Kategoriarkiv: Riksdagen

En sommar med Corona

För många kommer sommaren 2020 bli ihågkommet som en av de märkligaste i deras liv. Även om smittspridningen är på tillbakagående och restriktionerna färre än i våras, så har nästa alla fått ändra sina sommarplaner.

Coronaviruset är såklart en kris för liv och hälsa, men den har också allvarliga ekonomiska konsekvenser. Därför är det positivt att många reser i landet i sommar, även om det måste göras med omsorg.

Det är verkligen inte dags att utvärdera hur Sverige har hanterat Coronapandemin, för den är långt ifrån över. Men från sommarsoffan har jag några minnen från våren.

I grund och botten är jag glad att den socialdemokratiskt ledda regeringen agerade för att trycka tillbaka smittspridningen, men med utgångspunkt i Folkhälsomyndighetens rekommendationer och samtidigt agerade för att rädda jobb och stötta arbetslösa. Jag tror också det var viktigt att oppositionen initialt agerade för samarbete och samförstånd. Det gjorde Sveriges agerande starkare.

Det övergripande målet under krisen ska och har enligt mitt sett att se det hela varit att skydda människors liv och hälsa. Redan i mitten av mars meddelade regeringen att staten tar notan för alla merkostnader på grund av coronaviruset i sjukvården och äldreomsorg. Regeringen har dessutom skjutit till 26 miljarder kronor till kommuner och regioner för att stoppa nedskärningar och uppsägningar. Det är helt rätt, även om resurserna till regioner och kommuner måste öka. Det är bra att vård, skola och omsorg har rustats sedan regeringsskiftet 2014, även om det är uppenbart att det som gjorts inte varit nog. Sedan Stefan Löfven blev statsminister har välfärden fått 100 000 nya medarbetare, utan dessa hade krisen slagit ännu hårdare mot Sverige.

Pandemin har och kommer leda till en kraftig nedgång i hela världsekonomin. För att rädda svenska jobb stöttar regeringen livskraftiga företag med bidrag och lån som gör det möjligt för många att övervintra krisen. Det statliga stödet för korttidspermittering har gjort att hundratusentals svenskar kunnat gå ner i arbetstid istället för att riskera att gå ut i arbetslöshet.

Det är dock självklart att inget land, inte heller Sverige, kan rädda alla jobb. Därför har a-kassan fått högre ersättningsnivåer, som ger en bättre ekonomisk trygghet för den som blir av med jobbet.

Hittills har den socialdemokratiskt ledda regeringen lagt fram krisåtgärder för 270 miljarder kronor. Det är ett historiskt stort belopp, men Sverige har råd. Ekonomisk hushållning låter ofta tråkigt, men tack vare detta har Sverige gått in i krisen med den lägsta statsskulden sedan 1977.

Ingen vet när krisen är över och hur vår ekonomin kommer se ut när vi är där, men jag de flesta är eniga om att Sverige kommer behöva investeringar som får hjulen i ekonomin att snurra. Välfärden kommer behöva fler anställda och inte minst vården kommer behöva kunniga medarbetare för att hantera den vårdskuld som skapats i och med pandemin. Vi är fortfarande i ett läge där pensionerna i Sverige behöver höjas och vi behöver fortfarande trycka tillbaka organiserad brottslighet med fler poliser, ny teknik och insatser för ett jämlikare samhälle. Mitt i denna pandemin får vi inte glömma att klimatkrisen är lika aktuell som för ett år sedan.

Trots att krisen inte är över, så känner jag tillförsikt från sommarsoffan. Jag tror att Sverige kommer ta sig igenom denna historisk kris och att det beror på att vi hanterat den tillsammans. På andra sidan krisen har vi kvar flera svåra problem, men jag är övertygad om att vi kommer klara dem. För är det en sak som pandemin har lärt oss så är det att vi behöver ett starkare samhället och ett tryggare Sverige.

Märkt , , , ,

En bortglömd konflikt

När nu kriget i Jemen går in på sitt femte år fortsätter konflikten att befinna sig i medieskugga, trots att Jemenkriget skär rakt in i de globala intressekonflikterna.

Humanitärt har kriget inneburit den värsta krisen just nu i världen. Krisen har sedan förvärrats av coronakrisen, som gjort dåligt värre.

I förra veckan frågade jag utrikesminister Ann Linde om krisen, samt vad Sverige gör för att bidra till vapenstillestånd och fred. Den goda nyheten är att Sverige redan är engagerade i konflikten. Den dåliga är att det behövs fler krafter som bidrar till fred i detta krigsdrabbade land.

En god översikt över läget i landet ges i en kort artikel i Omvärlden som finns länkad här. https://www.omvarlden.se/Branschnytt/nyheter-2020/fem-ar-av-krig-i-jemen–humanitar-kris-allt-varre/

En fördjupning i konfliktens rötter, samt hur de stridande parterna har kopplingar till Iran och Saudiarabien finns i artikeln här. https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/jemen/fordjupning-jemen/

Märkt , , ,

Klimatbonus, ja tack!

Ibland handlar väldigt mycket om klimatpolitiken om straff, skatter och avgifter. Så måste det nog vara, men det är allt trevligt när debatten ibland handlar om morötter.

Som de flesta vet har riksdagen antagit ett mål om att Sverige år 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser, för att därefter uppnå negativa utsläpp. Senast år 2030 ska utsläppen från inrikes transporter vara minst 70 procent lägre än 2010. Genom Klimatklivet har investeringsstöd hittills beviljats till över 30 000 laddpunkter längs våra vägar. Detta till trots finns stora delar av vägnätet där laddinfrastruktur inte byggs ut med dagens regelverk. För att få fler att våga satsa på laddfordon är det viktigt att bygga bort vita fläckar och därmed skapa en heltäckande laddinfrastruktur längs de större vägarna i Sverige. Det är därför glädjande att regeringen nu föreslår en satsning på 50 miljoner kronor i tre år för denna utbyggnad.

Dessutom skjuter den S-ledda regeringen till pengar klimatbonusen för bilar. Bonus–malus-systemet är inte perfekt, men ger incitament för konsumenter att välja bilar med låga koldioxidutsläpp. De nya reglerna innebär att EU:s nya mätmetod, WLTP, kommer att ligga till grund för beräkningar av utsläppen. En följd av det blir att de flesta bilar beräknas få högre utsläppsvärden. Med anledning av det föreslår regeringen att utsläppsgränsen för vad som utgör en klimatbonusbil höjs från 60 till 70 gram per kilometer. Det är bra, eftersom att det tar höjd för de praktiska problem som den nya beräkningen innebär. Vi måste både orka med att ta ansvar för reglernas implementering och kampen mot utsläppen.

Märkt , , ,

Är Sveriges Grundlag svag?

För ganska länge sedan, så läste jag en tankeväckande krönika av Olle Wästberg. Den handlade om vår grundlag och började enligt följande:

När jag satt i riksdagen – för länge sedan – gick jag en dag runt och frågade slumpvisa riksdagskollegor hur ”portalparagrafen i den svenska grundlagen lyder”. Bara en av det 20-tal ledamöter jag frågade svarade rätt – partivännen Daniel Tarschys, som några år senare blev professor i statskunskap.

De flesta svarade: ”All makt utgår från folket” – vilket har annan innebörd än det korrekta: ”All offentlig makt utgår från folket”.

Om man i USA frågar människor kan de flesta svara på hur konstitutionen inleds: ”We, the people…” I USA har grundlagen en stark ställning. Att den bara ändrats 27 gånger sedan 1787 är talande.

Just frågan om vår grundlag är just nu omdebatterad i vissa kretsar. Det är naturligtvis med rätta, när en ser sig om i världen och konstaterar att den demokratiska utvecklingen ofta går åt fel håll.

När högerpopulistiska regimer i Polen och Ungern systematiskt hotar rättsväsendets självständighet och länder som Rumänien har stora problem med transparens, så är det naturligt att fråga säg, vilken motståndskraft det svenska demokratiska systemet har för den typen av odemokratiska krafter?

Kort sagt är Olle Wästberg något på spåret när han diskuterar systemets motståndskraft. Eftersom Sverige är utpräglat parlamentaristiskt, så ökar naturligtvis parlamentets handlingsutrymme, vilket teoretiskt kan leda till att en vald diktator snabbt kan montera ned våra demokratiska institutioner.

Hur borde då de svenska grundlagarna förändras? Frågan är naturligtvis relevant, men svår. Många landar snabbt i att det behövs en konstitutionsdomstol, men skulle en sådan förändring verkligen förändra denna fråga i grunden?

Sammanfattningsvis vore det bra med en ny, bred grundlagsutredning för att stärka de svenska grundlagarna och höja trösklarna för en framtida auktoritär regering, med ambitioner av samma slag som i Polen och Ungern. Dessutom borde en sådan se hur andra europeiska länder har gjort.

Olle Västberg avslutar sin mycket  kloka krönika med några ord om engagemang.

Sedan är det grundläggande inte grundlagen, utan människors engagemang och övertygelse.  En Novusundersökning förra året visade ju att 48 procent av de unga – 18-29 år – tycker att det vore bra om experter, inte regering och riksdag, fattar beslut om vad som är bäst för landet. Bara sex av tio tar starkt avstånd från att Sverige borde styras av en stark ledare som inte behöver bry sig om riksdag och allmänna val.

Olle Västberg menar att denna fråga är en viktig liberal fråga. Det är nog riktigt, men ser vi historiskt på den svenska demokratins tillkomst, så har arbetarrörelsen och socialdemokratin varit en nyckelspelare för att ge alla medborgare rösträtt, naturligtvis ihop med liberaler och kvinnorättsrörelsen. Jag tror att frågan om vår demokrati måste vara ett gemensamt projekt för stora delar av samhället att ansluta sig till. Liberaler, socialdemokrater och andra. Frågan är för viktig för att göras partipolitik av.

Märkt , , ,

Kan barn bullra?

I grunden är det naturligtvis positivt att Plan- och bygglagen och Plan- och byggförordningen reglerar byggande för att minska de negativa hälsoeffekterna av buller. Det är också rimligt att Naturvårdsverket har tagit fram en vägledning för industri- och verksamhetsbuller och att Boverket har tagit fram riktvärden för buller. Trots detta är det för mig långt ifrån uppenbart, snarare konstigt, att ljud från glada idrottande barn, ska träffas av en dylik reglering. Kan barn verkligen bullra?

Bakgrunden till det jag skriver är en dom från Mark- och miljödomstolen, som riskerar barnidrotten på Boovallen i Nacka, vilket bland annat Aftonbladet skrivit om i artikeln, ”Ingen stad kommer kunna ha idrottsplatser”. Artister som Niklas Strömstedt har på twitter, i mitt tycke mycket rimligt, förklarat det märkliga i domen och det märkliga i de klagande grannarnas beteende. I en tid då människor rör sig mindre och idrottandet minskar, samtidigt som övervikten ökar, blir detta extra märkligt. En god och jämlik hälsa, regeringens proposition om den nya folkhälsopolitiken säger tydligt: ”Den nationella idrottspolitiken bygger på en tydlig strävan att i samhällsplanering, i skolans arbete och i andra
sammanhang uppmuntra och ge möjligheter till barns, ungdomars och
vuxnas motion och idrott i syfte att främja en god folkhälsa.” Denna dom går såklart i en helt annan rikting.

Även om jag inte är någon jurist, så återfinns den relevanta lagstiftningen för denna dom, i Miljöbalkens nionde kapitel, där det talas om olägenhet för människors hälsa. Jag tycker detta säger någonting om hur absurt detta är. Miljöbalkens nionde kapitel handlar om ”Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd” och att idrottsplatser kan komma att stänga eller begränsa sin verksamhet med detta lagrum som grund känns helt vansinnigt. När Miljöbalken infördes begreppet ”olägenhet för människors hälsa” som finns i kap. 9 §3. Det ersatte ett äldre uttryck nämligen ”sanitär olägenhet”, vilket återfanns i gamla hälsoskyddslagen. I min värld kan buller från trafik och industri vara en sanitär olägenhet, men knappast från en idrottsplats. Det framgår också tydligt i förarbetena, bla i propositionen, att bedömningen om buller ska anses vara en olägenhet, ska utgå från ”vad människor i allmänhet anser vara en olägenhet och kan inte enbart baseras på en enskild persons
reaktion i det enskilda fallet”. Vidare talas det om evidens för olägenhet. Kort sagt, jag är mycket tveksam till att människor i allmänhet anser att ljud från en idrottsplats är en olägenhet och i Naturvårdsverkets dokument är det omöjligt att hitta hänvisningar till forskning som visar på hälsovådliga effekter av ljudet från en idrottsplats.

Naturvårdsverket har i den ovan nämnda vägledningen satt gränsvärdena för buller vid 45 dBA på kvällar och helger. Dock står det uttryckligen i denna vägledning: ”Vägledningen är inte framtagen för buller från lek och idrottsutövning eller för musik och sorl från restauranger och evenemang såsom konserter, idrottstävlingar med mera.” Är det bara jag som blir förvirrad när denna vägledning används av Miljödomstolen?

Om jag förstått det hela rätt så är den juridiska kopplingen mellan  miljöbalkens skrivningar om olägenhet till Naturvårdsverkets vägledning om gränsvärden, den kunskapssammanställning som verket tagit fram 2013. Det som är utmaningen är att denna sammanställning enbart handlar om trafik- och industribuller. Är det verkligen uppenbart att hälsoeffekterna av ljud från en hamn och från lekande barn är identiska? Det är de såklart inte och det är också därför vägledningen också tydligt stipulerar att den inte är relevant. Domstolen noterar också detta, men fortsätter likväl att hänvisa till dessa riktlinjer när de konstaterar att det behövs skyddsåtgärder för buller. Hade inte det rimliga varit att konstatera att det inte finns någon evidens för att ”buller” från barn inte är en olägenhet för människor i allmänhet och därefter förpassat de klagande grannarnas skrivelse där den hör hemma: I papperskorgen!

Märkt ,

Klassperspektiv på flygandet

Häromdagen skrev jag en text om flygande och flygskam. Jag vet att den retade en del, vilket jag också insåg på förhand. Dock vill jag ta fasta på en av aspekterna i min text, som jag gärna vill belysa mer. Det handlar om det faktum att det faktiskt är förenligt att tänka att vi behöver flyga mindre och samtidigt inte skuldbelägga dem som tar flyget. I grunden handlar problemet om synen på det kollektiva och det individuella. Jag tror inte att vi enbart kan lösa klimathotet genom att vi var och en för sig försöker förändra hur vi lever. I min text försökte jag sammanfatta detta på följande sätt:

Det som tyvärr är olyckligt med hela denna diskussion om flygskam är att fokus flyttas från huvudsak till bisak. Vi, alla människor, måste göra något för att möta klimathotet, men internationell och nationell politik måste inriktas mot att de som släpper ut mest också måste vara dem som förändrar sig mest.  Stora företag som smutsar ned mest måste också var de som förändrar sig mest. Politiken och journalistiken måste skarpsynt skärskåda de vackra orden i företags miljöredovisningar och skilja agnarna från vetet. De företag som försöker göra rätt ska hyllas, men de företag som bara skriver vackra ord bör granskas och betala.

Naturligtvis måste vi minska vårt flygande. Det är inte hållbart att det internationella flygandet har fördubblats under de senaste decennierna, utan vi måste leva mer som vi gjorde för några årtionden sedan. En viktig aspekt på detta är att delar av arbetarklassen inte kunde flyga på charter och definitivt inte till Thailand då. Det är naturligtvis inte deras sätt att leva som har skapat klimatkrisen och det är inte heller rimligt att vi som har flygit mer än vad som är hållbart under några decennier pekar finger mot dem.

I en välskriven debattartikel i Metro, om än lite för vass för min smak, skriver Bodil Keisu just om detta:

Vi ser hur den medvetna medelklassen i form av moralentrepenörer med tid, pengar, ork och lantställen äcklas över hur andra flyger till Thailand under julledigheten eller till Turkiet på sommaren. Men jobbar du i ett lager under jord åtta timmar om dagen, sex dagar i veckan (extrapengar på söndagar!) hela året kan en resa utomlands kännas lockande.

Jag menar precis som jag skrev häromdagen att Eva Franchells krönika, Folk som flyger borde skämmas har sina poänger och citatet nedan måste tas på allvar:

Trots alla varningar har de svenska flygutsläppen ökat med över 70 procent sedan 1990. De står nu för lika stora utsläpp som hela biltrafiken eller motsvarande cirka 1,1 ton utsläpp per person och år. Vi borde ta vårt ansvar, det går faktiskt att ta tåget till både Italien och Grekland.

Min poäng är dock att de två citaten kan vara riktiga samtidigt. Vi behöver förändra vårt beteende och det ska bejakas, däremot är det nationella och internationella organisationer som ska leda förändringen. Det måste bli enklare att ta tåget, därför är det bra att regeringen tagit initiativ till detta. Flygskatten på internationellt flyg måste höjas. Vi kanske till och med bör testa lösningen ”avgift/utdelning”. Idén kommer ursprungligen från Nordamerika och är långt ifrån oproblematisk. (För den som vill läsa mer kan jag rekommendera amerikanska CCL och svenska Klimatsvaret) I just fallet internationellt flyg torde konsekvenserna vara ganska smakfulla. Avgifterna eller skatt i en svensk kontext för att flyga ökas årligen och exponentiellt och beloppet som tas in i avgift betalas ut till alla medborgare via skattekontot. Effekterna borde vara minskat flygande och öka jämlikheten i vårt land.

Min huvudsakliga poäng är dock att kampen mot ett bättre klimat inte  går via ett skuldbeläggande av arbetarklassen, som tidigare knappt har haft råd att flyga. Även om vi alla måste ta vårt individuella ansvar, så är de effektiva lösningarna kollektiva.

Märkt , , , , , , ,

”Folk som flyger borde skämmas”

Nyss hemkommen från semester i Spanien har jag förstått att en diskussion har briserat på sociala medier kopplat till att Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, har tagit flyget på sommarsemester med familjen. Det finns ganska mycket att säga om detta.

För det första säger det något om vårt debattklimat i dagens värld. Personligen när jag lägger upp bilder på sociala medier undviker jag alltid att lägga upp bilder på barn, givet att jag inte har ett uttryckligt godkännande från föräldrar. Det känns som en självklarhet. Den principen blir extra viktig kopplad till personer som finns i dagens offentlighet med tanke hur vårt samhälle ser ut idag. Men, invänder någon, det är ju inte en princip media alltid följer. Det är naturligtvis en rimlig invändning, men personligen vill jag inte delta i att barn hamnar i en mer utsatt situation. Tyvärr, ser jag alltför många i min närhet i riksdagen som drabbas av hot och hat. Jag tycker helt enkelt att det är nedrigt att i smyg ta bilder på det sätt som nu gjorts. Det blir desto nedrigare när barn finns på bilderna.

Betyder det att det aldrig kan vara rimligt att fotografera en makthavare? Nej, det menar jag inte. Det finns exempel på riksdagsledamöter som konsekvent ljugit vid granskningar kring var de varit och vilka som varit med på resor, som riksdagen betalat. Detta har lett till att skattebetalarna har fått stå för notan för privat resande. Då är det naturligtvis rimligt att det tas bilder, som dokumenterar lögner och bedrägligt beteende.

På sociala medier har personer försvarat spridandet av bilderna med en uppsjö argument, allt ifrån Aftonbladets ondska till att Anders Lindberg ”spytt galla över oss som inte får klimatångest”. Att motivera denna typ av kränkning med hänvisning till det hårdnande klimatet på sociala medier är svårt att ta på allvar. Frågan som jag tänkte beröra nedan som är något mer spännande är argumentet att Anders Lindbergs ”personliga dubbelmoral” måste fram i ljuset.

I fallet Anders Lindberg hade det nog varit rimligt att först fråga: Flyger du charter? Därefter möjligen ta och publicera dessa bilder, om han högt och tydligt deklarerat att han aldrig mer kommer flyga. Men har han gjort det? Naturligtvis inte!

För att motbevisa det uppenbara har en krönika av Eva Franchell delats. Krönikan, som alltså inte skrivits av Lindberg bär rubriken, Folk som flyger borde skämmas. Låt oss nu för argumentationens skull överväga om det skulle vara rimligt att smygfotografera Franchell på flygplats, på grund av den krönikan? Den första frågan för mig blir då: Har Eva Franchell hävdat att hon slutat flyga? Jag tror inte det, men ska villigt erkänna att jag inte är säker. Implicerar krönikan att hon har gjort det? Nej, den slutsatsen är inte nödvändig. Den handlar om klimatkrisen och om det faktum att vi flyger så mycket som vi gör, utan att reflektera kring det. Så tolkar iallafall jag ”folk som flyger till medelhavet borde egentligen skämmas”. Jag kanske tolkar henne för välvilligt, men jag uppfattar krönikan som ett angrepp mot att vi alla flyger utan att reflektera kring klimatkonsekvenserna. Även om jag skulle uttryck några saker annorlunda, så menar jag att Eva Franchell i huvudsak har rätt. Klimatkrisen är här och vi kan inte fortsätta flyga på samma sätt som vi gjort historiskt. Det som krönikan möjligen kan kritiseras för är att fokus flyttas från de stora klimatbovarna till att enbart bli en fråga för varje individ. Det är utmärkt att vissa grupper börjat flyga mindre, men hela lösningen finns inte där. Hur som haver tycker jag att krönikan kan summeras med detta citat:

Trots alla varningar har de svenska flygutsläppen ökat med över 70 procent sedan 1990. De står nu för lika stora utsläpp som hela biltrafiken eller motsvarande cirka 1,1 ton utsläpp per person och år. Vi borde ta vårt ansvar, det går faktiskt att ta tåget till både Italien och Grekland.

I detta har Eva Franchell rätt och nog borde vi försöka flyga mindre och åka mer tåg. Med det sagt menar jag alltså inte att jag aldrig kommer flyga mer. Jag vill inte heller peka finger mot de som valt att ta flyget på semestern. Det kanske till och med händer att jag kommer flyga till Grekland eller Italien, men jag kommer inte göra det oreflekterat och inte lika ofta som tidigare.

Det som tyvärr är olyckligt med hela denna diskussion om flygskam är att fokus flyttas från huvudsak till bisak. Vi, alla människor, måste göra något för att möta klimathotet, men internationell och nationell politik måste inriktas mot att de som släpper ut mest också måste vara dem som förändrar sig mest.  Stora företag som smutsar ned mest måste också var de som förändrar sig mest. Politiken och journalistiken måste skarpsynt skärskåda de vackra orden i företags miljöredovisningar och skilja agnarna från vetet. De företag som försöker göra rätt ska hyllas, men de företag som bara skriver vackra ord bör granskas och betala.

Sammanfattningsvis menar jag, tre saker: För det första får inte klimatdebatten fastna i att bara handla om hur vi som privatpersoner lever våra liv, utan måste försöka ha fokus också på det viktigaste: De stora klimatbovarna. För det andra är det förkastligt att ta och sprida privata bilder, där det huvudsakliga syftet är hämnd och kränkning. För det tredje är det fullt förenligt att argumentera för att ”vi måste minska vårt flygande på grund av klimathotet” och inte helt sluta att flyga. Personligen ser jag det första påståendet som en självklarhet, men menar att mitt uppdrag som riksdagsledamot är svårförenligt med att inte flyga alls. Vidare kommer jag ibland flyga privat, även om jag kommer försöka minska mitt flygande. Lisa Magnusson på DN var något på spåren då hon skrev: Låt oss leva som om det var 90-tal igen. Då reste vi på charter någon gång ibland, men inte två gånger per år. Då åt vi rött kött, men inte i den extrema mängd som idag. Kort sagt, världen är inte svartvit. Det går att förändra vårt sätt att leva, utan att återvända till grottåldern. Det räcker kanske att återvända till 90-talet.

Märkt , , ,

”För att rädda vår planet…” – tankar efter en veckas prao i Riksdagen

Här kommer några tankar från Theo som har praoat hos mig i riksdagen, under den här veckan. Vi har pratat både om skolfrågor och klimatfrågan. Texten nedan handlar om det senare.

190426 Theo & skolstrejk

För att rädda vår planet måste alla hjälpa till, “det ska vara lätt att göra rätt”. Det blir det genom att man subventionerar saker som montering av solceller, elbilar m.m. De behövs även att man satsar på infrastruktur med laddstolpar för alla elbilar. Man behöver dock också enligt min mening höja skatter såsom bensinskatten, trängselskatt och andra skatter i syfte att minska transportsektorns utsläpp. Med andra ord behöver vi använda både “morot och piska” för att alla ska kunna och vilja leva klimatsmart.

De flesta lösningarna på dagens klimatkris ligger redan på bordet det är bara en fråga om att genomföra dem. Slutligen så vill jag bara berömma alla som engagerar sig inom klimatfrågan på flera olika sätt till exempel genom skolstrejk. Dock behövs det fler som engagerar sig för att kunna genomdriva förändring.

Theodor Steen

Märkt , , ,

”Stoppa den globala invasionen av plast”

Redan i höstas skrev jag ihop med min kollega i riksdagen Fredrik Lundh Sammeli (S) en motion som handlar om hur vi kan minska användningen av plastpåsar och plast. (Se motionen här)

I söndags skrev representanter för WWF och Håll Sverige rent på samma tema på DN debatt. Inlägget börjar såhär:

DN DEBATT 31/3. Plasten har invaderat vår livsmiljö och i våra hav flyter mer än 150 miljoner ton plast året runt. Producenter och företag i hela värdekedjan måste ta ett helhetsgrepp och minska plastanvändningen. Vi uppmanar nu regeringen att ta ledningen globalt i arbetet med att stoppa utsläppen av plast, skriver Johanna Ragnartz, Håll Sverige rent, och Håkan Wirtén, WWF.

Det är uppenbart att vi behöver fundera över hur vi använder plast i vår vardag. En död val hittades för inte så länge sedan i Indonesien med 40 kilo plast i magen. Detta måste få ett slut.

 

 

Märkt , , , , , ,

Stå på rätt sida om historien

Nu har det snart gått drygt två veckor sedan valdagen. När Expressen i förra veckan frågade folkvalda M-politiker ute i landet om M bör ta makten med hjälp av SD svarade över hälften ja. Samtidigt pågår samtal mellan M och SD i flera kommuner som ser ut att resultera i nya majoriteter. SD kan få reellt inflytande tack vare M.

Ibland låter det på sverigedemokrater att det skulle vara odemokratiskt att inte vilja samarbeta med dem. Det är en del av deras strategi att låtsas vara mobbade. Inget kan vara mer fel. Politik handlar om att hantera olika intressen. Som socialdemokratisk ledamot i ett kommunfullmäktige eller i riksdagen ska du naturligtvis se till att representera dina väljare och få så mycket socialdemokratisk politik som möjligt. Detsamma gäller naturligtvis för en liberal eller centerpartist.

Ge inte SD makt

Mycket tyder därför på att det mest demokratiska är att inte samarbeta med SD för det stämmer med vad deras väljare tycker och med vad de två partierna sa innan valet.

Om SD får inflytande i kommun efter kommun, så kommer det märkas. Det kommer att märkas i kommuner där samarbetet blir en realitet. För välfärden, kulturpolitiken eller jämställdheten. Vad blir effekterna för Sverige om Ulf Kristersson väljer samma väg? SD kan inte, och kommer aldrig, erbjuda någon samhällsförbättring. De har ingen budget som går ihop, inga reformer som skulle förbättra folks liv. Det enda de har att erbjuda är växande klyftor och växande hat.

Det är ett historiskt misstag att samarbeta med extremhögern. Gång efter annan lär oss historien att då den demokratiska högern väljer att samarbeta med extremhögern, så tar det en ände med förskräckelse. Gång efter annan har det lett till ett avskaffande av demokratin. Jag har här på denna blogg skrivit om detta , bland annat i inläggen:

För den som inte vill ha en utveckling där SD får mer inflytande, än vad valresultatet ger vid handen, så gäller det att säga ifrån. Nu är det viktigt att stå upp för demokrati, jämlikhet och alla människors lika värde. För mig som socialdemokrat är det uteslutet att ge SD makt och inflytande. Till alla vänner inom borgerligheten: Det är allvar nu. Ställ er på rätt sida av historien!

 

 

 

 

 

Märkt , , , , ,
%d bloggare gillar detta: