Jag är en person som är intresserad av utrikespolitik i alla dessa former. Det finns något väldigt fint med att vara inblandad i utrikespolitik som svensk, eftersom att man ofta börjar på plus just för att man är svensk.
Samtidigt hör jag ibland från vänner och bekanta på facebook: ”Varför bryr du dig om läget i Nicaragua, när det finns svenskar som svälter? ”Varför tar du upp frågan om mänskliga rättigheter för kurderna i Turkiet, när det ser ut som det gör i Sverige?” Jag uppfattar detta som högerns identitetspolitik, där man inte behöver ta ställning till frågan i sig, utan istället misstänkliggöra den som är intresserad av frågor som ligger utanför vårt eget land. Är då invändningen rimlig? – Nej, det är den naturligtvis inte. Av flera skäl. För det första är begränsningen en chimär. Det finns ingen begränsning i vad du kan vara intresserad av. Det är faktiskt möjligt att både vara intresserad av inrikespolitik och utrikespolitik samtidigt. För det andra är det viktigt att intressera sig i andra länder inte enbart av altruistiska skäl. Sverige gynnas av att vi har en solidarisk utrikespolitik som hänger ihop med en öppen handelspolitik. I mångt och mycket skulle jag alltså säga att Sverige som land faktiskt ekonomiskt gynnas av vår öppenhet och intresse för andra länder. För det tredje blir Sverige ett tryggare land, när vi är med och möter och hindrar framtida kriser.
Alltså, att jag och andra bryr oss om andra människor runt om i världen minskar inte intresset eller engagemanget kring orättvisor i Sverige, snarare tvärt om. Att Sverige är öppet gör oss på sikt rikare, ger många ett jobb att gå till och är helt enkelt bra för Sverige.
Mathias Tegnér 