Jag har funderat lite på idén om att en i olika sammanhang ska vara ”personlig, men inte privat”. Känner du igen det? Idé är väl spridd och kan anses guida användare eller vara en tumregel i sociala medier kring vad en får skriva och inte.
Mitt problem är att ju mer jag funderar på dikotomin ”personlig, men inte privat” ju mer skeptisk blir jag. Dels för att det finns en gigantisk flora av olika definitioner av orden, vilket gör begreppet meningslöst, dels för att det i vissa fall verkar helt ok att vara väldigt intim på sociala medier, på ett sätt som många personer skulle definiera som privat, om det är rätt person som gör det och på rätt sätt.
Min slutsats blir därför att idén om att vara ”personlig, men inte privat” ger en möjlighet för trendsättare bland sociala medier att från fall till fall avgöra om något är ok eller inte. Därför kan jag inte se någon mening med tumregeln. Låter jag konspiratorisk? Ja kanske lite. Men det behöver inte betyda att jag har fel.
Låt oss komma ihåg att ganska mycket i vårt samhälle existerar för att dela in befolkningen i olika grupper. En av de uppenbara exemplen är etikett. Ursprungligen handlade till exempel bordsskick om enkla regler för hygien och vad som var praktiskt lämpligt. Medan de regler för bordsskick som ibland tillämpas idag och som växte fram senare genom historien huvudsakligen delar upp människor. Jag har för mig att jag ramlade över en text om detta när jag läste grundkurs i historia, vilken argumenterade för att många av etikettsreglerna skapades vid den tidpunkt då delar av borgerskapet framgångsrikt gjorde sig starkare ekonomisk än delar av adeln. Vid denna tidpunkt växte ett antal informella regelverk fram för att lågadeln skulle kunna särskilja sig från det ekonomiskt rikare borgerskapet.
Alltså, jag varken avser eller tänker förhålla mig till tanken om ”personligt, men inte privat”. Risken är förstås alltid att berätta saker om sig själv som ingen vill veta. Men om så sker kan ju faktiskt var man sluta läsa. Härom året skrev jag om min begynnande övervikt i ett blogginlägg som jag döpte Den nakna sanningen. Bilderna i blogginlägget var inte snygga, men texten var innerlig, tycker jag. För privat tycker andra.
Min ambition med denna blogg är att den både är personlig och privat. Ibland kanske jag skriver om något som jag inte borde, men det är så lätt att bara kommunicera fina och välpolerade bilder på sociala medier som politiker. När jag tittar i mitt eget arkiv finns det mycket av den varan och jag har inget emot det, men ambitionen är att inte allt på bloggen är tal och fasadbilder, även om de ofta är snygga. En favorit är bilden nedan från 1:a maj i Fisksätra, tagen av Sofia Myhrman.
Bild från 1:a maj 2016 i Fisksätra, Nacka. Foto Sofia Myhrman
Jag har bifogat några ytliga favoritbilder till i detta inlägg bara för att visa på min poäng.En annan favorit är Christer Källströms bild från ingången till plenisalen.
Ingången Riksdagens Plenisal, 2015. Foto: Christer Källström
Den spanska kongressens talarstol, 2016
Slutligen för att visa att jag är lite som Botkyrka kommun, ”långt ifrån lagom” så har jag bifogat en bild från spanska kongressen, vilket en Iberofil som jag uppskattar mycket. För den som börjar bli förbannad på alla välpolerade bilder finns som sagt fulbilderna i Den nakna sanningen.
Avslutningsvis, min poäng är att det av skäl som jag inte helt kan överskåda, blir hårdare och tuffare att uttrycka sig fritt på sociala medier. I vissa fall är det bra. Det en inte törs säga öga mot öga till en människa ska nog inte skrivas på nätet. I många fall är det dock dåligt när en inte vågar uttrycka vad en känner. Det kan handla om att inte exponera sig för andras fördömanden, för att du på något sätt sticker ut. Min känsla är att tjejer och kvinnor oftast drabbas hårdast, även om det inte alltid låter så i den offentliga debatten. Dvs. att handlingsfriheten är minst för er tjejer/kvinnor och att fördömandena år hårdast mot er. Jag tror att det är en av orsakerna till att en person som Zara Larsson får ta så mycket skit. Även om det är lätt att säga och svårt att göra måste ändå slutsatsen bli att den stora massan av stora människor inte får låta sig tystas.
Mathias Tegnér 