

Jag har under de senaste två åren fått chansen att vara en av flera att representera Socialdemokraterna i organisationen Progressive Alliance (PA). Det är naturligtvis hedersamt och spännande att få representera ett så välrenommerat parti som Socialdemokraterna i Sverige.

PA arbetar med många frågor som handlar om social rättvisa och andra frågor som är viktiga för progressiva och socialdemokratiska partier. En fråga som alltid finns närvarande är kampen mot korruption. Samtidigt kan frågan aldrig få för lite fokus.

Ibland har jag fått frågan vad som är den viktigaste framgångsfaktorn, eftersom att Sverige och svenska Socialdemokraterna ses som en framgång. Det är naturligtvis inte lätt att svara på. Politik gör skillnad och den svenska och nordiska modellen innehåller många olika delar, som är viktiga för att skapa det samhälle vi lever i. Utan tvekan är korruptionen en av nyckelfrågorna. Både för att korruption förstör möjligheterna till att leva och driva företag, men också för att korruptionen eroderar förtroendet mellan människor. Sanningen är att förtroendet människor emellan och mellan medborgare och stat är just en annan nyckel i varför Sverige och Norden på många områden är framgångsrika.. Finns inte förtroende, så tror jag inte att det är möjligt att bygga ett välfärdssamhälle. SOM-institutet följer dessa siffror över tid och utvecklingen är nedslående.

Vi måste ta dessa siffror på allvar. Minskar förtroende på sikt tror jag vårt samhälle har dåliga framtidsutsikter. Misstroendet måste mötas på flera plan. Dels behöver vi politiskt stärka välfärdssamhället, så det blir tydligare vad du får för dina skattepengar. Dels behöver vi möte de falska bilder som sprids med kunskap och fakta.

Slutligen behöver vi också stärka arbetet mot korruption, just för att korruptionen eroderar det förtroende som är så viktigt. Bara misstanken om korruption är som ett gift i samhällskroppens blodomlopp. Arbetet mot korruption måste stärkas på flera plan. Transparency International (TI) granskar alla länder utifrån ett antal variabler och de konstaterar i sin rapport för 2016 att inget land är nära full poäng. För 2016 rankas Sverige fyra i världen av de 176 som har rankats. Det är naturligtvis mycket bra, men Sverige får endast 88 av 100 poäng. Vi blev slagna av Danmark, Nya Zeeland och Finland. Den enda slutsatsen är att mycket mer  måste göras på området. Arbete mot korruption måste stärkas, men naturligtvis göras på ett smart sätt.

Transparency International kom 2012 med en rapport som heter Motståndskraft, oberoende, integritet. Kan det svenska samhället stå emot korruption? Där konstateras att Sverige inte ligger i topp när det gäller minoriteters skydd. Rapporten pekar också på att Riksdagens roll i integritetssystemet inte alltid varit högt på dagordningen, samt att Sverige saknar regler för övergång mellan höga statliga jobb till privat sektor. Här behöver mer göras. Andra områden som pekas ut offentlighetsprincipens försvagning och den kommunala revisionen.

 

Arbetet mot korruption måste prioriteras och placeras högre på dagordningen. Annars riskerar förtroendet för samhället att minska ytterligare. Det vore ödesdigert för det öppna samhälle vi lever i.

 

Märkt , , , ,

Spanjorer – Ta en Turrón till jul och vara snälla mot varandra!

En sak som jag älskar är turrón. I Spanien äts det ofta till jul, men helt ärligt smakar det underbart oaktat årstid. Innan jag började hänga i Spanien hade jag aldrig stött på turrón och av förklarliga skäl aldrig testat det. För dem som inte prövat denna delikatess, så kan den enklast beskrivas som mandelnougat eller nougatgodis, i en hård eller mjuk variant, som är gjorda av mandel och honung. En av fördelarna är att turrón inte känns lika sött som annat julgodis. Det känns faktiskt lite vuxet att äta turrón.

img_1313.jpg

Min favorit turrón av märket, 1880

Det sägs att turrón härstammar från trakterna kring Alicante, närmare bestämt från Jijona. I nämnda ort finns fortfarande flera olika tillverkare av turrón och en av de större driver också ett turronmuseum med det uppfinningsrika namnet, Museo del Turrón. Det må vara att det inte är världens mest påkostade museum, men om turrón smakar gott i allmänhet, så smakar det extra gott i turronmuseets presentbutik.

Jag hoppas att alla spanjorer tar sig en extra turrón i år, för alla vet ju att en blir snäll av lite julgodis. Det behövs kanske lite extra i år med tanke på den komplicerade situationen i Katalonien. I torsdags, den 21:a december, gick katalanerna till regionval efter en mycket turbulent höst. För den som vill höra med om bakgrunden kan jag rekommendera avsnittet av Sthlmspodden, där jag samtalar med Niklas Bremberg (katalonienexpert på Utrikespolitiska Institutet)

Sanningen att säga så kommer inte konflikten lösas av lite godis, men det som faktiskt behövs är öppna sinnen och tolerans. Personligen har jag ett stort spanskt hjärta och tror inte på ett självständigt Katalonien. Dels är den typen av delningar av stater feltänkt. Dels är katalanerna själva så oeniga i frågan. En så djup konflikt i en region där hälften är för och hälften emot är inte någon bas eller grund att bygga en stat på. Samtidigt har högerregeringen i Madrid fungerat som separatisternas bästa kampanjarbetare genom sin ovilja till kompromisser eller samtal. Detta måste nu ändras. Annars kommer konflikten bara fördjupas. Antingen måste Partido Popular ta reson eller så måste spanjorerna byta regering när det är dags för val i Spanien.

Så summan av kardemumman är kanske ändå att ta en extra turrón till jul. Turron kommer som sagt i två varianter, den hårda som ursprungligen kommer från Alicante och den mjuka från Jijona, eller Xixona som staden stavas på valencianska  och katalanska. Båda smakar gott, men personligen har jag en fäbless för den tidigare. Smak är förstås en fråga om olika åsikter, men en klassisk hård Turron av märket 1880 ihop med en god brandy räddar varje jul.

 

Dock får en akta sina tänder, då den hårda är just hård. Men det är väl som Ronja Rövardotter sa i filmen med samma namn, att ska en akta sig för att ramla i älven måste en gå dit. Alltså, ät en hård Turron till jul, men akta tänderna.

IMG_1311

Märkt , , , , ,

Etta Rosales prisad för sitt mod

Förra veckan prisades Etta Rosales med Progressive Alliance pris för politiskt mod. Progressive Alliance är en internationell organisation för progressiva, socialdemokratiska och demokratiskt socialistiska partier. Läs mer om priset och utdelningen här!

 

Det var naturligtvis en ära för mig att hålla ett hyllningstal till henne. Jag bifogar det nedan:

Fellow progressives,

A wise person once said: “For us democracy is a matter of human dignity. And human dignity, that includes liberties as freedom of expression, the right to criticise and freedom of creating public opinion. Human dignity is the right to good health, labour, education and social security. Human dignity is the right and the realistic possibility to together with others create your own future. These rights, democratic rights, human rights, cannot be reserved to a certain class or groups in the society. These rights have to be the property of the people.

 

The quote is from the former PM in Sweden, Olof Palme and it feels good to start with one of his quotes, since Etta Rosales was nominated to the Progressive Alliance Award for special political courage by both SAP, The Swedish Trade Unions and The Olof Palme International Center. When thinking of these words about human dignity it is important to remember that there are not just words but they do actually mean something. And one person, who have shown dedication, devotion and determination, in both word and in action is our Comrade Etta Rosales. It is of course an honour for me to be the laudatory speaker to her glory.

 

How many of you remember what you did the 21 of September, 1972? Some of you were at work, some at home, maybe one or two in their local or national parliament. And some of us were actually not born. This is an important date, because at this time the Philippine President Marcos introduced martial law, which was his way to dictatorship in the country.

Etta Rosales fight for human rights and democracy had started already before. Because before the martial law numerous people were protesting. After martial law demonstrating became much more dangerous, with military shooting and arresting the few who dared to demonstrate and Etta Rosales was one of those demonstrating one of the organisers. Later the same year she was arrested the first time and after getting out of prison, she was forced to go underground. Then a few years later Etta Rosales was imprisoned again. Being incarcerated this time for over a month and during this time a victim of severe torture.

For those of you are not familiar with the Philippine history, I will try to fill some gaps. Ferdinand Marcos was elected president of the Philippines 1965. In 1972, as I said, he declared martial law which was in use until 1981 and Marcos ruled as a dictator until 1986. During the dictatorship of Marcos the Philippines was considered one of the ten countries violating human rights the most in the world. Amnesty International pointed out in a report from 1976, and now I am quoting “The conclusion is unavoidable that torture of prisoners (is) part of a general approach of the treatment of suspects.” The report moreover talk about electrical shocks, forced Russian roulette and sexual assault.

In 1983 an opposition leader Aquino was assassinated at Manilla airport when arriving back to the Philippines from exile. This seem to be the first step towards the fall of Marcos. Public protests and public information about misuse of public funds made the US president to distance himself from Marcos the following year. In 1985 Assemblypersons were calling for impeachment and at this time Marcos kidney disease was deteriorating. In 1986 snap-elections were held, officially won by Marcos. At that time enough was enough and activists were demonstrating all over the Philippines. Following pro-democracy protest Marcos had to flee to Hawaii, leaving a tally of thousands and thousands imprisoned, tortured and killed during Marcos regime.

When talking about activism during the dictatorship of Marcos it is impossible not to mention Etta Rosales, one of the leading activists in the struggle for democracy and respect of human rights. Organising protests, democracy gatherings and other resistance during these decades of dictatorship, exposing herself to great danger.

Fellow progressives,

Etta Rosales will not only be remembered for her struggle for human rights, her struggle against Marcos, but she will also be the remembered as the founder of the Alliance of Concerned teachers and as a politician and co-founder of Akbayan, The Citizens Action Party. During three terms she served as a congress person between 1998 and 2007. Moreover Etta Rosales has been the chairperson of the Philippine human rights committee between 2010 and 2015. Furthermore Rosales served as the Philippine representative to the ASEAN Human Rights Institutions forum.

As a well-known defender of human rights Etta Rosales was imperative in a class action law-suit in the Hawaii District Court which resulted in the only judgment holding the former dictator Marcos liable for human rights violations committed during his time in power. Moreover, this law-suit forced Switzerland to release around 500 M USD, of funds which Marcos robbed of the Philippine people. A big part of this money was directed to Human Rights victims. In this process Etta Rosales, with courage and resolution, played a major role giving human rights victim’s rehabilitation in the Philippines.

Friends,

One might think that after these years of dictatorship the Philippines were immune against fascism. Unfortunately, the struggle for democracy and justice continues!

Today’s situation in the Philippines is unbearable. When you look at it from the outside it is like a bad movie and it is hard to understand that this is the reality in a country that had so much to hope for just a few years ago.

This rapid change started last year, when Rodrigo Duterte was elected president. The Philippines has seen an unprecedented level of killing by law enforcement since he took office. It is well over 10 000, maybe as many as 13 000, killed in the streets.

Again Etta Rosales, as brave as ever, are one of the most outspoken critics of human rights violations and organizing resistance.

We hear stories that Duterte encouraged police operations and recommended a quota of 32 kills per day as a solution to the drug problem.

It is hard to understand that these men, under the name of an anti-drug campaign, don’t care for human lives or human rights. Persons are accused without neither evidence nor trial. These extrajudicial killings is of course unacceptable and as always it is the poor people, the working class, that suffer the most.

Now Duterte also has threatened human rights groups that he soon will order police to shoot them for criticizing his programs. Equally alarming is the administration’s support to revive the death penalty and decrease the age of criminal liability to nine years old. And last but not least there is constant threat of introducing marital law.

The Philippines government simply continue to deny its actions to the world and unfortunately there is a lack of strong and outraged voices among the international community.

But there is hope. In the face of these grave threats to democracy, progressive forces have started various movements to protect the human dignity, democratic rights of the Philippine people. Gatherings for civil liberties have been initiated nationwide to serve as safe spaces and provide opportunities to consolidate pro-democracy forces.

Once more Etta Rosales has shown that she first and foremost is a human rights activist, when organizing opposition and criticizing Duterte putting herself at risk for the common good.

There are no person as suitable for this prize as Etta Rosales. Tonight, fellow progressives, we celebrate with her and tomorrow we continue fighting for social security, human dignity and democracy, here in Central America, in the rest of the world and of course now more than ever, also in the Philippines.

Märkt , , , , , ,

Vad händer i Katalonien?

”Vad händer i Katalonien?” är en bra fråga som knappast har något enkelt svar.  Frågan om Katalonien är extremt komplicerad och det är svårt att sammanfatta tankar kring frågan kortfattat, eftersom risken är att en inte lyckas hantera samtliga aspekter.

I fredags utropade den katalanske regionpresidenten Carles Puigdemont Katalonien som självständigt. En timme senare upplöste Spaniens premiärminister Mariano Rajoy Kataloniens regionparlament och sparkade därmed regionpresident Puigdemont. Som de flesta vet genomfördes den 1:a oktober en folkomröstning om den autonoma regionens framtida status i Katalonien. Omröstningen är enligt konstitutionen olaglig, då den säger att Spanien är odelbart.

Tiden fram till omröstningen var kantad av konflikter mellan Madrid och Barcelona, och den eskalerade på valdagen då Policia Nacional och Guardia Civil sattes in för att avbryta folkomröstningen, även om den formella beskrivningen var att beslagta bevismaterial som skulle befinna sig i vallokalerna. Det hela slutade med ett stort antal skadade personer, även om antalet varierar beroende på källan. När det gäller våldet på valdagen var det naturligtvis oproportionerligt och det är som utomstående svårt att se behovet av att stoppa omröstningen fysiskt, även om den i sig var giltig.

AIP om Katalonien 171006

Artikel från AIP, 6:e oktober 2017

I opinionsundersökningarna inför omröstningen har Katalonien varit delat, dock med litet övertag för nej-sidan, det vill säga de som vill stanna i Spanien. Trots våldet på valdagen röstade 42 % av befolkningen av Kataloniens dryga 5 miljoner invånare och av dessa röstade 90 % för självständighet, dvs 38% av katalanerna. Kort sagt det är en delad region som, när denna process är slut, har stora sår att läka.

Den 10:e oktober kl. 18:00 höll Carles Puigdemont ett tal om Kataloniens framtid. Där utlyste han självständighet, men beslutade samtidigt att den inte skulle effektueras omgående, utan förhandlas fram. Agerandet var en konsekvens av en dominoeffekt sedan valdagen. Att både utlysa självständighet och att samtidigt inte göra det speglar den ambivalens som finns inom självständighetsrörelsen. Regionpresidenten tillhör koalitionen Junts pel Si (Tillsammans för ja), vilken består av flera partier men där två partier är de tongivande. Det liberala partiet CDC, som nu bytt namn till PDeCAT och vänsterpartiet ERC. Dessutom är regionregeringen stödda av det, i mitt tycke ganska extrema CUP, som är ett antikapitalistiskt och pan-katalanskt separatistparti. Historiskt har dessa tre partiers syn på separatism skiljt sig åt, där CUP är de som tydligast verkat för ett Katalonien utanför Spanien, vilket inte CDC har gjort.

Efter genomförandet av omröstningen den 1:a oktober har flera saker triggats igång. Under veckan efter omröstningen lagstiftade regeringen i Madrid att företag med säte i Katalonien ska kunna flytta huvudkontoret utan extra bolagsstämma. Detta ledde till att en del företag flyttade sitt huvudkontor och andra flaggade i offentlighet viljan att stanna i Spanien.

Tonläget har under hela oktober varit högt. Pablo Casado, talesperson för högerpartiet Partido Popular (PP), sa 9:e oktober att Carles Puigdemont riskerar att sluta som Lluis Company. För er som inte kan Lluis Companys historia, så var han med och bildade partiet ERC 1931 och var aktiv politiker under den spanska 2:a republiken på 30-talet. Lluis Company var dessutom regionpresident i Katalonien från 1933, men arresterades året efter då han var med och utropade ett självständigt Katalonien. Company dömdes till 30-års fängelse, men släpptes då Folkfronten vann valet 1936. Efter inbördeskriget flydde Company till Frankrike, men fångades av Gestapo 1940 och avrättades av Franco i Barcelona. Därför väckte Casados jämförelse stor uppståndelse och han var tvungen att backa och förtydliga att det han avsåg var risken för Puigdemont att hamna i fängelse.

Under långt tid har Spaniens premiärminister Rajoy haft svårt att hantera frågan om Kataloniens självständighet och han har kritiserats av bland annat Spaniens före detta premiärminister Jose Maria Aznar, för att vara passiv och inte använda alla möjligheter som konstitutionen ger. Detta torde vara en av orsakerna till de mycket tveksamma besluten att på valdagen sätta in  Policia Nacional och Guardia Civil mot vallokalerna och fredliga demonstranter med konsekvensen att dessa angreps av polis. Motivering till detta har varit just att Spanien enligt konstitutionen är odelbart. De senaste dagarna har Rajoy skaffat sig initiativet. När Puigdemont i sitt tal den 10:e oktober var extremt otydlig med om Katalonien var självständigt eller ej, så har Rajoys agerande varit mer resolut än tidigare. När Puigdemont till slut, efter att de hemliga förhandlingar med Madrid strandade, utropade självständighet den 27:e oktober, så framstod självständighetsrörelsen framstått som splittrad och vacklande. Istället har Rajoy framstått som handlingskraftig i och med upplösningen av regionparlamentet och användandet av konstitutionens artikel 155. Dessutom utlyste Rajoy nyval i Katalonien till den 21:a december. Här är splittringen stor bland separatisterna, då det råder delade meningar om de ska delta i nyvalet.

En parameter som jag inte tycker har belysts nog i den svenska debatten är just hur splittrade katalanerna är. Det är först på senare tid som motståndarna mot självständighet har börjat demonstrera och organisera sig. Orsakerna till detta är säkert flera, dels att det inte varit så enkelt att vara uttalad motståndare till självständighet i den nationalistiska yra som rått i Katalonien under den senaste tiden, dels för att få trott att Katalonien faktiskt skulle utropas självständigt. I denna splittring finns också en av bovarna i dramat, kring varför situationen spårat ut. Att Puigdemont och Junts pel Si bär ett stort ansvar för att pådrivna av CUP har forcerat en process som djupt splittrar Katalonien är för mig självklart. De har också i hanteringen i regionparlamentet inte visat den respekt som är lämplig för regionparlamentets egna regler, vilket ledde fram till att det katalanska socialistpartiet, PSC,  anmälde regionregeringen till Konstitutionsdomstolen i Madrid.

Argumenten för självständighet har i debatten varierat mycket. En mycket aktuell fråga är den om korruption. Spanien är ett land, som hårt drabbats av korruption. En del självständighetsivrare har menat att detta är ett sätt att stoppa korruptionen, då de menar att det är ett spanskt fenomen. I min värld torde inte det göra någon som helst skillnad om Katalonien blev självständigt eller ej, då den gamle regionpresidenten Jordi Puyol visat att korruptionen är närvarande på hela iberiska halvön, även Katalonien. Ett annat, i mitt tycke obehagligt argument är att alla katalaner vill ha självständighet. Detta följer en tankebana att de som är emot självständighet är spanjorer och i någon mån inte räknas.

Samtidigt måste regeringen i Madrid och högerpartiet PP anses vara den andra aktören som har agerat nationalistiskt och inte för att lösa situationen och kompromissa. De måste kritiseras för deras ovilja att samtala med katalanska företrädare och att de så tydligt gömt sig bakom konstitutionen. Min bild är att PP och Konstitutionsdomstolen i Madrid har varit ja-sidans bästa kampanjarbetare genom hur de har hanterat exempelvis förändringen av autonomistatuter 2010, som skulle ha gett Katalonien ett större självstyre.

På sistone har också ett antal företrädare för självständighetsrörelsen arresterats. Detta är naturligtvis mycket allvarligt. Exempelvis polischefen för den regionala katalanska polisen Mossos de Esquadra, Josep Lluis Trapero arresterades och förhördes i oktober för ordervägran.

Vidare har två ledande självständighetsförespråkare Jordi Sanchez och Jordi Cuixart arresterats för uppvigling. De är ordförande för två separatistiska ickepolitiska organisationer, ANC och Omnium Cultural. Brottet ska i grunden ha handlat om att de har arrangerat självständighetsdemonstrationer. Om de fortsättningsvis hålls fängslade på dessa grunder är det mycket allvarligt.

Sammanfattningsvis finns det flera krafter som jag tycker delar ansvaret för den svåra situationen i Katalonien. Både separatisternas och den spanska regeringens kompromisslöshet är djupt problematisk. Vi måste komma ihåg att Spanien inte har någon demokratisk tradition att tala om och det politiska livet sedan 80-talet har präglats av den kompromisslöshet som ledde fram till det spanska inbördeskriget på 30-talet. Jag säger inte Spanien står på randen till inbördeskrig, men freden i både Spanien och andra delar av Europa ska inte tas för given. Den består bara så länge politiker söker kompromiss framför konflikt och befolkningen kräver att den består.

Märkt , , ,

sthlmspodden med Ingvar Carlsson

Igår berättade jag på min blogg att jag har blivit med podd, som går under namnet: sthlmspodden.

Anledningen är att jag ibland uppfattar att Stockholmsperspektivet kommer i skymundan. I Stockholmsregionen saknar vi nästan helt lokal media, utan det nationella blir fokus i huvudstaden. Därför har jag valt att spela in en podd som diskuterar viktiga samhällsfrågor med ett Stockholmsperspektiv.

Första avsnittet är en intervju med Ingvar Carlsson. Samtalet handlar om allt ifrån stockholmspolitik till situationen i Europa. Lyssna och berätta vad du tycker!

Ni hittar det första avsnittet i Podcast-appen i iTunes eller på Soundcloud. Lättast är kanske ändå att lyssna här direkt på sidan.

Märkt , , , , , , , , , , ,
%d bloggare gillar detta: