Under mellandagarna har jag valt att publicera ett blogginlägg per dag om ockupationen av Västsahara för att i det lilla försöka sprida information om konflikten. För den som vill läsa finns gårdagens inlägg här och tisdagens här.
I somras var min fru Maria, vår son Jonathan och jag hemma hos mina svärföräldrar i Danmark. Där hade jag nöjet att bland annat träffa min frus morbror med familj från Odense. Över en öl kom vi att tala om vad som hänt och vad vi gjort sedan vi senast hade träffats. Finn, som han heter, berättade om hur det går för hans företag och om den senaste semesterresan och jag berättade då om min resa till de västsahariska flyktinglägren i Algeriet, som jag gjorde i början av juli för att delta i Polisarios extrakongress. (För den som vill läsa har jag skrivit ett litet blogginlägg om resan) Jag nämnde Frankrikes och Spaniens inställning till konflikten, men också Marockos inblandning.
Finn & Karen Bente i Marocko
Det som kom att skilja denna konversation från många andra konversationer var att det oväntade hände. Ibland är det slående hur liten världen är. Finn kom att berätta om en resa som han och hans fru Karen Bente gjorde då de var unga och nyförälskade. Det som var överraskande var att den gick till Marocko och att den skedde 1975, samma år som Marocko inledde ockupationen av Västsahara genom den så kallade ”gröna marschen”. Från resan kommer Finn och Karen-Bente också ihåg att soldater i stor skala transporterades söderut, vilket är naturligt då det de facto handlar om en ockupation.
Bild på soldater på väg söderut
Sedan resan har åren gått, Finn & Karen Bente har fått två söner, min frus kusiner, vilka i sin tur har fått barn. Två fantastiska familjer som lever och frodas i Danmark. Det som blir så levande i denna blick på konflikten i Västsahara är det faktum att nästan två generationer har gått sedan Finn och Karen Bente med egna ögon såg hur konflikten började, men ännu verkar den inte närma sig ett slut. Västsaharas söner och döttrar bor antingen i de av Marocko ockuperade Västsahara eller i flyktingläger i Algeriet och tiden den går.
Mathias Tegnér 