Mathias Tegnér

”Vad händer i Katalonien?” är en bra fråga som knappast har något enkelt svar.  Frågan om Katalonien är extremt komplicerad och det är svårt att sammanfatta tankar kring frågan kortfattat, eftersom risken är att en inte lyckas hantera samtliga aspekter.

I fredags utropade den katalanske regionpresidenten Carles Puigdemont Katalonien som självständigt. En timme senare upplöste Spaniens premiärminister Mariano Rajoy Kataloniens regionparlament och sparkade därmed regionpresident Puigdemont. Som de flesta vet genomfördes den 1:a oktober en folkomröstning om den autonoma regionens framtida status i Katalonien. Omröstningen är enligt konstitutionen olaglig, då den säger att Spanien är odelbart.

Tiden fram till omröstningen var kantad av konflikter mellan Madrid och Barcelona, och den eskalerade på valdagen då Policia Nacional och Guardia Civil sattes in för att avbryta folkomröstningen, även om den formella beskrivningen var att beslagta bevismaterial som skulle befinna sig i vallokalerna. Det hela slutade med ett stort antal skadade personer, även om antalet varierar beroende på källan. När det gäller våldet på valdagen var det naturligtvis oproportionerligt och det är som utomstående svårt att se behovet av att stoppa omröstningen fysiskt, även om den i sig var giltig.

Artikel från AIP, 6:e oktober 2017

I opinionsundersökningarna inför omröstningen har Katalonien varit delat, dock med litet övertag för nej-sidan, det vill säga de som vill stanna i Spanien. Trots våldet på valdagen röstade 42 % av befolkningen av Kataloniens dryga 5 miljoner invånare och av dessa röstade 90 % för självständighet, dvs 38% av katalanerna. Kort sagt det är en delad region som, när denna process är slut, har stora sår att läka.

Den 10:e oktober kl. 18:00 höll Carles Puigdemont ett tal om Kataloniens framtid. Där utlyste han självständighet, men beslutade samtidigt att den inte skulle effektueras omgående, utan förhandlas fram. Agerandet var en konsekvens av en dominoeffekt sedan valdagen. Att både utlysa självständighet och att samtidigt inte göra det speglar den ambivalens som finns inom självständighetsrörelsen. Regionpresidenten tillhör koalitionen Junts pel Si (Tillsammans för ja), vilken består av flera partier men där två partier är de tongivande. Det liberala partiet CDC, som nu bytt namn till PDeCAT och vänsterpartiet ERC. Dessutom är regionregeringen stödda av det, i mitt tycke ganska extrema CUP, som är ett antikapitalistiskt och pan-katalanskt separatistparti. Historiskt har dessa tre partiers syn på separatism skiljt sig åt, där CUP är de som tydligast verkat för ett Katalonien utanför Spanien, vilket inte CDC har gjort.

Efter genomförandet av omröstningen den 1:a oktober har flera saker triggats igång. Under veckan efter omröstningen lagstiftade regeringen i Madrid att företag med säte i Katalonien ska kunna flytta huvudkontoret utan extra bolagsstämma. Detta ledde till att en del företag flyttade sitt huvudkontor och andra flaggade i offentlighet viljan att stanna i Spanien.

Tonläget har under hela oktober varit högt. Pablo Casado, talesperson för högerpartiet Partido Popular (PP), sa 9:e oktober att Carles Puigdemont riskerar att sluta som Lluis Company. För er som inte kan Lluis Companys historia, så var han med och bildade partiet ERC 1931 och var aktiv politiker under den spanska 2:a republiken på 30-talet. Lluis Company var dessutom regionpresident i Katalonien från 1933, men arresterades året efter då han var med och utropade ett självständigt Katalonien. Company dömdes till 30-års fängelse, men släpptes då Folkfronten vann valet 1936. Efter inbördeskriget flydde Company till Frankrike, men fångades av Gestapo 1940 och avrättades av Franco i Barcelona. Därför väckte Casados jämförelse stor uppståndelse och han var tvungen att backa och förtydliga att det han avsåg var risken för Puigdemont att hamna i fängelse.

Under långt tid har Spaniens premiärminister Rajoy haft svårt att hantera frågan om Kataloniens självständighet och han har kritiserats av bland annat Spaniens före detta premiärminister Jose Maria Aznar, för att vara passiv och inte använda alla möjligheter som konstitutionen ger. Detta torde vara en av orsakerna till de mycket tveksamma besluten att på valdagen sätta in  Policia Nacional och Guardia Civil mot vallokalerna och fredliga demonstranter med konsekvensen att dessa angreps av polis. Motivering till detta har varit just att Spanien enligt konstitutionen är odelbart. De senaste dagarna har Rajoy skaffat sig initiativet. När Puigdemont i sitt tal den 10:e oktober var extremt otydlig med om Katalonien var självständigt eller ej, så har Rajoys agerande varit mer resolut än tidigare. När Puigdemont till slut, efter att de hemliga förhandlingar med Madrid strandade, utropade självständighet den 27:e oktober, så framstod självständighetsrörelsen framstått som splittrad och vacklande. Istället har Rajoy framstått som handlingskraftig i och med upplösningen av regionparlamentet och användandet av konstitutionens artikel 155. Dessutom utlyste Rajoy nyval i Katalonien till den 21:a december. Här är splittringen stor bland separatisterna, då det råder delade meningar om de ska delta i nyvalet.

En parameter som jag inte tycker har belysts nog i den svenska debatten är just hur splittrade katalanerna är. Det är först på senare tid som motståndarna mot självständighet har börjat demonstrera och organisera sig. Orsakerna till detta är säkert flera, dels att det inte varit så enkelt att vara uttalad motståndare till självständighet i den nationalistiska yra som rått i Katalonien under den senaste tiden, dels för att få trott att Katalonien faktiskt skulle utropas självständigt. I denna splittring finns också en av bovarna i dramat, kring varför situationen spårat ut. Att Puigdemont och Junts pel Si bär ett stort ansvar för att pådrivna av CUP har forcerat en process som djupt splittrar Katalonien är för mig självklart. De har också i hanteringen i regionparlamentet inte visat den respekt som är lämplig för regionparlamentets egna regler, vilket ledde fram till att det katalanska socialistpartiet, PSC,  anmälde regionregeringen till Konstitutionsdomstolen i Madrid.

Argumenten för självständighet har i debatten varierat mycket. En mycket aktuell fråga är den om korruption. Spanien är ett land, som hårt drabbats av korruption. En del självständighetsivrare har menat att detta är ett sätt att stoppa korruptionen, då de menar att det är ett spanskt fenomen. I min värld torde inte det göra någon som helst skillnad om Katalonien blev självständigt eller ej, då den gamle regionpresidenten Jordi Puyol visat att korruptionen är närvarande på hela iberiska halvön, även Katalonien. Ett annat, i mitt tycke obehagligt argument är att alla katalaner vill ha självständighet. Detta följer en tankebana att de som är emot självständighet är spanjorer och i någon mån inte räknas.

Samtidigt måste regeringen i Madrid och högerpartiet PP anses vara den andra aktören som har agerat nationalistiskt och inte för att lösa situationen och kompromissa. De måste kritiseras för deras ovilja att samtala med katalanska företrädare och att de så tydligt gömt sig bakom konstitutionen. Min bild är att PP och Konstitutionsdomstolen i Madrid har varit ja-sidans bästa kampanjarbetare genom hur de har hanterat exempelvis förändringen av autonomistatuter 2010, som skulle ha gett Katalonien ett större självstyre.

På sistone har också ett antal företrädare för självständighetsrörelsen arresterats. Detta är naturligtvis mycket allvarligt. Exempelvis polischefen för den regionala katalanska polisen Mossos de Esquadra, Josep Lluis Trapero arresterades och förhördes i oktober för ordervägran.

Vidare har två ledande självständighetsförespråkare Jordi Sanchez och Jordi Cuixart arresterats för uppvigling. De är ordförande för två separatistiska ickepolitiska organisationer, ANC och Omnium Cultural. Brottet ska i grunden ha handlat om att de har arrangerat självständighetsdemonstrationer. Om de fortsättningsvis hålls fängslade på dessa grunder är det mycket allvarligt.

Sammanfattningsvis finns det flera krafter som jag tycker delar ansvaret för den svåra situationen i Katalonien. Både separatisternas och den spanska regeringens kompromisslöshet är djupt problematisk. Vi måste komma ihåg att Spanien inte har någon demokratisk tradition att tala om och det politiska livet sedan 80-talet har präglats av den kompromisslöshet som ledde fram till det spanska inbördeskriget på 30-talet. Jag säger inte Spanien står på randen till inbördeskrig, men freden i både Spanien och andra delar av Europa ska inte tas för given. Den består bara så länge politiker söker kompromiss framför konflikt och befolkningen kräver att den består.