Mathias Tegnér

Härom dagen firades Romfördragets 60-årsdag med pompa och ståt i Rom. En viktig dag, där EU:s ledare visade idel positiva miner, även om det nog bakom kulisserna fanns en del blandade känslor. Vidare undertecknade EU:s 27 ledare en gemensam deklaration, för Sveriges del skrevs den under av statsminister Stefan Löfven. Deklarationen handlade i grund och botten om hur EU ska utvecklas i framtiden och baseras på EU-kommissionens fem scenarion, som finns beskrivet i EU-kommissionens vitbok.

Samtidigt möttes EU:s ledare vid en tid då utmaningarna för unionen är många. Jag tänker naturligtvis på Brexit, den växande klyftan mellan öst och väst inom EU, samt den snabbt eskalerande konflikten med Turkiet.

En av de största utmaningarna är dessutom misstron mot unionen, som finns bland ganska många européer. Det är i vissa avseenden välförtjänt. Många uppfattar att EU inte är till för dem, utan något för en europeisk elit. Det finns utan tvekan ett behov av att EU tydligare arbetar med vad som är relevant för medborgarna. Det är enligt min mening definitivt jobbskapande, men också socialpolitik. Samtidigt är frågan inte svart-vit.

Allt är faktiskt inte dåligt med EU, utan mycket är bra. EU har sedan starten upprätthållit de fyra friheterna. Att människor kan röra sig fritt i Europa är både viktigt och fint, men är något vi tar för givet. En av EU:s viktigaste bidrag är förstås freden. Europa har aldrig skonats från krig så länge som nu. Detta är lätt att glömma, men det är något att minnas i oroliga tider.

Med dessa lite ambivalenta ord skulle jag själv vilja likna mitt förhållande till EU som en resa, min egen EU-resa. Den började som en ganska tydlig skeptiker, en skepsis som dessutom tilltog när vi talade om EMU. Samtidigt har EU i mina ögon växt med åren.

Om EU var en person skulle jag uttrycka det ungefär såhär:

– Helt ärligt, när jag först stötte ihop med dig, så tyckte jag knappt om dig. Därefter har mina känslor för dig bara växt och växt. Som så många relationer har vi haft våra turer och det är inte alltid jag förstår dig. Samtidigt har jag alltid uppskattat din principfasthet både gällande människors rätt att röra sig och att du har skapat förutsättningar för fred under så lång tid. Just din förmåga att skapa fred är så lätt att glömma bort och eftersom att du har lyckats med detta så länge. Det är väl typiskt för vissa relationer att en tar en partners goda egenskaper för givet. Därför tror jag att jag så här dagarna efter ditt 60-årsfirande har någonting att säga dig, kära EU. Eftersom vi har känt varandra så länge nu känns det kanske lite sent, men jag tror faktiskt att jag älskar dig.