Mathias Tegnér

Just nu pågår Pride-veckan i Stockholm med full kraft. Jag har skrivit den här krönikan under lång tid och med olika syften, men tänker att nu är en bra dag att publicera den. Den handlar om kampen mellan demokrati och diktatur och hur en man kom att hamna i skottlinjen i denna kamp. Den mannen som jag vill lyfta fram är spanjoren, poeten och dramatikern Federico Garcia Lorca, som jag skrev om redan 2016 och där delar av det inlägget är återanvänt idag.

Federico Garcia Lorca var en politisk man, utan att vara partipolitisk. Han var politisk för hur han skrev, men också för hur han var och levde som person.

Han dödades av falangisterna, i början av deras kupp 1936. Han infångades för att han hade kopplingar till den republikanska rörelsen i Spanien, men han var också ett rött skynke för dem på grund av sin sexuella läggning. De exakta omständigheterna kring hans död är omdiskuterade, men vi vet att han gick en fasansfull död till mötes. Han fick ”två kulor i röven för att han var bög”, så skröt Federico Garcia Lorcas mördare dagen efter att diktaren hade avrättats. (Gibson, Ian. Federico Garcia Lorca. A Life. (London 1989). S. 468.)

Enligt många är Garcia Lorca Spaniens genom tiderna främsta poet. Mordet kunde genomföras då Garcia Lorca återvände till sin hemstad Granada från Madrid dagarna innan kuppen. Då Franco och Falangisterna lyckades inta Granada, togs Lorca tillfånga. De exakta omständigheterna är som sagt inte helt fastställda, eftersom dödandet initierades av de falangistiska upprorsmännen, så har mordet på Garcia Lorca, liksom tusentals andra mord som skedde under inbördeskriget, förblivit outredda. Dock var han så välkänd att det förefaller osannolikt att Franco inte var underrättad.

Jag har länge fascinerats av Federico Garcia Lorca, inte enbart för hans mod och hur hans liv togs ifrån honom allt för tidigt, utan framförallt för att han var en fantastisk poet. Hans relation med den lika fascinerande Salvador Dali är naturligtvis också oerhört spännande.

Federico Garcia Lorca,    Poet in New York

Trots min fascination för Garcia Lorca har jag bara läst en bråkdel av vad han skrivit, så att hävda att något av hans verk är min favorit, skulle vara lite förmätet. Då dikterna är tydligt präglade av surrealismen, är de svåra och inte särskilt lättsmälta. En dikt som fastnat på min näthinna är Ciudad sin sueño (Stad utan sömn) från Poeta en Nueva York, som Garcia Lorca skrev i New York i början av 30-talet. Ett stycke som fascinerar mig är följande:

Livet är ingen dröm. Varning! Varning! Varning!

Vi faller från trapporna för att äta våt jord

eller bestiger snökammen med en kör av döda dahlior.

Men det finns ingen glömska eller dröm:

med öppna ögon. Kyssar binder ihop munnar

i en härva av nya vener

och dem vilka smärtan smärtar kommer lida utan anstånd

och dem som räds döden kommer bära den på axlarna.

Med tanke på min fascination för poeten var det med stor glädje som jag noterade att Johan Hilton på DN-kultur skrev om Garcia Lorca sommaren 2016. Artikeln kan nås här, och är väl värd att läsas. Rubriken lyder: ”Federico García Lorca insåg inte vilka krafter som var i rörelse – gör vi det?” Temat om högerextremismens frammarsch är oerhört intressant. Inser vi vilka krafter som är i rörelse i Sverige och i världen. Jag har själv skrivit på samma tema, här på denna blogg, till exempel i inlägget: “Nu, era socialdemokratiska paddor”.

I allmänhet tror jag Johan Hilton lyfter en viktig fråga kopplat till hur en stämning under tid kan växa fram i stora delar av en befolkning. När det gäller frågan om Garcia Lorca insåg vilka krafter som var i rörelse, tror jag att det skulle kunna vara så att Garcia Lorca faktiskt insåg vilka krafter som var i rörelse, även om Hilton argumenterar effektivt för sin sak. Hilton skriver:

Lorca befann sig i Madrid när oroligheterna i Granada började. I kavajfickan hade han biljetter till Mexiko, friheten fanns bara en flygresa bort. Ändå bestämde han sig – en homosexuell och uppburen vänsterprofil som i flera texter öppet utmanat det fascistiska tankegodset – för att åka hem till Granada.

Vilket leder Johan Hilton till slutsatsen:

Så varför återvände han? Svaret är förmodligen lika enkelt som skräckinjagande. Lorcas inlevelseförmåga omfattade inte den oförsonlighet som reaktionärer och fascister under lång tid hade piskat upp hos befolkningen. Och heller inte att den kunde drabba honom själv.

Det är naturligtvis så att Hilton kan ha rätt, dvs att Lorca naivt reste till Granada. Samtidigt tyder mycket på att Garcia Lorca var djupt oroad över situationen i Spanien i juni 1936. Innan poeten beslutade sig för att återvända till Granada beskriver flera av hans vänner hur påverkad han var av de våldsamma händelserna i Madrid och de politiska morden som inträffade nästan dagligen under våren och sommaren 1936. Juan Gil-Albert minns att Garcia Lorca var ”bokstavligen skräckslagen”. (Gibson. Federico Garcia Lorca. S. 443.) Samma dag som Federico Garcia Lorca bestämde sig för att återvända till Granada från Madrid åt han lunch med Rafael Martinez Nadal i stadens utkanter och ska ha sagt ”Rafael, de här fälten kommer bli översållade med lik!”

Oaktat vad poeten faktiskt kände och tänkte de ödesdigra dagarna under sommaren 1936, så är slutsatsen att han inte förstod vidden av ”den oförsonlighet som reaktionärer och fascister under lång tid hade piskat upp hos befolkningen”, en konklusion som både är riktig och viktig idag. Vi riskerar att tro att demokratin är evig, vilket är en förutsättning för att högerextrema krafter kan växa sig större. Om delar av den etablerade politiska högern dessutom göra samma fel som på 30-talet, dvs samarbetar med extremhögern, så är vår demokrati verkligen utsatt för hot. Jag hoppas verkligen inte att den politiska högern igen underskattar extremhögern dess förmåga och beslutsamhet.

En viktig lärdom från spanska inbördeskriget är således magnituden av oförsonligheten som kan uppbringas mellan medborgare, också i länder i vår närhet. Jag är rädd för att vi idag underskattar populister och extremisters oförsonlighet runt om i Europa, även om jag hoppas att jag har fel eller iallafall att dessa extremister aldrig ges chansen att visa sin oförsonlighet. Samtidigt visar även folkmordet i Rwanda 1994 hur ett oförsonligt hat kan växa i grupper av en befolkning på ett lavinartat sätt. Det är dock en annan historia, som jag lämnar därhän just nu.

En fråga som jag funderat en del på och som blev  extra relevant när Fredrik Reinfelt lämnade sitt partiledarskap, då Anna Kinberg Batras öppnade upp för att Moderaterna skulle samarbeta med Sverigedemokraterna. Detta har nu också följts upp av liknande utsagor från Ulf Kristersson. Är den svenska högern beredd att samarbeta med extremhögern för att komma till makten?

Från Tyskland vet vi att det var högern som släppte fram Hitler till makten, även om de var säkra på att de kunde kontrollera honom.

Hur agerade då högern i Spanien? I samband med valet 1936 var både högern och vänster splittrade internt, men försök gjordes på båda sidor för att enas mot en gemensam motståndare. Efter folkfrontens, dvs den förenade vänsterns valvinst, gick den katolska högern (CEDA) i mångt och mycket upp i den fascistiska rörelsen och även om forskarna är oense om i vilken grad CEDA:s partiledare, José María Gil Robles, var inblandad i militärkuppen, så tyder det mesta på att han i det minsta var informerad och när kuppen och inbördeskriget väl bröt ut arbetade han lojalt för upprorsmännen ifrån utlandet, även om hans tjänster på sikt inte var önskade av Franco. (Preston, Paul. Franco. A biography. (London 1993). S. 248-252.) Gil Robles var långt ifrån den ende CEDA-medlemmen som stödde militärupproret, utan det var som sagt snarare legio. Enligt den ovan citerade historikern Ian Gibson blev till exempel Garcia Lorca arresterad av Ramón Ruiz Alonso, som varit parlamentsledamot för CEDA. Kort sagt verkar den kristna högern ganska snabbt ha övergivit den unga spanska demokratin och gått i säng med dennes bödel. Att det möjliggjordes av oförsonligheten är i många avseenden troligt. Det tål att tänkas på när högern i Europa samarbetar med extremhögern.

Han fick ”två kulor i röven för att han var bög”, så skröt Federico Garcia Lorcas mördare dagen efter diktaren avrättats.(Gibson, Ian. Federico Garcia Lorca. A Life. (London 1989). S. 468.)

Enligt många är Garcia Lorca Spaniens genom tiderna främsta poet. Han mördades 1936, efter att Franco och Falangisterna lyckades inta Granada, Lorcas hemstad, under det spanska inbördeskriget. De exakta omständigheterna är inte helt fastställda, då dödandet initierades av de falangistiska upprorsmännen, så har mordet på Garcia Lorca, liksom tusentals andra mord som skedde under inbördeskriget, förblivit outredda.

Jag har länge fascinerats av Federico Garcia Lorca, inte enbart för hans mod och hur hans liv togs ifrån honom allt för tidigt, utan framförallt för att han var en fantastisk poet. Hans relation med den lika fascinerande Salvador Dali är naturligtvis också oerhört spännande.

Federico Garcia Lorca,    Poet in New York

Trots min fascination för Garcia Lorca har jag bara läst en bråkdel av vad han skrivit, så att hävda att något av hans verk är min favorit, skulle vara lite förmätet. Då dikterna är tydligt präglade av surrealismen, är de svåra och inte särskilt lättsmälta. En dikt som fastnat på min näthinna är Ciudad sin sueño (Stad utan sömn) från Poeta en Nueva York, som Garcia Lorca skrev i New York i början av 30-talet. Ett stycke som fascinerar mig är följande:

Livet är ingen dröm. Varning! Varning! Varning!

Vi faller från trapporna för att äta våt jord

eller bestiger snökammen med en kör av döda dahlior.

Men det finns ingen glömska eller dröm:

med öppna ögon. Kyssar binder ihop munnar

i en härva av nya vener

och dem vilka smärtan smärtar kommer lida utan anstånd

och dem som räds döden kommer bära den på axlarna.

Med tanke på min fascination för poeten var det med stor glädje som jag noterade att Johan Hilton på DN-kultur skrev om Garcia Lorca i somras. Artikeln kan nås här, och är väl värd att läsas. Rubriken lyder:  ”Federico García Lorca insåg inte vilka krafter som var i rörelse – gör vi det?” Temat om högerextremismens frammarsch är oerhört intressant. Jag har själv skrivit om det på denna blogg tidigare, till exempel i inlägget: “Nu, era socialdemokratiska paddor”.

I allmänhet tror jag Johan Hilton lyfter en viktig fråga kopplat till hur en stämning under tid kan växa fram i stora delar av en befolkning. När det gäller frågan om Garcia Lorca insåg vilka krafter som var i rörelse, tror jag att det skulle kunna vara så att Garcia Lorca faktiskt insåg vilka krafter som var i rörelse, även om Hilton argumenterar effektivt för sin sak. Hilton skriver:

Lorca befann sig i Madrid när oroligheterna i Granada började. I kavajfickan hade han biljetter till Mexiko, friheten fanns bara en flygresa bort. Ändå bestämde han sig – en homosexuell och uppburen vänsterprofil som i flera texter öppet utmanat det fascistiska tankegodset – för att åka hem till Granada.

Vilket leder Johan Hilton till slutsatsen:

Så varför återvände han? Svaret är förmodligen lika enkelt som skräckinjagande. Lorcas inlevelseförmåga omfattade inte den oförsonlighet som reaktionärer och fascister under lång tid hade piskat upp hos befolkningen. Och heller inte att den kunde drabba honom själv.

Det är naturligtvis så att Hilton kan ha rätt, dvs att Lorca naivt reste till Granada. Samtidigt tyder mycket på att Garcia Lorca var djupt oroad av situationen i Spanien i juni 1936. Innan poeten beslutade sig för att återvända till Granada beskriver flera av hans vänner hur påverkad han var av de våldsamma händelserna i Madrid och de politiska morden som inträffade nästan dagligen under våren och sommaren 1936. Juan Gil-Albert minns att Garcia Lorca var ”bokstavligen skräckslagen”. (Gibson. Federico Garcia Lorca. S. 443.) Samma dag som Federico Garcia Lorca bestämde sig för att återvända till Granada från Madrid åt han lunch med Rafael Martinez Nadal i stadens utkanter och ska ha sagt ”Rafael, de här fälten kommer bli översållade med lik!”

Oaktat vad poeten faktiskt kände och tänkte de ödesdigra dagarna under sommaren 1936, så är slutsatsen att han inte förstod vidden av ”den oförsonlighet som reaktionärer och fascister under lång tid hade piskat upp hos befolkningen”, en konklusion som både är riktig och viktig idag. Vi riskerar att tror att demokratin är evig och därmed kan högerextrema krafter växa sig större, samt delar av den etablerade politiska högern riskerar att göra samma fel som på 30-talet, dvs samarbeta med extremhögern och därmed underskatt dess förmåga och beslutsamhet.

En viktig lärdom från spanska inbördeskriget är således magnituden av oförsonligheten som kan uppbringas mellan medborgare, också i länder i vår närhet. Jag är rädd för att vi idag underskattar populister och extremisters oförsonlighet runt om i Europa, även om jag hoppas att jag har fel eller att dessa aldrig ges chansen att visa detta.

En fråga som jag funderat en del på och som blir extra relevant efter Anna Kinberg Batras utspel om att Moderaterna ska samarbeta(?) med Sverigedemokraterna är hur högern agerade i Spanien. I samband med valet 1936 var både högern och vänster splittrade, men försök gjordes på båda sidor för att enas mot en gemensam motståndare. Efter folkfrontens, dvs den förenade vänsterns valvinst, gick den katolska högern (CEDA) i mångt och mycket upp i den fascistiska rörelsen och även om forskarna är oense om i vilken grad CEDA:s partiledare, José María Gil Robles, var inblandad i militärkuppen, så tyder det mesta på att han i det minsta var informerad och när kuppen och inbördeskriget väl bröt ut arbetade han lojalt för upprorsmännen i utlandet, även om hans tjänster på sikt inte var önskade av Franco. (Preston, Paul. Franco. A biography. (London 1993). S. 248-252.) Gil Robles var långt ifrån den ende CEDA-medlemmen som stödde militärupproret, utan det var som sagt snarare legio. Enligt den ovan citerade historikern Ian Gibson blev till exempel Garcia Lorca arresterad av Ramón Ruiz Alonso, som varit parlamentsledamot för CEDA. Kort sagt verkar den kristna högern ganska snabbt ha övergivit den unga spanska demokratin och gått i säng med dennes bödel. Att det möjliggjordes av oförsonligheten är i många avseenden troligt. Det tål att tänkas på.