Just nu härjas Sverige svårt av de värsta bränderna i modern tid. Modiga brandmän och frivilliga kämpar för att hålla skogsbränderna i schack, så att de inte sprider sig. Hundratals människor har evakuerats och en del har sett sina hus gå upp i rök. Detta är den värsta branden i modern tid. Senast det begav sig var 2014, då Västmanland brandhärjades. Den branden var då det begav sig, också den värsta branden i modern tid.
Samtidigt som branden brinner har ett antal viktiga diskussioner dykt upp, men där fokus för diskussionen är att vinna billiga politiska poänger. Diskussioner där tyvärr många debattörer skriker så högt de kan och där debatten bara blir ett sammelsurium av påhopp och banaliteter. Kort sagt, inte de bästa förutsättningarna för en sansad diskussion.
Frågorna är viktiga. Hur ser Sveriges krisberedskap ut? Exempelvis, bör Sverige ha egna brandflyg eller räcker samarbetet inom EU? De ”italienska” brandflygen kommer från ERCC, vilket är EU:s civilskyddsmekanism. Var bedömningen från 90-talet rimlig, dvs. att Sverige inte behöver egna brandflyg? Då vi troligen kommer ha mer av extremväder i framtiden, vilka slutsatser ska vi dra av det? Hur mycket kommer behoven öka? Bör vi kanske köpa gemensamma brandflyg med de andra nordiska EU-länderna? Hur ska försvarets resurser användas i samband med civila katastrofer? Viktiga frågor som behöver en sansad diskussion, som inte bara går ut på att svartmåla och förenkla. Jag vill alltså med detta inlägg inte förminska vikten av diskussionen, utan hoppas på en mer sansad ton. Hos vissa debattörer kan allt tolkas som en del i den nära förestående systemkollapsen.
Jag personligen inte är expert på beredskapsfrågor och tänker i allmänhet att det är ett otyg att låtsas vara expert i frågor där du inte är det, men spontant känner jag att de relevanta övergripande frågorna oavsett krisens eller naturkatastrofens art är hur regeringens krisberedskap förhåller sig till MSB:s dito, och slutligen hur förhåller våra centrala myndigheter förhåller sig till de lokala och regionala samordningsansvar som ligger på Länsstyrelserna. Jag är inte säker att Sverige är organiserat på bästa sätt för kris, men tänker att det kan finnas en idé att avvakta att bränderna är släckta innan analysen av krishanteringen börjar.
Det jag dock nästan helt saknar är diskussionen om klimatet och den är minst lika relevant. Att vädret är extremt vid ett enstaka tillfälle behöver inte ha med klimatförändringarna att göra, men när extremvädret blir vanligare och vanligare, så blir det mer relevant att tala om en koppling mellan extremväder och klimatförändringar.
I den bifogade videon påpekar meteorologen Pär Holmgren att en bra bit över hälften av länderna i Europa har slagit värmerekord under de senaste 10-15 år, men extremvädret handlar också om starkare stormar, kraftigare skyfall och ymnigare snöfall. En välbalanserat inslag från 2017 från BBC handlar om, hur sannolikheterna för extremväder har ökat, på grund av klimatförändringar.
Konsekvensen av allt detta är för mig tvåfaldig. Finns det något viktigare än att diskutera brandflyg? Svaret är att framtid krisberedskap är en av de viktigaste frågorna, vilket sommarens bränder visat. Det är en oerhört viktigt fråga hur vår krisberedskap ser ut. Men den borde diskuteras sansat i ljuset av nya hot i klimatförändringarnas spår. Vi måste naturligtvis se över vår krisberedskap, men det bör göras på ett sansat sätt och inte bara handla om bränder utan också andra former av extremväder. Den andra slutsatsen är att den viktigaste frågan igår, idag och imorgon är hur vi kan hitta kraftfulla åtgärder för att minska vår egen klimatpåverkan, samtidigt som vi påverkar andra länder i samma riktning.
Det måste vara slut på diskussionen, som handlar om att vad vi gör i Sverige inte spelar någon roll, för det spelar roll. Idag är de konsumtionsbaserade utsläppen av växthusgaser ungefär 11 ton per person i Sverige. För att vi ska klara Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen på under 2 grader Celsius, så behöver vi komma ned till mellan 1-2 ton per person och år. Alltså behöver våra utsläpp halveras ungefär var tionde år, fram till 2050.
Det gör inget om Sverige går före, men framförallt behöver vi bära vår del av bördan. Vi kan inte peka ut USA, Indien eller Kina som klimatbovar, om vi inte gör vårt. Just nu minskar inte de svenska utsläppen, alltså behöver vi göra mer. Så låt oss gärna prata om krishantering och brandflyg för det är oerhört viktiga frågor, men snälla låt oss också prata om minskade utsläpp av växthusgaser.
Mathias Tegnér 