Etikettarkiv: EU

Är brandflyg verkligen den viktigaste frågan?

Just nu härjas Sverige svårt av de värsta bränderna i modern tid. Modiga brandmän och frivilliga kämpar för att hålla skogsbränderna i schack, så att de inte sprider sig. Hundratals människor har evakuerats och en del har sett sina hus gå upp i rök. Detta är den värsta branden i modern tid. Senast det begav sig var 2014, då Västmanland brandhärjades. Den branden var då det begav sig, också den värsta branden i modern tid.

Samtidigt som branden brinner har ett antal viktiga diskussioner dykt upp, men där fokus för diskussionen är att vinna billiga politiska poänger. Diskussioner där tyvärr många debattörer skriker så högt de kan och där debatten bara blir ett sammelsurium av påhopp och banaliteter. Kort sagt, inte de bästa förutsättningarna för en sansad diskussion.

Frågorna är viktiga. Hur ser Sveriges krisberedskap ut? Exempelvis, bör Sverige ha egna brandflyg eller räcker samarbetet inom EU? De ”italienska” brandflygen kommer från ERCC, vilket är EU:s civilskyddsmekanism. Var bedömningen från 90-talet rimlig, dvs. att Sverige inte behöver egna brandflyg? Då vi troligen kommer ha mer av extremväder i framtiden, vilka slutsatser ska vi dra av det? Hur mycket kommer behoven öka? Bör vi kanske köpa gemensamma brandflyg med de andra nordiska EU-länderna? Hur ska försvarets resurser användas i samband med civila katastrofer? Viktiga frågor som behöver en sansad diskussion, som inte bara går ut på att svartmåla och förenkla. Jag vill alltså med detta inlägg inte förminska vikten av diskussionen, utan hoppas på en mer sansad ton. Hos vissa debattörer kan allt tolkas som en del i den nära förestående systemkollapsen.

Jag personligen inte är expert på beredskapsfrågor och tänker i allmänhet att det är ett otyg att låtsas vara expert i frågor där du inte är det, men spontant känner jag att de relevanta övergripande frågorna oavsett krisens eller naturkatastrofens art är hur regeringens krisberedskap förhåller sig till MSB:s dito, och slutligen hur förhåller våra centrala myndigheter förhåller sig till de lokala och regionala samordningsansvar som ligger på Länsstyrelserna. Jag är inte säker att Sverige är organiserat på bästa sätt för kris, men tänker att det kan finnas en idé att avvakta att bränderna är släckta innan analysen av krishanteringen börjar.

Det jag dock nästan helt saknar är diskussionen om klimatet och den är minst lika relevant. Att vädret är extremt vid ett enstaka tillfälle behöver inte ha med klimatförändringarna att göra, men när extremvädret blir vanligare och vanligare, så blir det mer relevant att tala om en koppling mellan extremväder och klimatförändringar.

I den bifogade videon påpekar meteorologen Pär Holmgren att en bra bit över hälften av länderna i Europa har slagit värmerekord under de senaste 10-15 år, men extremvädret handlar också om starkare stormar, kraftigare skyfall och ymnigare snöfall. En välbalanserat inslag från 2017 från BBC handlar om, hur sannolikheterna för extremväder har ökat, på grund av klimatförändringar.

Konsekvensen av allt detta är för mig tvåfaldig. Finns det något viktigare än att diskutera brandflyg? Svaret är att framtid krisberedskap är en av de viktigaste frågorna, vilket sommarens bränder visat. Det är en oerhört viktigt fråga hur vår krisberedskap ser ut. Men den borde diskuteras sansat i ljuset av nya hot i klimatförändringarnas spår. Vi måste naturligtvis se över vår krisberedskap, men det bör göras på ett sansat sätt och inte bara handla om bränder utan också andra former av extremväder. Den andra slutsatsen är att den viktigaste frågan igår, idag och imorgon är hur vi kan hitta kraftfulla åtgärder för att minska vår egen klimatpåverkan, samtidigt som vi påverkar andra länder i samma riktning.

Det måste vara slut på diskussionen, som handlar om att vad vi gör i Sverige inte spelar någon roll, för det spelar roll. Idag är de konsumtionsbaserade utsläppen av växthusgaser ungefär 11 ton per person i Sverige. För att vi ska klara Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen på under 2 grader Celsius, så behöver vi komma ned till mellan 1-2 ton per person och år. Alltså behöver våra utsläpp halveras ungefär var tionde år, fram till 2050.

Det gör inget om Sverige går före, men framförallt behöver vi bära vår del av bördan. Vi kan inte peka ut USA, Indien eller Kina som klimatbovar, om vi inte gör vårt. Just nu minskar inte de svenska utsläppen, alltså behöver vi göra mer. Så låt oss gärna prata om krishantering och brandflyg för det är oerhört viktiga frågor, men snälla låt oss också prata om minskade utsläpp av växthusgaser.

Taggad , , , , , , , , , ,

”Socialdemokratin dog med Olof Palme”

Varje år på Olof Palmes dödsdag dyker krönikor upp, som i min värld går ut på att ta Olof Palme och hans eftermäle i besittning för sina egna åsikter. Det är inte konstigt att så sker, med tanke på vad Olof Palme har betytt för arbetarrörelsen. Samtidigt finns det något konstigt i detta.

Jag läste en krönika för två år sedan som fortfarande gnager i mig, då jag tycker slaget om Olof Palmes minne är lite upp-och-ned-vända-världen för en progressiv och reformistisk rörelse.

I min värld måste progressiva rörelser vara framåtsyftande. Ta sin utgångspunkt i tidlösa värderingar, förstå de utmaningar som människor upplever idag i sin vardag och sedan presentera bra lösningar. I mitt tycke är det nyckeln till den svenska socialdemokratins historiska framgång. Socialdemokratin har fokuserat på de många viktiga reformerna som har påverkat människors liv i praktiken. I början av förra århundradet kallades den för ”magfrågan”. Så har alltid varit fallet och så hoppas jag att det förblir. Just detta fokus har gjort att vår rörelse har blickat framåt och trott på politiken. Att vi har varit så framgångsrika tror jag är nära förknippat med att vi har haft förmågan att skapa framtidstro, eftersom att vi har haft lösningar på de problem som människor upplever. Dessa reformer har socialdemokratin drivit igenom i regeringsställning när många av våra systerpartier i opposition har bråkat om vilka som är mest rättroende marxister eller socialdemokrater. Den vägen har aldrig historiskt  varit något för svensk socialdemokrati och jag hoppas att så förblir.

Den krönika som malt i mig under dessa år och som nu fick mig att skriva denna lilla text är en krönika som Daniel Suhonen skrev på Olof Palmes dödsdag i Expressen 2016:

Mordet på Olof Palme var ett politiskt mord, oavsett vem som avlossade skottet. Medan oerhörda resurser lagts ner på att leta efter en försvunnen revolver har förvånansvärt lite energi lagts ner på att förstå mordets politiska konsekvenser och förutsättningar.

Även om det var Christer Pettersson som kanske av rent misstag mördade landets statsminister, blev konsekvensen av mordet en ideologisk statskupp.

/—/

I stället förvandlades Palme snabbt till en del av arbetarrörelsens historia. En stilikon, på sin höjd framlyft som en symbol för solidaritet med tredje världen. Men om hans politiska idéer hade varit en medicin för en krasslig arbetarrörelse hade ledande företrädare märkt flaskan med ”ej för inrikes bruk”.

/—/

Många hade exakt just då känslan att Sverige inte skulle bli sig likt. Vi vet nu att de hade rätt. 30 år har passerat. Vi vet inte vem som mördade vår statsminister. Men vi vet vilka som sörjde och fortfarande sörjer. Och vi vet vilka som tjänade på mordet.

Därmed måste vi också försöka ta reda på den politiska sanningen om mordet på socialdemokratin

Att hävda att ledningen som tog vid efter Olof Palme, där flera personer arbetade oerhört nära Palme, skulle tjänat politisk på mordet känns smaklöst. Själva tanken om att det i någon mån finns delar av vår rörelse som politiskt har vunnit på mordet känns absurd. I artikeln fortsätter Suhonen under rubriken ”Socialdemokratin dog med Olof Palme” att berätta följande:

När paret Palme runt klockan 23.17 korsar Sveavägen efter korvkiosken vid Adolf Fredriks kyrkogård är han partiledare och statsminister för en socialdemokrati som vunnit riksdagsvalet 1985 på att gå emot idén om privat drift i välfärden, som genomdrivit löntagarfonder i näringslivet, som hindrar ett svenskt medlemskap i EEC (dagens EU), står för alliansfrihet och neutralitet i utrikespolitiken och framhärdar i att försvara en offentlig sektor som sväljer över halva ekonomin och bekostas med världens högsta skatter.

Att detta är essensen av Socialdemokrati är en mycket hårdsmält idé för mig. Skulle frågan EU-medlemskap, driftsformer i välfärden, löntagarfonder och neutralitetspolitiken vara frågor som definierar vad socialdemokrati är? Och när vi i några av dem ändrat ståndpunkt, så dog socialdemokratin? För mig är det viktiga frågor, men inte lever eller dör socialdemokratin med dem. I mitt tycke blir exempelvis frågan om löntagarfonder extra dubiöst, då det torde vara allmänt känt att det inte var Olof Palme som drev frågan om löntagarfonder i vårt parti. Därtill var han nödd och tvungen.

Att så flagrant stjäla en mördad statsministers eftermäle för sin egen politiska agenda är för mig svårsmält. Jag vet inte vad Olof Palme hade sagt om dagens förda politik, men jag minns och försöker lära av vad han sade och gjorde då han faktiskt levde. Det är dock inte samma sak, som att tro att en dynamisk människa som Olof Palme inte åsiktsmässigt skulle kunna påverkas under en 30-års period. Palmes omsvängning i frågan om kärnvapen är ett exempel på Palmes förmåga att utvecklas med och förstå sin tid.

En annan svaghet i texten är synen på de stora ekonomiska konflikterna på 80-talet. Texten argumenterar i linje med att Palmes död genererade starten på högerpolitikens frammarsch inom socialdemokratin som om Palme själv var definierad vänster i vårt parti. Personligen tycker jag att epitet som höger- och vänstersossar är fördummande, men när jag försöker tolka stämningen på 80-talet, skulle jag nog uppfatta att invektivet som slängdes på Palme inom rörelsen oftare var höger än vänster.

Sedan är det uppenbart att någonting hände med samhällsdebatten under slutet av 80-talet. Efter många år av kraftig investeringspolitik, högt skattetryck och stora problem med marginalkostnader för arbete gick det inte att hålla tillbaka en våg av marknadsliberalism och neoliberala lösningar. Jag tror dessutom att vårt överfokus på löntagarfonder faktiskt var en av de saker som gjorde att vi tappade kompassen på de frågor och problem som människor upplevde i sin vardag, vilket gjorde oss mindre relevanta.  Folk trodde ju då att mer marknadsstyrning skulle kvalitetssäkra och bidra till mindre ineffektiv användning av gemensamma resurser samt ökad frihet för individen. Än värre är att detta framstod som den enda ansvarsfulla ekonomiska politiken.  Sedan är det betydligt lättare att idag se konsekvenserna och kostnaderna för en fullkomligt avreglerad energimarknad och marknadsintrånget inom skola och vård.

Daniel Suhonen ska ha heder i att så tydligt diskutera den svenska och europeiska socialdemokratins sjukdommar. För visst har den socialdemokratiska rörelsen i Europa stora problem, men jag tror diskussionen skulle tjäna på att det fanns mer än en medicin som övervägdes.

Slutsatsen måste vara att vi ska lära av hur kloka människor i vår rörelse har agerat historiskt och hur desamma har hanterat situationer i sin tid, men att förflytta åsikter ur sin tidsepok och använda just historiska ståndpunkter för att motivera sina egna ställningstaganden idag är inte särskilt fruktbart. Vi ska som progressiv rörelse vara trygga i våra värderingar, lära av vår historia, men utforma lösningar på vår generations problem idag.

Taggad , , , , ,

Niklas Bremberg och Katalonien i Sthlmspodden

Nu är det nya avsnittet av Sthlmspodden ute. Lyssna på ett samtal om läget i Katalonien inför valet till Regionparlamentet den 21:a december. Niklas Bremberg är Utrikespolitiska Institutets expert på Katalonien och han reder ut begreppen inför valet. Lyssna!

 

Taggad , , , , , ,

sthlmspodden med Ingvar Carlsson

Igår berättade jag på min blogg att jag har blivit med podd, som går under namnet: sthlmspodden.

Anledningen är att jag ibland uppfattar att Stockholmsperspektivet kommer i skymundan. I Stockholmsregionen saknar vi nästan helt lokal media, utan det nationella blir fokus i huvudstaden. Därför har jag valt att spela in en podd som diskuterar viktiga samhällsfrågor med ett Stockholmsperspektiv.

Första avsnittet är en intervju med Ingvar Carlsson. Samtalet handlar om allt ifrån stockholmspolitik till situationen i Europa. Lyssna och berätta vad du tycker!

Ni hittar det första avsnittet i Podcast-appen i iTunes eller på Soundcloud. Lättast är kanske ändå att lyssna här direkt på sidan.

Taggad , , , , , , , , , , ,

Idag föds sthlmspodden

Som riksdagsledamot från Stockholmsregionen försöker jag alltid lyfta viktiga frågor för vår kära huvudstadsregion. Det är helt enkelt så att stockholmaren i mig tycker det är viktigt att våra lokala frågor, fördelar och utmaningar, lyfts upp och diskuteras.

Ibland uppfattar jag att Stockholmsperspektivet kommer i skymundan. Vi saknar nästan helt lokal media, utan det nationella blir fokus i huvudstaden. Det är inte konstigt, men inte heller oproblematiskt.

Därför har jag valt att spela in en podd som diskuterar viktiga samhällsfrågor med ett Stockholmsperspektiv. Idag föds sthlmspodden!

sthlmspodden är mitt sätt att försöka lyfta fram frågor som är viktiga för stockholmarna, både i den nationella och internationella politiken. Det är dessutom en ära att Ingvar Carlsson, vår före detta statsminister, är min första samtalspartner.

Ni hittar det första avsnittet i Podcast-appen i iTunes eller på Soundcloud. Lättast är kanske ändå att lyssna här direkt på sidan.

Välkommen till sthlmspodden!

170519 Ingvar Carlsson

Taggad , , , , , , , , ,

Grattis i efterskott, älskade EU!

Härom dagen firades Romfördragets 60-årsdag med pompa och ståt i Rom. En viktig dag, där EU:s ledare visade idel positiva miner, även om det nog bakom kulisserna fanns en del blandade känslor. Vidare undertecknade EU:s 27 ledare en gemensam deklaration, för Sveriges del skrevs den under av statsminister Stefan Löfven. Deklarationen handlade i grund och botten om hur EU ska utvecklas i framtiden och baseras på EU-kommissionens fem scenarion, som finns beskrivet i EU-kommissionens vitbok.

Samtidigt möttes EU:s ledare vid en tid då utmaningarna för unionen är många. Jag tänker naturligtvis på Brexit, den växande klyftan mellan öst och väst inom EU, samt den snabbt eskalerande konflikten med Turkiet.

En av de största utmaningarna är dessutom misstron mot unionen, som finns bland ganska många européer. Det är i vissa avseenden välförtjänt. Många uppfattar att EU inte är till för dem, utan något för en europeisk elit. Det finns utan tvekan ett behov av att EU tydligare arbetar med vad som är relevant för medborgarna. Det är enligt min mening definitivt jobbskapande, men också socialpolitik. Samtidigt är frågan inte svart-vit.

Allt är faktiskt inte dåligt med EU, utan mycket är bra. EU har sedan starten upprätthållit de fyra friheterna. Att människor kan röra sig fritt i Europa är både viktigt och fint, men är något vi tar för givet. En av EU:s viktigaste bidrag är förstås freden. Europa har aldrig skonats från krig så länge som nu. Detta är lätt att glömma, men det är något att minnas i oroliga tider.

Med dessa lite ambivalenta ord skulle jag själv vilja likna mitt förhållande till EU som en resa, min egen EU-resa. Den började som en ganska tydlig skeptiker, en skepsis som dessutom tilltog när vi talade om EMU. Samtidigt har EU i mina ögon växt med åren.

20170327 Mathias hjärta

Om EU var en person skulle jag uttrycka det ungefär såhär:

– Helt ärligt, när jag först stötte ihop med dig, så tyckte jag knappt om dig. Därefter har mina känslor för dig bara växt och växt. Som så många relationer har vi haft våra turer och det är inte alltid jag förstår dig. Samtidigt har jag alltid uppskattat din principfasthet både gällande människors rätt att röra sig och att du har skapat förutsättningar för fred under så lång tid. Just din förmåga att skapa fred är så lätt att glömma bort och eftersom att du har lyckats med detta så länge. Det är väl typiskt för vissa relationer att en tar en partners goda egenskaper för givet. Därför tror jag att jag så här dagarna efter ditt 60-årsfirande har någonting att säga dig, kära EU. Eftersom vi har känt varandra så länge nu känns det kanske lite sent, men jag tror faktiskt att jag älskar dig.

 

 

Taggad , , , ,
%d bloggare gillar detta: