Varje år på Olof Palmes dödsdag dyker krönikor upp, som i min värld går ut på att ta Olof Palme och hans eftermäle i besittning för sina egna åsikter. Det är inte konstigt att så sker, med tanke på vad Olof Palme har betytt för arbetarrörelsen. Samtidigt finns det något konstigt i detta.
Jag läste en krönika för två år sedan som fortfarande gnager i mig, då jag tycker slaget om Olof Palmes minne är lite upp-och-ned-vända-världen för en progressiv och reformistisk rörelse.
I min värld måste progressiva rörelser vara framåtsyftande. Ta sin utgångspunkt i tidlösa värderingar, förstå de utmaningar som människor upplever idag i sin vardag och sedan presentera bra lösningar. I mitt tycke är det nyckeln till den svenska socialdemokratins historiska framgång. Socialdemokratin har fokuserat på de många viktiga reformerna som har påverkat människors liv i praktiken. I början av förra århundradet kallades den för ”magfrågan”. Så har alltid varit fallet och så hoppas jag att det förblir. Just detta fokus har gjort att vår rörelse har blickat framåt och trott på politiken. Att vi har varit så framgångsrika tror jag är nära förknippat med att vi har haft förmågan att skapa framtidstro, eftersom att vi har haft lösningar på de problem som människor upplever. Dessa reformer har socialdemokratin drivit igenom i regeringsställning när många av våra systerpartier i opposition har bråkat om vilka som är mest rättroende marxister eller socialdemokrater. Den vägen har aldrig historiskt varit något för svensk socialdemokrati och jag hoppas att så förblir.
Den krönika som malt i mig under dessa år och som nu fick mig att skriva denna lilla text är en krönika som Daniel Suhonen skrev på Olof Palmes dödsdag i Expressen 2016:
Mordet på Olof Palme var ett politiskt mord, oavsett vem som avlossade skottet. Medan oerhörda resurser lagts ner på att leta efter en försvunnen revolver har förvånansvärt lite energi lagts ner på att förstå mordets politiska konsekvenser och förutsättningar.
Även om det var Christer Pettersson som kanske av rent misstag mördade landets statsminister, blev konsekvensen av mordet en ideologisk statskupp.
/—/
I stället förvandlades Palme snabbt till en del av arbetarrörelsens historia. En stilikon, på sin höjd framlyft som en symbol för solidaritet med tredje världen. Men om hans politiska idéer hade varit en medicin för en krasslig arbetarrörelse hade ledande företrädare märkt flaskan med ”ej för inrikes bruk”.
/—/
Många hade exakt just då känslan att Sverige inte skulle bli sig likt. Vi vet nu att de hade rätt. 30 år har passerat. Vi vet inte vem som mördade vår statsminister. Men vi vet vilka som sörjde och fortfarande sörjer. Och vi vet vilka som tjänade på mordet.
Därmed måste vi också försöka ta reda på den politiska sanningen om mordet på socialdemokratin
Att hävda att ledningen som tog vid efter Olof Palme, där flera personer arbetade oerhört nära Palme, skulle tjänat politisk på mordet känns smaklöst. Själva tanken om att det i någon mån finns delar av vår rörelse som politiskt har vunnit på mordet känns absurd. I artikeln fortsätter Suhonen under rubriken ”Socialdemokratin dog med Olof Palme” att berätta följande:
När paret Palme runt klockan 23.17 korsar Sveavägen efter korvkiosken vid Adolf Fredriks kyrkogård är han partiledare och statsminister för en socialdemokrati som vunnit riksdagsvalet 1985 på att gå emot idén om privat drift i välfärden, som genomdrivit löntagarfonder i näringslivet, som hindrar ett svenskt medlemskap i EEC (dagens EU), står för alliansfrihet och neutralitet i utrikespolitiken och framhärdar i att försvara en offentlig sektor som sväljer över halva ekonomin och bekostas med världens högsta skatter.
Att detta är essensen av Socialdemokrati är en mycket hårdsmält idé för mig. Skulle frågan EU-medlemskap, driftsformer i välfärden, löntagarfonder och neutralitetspolitiken vara frågor som definierar vad socialdemokrati är? Och när vi i några av dem ändrat ståndpunkt, så dog socialdemokratin? För mig är det viktiga frågor, men inte lever eller dör socialdemokratin med dem. I mitt tycke blir exempelvis frågan om löntagarfonder extra dubiöst, då det torde vara allmänt känt att det inte var Olof Palme som drev frågan om löntagarfonder i vårt parti. Därtill var han nödd och tvungen.
Att så flagrant stjäla en mördad statsministers eftermäle för sin egen politiska agenda är för mig svårsmält. Jag vet inte vad Olof Palme hade sagt om dagens förda politik, men jag minns och försöker lära av vad han sade och gjorde då han faktiskt levde. Det är dock inte samma sak, som att tro att en dynamisk människa som Olof Palme inte åsiktsmässigt skulle kunna påverkas under en 30-års period. Palmes omsvängning i frågan om kärnvapen är ett exempel på Palmes förmåga att utvecklas med och förstå sin tid.
En annan svaghet i texten är synen på de stora ekonomiska konflikterna på 80-talet. Texten argumenterar i linje med att Palmes död genererade starten på högerpolitikens frammarsch inom socialdemokratin som om Palme själv var definierad vänster i vårt parti. Personligen tycker jag att epitet som höger- och vänstersossar är fördummande, men när jag försöker tolka stämningen på 80-talet, skulle jag nog uppfatta att invektivet som slängdes på Palme inom rörelsen oftare var höger än vänster.
Sedan är det uppenbart att någonting hände med samhällsdebatten under slutet av 80-talet. Efter många år av kraftig investeringspolitik, högt skattetryck och stora problem med marginalkostnader för arbete gick det inte att hålla tillbaka en våg av marknadsliberalism och neoliberala lösningar. Jag tror dessutom att vårt överfokus på löntagarfonder faktiskt var en av de saker som gjorde att vi tappade kompassen på de frågor och problem som människor upplevde i sin vardag, vilket gjorde oss mindre relevanta. Folk trodde ju då att mer marknadsstyrning skulle kvalitetssäkra och bidra till mindre ineffektiv användning av gemensamma resurser samt ökad frihet för individen. Än värre är att detta framstod som den enda ansvarsfulla ekonomiska politiken. Sedan är det betydligt lättare att idag se konsekvenserna och kostnaderna för en fullkomligt avreglerad energimarknad och marknadsintrånget inom skola och vård.
Daniel Suhonen ska ha heder i att så tydligt diskutera den svenska och europeiska socialdemokratins sjukdommar. För visst har den socialdemokratiska rörelsen i Europa stora problem, men jag tror diskussionen skulle tjäna på att det fanns mer än en medicin som övervägdes.
Slutsatsen måste vara att vi ska lära av hur kloka människor i vår rörelse har agerat historiskt och hur desamma har hanterat situationer i sin tid, men att förflytta åsikter ur sin tidsepok och använda just historiska ståndpunkter för att motivera sina egna ställningstaganden idag är inte särskilt fruktbart. Vi ska som progressiv rörelse vara trygga i våra värderingar, lära av vår historia, men utforma lösningar på vår generations problem idag.
Mathias Tegnér 