Kategoriarkiv: Miljöpolitik

Tillbaka i riksdagen

Nu 1:a juni är jag tillbaka i riksdagen, efter sex månaders föräldraledighet. I många avseenden tror jag att det kommande året kommer vara avgörande för vilken väg Sverige väljer under 20-talet. En bra debattartikel som illustrerar vägvalet är denna som Stefan Löfven och Lena Rådström Baastad skrivit: https://www.expressen.se/debatt/sa-bygger-vi-ett-starkare–land-efter-coronakrisen/.

Det känns som att många sakpolitiska frågor är stekheta just nu:

– Hur kan vi förbättra klimatpolitiken, samtidigt som främjar den återhämtning som behövs, så vi kan trycka tillbaka arbetslösheten? Klimatfrågan är jag länge tyckt varit extremt viktig.

– Hur kan vi fortsätta göra det svårt för kriminella gäng och samtidigt bryta nyrekryteringen, så att brottsligheten trycks tillbaka?- Hur stoppar vi mäns våld mot kvinnor i nära relationer?

– Vilka reformer kan vi få igenom riksdagen för att öka sammanhållningen i samhället och minska ojämlikheten?- Hur kan stöden till företagen anpassas så de blir mer lättillgängliga, utan att pengarna går till mindre nogräknade personer i vårt samhälle.

Den S-ledda regeringen har lämnat förslag på alla dessa områden under de senaste åren, men samtidigt är jag övertygad om att mer måste göras!

Hur som helst är det kul att vara tillbaka!

Märkt ,

Klimatfrågan är fortsatt nr1

Klimatkrisen är fortfarande den viktigaste frågan. Annars finns ingenting!

Under det senaste året har flera viktiga frågor funnits på den politiska agendan. Coronapandemin, välfärden, brottslighet och migration är några exempel.

Dessa frågor är oerhört viktiga, men under alla kriser måste vi komma ihåg att klimatkrisen kan inte vänta. Det innebär att vi samtidigt som vi hanterar nya kriser också ska hantera klimatkrisen. Sanningen är ju att världen står inför en stor mänsklig och miljömässig katastrof på grund av jordens temperaturhöjning. Länge har det först en diskussion kring i vilken mån temperaturhöjningen är människoskapt, men under de senaste åren har de personer som ifrågasätter det faktum att temperaturhöjningen är människoskapt minskat.

När världens länder träffades i Paris i december 2015 enades de om ett globalt klimatavtal. Avtalet stipulerar att den globala temperaturhöjningen skall hållas väl under 2 grader förindustriell nivå med 1,5 grad som mål, vilket bland annat kan läsas i Artikel 2:1:a. (Förenta Nationerna. Parisavtalet. (2015). S. 3.)

I Paris-avtalet åtog sig EU att minska sina utsläpp med 40 %, vilket är ett ambitiöst mål som kräver ett handfast agerande på många plan.

Jag och många med mig är övertygade om att det går att minska växthusgasutsläpp kombinerat med ekonomisk utveckling. Samhällsbygget måste vara hållbart och fossilfritt. Det är mycket bra att regeringen tydligt slagit fast att senast 2045 ska Sverige inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären.

En viktig sektor i detta sammanhang är transportsektorn. Där är bränslebytet ett av de viktigaste sätten att minska utsläppen av växthusgaser. Bränslebytet genomförs genom en reduktionsplikt som innebär att drivmedelsleverantörer varje år måste minska växthusgasutsläppen från bensin och diesel genom inblandning av hållbara biodrivmedel.

Detta har stor potential att minska utsläppen av växthusgaser från transportsektorn. Alltså innebär reduktionsplikten att det är möjligt att minska utsläppen från befintlig fordonsflotta. Detta är ett effektivt sätt att minska utsläppen, utan att kostnaderna för bensin och diesel skenar.

Mycket tyder på att detta är rätt väg att gå och jag är glad över att regeringen förbereder ytterligare lagstiftning på detta område, även om vi redan kommit en bit på vägen. Det är glädjande att Sverige ligger i framkant i klimatomställningen, trots detta lyckas inte Sverige minska våra utsläpp som vi borde för att klara uppsatta mål. Reduktionsplikten är en viktig del i detta arbete.

Märkt , , ,

Frågan om Ringhals 2 är ren populism

Politiken är tyvärr alltför ofta smutsig. Debatten om kärnkraft under gårdagen i mitt tycke odräglig. Jag har respekt för att människor kan tycka olika i sakfrågan om kärnkraft. Personligen menar jag att stängningen är en konsekvens av teknikutveckling och ekonomi, men inser att frågan är komplex.

Det som var absurt i riksdagens kammare igår, var ju det att Moderaterna och KD hoppade på SD:s motion om att öppna redan nedlagda Ringhals 2 och stoppa stängningen av Ringhals 1. Trots att bolagsledningen är tydlig med att inga investeringar gjorts sedan beslutet 2015 om stängning. Detta innebär att det praktiskt är omöjligt att öppna. En renovering skulle kosta miljarder och ta flera år.

 

 

 

Märkt , , , , ,

Klimatbonus, ja tack!

Ibland handlar väldigt mycket om klimatpolitiken om straff, skatter och avgifter. Så måste det nog vara, men det är allt trevligt när debatten ibland handlar om morötter.

Som de flesta vet har riksdagen antagit ett mål om att Sverige år 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser, för att därefter uppnå negativa utsläpp. Senast år 2030 ska utsläppen från inrikes transporter vara minst 70 procent lägre än 2010. Genom Klimatklivet har investeringsstöd hittills beviljats till över 30 000 laddpunkter längs våra vägar. Detta till trots finns stora delar av vägnätet där laddinfrastruktur inte byggs ut med dagens regelverk. För att få fler att våga satsa på laddfordon är det viktigt att bygga bort vita fläckar och därmed skapa en heltäckande laddinfrastruktur längs de större vägarna i Sverige. Det är därför glädjande att regeringen nu föreslår en satsning på 50 miljoner kronor i tre år för denna utbyggnad.

Dessutom skjuter den S-ledda regeringen till pengar klimatbonusen för bilar. Bonus–malus-systemet är inte perfekt, men ger incitament för konsumenter att välja bilar med låga koldioxidutsläpp. De nya reglerna innebär att EU:s nya mätmetod, WLTP, kommer att ligga till grund för beräkningar av utsläppen. En följd av det blir att de flesta bilar beräknas få högre utsläppsvärden. Med anledning av det föreslår regeringen att utsläppsgränsen för vad som utgör en klimatbonusbil höjs från 60 till 70 gram per kilometer. Det är bra, eftersom att det tar höjd för de praktiska problem som den nya beräkningen innebär. Vi måste både orka med att ta ansvar för reglernas implementering och kampen mot utsläppen.

Märkt , , ,

Klimatsatsningar i budget!

Det har väl knappast undgått någon att hela mänskligheten står inför stora utmaningar. Genom investeringar i klimat och miljö rustar vi samhället för framtiden och tillgängliggör och bevarar naturen för framtida generationer.

Den S-ledda regeringen har idag presenterat stora satsningar på miljö- och klimatomställning. Mer resurser till Industriklivet, klimatinvesteringar och laddinfrastruktur är några satsningar som föreslås. Satsningarna inbegriper även fler åtgärder för skydd av värdefull natur och havsområden.

Riksdagen har antagit ett mål om att Sverige senast år 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser, för att därefter uppnå negativa utsläpp. Ska detta mål nås, så måste vi öka takten i omställningen.

En sektor med stora utmaningar, och stor potential för utsläppsminskning, är den svenska industrin. För att ge långsiktigt goda förutsättningar föreslår regeringen en förstärkning av Industriklivet med 300 miljoner kronor för perioden 2020-2022. Ambitionen är att ta fram CO2-neutral stålproduktion, vilket skulle vara världsunikt. 

Klimatklivet är ett investeringsstöd som under föregående mandatperiod stödde över 3 200 projekt, inklusive över 30 000 laddpunkter. Det förväntas bidra med utsläppsminskningar motsvarande nästan tre procent av Sveriges samlade klimatutsläpp. Anslaget för klimatinvesteringar ökas därför med 1,16 miljarder kronor för 2020.

Regeringen gör också bedömningen att det behövs ett stöd för elektrifierade lastbilar och arbetsmaskiner. Det är sektorer med stora utsläpp som behöver minska för att Sverige ska kunna nå klimat- och sektorsmålen. För att åstadkomma en marknadsintroduktion av elektrifierade lastbilar och arbetsmaskiner föreslår regeringen en klimatpremie på 20 miljoner kronor för 2020.

 

Märkt , , ,

Klassperspektiv på flygandet

Häromdagen skrev jag en text om flygande och flygskam. Jag vet att den retade en del, vilket jag också insåg på förhand. Dock vill jag ta fasta på en av aspekterna i min text, som jag gärna vill belysa mer. Det handlar om det faktum att det faktiskt är förenligt att tänka att vi behöver flyga mindre och samtidigt inte skuldbelägga dem som tar flyget. I grunden handlar problemet om synen på det kollektiva och det individuella. Jag tror inte att vi enbart kan lösa klimathotet genom att vi var och en för sig försöker förändra hur vi lever. I min text försökte jag sammanfatta detta på följande sätt:

Det som tyvärr är olyckligt med hela denna diskussion om flygskam är att fokus flyttas från huvudsak till bisak. Vi, alla människor, måste göra något för att möta klimathotet, men internationell och nationell politik måste inriktas mot att de som släpper ut mest också måste vara dem som förändrar sig mest.  Stora företag som smutsar ned mest måste också var de som förändrar sig mest. Politiken och journalistiken måste skarpsynt skärskåda de vackra orden i företags miljöredovisningar och skilja agnarna från vetet. De företag som försöker göra rätt ska hyllas, men de företag som bara skriver vackra ord bör granskas och betala.

Naturligtvis måste vi minska vårt flygande. Det är inte hållbart att det internationella flygandet har fördubblats under de senaste decennierna, utan vi måste leva mer som vi gjorde för några årtionden sedan. En viktig aspekt på detta är att delar av arbetarklassen inte kunde flyga på charter och definitivt inte till Thailand då. Det är naturligtvis inte deras sätt att leva som har skapat klimatkrisen och det är inte heller rimligt att vi som har flygit mer än vad som är hållbart under några decennier pekar finger mot dem.

I en välskriven debattartikel i Metro, om än lite för vass för min smak, skriver Bodil Keisu just om detta:

Vi ser hur den medvetna medelklassen i form av moralentrepenörer med tid, pengar, ork och lantställen äcklas över hur andra flyger till Thailand under julledigheten eller till Turkiet på sommaren. Men jobbar du i ett lager under jord åtta timmar om dagen, sex dagar i veckan (extrapengar på söndagar!) hela året kan en resa utomlands kännas lockande.

Jag menar precis som jag skrev häromdagen att Eva Franchells krönika, Folk som flyger borde skämmas har sina poänger och citatet nedan måste tas på allvar:

Trots alla varningar har de svenska flygutsläppen ökat med över 70 procent sedan 1990. De står nu för lika stora utsläpp som hela biltrafiken eller motsvarande cirka 1,1 ton utsläpp per person och år. Vi borde ta vårt ansvar, det går faktiskt att ta tåget till både Italien och Grekland.

Min poäng är dock att de två citaten kan vara riktiga samtidigt. Vi behöver förändra vårt beteende och det ska bejakas, däremot är det nationella och internationella organisationer som ska leda förändringen. Det måste bli enklare att ta tåget, därför är det bra att regeringen tagit initiativ till detta. Flygskatten på internationellt flyg måste höjas. Vi kanske till och med bör testa lösningen ”avgift/utdelning”. Idén kommer ursprungligen från Nordamerika och är långt ifrån oproblematisk. (För den som vill läsa mer kan jag rekommendera amerikanska CCL och svenska Klimatsvaret) I just fallet internationellt flyg torde konsekvenserna vara ganska smakfulla. Avgifterna eller skatt i en svensk kontext för att flyga ökas årligen och exponentiellt och beloppet som tas in i avgift betalas ut till alla medborgare via skattekontot. Effekterna borde vara minskat flygande och öka jämlikheten i vårt land.

Min huvudsakliga poäng är dock att kampen mot ett bättre klimat inte  går via ett skuldbeläggande av arbetarklassen, som tidigare knappt har haft råd att flyga. Även om vi alla måste ta vårt individuella ansvar, så är de effektiva lösningarna kollektiva.

Märkt , , , , , , ,

”Folk som flyger borde skämmas”

Nyss hemkommen från semester i Spanien har jag förstått att en diskussion har briserat på sociala medier kopplat till att Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, har tagit flyget på sommarsemester med familjen. Det finns ganska mycket att säga om detta.

För det första säger det något om vårt debattklimat i dagens värld. Personligen när jag lägger upp bilder på sociala medier undviker jag alltid att lägga upp bilder på barn, givet att jag inte har ett uttryckligt godkännande från föräldrar. Det känns som en självklarhet. Den principen blir extra viktig kopplad till personer som finns i dagens offentlighet med tanke hur vårt samhälle ser ut idag. Men, invänder någon, det är ju inte en princip media alltid följer. Det är naturligtvis en rimlig invändning, men personligen vill jag inte delta i att barn hamnar i en mer utsatt situation. Tyvärr, ser jag alltför många i min närhet i riksdagen som drabbas av hot och hat. Jag tycker helt enkelt att det är nedrigt att i smyg ta bilder på det sätt som nu gjorts. Det blir desto nedrigare när barn finns på bilderna.

Betyder det att det aldrig kan vara rimligt att fotografera en makthavare? Nej, det menar jag inte. Det finns exempel på riksdagsledamöter som konsekvent ljugit vid granskningar kring var de varit och vilka som varit med på resor, som riksdagen betalat. Detta har lett till att skattebetalarna har fått stå för notan för privat resande. Då är det naturligtvis rimligt att det tas bilder, som dokumenterar lögner och bedrägligt beteende.

På sociala medier har personer försvarat spridandet av bilderna med en uppsjö argument, allt ifrån Aftonbladets ondska till att Anders Lindberg ”spytt galla över oss som inte får klimatångest”. Att motivera denna typ av kränkning med hänvisning till det hårdnande klimatet på sociala medier är svårt att ta på allvar. Frågan som jag tänkte beröra nedan som är något mer spännande är argumentet att Anders Lindbergs ”personliga dubbelmoral” måste fram i ljuset.

I fallet Anders Lindberg hade det nog varit rimligt att först fråga: Flyger du charter? Därefter möjligen ta och publicera dessa bilder, om han högt och tydligt deklarerat att han aldrig mer kommer flyga. Men har han gjort det? Naturligtvis inte!

För att motbevisa det uppenbara har en krönika av Eva Franchell delats. Krönikan, som alltså inte skrivits av Lindberg bär rubriken, Folk som flyger borde skämmas. Låt oss nu för argumentationens skull överväga om det skulle vara rimligt att smygfotografera Franchell på flygplats, på grund av den krönikan? Den första frågan för mig blir då: Har Eva Franchell hävdat att hon slutat flyga? Jag tror inte det, men ska villigt erkänna att jag inte är säker. Implicerar krönikan att hon har gjort det? Nej, den slutsatsen är inte nödvändig. Den handlar om klimatkrisen och om det faktum att vi flyger så mycket som vi gör, utan att reflektera kring det. Så tolkar iallafall jag ”folk som flyger till medelhavet borde egentligen skämmas”. Jag kanske tolkar henne för välvilligt, men jag uppfattar krönikan som ett angrepp mot att vi alla flyger utan att reflektera kring klimatkonsekvenserna. Även om jag skulle uttryck några saker annorlunda, så menar jag att Eva Franchell i huvudsak har rätt. Klimatkrisen är här och vi kan inte fortsätta flyga på samma sätt som vi gjort historiskt. Det som krönikan möjligen kan kritiseras för är att fokus flyttas från de stora klimatbovarna till att enbart bli en fråga för varje individ. Det är utmärkt att vissa grupper börjat flyga mindre, men hela lösningen finns inte där. Hur som haver tycker jag att krönikan kan summeras med detta citat:

Trots alla varningar har de svenska flygutsläppen ökat med över 70 procent sedan 1990. De står nu för lika stora utsläpp som hela biltrafiken eller motsvarande cirka 1,1 ton utsläpp per person och år. Vi borde ta vårt ansvar, det går faktiskt att ta tåget till både Italien och Grekland.

I detta har Eva Franchell rätt och nog borde vi försöka flyga mindre och åka mer tåg. Med det sagt menar jag alltså inte att jag aldrig kommer flyga mer. Jag vill inte heller peka finger mot de som valt att ta flyget på semestern. Det kanske till och med händer att jag kommer flyga till Grekland eller Italien, men jag kommer inte göra det oreflekterat och inte lika ofta som tidigare.

Det som tyvärr är olyckligt med hela denna diskussion om flygskam är att fokus flyttas från huvudsak till bisak. Vi, alla människor, måste göra något för att möta klimathotet, men internationell och nationell politik måste inriktas mot att de som släpper ut mest också måste vara dem som förändrar sig mest.  Stora företag som smutsar ned mest måste också var de som förändrar sig mest. Politiken och journalistiken måste skarpsynt skärskåda de vackra orden i företags miljöredovisningar och skilja agnarna från vetet. De företag som försöker göra rätt ska hyllas, men de företag som bara skriver vackra ord bör granskas och betala.

Sammanfattningsvis menar jag, tre saker: För det första får inte klimatdebatten fastna i att bara handla om hur vi som privatpersoner lever våra liv, utan måste försöka ha fokus också på det viktigaste: De stora klimatbovarna. För det andra är det förkastligt att ta och sprida privata bilder, där det huvudsakliga syftet är hämnd och kränkning. För det tredje är det fullt förenligt att argumentera för att ”vi måste minska vårt flygande på grund av klimathotet” och inte helt sluta att flyga. Personligen ser jag det första påståendet som en självklarhet, men menar att mitt uppdrag som riksdagsledamot är svårförenligt med att inte flyga alls. Vidare kommer jag ibland flyga privat, även om jag kommer försöka minska mitt flygande. Lisa Magnusson på DN var något på spåren då hon skrev: Låt oss leva som om det var 90-tal igen. Då reste vi på charter någon gång ibland, men inte två gånger per år. Då åt vi rött kött, men inte i den extrema mängd som idag. Kort sagt, världen är inte svartvit. Det går att förändra vårt sätt att leva, utan att återvända till grottåldern. Det räcker kanske att återvända till 90-talet.

Märkt , , ,

Tankar om Arktis

Den arktiska faunan är på många sätt unik. Den till synes hårda och karga naturen skapar unika möjligheter för djur och växter under sommarhalvåret, bland annat tack vare tillgång till sol dygnet runt. Arktiska havet är ett av de mest produktiva marinekologiska systemen i världen.

En viktig förutsättning för Arktis biodiversitet är just det istäcke som nu är hotat. I istäcket huserar växter, bland annat alger, samt djur såsom polartorsk. Om polartorsken hotas, hotas också den fisk och fågel som är beroende av polartorsken. Kort sagt hotas växter och djur ovanför, i och under istäcket av dess förändring och förminskning.

Under 2018 har det rått något som närmast kan liknas med tropisk värme på Arktis. Detta är mycket oroande då ismassan enligt ovan är en förutsättning för den biologiska mångfald som finns i området. Ismassans minskning över tid är också oroande, då det riskerar att påverka havens vattennivåer och annat.

1980 täckte ismassan ungefär 8 miljoner kvadratkilometer. Under ett antal år på
10-talet har nya bottennivåer i hur litet istäcket har blivit slagits, även om istäcket återhämtade sig något under 2013. Trenden är dock tydlig: istäcket försvinner snabbt. Jämfört med 1980 har en yta som motsvarar upp emot halva USA försvunnit.

Märkt , , , ,

Är grön investeringsbank något för oss?

Behöver Sverige en grön investeringsbank? Redan 2012 skapades en i Storbritannien, som idag agerar på den fria marknaden. Bedömare menar att det kan behövas investeringar på 1 biljon kronor för att klara 2-gradersmålet. Därför tror jag på en svensk grön investeringsbank.

Märkt , , , ,

Är ett klimatsmart OS möjligt?

Är ett klimatsmart OS möjligt? Frågan kan tyckas löjeväckande för den som har svulstiga spel i Ryssland eller Kina på näthinnan. Men behöver det verkligen vara så?

Sedan de senaste decenniernas olympiska debacle har IOK genomfört ett förändringsarbete, där OS måste förändras. I grund och botten handlar det om ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet. Därför är frågan relevant. Kan kommande Sverige genomföra ett klimatpositivt vinter-OS?

I en mycket intressant debattartikel i Aktuellt Hållbarhet, skriver företrädare för SOK och Sveriges Paralympiska Kommitté, Mats Årjes och Johan Strid, tillsammans med Mattias Goldmann, VD för Fores, om möjligheten att genomföra ett klimatpositivt OS. Den glädjande nyheten är att det inte bara är läpparnas bekännelse, utan en genuin vilja att skapa klimatpositiva spel. Exempelvis handlar det om att inte bara inkludera den direkta påverkan, utan även deltagares och åskådares klimatavtryck. Om Sverige blir arrangör av Vinter-OS 2026 kommer detta bli historiskt.

Det absolut bästa argumentet är dock detta. Det kommer arrangeras Vinter-OS 2026. Det råder inte någon tvivel om att den svenska ansökan är klimatmässigt överlägsen. Då torde det vara rimligt för den klimatengagerade att ställa sig bakom den svenska ansökan och samtidigt verka för att Vinter-OS i Sverige 2026 blir klimatpositivt som utlovat eller med artikelförfattarnas ord: ”alla klimatengagerade krafter (bör) bidra till att Sverige får värdskapet och världen får det klimatledarskap och den klimatinspiration som såväl behövs, med draghjälp av något av de mest inkluderande event som finns idag – Olympiska Spelen och Paralympics.”

Märkt , , , , , ,
%d bloggare gillar detta: