Mathias Tegnér

Nyss hemkommen från semester i Spanien har jag förstått att en diskussion har briserat på sociala medier kopplat till att Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, har tagit flyget på sommarsemester med familjen. Det finns ganska mycket att säga om detta.

För det första säger det något om vårt debattklimat i dagens värld. Personligen när jag lägger upp bilder på sociala medier undviker jag alltid att lägga upp bilder på barn, givet att jag inte har ett uttryckligt godkännande från föräldrar. Det känns som en självklarhet. Den principen blir extra viktig kopplad till personer som finns i dagens offentlighet med tanke hur vårt samhälle ser ut idag. Men, invänder någon, det är ju inte en princip media alltid följer. Det är naturligtvis en rimlig invändning, men personligen vill jag inte delta i att barn hamnar i en mer utsatt situation. Tyvärr, ser jag alltför många i min närhet i riksdagen som drabbas av hot och hat. Jag tycker helt enkelt att det är nedrigt att i smyg ta bilder på det sätt som nu gjorts. Det blir desto nedrigare när barn finns på bilderna.

Betyder det att det aldrig kan vara rimligt att fotografera en makthavare? Nej, det menar jag inte. Det finns exempel på riksdagsledamöter som konsekvent ljugit vid granskningar kring var de varit och vilka som varit med på resor, som riksdagen betalat. Detta har lett till att skattebetalarna har fått stå för notan för privat resande. Då är det naturligtvis rimligt att det tas bilder, som dokumenterar lögner och bedrägligt beteende.

På sociala medier har personer försvarat spridandet av bilderna med en uppsjö argument, allt ifrån Aftonbladets ondska till att Anders Lindberg ”spytt galla över oss som inte får klimatångest”. Att motivera denna typ av kränkning med hänvisning till det hårdnande klimatet på sociala medier är svårt att ta på allvar. Frågan som jag tänkte beröra nedan som är något mer spännande är argumentet att Anders Lindbergs ”personliga dubbelmoral” måste fram i ljuset.

I fallet Anders Lindberg hade det nog varit rimligt att först fråga: Flyger du charter? Därefter möjligen ta och publicera dessa bilder, om han högt och tydligt deklarerat att han aldrig mer kommer flyga. Men har han gjort det? Naturligtvis inte!

För att motbevisa det uppenbara har en krönika av Eva Franchell delats. Krönikan, som alltså inte skrivits av Lindberg bär rubriken, Folk som flyger borde skämmas. Låt oss nu för argumentationens skull överväga om det skulle vara rimligt att smygfotografera Franchell på flygplats, på grund av den krönikan? Den första frågan för mig blir då: Har Eva Franchell hävdat att hon slutat flyga? Jag tror inte det, men ska villigt erkänna att jag inte är säker. Implicerar krönikan att hon har gjort det? Nej, den slutsatsen är inte nödvändig. Den handlar om klimatkrisen och om det faktum att vi flyger så mycket som vi gör, utan att reflektera kring det. Så tolkar iallafall jag ”folk som flyger till medelhavet borde egentligen skämmas”. Jag kanske tolkar henne för välvilligt, men jag uppfattar krönikan som ett angrepp mot att vi alla flyger utan att reflektera kring klimatkonsekvenserna. Även om jag skulle uttryck några saker annorlunda, så menar jag att Eva Franchell i huvudsak har rätt. Klimatkrisen är här och vi kan inte fortsätta flyga på samma sätt som vi gjort historiskt. Det som krönikan möjligen kan kritiseras för är att fokus flyttas från de stora klimatbovarna till att enbart bli en fråga för varje individ. Det är utmärkt att vissa grupper börjat flyga mindre, men hela lösningen finns inte där. Hur som haver tycker jag att krönikan kan summeras med detta citat:

Trots alla varningar har de svenska flygutsläppen ökat med över 70 procent sedan 1990. De står nu för lika stora utsläpp som hela biltrafiken eller motsvarande cirka 1,1 ton utsläpp per person och år. Vi borde ta vårt ansvar, det går faktiskt att ta tåget till både Italien och Grekland.

I detta har Eva Franchell rätt och nog borde vi försöka flyga mindre och åka mer tåg. Med det sagt menar jag alltså inte att jag aldrig kommer flyga mer. Jag vill inte heller peka finger mot de som valt att ta flyget på semestern. Det kanske till och med händer att jag kommer flyga till Grekland eller Italien, men jag kommer inte göra det oreflekterat och inte lika ofta som tidigare.

Det som tyvärr är olyckligt med hela denna diskussion om flygskam är att fokus flyttas från huvudsak till bisak. Vi, alla människor, måste göra något för att möta klimathotet, men internationell och nationell politik måste inriktas mot att de som släpper ut mest också måste vara dem som förändrar sig mest.  Stora företag som smutsar ned mest måste också var de som förändrar sig mest. Politiken och journalistiken måste skarpsynt skärskåda de vackra orden i företags miljöredovisningar och skilja agnarna från vetet. De företag som försöker göra rätt ska hyllas, men de företag som bara skriver vackra ord bör granskas och betala.

Sammanfattningsvis menar jag, tre saker: För det första får inte klimatdebatten fastna i att bara handla om hur vi som privatpersoner lever våra liv, utan måste försöka ha fokus också på det viktigaste: De stora klimatbovarna. För det andra är det förkastligt att ta och sprida privata bilder, där det huvudsakliga syftet är hämnd och kränkning. För det tredje är det fullt förenligt att argumentera för att ”vi måste minska vårt flygande på grund av klimathotet” och inte helt sluta att flyga. Personligen ser jag det första påståendet som en självklarhet, men menar att mitt uppdrag som riksdagsledamot är svårförenligt med att inte flyga alls. Vidare kommer jag ibland flyga privat, även om jag kommer försöka minska mitt flygande. Lisa Magnusson på DN var något på spåren då hon skrev: Låt oss leva som om det var 90-tal igen. Då reste vi på charter någon gång ibland, men inte två gånger per år. Då åt vi rött kött, men inte i den extrema mängd som idag. Kort sagt, världen är inte svartvit. Det går att förändra vårt sätt att leva, utan att återvända till grottåldern. Det räcker kanske att återvända till 90-talet.