Etikettarkiv: Spanien

Vad händer i Katalonien?

”Vad händer i Katalonien?” är en bra fråga som knappast har något enkelt svar.  Frågan om Katalonien är extremt komplicerad och det är svårt att sammanfatta tankar kring frågan kortfattat, eftersom risken är att en inte lyckas hantera samtliga aspekter.

I fredags utropade den katalanske regionpresidenten Carles Puigdemont Katalonien som självständigt. En timme senare upplöste Spaniens premiärminister Mariano Rajoy Kataloniens regionparlament och sparkade därmed regionpresident Puigdemont. Som de flesta vet genomfördes den 1:a oktober en folkomröstning om den autonoma regionens framtida status i Katalonien. Omröstningen är enligt konstitutionen olaglig, då den säger att Spanien är odelbart.

Tiden fram till omröstningen var kantad av konflikter mellan Madrid och Barcelona, och den eskalerade på valdagen då Policia Nacional och Guardia Civil sattes in för att avbryta folkomröstningen, även om den formella beskrivningen var att beslagta bevismaterial som skulle befinna sig i vallokalerna. Det hela slutade med ett stort antal skadade personer, även om antalet varierar beroende på källan. När det gäller våldet på valdagen var det naturligtvis oproportionerligt och det är som utomstående svårt att se behovet av att stoppa omröstningen fysiskt, även om den i sig var giltig.

AIP om Katalonien 171006

Artikel från AIP, 6:e oktober 2017

I opinionsundersökningarna inför omröstningen har Katalonien varit delat, dock med litet övertag för nej-sidan, det vill säga de som vill stanna i Spanien. Trots våldet på valdagen röstade 42 % av befolkningen av Kataloniens dryga 5 miljoner invånare och av dessa röstade 90 % för självständighet, dvs 38% av katalanerna. Kort sagt det är en delad region som, när denna process är slut, har stora sår att läka.

Den 10:e oktober kl. 18:00 höll Carles Puigdemont ett tal om Kataloniens framtid. Där utlyste han självständighet, men beslutade samtidigt att den inte skulle effektueras omgående, utan förhandlas fram. Agerandet var en konsekvens av en dominoeffekt sedan valdagen. Att både utlysa självständighet och att samtidigt inte göra det speglar den ambivalens som finns inom självständighetsrörelsen. Regionpresidenten tillhör koalitionen Junts pel Si (Tillsammans för ja), vilken består av flera partier men där två partier är de tongivande. Det liberala partiet CDC, som nu bytt namn till PDeCAT och vänsterpartiet ERC. Dessutom är regionregeringen stödda av det, i mitt tycke ganska extrema CUP, som är ett antikapitalistiskt och pan-katalanskt separatistparti. Historiskt har dessa tre partiers syn på separatism skiljt sig åt, där CUP är de som tydligast verkat för ett Katalonien utanför Spanien, vilket inte CDC har gjort.

Efter genomförandet av omröstningen den 1:a oktober har flera saker triggats igång. Under veckan efter omröstningen lagstiftade regeringen i Madrid att företag med säte i Katalonien ska kunna flytta huvudkontoret utan extra bolagsstämma. Detta ledde till att en del företag flyttade sitt huvudkontor och andra flaggade i offentlighet viljan att stanna i Spanien.

Tonläget har under hela oktober varit högt. Pablo Casado, talesperson för högerpartiet Partido Popular (PP), sa 9:e oktober att Carles Puigdemont riskerar att sluta som Lluis Company. För er som inte kan Lluis Companys historia, så var han med och bildade partiet ERC 1931 och var aktiv politiker under den spanska 2:a republiken på 30-talet. Lluis Company var dessutom regionpresident i Katalonien från 1933, men arresterades året efter då han var med och utropade ett självständigt Katalonien. Company dömdes till 30-års fängelse, men släpptes då Folkfronten vann valet 1936. Efter inbördeskriget flydde Company till Frankrike, men fångades av Gestapo 1940 och avrättades av Franco i Barcelona. Därför väckte Casados jämförelse stor uppståndelse och han var tvungen att backa och förtydliga att det han avsåg var risken för Puigdemont att hamna i fängelse.

Under långt tid har Spaniens premiärminister Rajoy haft svårt att hantera frågan om Kataloniens självständighet och han har kritiserats av bland annat Spaniens före detta premiärminister Jose Maria Aznar, för att vara passiv och inte använda alla möjligheter som konstitutionen ger. Detta torde vara en av orsakerna till de mycket tveksamma besluten att på valdagen sätta in  Policia Nacional och Guardia Civil mot vallokalerna och fredliga demonstranter med konsekvensen att dessa angreps av polis. Motivering till detta har varit just att Spanien enligt konstitutionen är odelbart. De senaste dagarna har Rajoy skaffat sig initiativet. När Puigdemont i sitt tal den 10:e oktober var extremt otydlig med om Katalonien var självständigt eller ej, så har Rajoys agerande varit mer resolut än tidigare. När Puigdemont till slut, efter att de hemliga förhandlingar med Madrid strandade, utropade självständighet den 27:e oktober, så framstod självständighetsrörelsen framstått som splittrad och vacklande. Istället har Rajoy framstått som handlingskraftig i och med upplösningen av regionparlamentet och användandet av konstitutionens artikel 155. Dessutom utlyste Rajoy nyval i Katalonien till den 21:a december. Här är splittringen stor bland separatisterna, då det råder delade meningar om de ska delta i nyvalet.

En parameter som jag inte tycker har belysts nog i den svenska debatten är just hur splittrade katalanerna är. Det är först på senare tid som motståndarna mot självständighet har börjat demonstrera och organisera sig. Orsakerna till detta är säkert flera, dels att det inte varit så enkelt att vara uttalad motståndare till självständighet i den nationalistiska yra som rått i Katalonien under den senaste tiden, dels för att få trott att Katalonien faktiskt skulle utropas självständigt. I denna splittring finns också en av bovarna i dramat, kring varför situationen spårat ut. Att Puigdemont och Junts pel Si bär ett stort ansvar för att pådrivna av CUP har forcerat en process som djupt splittrar Katalonien är för mig självklart. De har också i hanteringen i regionparlamentet inte visat den respekt som är lämplig för regionparlamentets egna regler, vilket ledde fram till att det katalanska socialistpartiet, PSC,  anmälde regionregeringen till Konstitutionsdomstolen i Madrid.

Argumenten för självständighet har i debatten varierat mycket. En mycket aktuell fråga är den om korruption. Spanien är ett land, som hårt drabbats av korruption. En del självständighetsivrare har menat att detta är ett sätt att stoppa korruptionen, då de menar att det är ett spanskt fenomen. I min värld torde inte det göra någon som helst skillnad om Katalonien blev självständigt eller ej, då den gamle regionpresidenten Jordi Puyol visat att korruptionen är närvarande på hela iberiska halvön, även Katalonien. Ett annat, i mitt tycke obehagligt argument är att alla katalaner vill ha självständighet. Detta följer en tankebana att de som är emot självständighet är spanjorer och i någon mån inte räknas.

Samtidigt måste regeringen i Madrid och högerpartiet PP anses vara den andra aktören som har agerat nationalistiskt och inte för att lösa situationen och kompromissa. De måste kritiseras för deras ovilja att samtala med katalanska företrädare och att de så tydligt gömt sig bakom konstitutionen. Min bild är att PP och Konstitutionsdomstolen i Madrid har varit ja-sidans bästa kampanjarbetare genom hur de har hanterat exempelvis förändringen av autonomistatuter 2010, som skulle ha gett Katalonien ett större självstyre.

På sistone har också ett antal företrädare för självständighetsrörelsen arresterats. Detta är naturligtvis mycket allvarligt. Exempelvis polischefen för den regionala katalanska polisen Mossos de Esquadra, Josep Lluis Trapero arresterades och förhördes i oktober för ordervägran.

Vidare har två ledande självständighetsförespråkare Jordi Sanchez och Jordi Cuixart arresterats för uppvigling. De är ordförande för två separatistiska ickepolitiska organisationer, ANC och Omnium Cultural. Brottet ska i grunden ha handlat om att de har arrangerat självständighetsdemonstrationer. Om de fortsättningsvis hålls fängslade på dessa grunder är det mycket allvarligt.

Sammanfattningsvis finns det flera krafter som jag tycker delar ansvaret för den svåra situationen i Katalonien. Både separatisternas och den spanska regeringens kompromisslöshet är djupt problematisk. Vi måste komma ihåg att Spanien inte har någon demokratisk tradition att tala om och det politiska livet sedan 80-talet har präglats av den kompromisslöshet som ledde fram till det spanska inbördeskriget på 30-talet. Jag säger inte Spanien står på randen till inbördeskrig, men freden i både Spanien och andra delar av Europa ska inte tas för given. Den består bara så länge politiker söker kompromiss framför konflikt och befolkningen kräver att den består.

Taggad , , ,

Att gå i säng med extremhögern

Idag väljs Ulf Kristersson som ny partiledare för Moderaterna. Den fråga som jag funderar mest på och som jag tänkt på ända sedan Anna Kinberg Batras utspel om att Moderaterna ska samarbeta med Sverigedemokraterna är hur högern agerade på 30-talet i flera av Europas länder där fascister och nazister kom till makten.

Ett land att lära av är Spanien. Personligen har jag en stor kärlek till Spanien och försöker alltid introducera ordet iberofil i svenskan, då det väldigt bra beskriver min kärlek till Spanien. För en sådan som mig blir det spanska inbördeskriget väldigt intressant, just när det gäller hur högern agerade när den var tvungen att välja mellan makten och demokratin. Tyvärr verkar denna avvägning vara aktuell än idag. Det underströks av Anna Kinberg Batras utspel och även Ebba Bosch Thors dito i september i år, där de uppenbarligen väljer makten, med stöd av extremhögern, men därmed är beredda att riskera vår demokrati.

En central person värd att fundera en stund över i denna kontext är José Maria Gil Robles. Gil Robles var partiledare för CEDA, som var det stora konservativa kristna partiet i Spanien under delar av den andra republiken. Den andra republiken rådde innan spanska inbördeskriget, dvs på 30-talet. Det finns många likheter med Tyskland innan Hitlers maktövertagande. Demokratin hade inte ännu fått fotfäste och partierna kom och gick. Partiet CEDA växte fram ur andra partier, men formerades huvudsakligen inför valet 1933, där det blev största parti i det spanska parlamentet, Cortes. Partiet hade också ett flertal ministrar i de borgliga regeringarna mellan 1933 och 1936. (Ashford Hodges, Gabrielle. Franco. A Concise Biography. (London 2000). S. 71-81). I samband med valet 1936 var både högern och vänster splittrade, men försök gjordes på båda sidor för att enas mot en gemensam motståndare.

gil_robles

Det som blev tydligt under 1936 när högern förlorade valet i Spanien var att stora delar av den konservativa högern valde makten framför demokrati och därför bistod Franco på hans väg till makten. Resten är historia. Frågan är varför så stora delar av den konservativa högern i Sverige och Europa är beredda att göra samma sak och leka med elden?

 

 

Taggad , , , , , ,

Högerextremismens framväxt i Sverige just nu av Patrik Björck

Patrik BjörckFör att förstå högerextremismens framväxt i Sverige ”just nu”, som är frågeställningen jag blivit inbjuden att tänka kring, så blir det naturligt att börja fundera på varför inte högerextremismen har växt fram tidigare i svensk historia.

Om man med högerextremism menar fascistiska och nazistiska politiska yttringar så är dess storhetstid i Europa från 1920 till 1945. I Italien, Tyskland och Spanien tar man makten och i andra länder spelar man under kriget en väsentlig roll som i Ungern och Kroatien för att nämna några.   Om man ser i ett internationellt perspektiv finns det en andra våg i Latinamerika under efterkrigstiden fram till cirka 1990-tal då en demokratiseringsprocess sveper över den kontinenten.

I Sverige under den här tiden är högerextremismen ett obehagligt men perifert fenomen. Men inte bara i Sverige. I USA under depressionen hade den amerikanska väljarkåren all anledning att fundera över hur en mycket svår situation med arbetslöshet och svåra umbäranden skulle lösas. I USA gör väljarna ett rationellt val och väljer Roosevelt och New Deal. I Sverige gör väljarna ett liknande rationellt val och väljer Per Albin Hansson och den socialdemokratiska Folkhemspolitiken. Fascistiska eller nazistiska partier får ett mycket marginellt genomslag i såväl Sverige som USA. I Tyskland gör väljarna en annan bedömning med välkänt resultat.

De omständigheter vi ofta förklarar högerextremism med förelåg i såväl USA som i Sverige och Tyskland, men utfallet är helt olika.

I USA har väljarna idag valt en president som kanske inte fullt ut kan kallas högerextrem men åtminstone i det häradet. I Sverige mäter idag ett parti med rötterna i nazismen i opinionsundersökningar upp mot 20 procent. Ändå har både amerikanska och svenska väljare ett jämfört med 1930-talet bra liv. Arbetslösheten är i jämförelse låg, utbildningsnivån i jämförelse hög. Men idag gör väljarna irrationella val i båda dessa länder. I två länder som tidigare inte haft en högerextrem erfarenhet är kanske inte väljarna ”vaccinerade”?

Vad är det för strömningar som leder väljarna till att göra högerextrema val? Är rasismen idag större i Sverige än under 1930-talet? Är toleransen idag lägre när det gäller inställningen till homosexuella jämfört med 1930-talet? Är motståndet mot jämlikhet mellan könen större idag än 1930-talet?

Jag tror inte det. Jag skriver tror för jag har i skrivande stund inte tillgång till aktuell forskning på området. Men om jag utgår från mina egna erfarenheter så var rasismen, homofobin och sexismen ett gigantiskt mycket större problem när jag växte upp på 1970-talet än situationen är idag. Därmed inte sagt att vi inte har dessa problem idag, men det snack som var helt accepterat runt fikaborden när jag trädde in i arbetslivet skulle aldrig accepteras idag. Svenska väljares värderingar är enligt min erfarenhet betydligt bättre idag än för några decenniers sedan. Utvecklingen blir då motsägelsefull om inte svaret är att polariseringen idag är så mycket större. En ganska stor grupp väljare har kanske inte ändrat sina värderingar i samma takt som majoriteten?

Min erfarenhet av arbetslivet är att många svenska arbetare tidigare inte kände någon självklar dragning till varken socialdemokrater eller kommunister. Ett främlingskap inför det vi idag kallar ”politisk korrekthet” och en mer individualistisk syn på samhället var ganska vanlig. Dom arbetskamraterna röstade dock slutligen ofta på socialdemokraterna. Orsaken tror jag är att en känsla av klassmedvetenhet förhindrade många att rösta på Högern och kommunisterna var inget alternativ. Jag tror att många idag inte känner det motståndet mot Sverigedemokraterna. Motståndet för en arbetare att rösta på SD är mycket mindre än att rösta på Moderaterna. Att SD är ett renodlat högerparti med en löntagarfientlig politik är inte tydligt för de flesta.

En annan orsak till att Sverige, till skillnad från våra nordiska grannländer, länge var förskonade från högerextremistiska partier i valda församlingar, är att Norge och Danmark, med sin historia av nazistisk ockupation, fick en annan typ av högerextremism än i Sverige. Ett parti med nazistiska rötter skulle troligen aldrig fått nått stöd av väljarna i Norge eller Danmark. I Sverige verkar det motståndet inte finnas längre. Det motstånd som för bara några år sedan gjorde SD till en liten sekt men som idag verkar bortblåst.

Den nya mediasituationen kan nog inte heller underskattas när det gäller frågan om varför vi får en växande högerextremism ”just nu”. Varför denna nya situation gynnar just högerextremism förtjänar dock ett eget seminarium.

Det som också är intressant att fundera över är det tillsynes motsägelsefulla fenomenet att det som sker idag är mer globalt. Globaliseringen skapar en motkraft som blir nationalism. Och denna nationalism sprider sig globalt. Trump i USA, Åkesson i Sverige etc är liknande fenomen som syns snart sagt över hela klotet samtidigt.

Sammanfattningsvis blir en del av svaret på frågan varför högerextremismen växer i Sverige just nu.

  • Vår avsaknad av historisk erfarenhet av högerextremism.
  • Polariseringen av värderingar.
  • Klassröstandet som om än avtagande fortfarande spelar roll.
  • En ny mediesituation.
  • Globaliseringen.

Detta är mitt ödmjuka bidrag till att förstå varför högerextremismen växer fram i Sverige just nu.

Det finns naturligtvis saker jag missat eller överskattat betydelsen av och alla de punkter jag tar upp förtjänar ett mycket mer ingående resonemang än jag hinner med i denna text.

 

Patrik Björck, 2017-09-01

Taggad , , , , , , , , , , , , , ,

Jag satte två kulor i röven för att han var bög

Han fick ”två kulor i röven för att han var bög”, så skröt Federico Garcia Lorcas mördare dagen efter diktaren avrättats.(Gibson, Ian. Federico Garcia Lorca. A Life. (London 1989). S. 468.)

federico-garcia-lorca

Enligt många är Garcia Lorca Spaniens genom tiderna främsta poet. Han mördades 1936, efter att Franco och Falangisterna lyckades inta Granada, Lorcas hemstad, under det spanska inbördeskriget. De exakta omständigheterna är inte helt fastställda, då dödandet initierades av de falangistiska upprorsmännen, så har mordet på Garcia Lorca, liksom tusentals andra mord som skedde under inbördeskriget, förblivit outredda.

Jag har länge fascinerats av Federico Garcia Lorca, inte enbart för hans mod och hur hans liv togs ifrån honom allt för tidigt, utan framförallt för att han var en fantastisk poet. Hans relation med den lika fascinerande Salvador Dali är naturligtvis också oerhört spännande.

federico-garcia-lorca-poet-in-ny

Federico Garcia Lorca,    Poet in New York

Trots min fascination för Garcia Lorca har jag bara läst en bråkdel av vad han skrivit, så att hävda att något av hans verk är min favorit, skulle vara lite förmätet. Då dikterna är tydligt präglade av surrealismen, är de svåra och inte särskilt lättsmälta. En dikt som fastnat på min näthinna är Ciudad sin sueño (Stad utan sömn) från Poeta en Nueva York, som Garcia Lorca skrev i New York i början av 30-talet. Ett stycke som fascinerar mig är följande:

Livet är ingen dröm. Varning! Varning! Varning!

Vi faller från trapporna för att äta våt jord

eller bestiger snökammen med en kör av döda dahlior.

Men det finns ingen glömska eller dröm:

med öppna ögon. Kyssar binder ihop munnar

i en härva av nya vener

och dem vilka smärtan smärtar kommer lida utan anstånd

och dem som räds döden kommer bära den på axlarna.

Med tanke på min fascination för poeten var det med stor glädje som jag noterade att Johan Hilton på DN-kultur skrev om Garcia Lorca i somras. Artikeln kan nås här, och är väl värd att läsas. Rubriken lyder:  ”Federico García Lorca insåg inte vilka krafter som var i rörelse – gör vi det?” Temat om högerextremismens frammarsch är oerhört intressant. Jag har själv skrivit om det på denna blogg tidigare, till exempel i inlägget: “Nu, era socialdemokratiska paddor”.

I allmänhet tror jag Johan Hilton lyfter en viktig fråga kopplat till hur en stämning under tid kan växa fram i stora delar av en befolkning. När det gäller frågan om Garcia Lorca insåg vilka krafter som var i rörelse, tror jag att det skulle kunna vara så att Garcia Lorca faktiskt insåg vilka krafter som var i rörelse, även om Hilton argumenterar effektivt för sin sak. Hilton skriver:

Lorca befann sig i Madrid när oroligheterna i Granada började. I kavajfickan hade han biljetter till Mexiko, friheten fanns bara en flygresa bort. Ändå bestämde han sig – en homosexuell och uppburen vänsterprofil som i flera texter öppet utmanat det fascistiska tankegodset – för att åka hem till Granada.

Vilket leder Johan Hilton till slutsatsen:

Så varför återvände han? Svaret är förmodligen lika enkelt som skräckinjagande. Lorcas inlevelseförmåga omfattade inte den oförsonlighet som reaktionärer och fascister under lång tid hade piskat upp hos befolkningen. Och heller inte att den kunde drabba honom själv.

Det är naturligtvis så att Hilton kan ha rätt, dvs att Lorca naivt reste till Granada. Samtidigt tyder mycket på att Garcia Lorca var djupt oroad av situationen i Spanien i juni 1936. Innan poeten beslutade sig för att återvända till Granada beskriver flera av hans vänner hur påverkad han var av de våldsamma händelserna i Madrid och de politiska morden som inträffade nästan dagligen under våren och sommaren 1936. Juan Gil-Albert minns att Garcia Lorca var ”bokstavligen skräckslagen”. (Gibson. Federico Garcia Lorca. S. 443.) Samma dag som Federico Garcia Lorca bestämde sig för att återvända till Granada från Madrid åt han lunch med Rafael Martinez Nadal i stadens utkanter och ska ha sagt ”Rafael, de här fälten kommer bli översållade med lik!”

Oaktat vad poeten faktiskt kände och tänkte de ödesdigra dagarna under sommaren 1936, så är slutsatsen att han inte förstod vidden av ”den oförsonlighet som reaktionärer och fascister under lång tid hade piskat upp hos befolkningen”, en konklusion som både är riktig och viktig idag. Vi riskerar att tror att demokratin är evig och därmed kan högerextrema krafter växa sig större, samt delar av den etablerade politiska högern riskerar att göra samma fel som på 30-talet, dvs samarbeta med extremhögern och därmed underskatt dess förmåga och beslutsamhet.

En viktig lärdom från spanska inbördeskriget är således magnituden av oförsonligheten som kan uppbringas mellan medborgare, också i länder i vår närhet. Jag är rädd för att vi idag underskattar populister och extremisters oförsonlighet runt om i Europa, även om jag hoppas att jag har fel eller att dessa aldrig ges chansen att visa detta.

En fråga som jag funderat en del på och som blir extra relevant efter Anna Kinberg Batras utspel om att Moderaterna ska samarbeta(?) med Sverigedemokraterna är hur högern agerade i Spanien. I samband med valet 1936 var både högern och vänster splittrade, men försök gjordes på båda sidor för att enas mot en gemensam motståndare. Efter folkfrontens, dvs den förenade vänsterns valvinst, gick den katolska högern (CEDA) i mångt och mycket upp i den fascistiska rörelsen och även om forskarna är oense om i vilken grad CEDA:s partiledare, José María Gil Robles, var inblandad i militärkuppen, så tyder det mesta på att han i det minsta var informerad och när kuppen och inbördeskriget väl bröt ut arbetade han lojalt för upprorsmännen i utlandet, även om hans tjänster på sikt inte var önskade av Franco. (Preston, Paul. Franco. A biography. (London 1993). S. 248-252.) Gil Robles var långt ifrån den ende CEDA-medlemmen som stödde militärupproret, utan det var som sagt snarare legio. Enligt den ovan citerade historikern Ian Gibson blev till exempel Garcia Lorca arresterad av Ramón Ruiz Alonso, som varit parlamentsledamot för CEDA. Kort sagt verkar den kristna högern ganska snabbt ha övergivit den unga spanska demokratin och gått i säng med dennes bödel. Att det möjliggjordes av oförsonligheten är i många avseenden troligt. Det tål att tänkas på.

Taggad , , , , , , , , ,

Västsahara – Afrikas sista koloni

En mycket bortglömd konflikt i världen är ockupationen av Västsahara. Den korta bakgrunden är att Spanien i samband med Berlinkonferensen 1884 fick rätten att kolonisera Västsahara. 1975 påbörjades andra kapitlet i det som numera är ockupationen av Afrikas sista koloni. På Francos dödsbädd valde Premiärminister Carlos Arias Navarro att lämna området, till förmån för Marocko och Mauretanien. Således invaderade länderna Västsahara när Spanien lämnade, vilket kan läsas på flera ställen. En sammanfattning finns bland annat hos Sveriges Radio.

Marocko ockuperade Västsahara genom ”den gröna marschen”, där kung Hassan II mobiliserade hundratusentals marockaner för att vandra in i Västsahara. Bo Karlström rapporterade i en ekosändning 1975 att ”700 000 människor har anmält sig”.

Efter flera års krig accepterades 1988 en vapenvila mellan Marocko och Polisario, västsahariernas befrielseorganisation och 1990 antog FN en fredsplan. Året efter upprättdes Minurso, som är en FN-insats som har i uppdrag att genomföra en folkomröstning om områdets status. Idén var att folkomröstningen skulle genomföras redan 1992, men på grund av olika former av dispyter kring vilka som ska rösta är den ännu inte genomförd. Mycket tyder på att Marocko aldrig hade för avsikt att låta omröstningen genomföras.

För 21 år sedan fick enligt ovan FN-styrkan Minurso uppdraget att underlätta förhandlingarna mellan Marocko och det ockuperade Västsahara. Amnesty har rapporterat om att västsahariernas yttrande- och föreningsrätt är starkt begränsad och att västsaharier har fängslats efter fredliga demonstrationer mot den marockanska ockupationen. Då Minurso inte har mandat att ingripa vid övergrepp mot mänskliga rättigheter och FN:s höga kommissarie för mänskliga rättigheter inte heller är närvarande i Västsahara eller lägren i Tindouf, är det omöjligt för dem att undersöka påstådda övergrepp. Trots alla tecken på övergrepp mot västsaharierna och kraftig uppvaktning från det civila samhället så har inte Minursos mandat utökats, mycket på grund av att Frankrike i FN:s säkerhetsråd effektivt har blockerat en utvidgning av Minursos mandat.

Västsahara har  varit ockuperat av Marocko i över 40 år. Diskussionen om folkomröstning och om självständighet har länge varit aktuell och har pekats ut av FN som en förutsättning för att det västsahariska folket ska få möjlighet att själva kunna avgöra sin framtid. Samtidigt är det uppenbart att Marockos strategi är och har varit att en omröstning aldrig ska genomföras. Under alla dessa år lever västsaharierna antingen under ockupation i Västsahara eller i flyktingläger i Algeriet, på platser som faktiskt är obeboliga. Läs gärna min text här på bloggen om lägren i Sahara: I Djävulsöknen kan ingen leva.

Trots att fredssamtalen fortfarande pågå, så måste ockupationen anses vara ett brott mot folkrätten. FN har vid upprepade tillfällen slagit fast att Västsahara har rätt till självständighet och har uppmanat Marocko att avsluta ockupationen. Den internationella domstolen i Haag har avfärdat Marockos anspråk på Västsaharas territorium. Trots det orimliga i Marockos anspråk så fortsätter ockupationen och inget tyder på att en folkomröstning kommer genomföras, vilket torde ha varit Marockos strategi under hela tiden. Därför fortsätter Västsahara att vara Afrikas sista koloni.

 

 

Taggad , , , , , , , , , , , , ,

I Djävulsöknen kan ingen leva

I Djävulsöknen eller Djävulens trädgård kan ingen leva och ändå bor ett par hundra tusen människor här. Hur kommer det sig?

Bakgrunden är Marockos ockupation av Västsahara år 1975, som skedde då kolonialmakten Spanien lämnade området. Istället för att få rösta om hur det framtida styret skulle se ut, ockuperades området av Marocko. Hundratusentals människor tvingades fly och samlades upp i flyktingläger på andra sidan den algeriska gränsen och där lever de än idag. Denna del av Sahara kallas ibland för Djävulsöknen eller Djävulens trädgård. På sommaren är det inte ovanligt att temperaturen når 60 grader Celsius, vilket innebär att här kan inget odlas och här finns inte heller förutsättningar att leva.

IMG_1810

För några veckor sedan valde befrielseorganisationen Polisario en ny ledare. Detta gjordes för att den förre detta ledaren Mr Mohamed Abdelaziz dog den 31:a maj i år. Polisarios nya ledare heter Mr Brahim Ghali och det var förstås spännande och viktigt att kunna vara en av de utländska personer som hade möjlighet att delta vid valet, som skedde på Polisarios extrakongress som arrangerades i dessa flyktingläger, utanför Tindouf i Algeriet..

IMG_1821

Det kändes också positivt att kunna framföra en hälsning å socialdemokraternas vägnar. Min bild är att det från kongressombudens sida var mycket positivt att socialdemokraterna fanns på plats. Dessutom hade jag tur, ty termometern stannade på 47 grader Celsius. Bara två dagar senare var temperaturen uppe på 57 grader.

20160709 Västsahara varmt

Ett bestående intryck ifrån flyktinglägren i Algeriet utanför Tindouf i sydvästra Algeriet är, förutom den dödliga hettan, människornas vänlighet. Samtidigt tycker jag att det är imponerande att huvuddelen av människorna som jag träffade i flyktinglägren fortfarande stödjer Polisarios officiella fredslinje. Trots att fredsavtalet skrevs under 1991 och att folkomröstningen om områdets framtida status skulle genomföras året efter, så är min uppfattning att stödet fortfarande är stort för denna fredslinje. Samtidigt, framför allt bland de unga, finns en växande frustration över att konflikten inte verkar närma sig ett slut. Detta är ju inte konstigt då de som idag är unga vuxna har bott hela sina liv i flyktingläger, som inte inger hopp om framtiden.

För den som är intresserad finns mycket information om konflikten på internet. Vidare har Sveriges Radio gjort flera mycket välgjorda program om konflikten, se till exempel två länkar nedan:

http://sverigesradio.se/sida/embed?url=http%3a%2f%2fsverigesradio.se%2fsida%2favsnitt%2f58707%3fprogramid%3d3375” target=”_blank”>P4-granskar om Västsahara (2011)

http://sverigesradio.se/sida/embed?url=http%3a%2f%2fsverigesradio.se%2fsida%2favsnitt%2f638437%3fprogramid%3d1300” target=”_blank”>Konflikt i P1 om Västsahara

Även om det finns olika åsikter om konflikten, så torde sanningen vara enkel i folkrättens ögon. Ty både FN och den Internationella Domstolen i Haag har slagit fast att Marockos krav på Västsahara inte är legitima, utan att det istället rör sig om en folkrättsvidrig ockupation. Trots detta närmar sig inte konflikten en lösning, utan åren går och hundratusentals människor fortsätter att bo i Djävulsöknen, trots att det är en plats där en inte kan leva.

Taggad , , , , , ,

En hård spansk nöt att knäcka

Till jul äter många spanjorer Turron. Jag tar själv alltid chansen att ta mig en bit Turrón när jag är i Spanien. Förutom ätande av Turrón gick spanjorerna också till val den senaste julen, närmare bestämt den 20:e december, 2015. Som de flesta vet har landet inte haft en ny regering sedan dess, då ingen partiledare kunnat uppbringa stöd nog för att bli vald till regeringschef. Kort sagt beror det på att landet alltsedan de första fria valen i slutet av 70-talet och i början av 80-talet alltid har styrts av någon av de två stora partierna, det socialdemokratiska PSOE eller konservativa PP. Så är numera inte fallet sedan två protestpartier växt kraftigt. Det ena är vänsterpopulistiska Podemos och det andra är det liberala mittenpartiet Ciudadanos. Det problem historien av tvåpartisystem nu för med sig är att när inget parti numera får egen majoritet finns ingen tradition att samarbeta mellan partier.

Härom månaden var jag själv i Madrid med min kollega från riksdagen Serkan Köse. Bland annat besökte vi Kongressen och Spaniens motsvarighet till Business Sweden för att diskutera turism och Sveriges potential på området. Dessutom fick vi chansen att besöka de svenska företagen SOBI och iZettle.

20160602 Madrid kongressen

Kongressens plenisal, Madrid

Under resan blottlades hur låst det politiska läget är i Spanien. Med tanke på det turbulenta läget i världen och Brexit omröstningen häromveckan har valet den 26:e juni kommit lite i skymundan.

Nu är valet genomfört, men risken är stor att den politiska krisen fortsätter, ty inget parti har denna gång fått egen majoritet, även om den sittande premiärministern Mariano Rajoy från PP gick fram sedan valet i december, samtidigt som PSOE tappade. Nu när landet i juli närmar sig 80-års minnet av det spanska inbördeskrigets start, tycks landet återigen påverkat av dess historia. Även om inbördeskrigets konflikter inte finns kvar i sin dåvarande form, är landet fortfarande mycket ideologiskt tudelat och misstron mellan olika grupper är relativt stor.

Naturligtvis är det positivt att det finns tydliga konflikter inom politiken och det finns det som sagt definitivt i Spanien. Dock tror jag att det är om möjligt ännu viktigare att politiker i svåra situationer kan lösa problem och kompromissa och det har de ledande politikerna i Spanien ännu inte visat.

Därför hade jag hoppas på att väljarna skulle kräva och premiera samarbete av sina politiker. Samtidigt, som jag skrev ovan, verkar misstron mellan medborgare ibland vara lika stor som mellan de politiska partierna.

Redan idag är förtroendet lågt för politiken i Spanien och om krisen fortsätter torde förtroendet minska ytterligare, därför får vi alla hoppas att den spanska politiken lyckas få fram en regering. Att återigen låta landet gå till nyval skulle kunna bli ödesdigert. Redan nazistpartiet och kommunistpartiet hade under Weimarrepubliken (i Tyskland) som strategi att sträva mot nyval för att undergräva demokratin. Även om det inte är syftet i dagens Spanien finns en risk att det blir effekten.

Taggad , , , , , , , ,

Äntligen börjar La Liga

Sanningen att säga är jag en hockeysnubbe. Jag har både spelat och dömt ishockey och helt ärligt är sporten en av orsakerna till att jag älskar vintern. På senare år har jag dock mer och mer fascinerats av Spanien och spansk fotboll. Därför är det svårt att inte se fram emot dagens och helgens start på La Liga-säsongen.

Jag vet inte riktigt hur jag slutade som Atletico Madrid-fan, men med hjärtat till vänster kan en ju inte heja på Real Madrid och det är alltid roligare att heja på en underdog. På Vicente Calderon, Atleticos hemmaarena, finns dessutom något av det viktigaste som finns: fans!

Frente Atletico

Bild från Vicente Calderon

Mycket kan sägas om fans i allmänhet och Atleticos i synnerhet och ja, det finns svårsmälta inslag bland Atleticos många fanatiska fans, men en sak får vi aldrig glömma. Utan sjungande, glada, arga och högljudda fans skulle både fotboll och hockey vara mycket tråkigare. Det finns få arenor som är så underhållande att se på fotboll på, som denna. Jag älskar att vara på Vicente Calderon.

Apropå underdog är dessutom frågan om Atletico Madrid kan anses vara det i år. Efter ligasegern säsongen 2013-2014 lyckades laget inte riktigt lika bra förra året. Skälen till detta är säkert många, men jag vill mena att två saker avgjorde. Målvakterna Moyá och Oblak kan inte jämföras med Courtois och Diego Costa var en både speedig och huvudstark spelar, medan Mario Mandzukic var lika rörlig som ett betongfundament. I år tror jag att Oblak kommer fungera som första målvakt och kommer göra det med bravur. Dessutom ser anfallet spännande ut med den nyinköpte landslagsmannen från Colombia, Jackson Martinez. Anfallet har dessutom stärkts med den unge argentinaren Luciano Vietto. Även om de inte helt lyckats under försäsongen, ser det lovande ut för Atletico. Sist men inte minst har en av, i mitt tycke, bästa ytterbackar återvänt till Atletico, Filipe Luis. Kort sagt, i år utmanar Atletico om guldet!

Vackert gammalt klipp

Vackert gammalt klipp

En ska passa sig för att göra liknelser mellan fotboll och politik, framförallt för att det ger bilden av politik som ett spel, vilket det förstås inte är. Ibland är det dock svårt att låta bli att göra jämförelser. En viktig lärdom från idrotten är att när spelet hackar är det viktigt att gå tillbaka till grunderna.

Det är faktiskt en ganska viktig lärdom i dagar som dessa. För oss som är socialdemokrater är det viktigt att fokusera på det som är kärnan i vår politik och vad vi gått till val på:

  1. Få ner arbetslösheten.
  2. Satsa på skolan.
  3. Genomför en ambitiös miljöpolitik.

Det är vad vi har fått mandat för av väljarna och det är det som ska göras. Så även om spelet haltar lite i första delen av första halvlek ska vi inte börja göra byten eller tappa fokus från vad som är vår tanke och spelidé.

På lördag spelar Atletico mot Las Palmas, som är nyuppflyttade till La Liga och deras väg upp i den spanska fotbollens finrum präglas av att just detta – matchen är inte slut förrän domaren blåser i pipan.

Jag kommer så väl ihåg Las Palmas avgörande kvalmatch mot Cordoba för två säsonger sedan. Lagen hade spelat 0-0 i Andalusien på Cordobas hemmaarena, Estadio Nuevo Arcangel. I returen hemma på Gran Canaria behövde således Las Palmas vinna matchen för att bli uppflyttade till La Liga. I slutet av matchen ledde det gulklädda Las Palmas med 1-0, men Cordoba pressade på för att kvittera, vilket skulle leda till att Cordoba vann totalt på fler gjorda bortamål. I den första övertidsminuten, Innan matchen är färdigspelad, började segerrusiga Las Palmas-fans springa in på planen för att fira. Det hela slutade med en längre paus för att rensa planen från fans och under den tiden lyckas Cordoba-spelarna uppbringa energi och fokus för några sista minuters anfall. På tilläggstid lyckas Cordoba slå in 1-1 målet och katastrofen är ett faktum för de gulklädda fansen. Aldrig någonsin har väl den amerikanska sentensen ”it aint over until the fat lady sings” varit mer riktig.

Ibland är livet orättvist, men ibland jämnar saker och ting också ut sig, ty året efter, förra året, lyckades Las Palmas ta sig upp i den spanska förstadivisionen, efter att ha gjort det avgörande målet fem minuter före full tid och jag hoppas att de går bra för dem i år, men inte imorgon lördag för då möter de som sagt Atletico Madrid!

Taggad , , , , ,

Monastrell – en underskattad druva

Monastrell, Mourvédre eller Mataro, namnet som druvan har gått under tidigare och fortfarande ibland kallas i Australien och Usa, är på många sätt en historisk druva. Troligen kom druvan till dagens Spanien via fenicierna. Druvan är dels känd som en spansk bulkdruva, dels som en blanddruva.

I Södra Rhône är Monastrell eller Mourvédre som den kallas i landet, just en typisk blanddruva, som används för att addera kropp och färg. Exempelvis är druvan, efter Syrah, den vanligaste blanddruvan ihop med Grenache i Châteauneuf-du-Pape. Även i Australien är druvan ett vanligt komplement till landets vanligaste druva, Syrah, eller som den kallas i landet, Shiraz, vilket jag själv blev varse om när jag besökte landet i år.

 

Bild från besök i Hunter Valley, Australien,2014

I James Hallidays Australian Wine Companion, 2014 Edition, är hälften av de åtta Syrah-blandningar (Shiraz and Familiy), som fick högst poäng (96 av 100), blandningar mellan Syrah och Monastrell.

 

Min poäng är dock att det finns många viner som enbart eller huvudsakligen är gjorda på Monastrell som är utmärkta. Druvan förtjänar helt enkelt ett bättre rykte än att vara en bulkdruva.

När vinkännaren Nick Stock i tidningen Decanters julinummer presenterade de bästa australiensiska vinerna från 2012 för under 30 £, var vinnaren Efferus från Ruggabellus situerad i Barossa Valley i South Australia. Vinet innehåller hela 73% Monastrell (Mataro enligt etiketten), 12% Syrah, 11% Grenache och 4% Cinsault. Ett annat vin med höga betyg är 2010 Old Garden Mourvedre, också från South Australia, som James Halliday ger hela 97 poäng av 100. Enligt Hewitson, som producerar vinet är stockarna från 1853 och därmed världens äldsta Monastellvingård.

För mig är den blå och tanninrika druvan är på många sätt en spansk druva som vanligen odlas i de autonoma spanska regionerna Murcia och Valencia i vindistrikt som DO Jumilla, Yecla och Alicante. I dessa regioner är Monastrell huvudsaken och här produceras många viner enbart gjorda på druvan.

 

En av mina favoriter är Estrecho (100% Monastrell) från Bodegas Enrique Mendoza, en av regionens mest kända vinmakare situerad i Alfaz del Pi, norr om Alicante. Även Vedré (50% Monastrell, 25% Syrah och 25% Tempranillo) från Carchelo, som enkelt finns att tillgå i Sverige är en favorit, (nr 2126 på Systembolaget). Även den nu från Sytembolaget borttagna, Casa de la Ermita, är både smakrik och ekologisk och förstås gjord på Monastrell.

I mitt tycke passar viner gjorda på Monastrell väldigt bra till klimatet i östra Spanien, längs Costa Blanca. Vinerna är både fruktiga och eldiga, helt i min smak. Även om tjurfäktning inte är någon favoritaktivitet för en vegetarian som mig, så känner jag mig lite som en matador när jag sitter med ett glas i monastrellvin i handen i närheten av Alicante.

Taggad , , , , , , , , , , , , , ,

Kung Simeone

Igår, den 17:e maj 2014 tog Atletico de Madrid sitt första mästerskapsguld i La Liga sedan 1996, vilket är fantastiskt för ett Atletico-fan som mig. Historien börjar dock för cirka två och ett halvt år sedan då Gregorio Manzano sparkades och Diego Simeone blev klubbens tränare. I min värld är guldet i mångt och mycket Simeones, för det är lätt att glömma bort att truppen är ganska lik den som Manzano misslyckades med.
Redan under Simeones första säsong i Atletico (2011/2012)  vann laget Europa League och nästa lördag kan resan vara fullbordad då Atletico möter Real Madrid i Champeons League final.
Alltsedan guldet 1996 har Atletico gått någon form av kräftgång med degraderingen milleniumskiftessäsongen som det största bottennappet. Som tur var återvände klubben 2001/2002 till den högsta ligan, vilket gjorde att Atletico de Madrid fick fira sitt hundraårsjubileum år 2003 i den spanska fotbollens finrum.
Under mitten av 00-talet lyckades klubben år efter år hamna i mitten av La Liga, trots högre ambitioner och en ganska gedigen spelartrupp. Under dessa år gjorde laget sig förtjänta av namnet ”el pupa” eller ”los pupas”, vilket med min begränsade spanska närmast bör översättas till surpupporna, vilket i grund och botten kom från det faktum att laget alltid underpresterade när det gällde och ofta gnällde på otur, skadade spelare eller domaren.
I mitten av 00-talet gjorde också klubben den nu välkända reklamsnutten ”Papa, por que somos del Atleti”, vilket var ett sätt att bygga stärka kulturen kring en klassisk, men aningen sargad klubb.
Med gårdagens vinst, så kommer 2013/2014 gå till historien som en fantastisk Atletico-säsong. Personligen tycker jag att det är extra stort att Simenone ledde laget till guldet 1996 som spelare och nu 18 år senare som tränare. Med en vinst nästa vecka kommer säsongen utan tvekan gå till historien som den bästa någonsin.
Jag vet inte om  det är svårt att förklara, men det Simeone gjort är något mycket, mycket stort.
Taggad , , , , ,
%d bloggare gillar detta: