Etikettarkiv: USA

Är brandflyg verkligen den viktigaste frågan?

Just nu härjas Sverige svårt av de värsta bränderna i modern tid. Modiga brandmän och frivilliga kämpar för att hålla skogsbränderna i schack, så att de inte sprider sig. Hundratals människor har evakuerats och en del har sett sina hus gå upp i rök. Detta är den värsta branden i modern tid. Senast det begav sig var 2014, då Västmanland brandhärjades. Den branden var då det begav sig, också den värsta branden i modern tid.

Samtidigt som branden brinner har ett antal viktiga diskussioner dykt upp, men där fokus för diskussionen är att vinna billiga politiska poänger. Diskussioner där tyvärr många debattörer skriker så högt de kan och där debatten bara blir ett sammelsurium av påhopp och banaliteter. Kort sagt, inte de bästa förutsättningarna för en sansad diskussion.

Frågorna är viktiga. Hur ser Sveriges krisberedskap ut? Exempelvis, bör Sverige ha egna brandflyg eller räcker samarbetet inom EU? De ”italienska” brandflygen kommer från ERCC, vilket är EU:s civilskyddsmekanism. Var bedömningen från 90-talet rimlig, dvs. att Sverige inte behöver egna brandflyg? Då vi troligen kommer ha mer av extremväder i framtiden, vilka slutsatser ska vi dra av det? Hur mycket kommer behoven öka? Bör vi kanske köpa gemensamma brandflyg med de andra nordiska EU-länderna? Hur ska försvarets resurser användas i samband med civila katastrofer? Viktiga frågor som behöver en sansad diskussion, som inte bara går ut på att svartmåla och förenkla. Jag vill alltså med detta inlägg inte förminska vikten av diskussionen, utan hoppas på en mer sansad ton. Hos vissa debattörer kan allt tolkas som en del i den nära förestående systemkollapsen.

Jag personligen inte är expert på beredskapsfrågor och tänker i allmänhet att det är ett otyg att låtsas vara expert i frågor där du inte är det, men spontant känner jag att de relevanta övergripande frågorna oavsett krisens eller naturkatastrofens art är hur regeringens krisberedskap förhåller sig till MSB:s dito, och slutligen hur förhåller våra centrala myndigheter förhåller sig till de lokala och regionala samordningsansvar som ligger på Länsstyrelserna. Jag är inte säker att Sverige är organiserat på bästa sätt för kris, men tänker att det kan finnas en idé att avvakta att bränderna är släckta innan analysen av krishanteringen börjar.

Det jag dock nästan helt saknar är diskussionen om klimatet och den är minst lika relevant. Att vädret är extremt vid ett enstaka tillfälle behöver inte ha med klimatförändringarna att göra, men när extremvädret blir vanligare och vanligare, så blir det mer relevant att tala om en koppling mellan extremväder och klimatförändringar.

I den bifogade videon påpekar meteorologen Pär Holmgren att en bra bit över hälften av länderna i Europa har slagit värmerekord under de senaste 10-15 år, men extremvädret handlar också om starkare stormar, kraftigare skyfall och ymnigare snöfall. En välbalanserat inslag från 2017 från BBC handlar om, hur sannolikheterna för extremväder har ökat, på grund av klimatförändringar.

Konsekvensen av allt detta är för mig tvåfaldig. Finns det något viktigare än att diskutera brandflyg? Svaret är att framtid krisberedskap är en av de viktigaste frågorna, vilket sommarens bränder visat. Det är en oerhört viktigt fråga hur vår krisberedskap ser ut. Men den borde diskuteras sansat i ljuset av nya hot i klimatförändringarnas spår. Vi måste naturligtvis se över vår krisberedskap, men det bör göras på ett sansat sätt och inte bara handla om bränder utan också andra former av extremväder. Den andra slutsatsen är att den viktigaste frågan igår, idag och imorgon är hur vi kan hitta kraftfulla åtgärder för att minska vår egen klimatpåverkan, samtidigt som vi påverkar andra länder i samma riktning.

Det måste vara slut på diskussionen, som handlar om att vad vi gör i Sverige inte spelar någon roll, för det spelar roll. Idag är de konsumtionsbaserade utsläppen av växthusgaser ungefär 11 ton per person i Sverige. För att vi ska klara Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen på under 2 grader Celsius, så behöver vi komma ned till mellan 1-2 ton per person och år. Alltså behöver våra utsläpp halveras ungefär var tionde år, fram till 2050.

Det gör inget om Sverige går före, men framförallt behöver vi bära vår del av bördan. Vi kan inte peka ut USA, Indien eller Kina som klimatbovar, om vi inte gör vårt. Just nu minskar inte de svenska utsläppen, alltså behöver vi göra mer. Så låt oss gärna prata om krishantering och brandflyg för det är oerhört viktiga frågor, men snälla låt oss också prata om minskade utsläpp av växthusgaser.

Taggad , , , , , , , , , ,

Etta Rosales prisad för sitt mod

Förra veckan prisades Etta Rosales med Progressive Alliance pris för politiskt mod. Progressive Alliance är en internationell organisation för progressiva, socialdemokratiska och demokratiskt socialistiska partier. Läs mer om priset och utdelningen här!

 

Det var naturligtvis en ära för mig att hålla ett hyllningstal till henne. Jag bifogar det nedan:

Fellow progressives,

A wise person once said: “For us democracy is a matter of human dignity. And human dignity, that includes liberties as freedom of expression, the right to criticise and freedom of creating public opinion. Human dignity is the right to good health, labour, education and social security. Human dignity is the right and the realistic possibility to together with others create your own future. These rights, democratic rights, human rights, cannot be reserved to a certain class or groups in the society. These rights have to be the property of the people.

 

The quote is from the former PM in Sweden, Olof Palme and it feels good to start with one of his quotes, since Etta Rosales was nominated to the Progressive Alliance Award for special political courage by both SAP, The Swedish Trade Unions and The Olof Palme International Center. When thinking of these words about human dignity it is important to remember that there are not just words but they do actually mean something. And one person, who have shown dedication, devotion and determination, in both word and in action is our Comrade Etta Rosales. It is of course an honour for me to be the laudatory speaker to her glory.

 

How many of you remember what you did the 21 of September, 1972? Some of you were at work, some at home, maybe one or two in their local or national parliament. And some of us were actually not born. This is an important date, because at this time the Philippine President Marcos introduced martial law, which was his way to dictatorship in the country.

Etta Rosales fight for human rights and democracy had started already before. Because before the martial law numerous people were protesting. After martial law demonstrating became much more dangerous, with military shooting and arresting the few who dared to demonstrate and Etta Rosales was one of those demonstrating one of the organisers. Later the same year she was arrested the first time and after getting out of prison, she was forced to go underground. Then a few years later Etta Rosales was imprisoned again. Being incarcerated this time for over a month and during this time a victim of severe torture.

For those of you are not familiar with the Philippine history, I will try to fill some gaps. Ferdinand Marcos was elected president of the Philippines 1965. In 1972, as I said, he declared martial law which was in use until 1981 and Marcos ruled as a dictator until 1986. During the dictatorship of Marcos the Philippines was considered one of the ten countries violating human rights the most in the world. Amnesty International pointed out in a report from 1976, and now I am quoting “The conclusion is unavoidable that torture of prisoners (is) part of a general approach of the treatment of suspects.” The report moreover talk about electrical shocks, forced Russian roulette and sexual assault.

In 1983 an opposition leader Aquino was assassinated at Manilla airport when arriving back to the Philippines from exile. This seem to be the first step towards the fall of Marcos. Public protests and public information about misuse of public funds made the US president to distance himself from Marcos the following year. In 1985 Assemblypersons were calling for impeachment and at this time Marcos kidney disease was deteriorating. In 1986 snap-elections were held, officially won by Marcos. At that time enough was enough and activists were demonstrating all over the Philippines. Following pro-democracy protest Marcos had to flee to Hawaii, leaving a tally of thousands and thousands imprisoned, tortured and killed during Marcos regime.

When talking about activism during the dictatorship of Marcos it is impossible not to mention Etta Rosales, one of the leading activists in the struggle for democracy and respect of human rights. Organising protests, democracy gatherings and other resistance during these decades of dictatorship, exposing herself to great danger.

Fellow progressives,

Etta Rosales will not only be remembered for her struggle for human rights, her struggle against Marcos, but she will also be the remembered as the founder of the Alliance of Concerned teachers and as a politician and co-founder of Akbayan, The Citizens Action Party. During three terms she served as a congress person between 1998 and 2007. Moreover Etta Rosales has been the chairperson of the Philippine human rights committee between 2010 and 2015. Furthermore Rosales served as the Philippine representative to the ASEAN Human Rights Institutions forum.

As a well-known defender of human rights Etta Rosales was imperative in a class action law-suit in the Hawaii District Court which resulted in the only judgment holding the former dictator Marcos liable for human rights violations committed during his time in power. Moreover, this law-suit forced Switzerland to release around 500 M USD, of funds which Marcos robbed of the Philippine people. A big part of this money was directed to Human Rights victims. In this process Etta Rosales, with courage and resolution, played a major role giving human rights victim’s rehabilitation in the Philippines.

Friends,

One might think that after these years of dictatorship the Philippines were immune against fascism. Unfortunately, the struggle for democracy and justice continues!

Today’s situation in the Philippines is unbearable. When you look at it from the outside it is like a bad movie and it is hard to understand that this is the reality in a country that had so much to hope for just a few years ago.

This rapid change started last year, when Rodrigo Duterte was elected president. The Philippines has seen an unprecedented level of killing by law enforcement since he took office. It is well over 10 000, maybe as many as 13 000, killed in the streets.

Again Etta Rosales, as brave as ever, are one of the most outspoken critics of human rights violations and organizing resistance.

We hear stories that Duterte encouraged police operations and recommended a quota of 32 kills per day as a solution to the drug problem.

It is hard to understand that these men, under the name of an anti-drug campaign, don’t care for human lives or human rights. Persons are accused without neither evidence nor trial. These extrajudicial killings is of course unacceptable and as always it is the poor people, the working class, that suffer the most.

Now Duterte also has threatened human rights groups that he soon will order police to shoot them for criticizing his programs. Equally alarming is the administration’s support to revive the death penalty and decrease the age of criminal liability to nine years old. And last but not least there is constant threat of introducing marital law.

The Philippines government simply continue to deny its actions to the world and unfortunately there is a lack of strong and outraged voices among the international community.

But there is hope. In the face of these grave threats to democracy, progressive forces have started various movements to protect the human dignity, democratic rights of the Philippine people. Gatherings for civil liberties have been initiated nationwide to serve as safe spaces and provide opportunities to consolidate pro-democracy forces.

Once more Etta Rosales has shown that she first and foremost is a human rights activist, when organizing opposition and criticizing Duterte putting herself at risk for the common good.

There are no person as suitable for this prize as Etta Rosales. Tonight, fellow progressives, we celebrate with her and tomorrow we continue fighting for social security, human dignity and democracy, here in Central America, in the rest of the world and of course now more than ever, also in the Philippines.

Taggad , , , , , ,

Högerextremismens framväxt i Sverige just nu av Patrik Björck

Patrik BjörckFör att förstå högerextremismens framväxt i Sverige ”just nu”, som är frågeställningen jag blivit inbjuden att tänka kring, så blir det naturligt att börja fundera på varför inte högerextremismen har växt fram tidigare i svensk historia.

Om man med högerextremism menar fascistiska och nazistiska politiska yttringar så är dess storhetstid i Europa från 1920 till 1945. I Italien, Tyskland och Spanien tar man makten och i andra länder spelar man under kriget en väsentlig roll som i Ungern och Kroatien för att nämna några.   Om man ser i ett internationellt perspektiv finns det en andra våg i Latinamerika under efterkrigstiden fram till cirka 1990-tal då en demokratiseringsprocess sveper över den kontinenten.

I Sverige under den här tiden är högerextremismen ett obehagligt men perifert fenomen. Men inte bara i Sverige. I USA under depressionen hade den amerikanska väljarkåren all anledning att fundera över hur en mycket svår situation med arbetslöshet och svåra umbäranden skulle lösas. I USA gör väljarna ett rationellt val och väljer Roosevelt och New Deal. I Sverige gör väljarna ett liknande rationellt val och väljer Per Albin Hansson och den socialdemokratiska Folkhemspolitiken. Fascistiska eller nazistiska partier får ett mycket marginellt genomslag i såväl Sverige som USA. I Tyskland gör väljarna en annan bedömning med välkänt resultat.

De omständigheter vi ofta förklarar högerextremism med förelåg i såväl USA som i Sverige och Tyskland, men utfallet är helt olika.

I USA har väljarna idag valt en president som kanske inte fullt ut kan kallas högerextrem men åtminstone i det häradet. I Sverige mäter idag ett parti med rötterna i nazismen i opinionsundersökningar upp mot 20 procent. Ändå har både amerikanska och svenska väljare ett jämfört med 1930-talet bra liv. Arbetslösheten är i jämförelse låg, utbildningsnivån i jämförelse hög. Men idag gör väljarna irrationella val i båda dessa länder. I två länder som tidigare inte haft en högerextrem erfarenhet är kanske inte väljarna ”vaccinerade”?

Vad är det för strömningar som leder väljarna till att göra högerextrema val? Är rasismen idag större i Sverige än under 1930-talet? Är toleransen idag lägre när det gäller inställningen till homosexuella jämfört med 1930-talet? Är motståndet mot jämlikhet mellan könen större idag än 1930-talet?

Jag tror inte det. Jag skriver tror för jag har i skrivande stund inte tillgång till aktuell forskning på området. Men om jag utgår från mina egna erfarenheter så var rasismen, homofobin och sexismen ett gigantiskt mycket större problem när jag växte upp på 1970-talet än situationen är idag. Därmed inte sagt att vi inte har dessa problem idag, men det snack som var helt accepterat runt fikaborden när jag trädde in i arbetslivet skulle aldrig accepteras idag. Svenska väljares värderingar är enligt min erfarenhet betydligt bättre idag än för några decenniers sedan. Utvecklingen blir då motsägelsefull om inte svaret är att polariseringen idag är så mycket större. En ganska stor grupp väljare har kanske inte ändrat sina värderingar i samma takt som majoriteten?

Min erfarenhet av arbetslivet är att många svenska arbetare tidigare inte kände någon självklar dragning till varken socialdemokrater eller kommunister. Ett främlingskap inför det vi idag kallar ”politisk korrekthet” och en mer individualistisk syn på samhället var ganska vanlig. Dom arbetskamraterna röstade dock slutligen ofta på socialdemokraterna. Orsaken tror jag är att en känsla av klassmedvetenhet förhindrade många att rösta på Högern och kommunisterna var inget alternativ. Jag tror att många idag inte känner det motståndet mot Sverigedemokraterna. Motståndet för en arbetare att rösta på SD är mycket mindre än att rösta på Moderaterna. Att SD är ett renodlat högerparti med en löntagarfientlig politik är inte tydligt för de flesta.

En annan orsak till att Sverige, till skillnad från våra nordiska grannländer, länge var förskonade från högerextremistiska partier i valda församlingar, är att Norge och Danmark, med sin historia av nazistisk ockupation, fick en annan typ av högerextremism än i Sverige. Ett parti med nazistiska rötter skulle troligen aldrig fått nått stöd av väljarna i Norge eller Danmark. I Sverige verkar det motståndet inte finnas längre. Det motstånd som för bara några år sedan gjorde SD till en liten sekt men som idag verkar bortblåst.

Den nya mediasituationen kan nog inte heller underskattas när det gäller frågan om varför vi får en växande högerextremism ”just nu”. Varför denna nya situation gynnar just högerextremism förtjänar dock ett eget seminarium.

Det som också är intressant att fundera över är det tillsynes motsägelsefulla fenomenet att det som sker idag är mer globalt. Globaliseringen skapar en motkraft som blir nationalism. Och denna nationalism sprider sig globalt. Trump i USA, Åkesson i Sverige etc är liknande fenomen som syns snart sagt över hela klotet samtidigt.

Sammanfattningsvis blir en del av svaret på frågan varför högerextremismen växer i Sverige just nu.

  • Vår avsaknad av historisk erfarenhet av högerextremism.
  • Polariseringen av värderingar.
  • Klassröstandet som om än avtagande fortfarande spelar roll.
  • En ny mediesituation.
  • Globaliseringen.

Detta är mitt ödmjuka bidrag till att förstå varför högerextremismen växer fram i Sverige just nu.

Det finns naturligtvis saker jag missat eller överskattat betydelsen av och alla de punkter jag tar upp förtjänar ett mycket mer ingående resonemang än jag hinner med i denna text.

 

Patrik Björck, 2017-09-01

Taggad , , , , , , , , , , , , , ,

sthlmspodden med Ingvar Carlsson

Igår berättade jag på min blogg att jag har blivit med podd, som går under namnet: sthlmspodden.

Anledningen är att jag ibland uppfattar att Stockholmsperspektivet kommer i skymundan. I Stockholmsregionen saknar vi nästan helt lokal media, utan det nationella blir fokus i huvudstaden. Därför har jag valt att spela in en podd som diskuterar viktiga samhällsfrågor med ett Stockholmsperspektiv.

Första avsnittet är en intervju med Ingvar Carlsson. Samtalet handlar om allt ifrån stockholmspolitik till situationen i Europa. Lyssna och berätta vad du tycker!

Ni hittar det första avsnittet i Podcast-appen i iTunes eller på Soundcloud. Lättast är kanske ändå att lyssna här direkt på sidan.

Taggad , , , , , , , , , , ,

Ett imperiums död? Länge leve USA!

När en befinner sig mitt i historien är det ofta om inte alltid svårt att inse det. Jag tror dock att vi just nu lever i en mycket historisk tid. Norden, Europa och egentligen hela Västvärlden står i ett vägskäl mellan högerpopulism/extremism och västerländsk demokrati. När vi senast stod där, på 30- och 40-talet fick vi i viss mån oväntad hjälp från Ryssland och USA, som gav oss en ny chans. Det är nu saker och ting sätts på sin spets. Väljer vi den inslagna vägen eller ska vi igen prova högerpopulismen/extremismen.

I vissa avseenden står USA inför samma val och i viss mån har landet redan valt. USA valde Donald Trump. Samtidigt är USA just nu ett djupt splittrat land. Frågan är således vart landet är på väg?

Ibland tror vi människor att imperium varar för evigt och försöker förstå varför stora imperium, exempelvis Romarriket gick under. Många kloka forskare har dock konstaterat att frågan är felställd. Frågan bör vara: Varför bestod Romarriket så länge? Slutsatsen är enkel. Imperium går under. Ofta ganska fort. Mycket tyder på att detsamma kommer drabba USA. Frågan är snarare när?

Det får mig att tänka på rasterna på skolgården i mitt uppväxts-Tyresö. Det är lika naturligt att imperium går under som att det kunde gå fort när vi lekte ”herren på täppan” i den största snöhögen på skolgården. I ena sekunden kunde jag vräka ned den som just då var högst upp på toppen, även om det inte hände så ofta. För några sekunder kände jag mig som skolans kung balanserades på den lite spetsiga toppen av snöhögen, men lika fort fick en klasskamrat tag i mina ben och innan jag visste ordet av låg jag med snö i ansiktet nedanför snöhögen och dessutom med lite snö innanför mina snowjoggers. Helt plötsligt var leken inte lika rolig. Kort sagt, imperium går under både på Stimmets skolgård och på jorden.

En gemensam nämnare för riken som har gått under är ofta att de drabbats av en nöjdhet, där viljan att lära, handla eller för den delen röva från och med andra länder minskar. Detta brukar ofta vara början till slutet. Jag har alltid trott att USA som stormakt och imperium har många år kvar till sitt bäst-före-datum. Men när jag hör Donald Trump tala, så tänker jag ofta på detta: Undrar om inte detta är början på USA:s fall.

Hade jag skrivit den här krönikan för en vecka sedan hade jag inte satt ett frågetecken efter rubriken: Ett imperiums död. Dock tycker jag att de stora demonstrationerna mot Trump och domstolsväsendets försök att upprätthålla viktiga amerikanska konstitutionella värden är en ljuspunkt för alla oss som tror på mänskliga rättigheter, handel, frihet och demokrati. Kanske att slaget inte är helt förlorat?

En sak är i alla fall säker. USA har fullt upp med sina egna inre konvulsioner. De kommer inte kunna eller vilja komma och rädda oss, om vi igen ger makten till nazister och fascister. Jag skulle inte heller satsa mina pengar på Ryssland som numera anses mindre demokratiskt än Vitryssland. Alltså, att hålla nazister och fascister borta från makten i Europa, det är något som vi här i Europa får klara själva. Det gäller inte bara i Sverige, utan också i länder som Ungern, Polen, Österrike och Frankrike. Vi får kanske inte fler chanser!

Taggad , , , , ,
%d bloggare gillar detta: