Reflektioner om politisk moral

Härom dagen skrev jag en krönika i Tyresö Nyheter om vad som är rimligt som ledamot av Sveriges riksdag. Om du vill kan du nå hela numret här (min krönika hittar du på sidan 6): http://www.tyresonyheter.nu/upload/articlefile/7/653214/2016_4.pdf

Eller läs krönikan nedan:

Tyresös röst i riksdagen

 

De senaste veckornas turbulens i politiken finns det mycket att säga om. Ett av de största problemen är att vi inte talar om politik, utan om politiker. Under de senaste veckorna har riksdagen röstat igenom ett antal viktiga förändringar av lagar, på förslag från den socialdemokratiskt ledda regeringen. Det handlar om bättre verktyg och hårdare straff emot organiserad brottslighet. Det handlar också om skärpta straff för gärningar som avser hantering av stora mängder narkotika, kallat synnerligen grova narkotikabrott. Dessutom har riksdagen, inte en dag förtidigt, kriminaliserat ID-kapningar och förbättrat möjligheten till skuldsanering, vilket förhoppningsvis leder till att fler människor vågar starta nya företag.

 

Tyvärr handlar inte rapporteringen om dessa viktiga reformer, utan om politiker som inte gör vad som förväntas. Kort sagt, politiker som inte håller måttet.

 

Dessa händelser aktualiserar den gamla klassiska frågan: Ska politiker vara som folk är mest eller vara moraliska föredömen? Går det att vara både och? Ja, kanske, tänker jag. Att vara ett föredöme och försöka göra rätt är förstås vad som kan förväntas av en politiker.

 

En av skandalerna de senaste veckorna har bäring på Tyresö. I vår kommun bor den före detta Sverigedemokraten, tillika Jimmy Åkessons svärmor, Margareta Larsson. Hon valdes åter in i riksdagen för Sverigedemokraterna i valet 2014, men har inte har tjänstgjort sedan 2015. Istället har hon befunnit sig i Tyresö och startat någon form av salong. Trotsa detta har hon valt att inte lämna sin riksdagsplats utan får fortfarande lön från riksdagen.

 

Är detta rimligt? Är det att vara ett föredöme, att ta ut fullt riksdagsarvode, trots att hon vägrar att sätta sin fot i riksdagshuset? Svaret är förstås ett rungande nej. Jag har aldrig någonsin hört talas om någon som så flagrant struntar i förtroendet som det svenska folket har gett denne och jag tror aldrig att detta har skett tidigare i riksdagens historia.

 

Avslutningsvis vill jag säga att alla kan ta ett dåligt beslut ibland. För helt ärligt, om du tycker att du aldrig agerat omoraliskt i ditt liv, då har du nog för låga förväntningar på dig själv. Som sagt, alla kan ta ett felaktigt beslut någon gång, men att liksom Margareta Larsson göra det dagligen i ett helt år, det måste vara ett rekord på dåligt omdöme.

 

 

Taggad , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: