Jag har lagt ifrån mig boken: Rudolf Hilferding, The Tradgedy of a German Social Democrat kan inte sluta tänka på vad jag egentligen har läst. Det handlar naturligtvis inte bara om vad Hilferding utsattes för personligen, utan också vad hans livsöde betyder för oss idag. Jag har redan skrivit ett blogginlägg om hur SPD i Tyskland förbjöds som en del av Hitlers maktövertagande, “Nu, era socialdemokratiska paddor”.
Det jag inte kan släppa är tanken om hur slående skillnaden är mellan de vägar som svensk och tysk socialdemokrati tog under början av 1900-talet.
För SPD och Hilferding var marxismen central och William Smaldone definierar i sin biografi över Hilferding denne just som en marxistisk teoretiker. En passage som är spännande är just när författaren reflekterar över att en så utpräglad marxist inte har några alternativa idéer än konservativ ekonomisk politik under den stora depressionen i Tyskland. (Smaldone, William. Rudolf Hilferding. The Tragedy of a German Social Democrat. (Dekalb, Illinois 2015). S. 122.) Jag tror författaren är något på spåren både gällande Hilferding och SPD under mellankrigstiden, då Hilferding argumenterar för att det var ekonomers uppgift inte var att hantera en kapitalistisk kris, som bara var ett tillfälligt skede i den av Marx förutsedda kollapsen av kapitalismen.
Rudolf Hilferding var finansminister under Tysklands ekonomiska kris, som utlöstes av de höga krigsskadestånden från Förstavärldskriget, samt Frankrike och Belgiens ockupation av Ruhrområdet, som en följd av Tysklands oförmåga att kunna betala just krigsskadestånden. Alltså kan landets ekonomi betecknas som allt annat än stabil när Rudolf Hilferding utsåg till finansminister 1923 i en koalitionsregering ledd av tyska folkpartiet DVP:s Gustav Stresemann. (Smaldone. S. 126-127.)
Anledningen till att jag skriver om vad Tysklands finansminister tänkte och hur han agerade under mellankrigstiden är att jag tror att det finns en viktig skillnad mellan svensk socialdemokrati och europeisk vid denna tidpunkt i historien. Denna skillnad förklarar delvis varför nazismen fick fäste i Tyskland, men inte i Sverige.
I Sverige fördes en expansiv finanspolitik, vilket inte var okontroversiellt. Det gick stick i stäv med rådande ekonomisk doktrin. Socialdemokratin drev dock igenom politiken, då det var centralt för att hindra arbetslösheten att sprida sig. Kort sagt kan Rudolf Hilferdings argument mot en mer expansiv politik sammanfattas i detta citat: ”Rörelsens uppgift är att skapa enighet för en stabil valuta och för marxismen. (Smaldone. S. 120-121.)
Hilferding försvann under 30-talet ur historien. Kanske för att han tillhörde förlorarna i den tyska maktkampen. I slutet av 20-talet och början av 30-talet var han en av Tysklands viktigaste politiker. Han återvänder till finansministerposten efter valet 1928, som var en framgång för SPD. Vid denna tidpunkt skulle Tyskland åter börja betala krigsskadestånd efter 1:a världskriget. Budgetunderskottet gjorde att landet behövde pengar. När jag läser att Hilferding bland annat ordnar ett lån på 125 miljoner USD av Ivar Kreuger känns det nästan som en förvarning kring Hilferdings kommande öde. (Smaldone. S. 158.)
Under 1933, innan SPD förbjöds, förföljdes ledande politiker och andra offentliga personer i Tyskland. I mars 1933, tre månader innan SPD förbjöds i Tyskland, flydde Hilferding via Danmark till först Zürich och sedan Paris. (Smaldone. S. 172-173.) Det var också i Frankrike som Hilferding till slut dog, efter att han blev fängslad av Gestapokommissarien Hugo Geissler med orden ”Nu, era socialdemokratiska grodor”. Rudolf Hilferding var död innan veckan var slut. Troligen tog han sitt liv med hjälp av gift. (Smaldone. S. 207.)
Mathias Tegnér 