Vi 70-talister i Stockholm har nästan alla en relation till Vattenfestivalen. Många är positiva, men någon också negativ.
Vi syns på Vattenfestivalen. Så ska Emilias pojkvän ha dumpat henne.
Flera gånger när jag varit i Almedalen, så har jag kommit att tänka på Vattenfestivalen. Huvudsakligen är det positiva tankar. Sol. Musik. Fest. Langos.
Som sagt, mitt i trängseln kom jag att tänka på Vattenfestivalen. Även om många var kritiska till evenemanget, så var det ett strålande sätt att marknadsföra Stockholm. Dessutom var det också många som älskade evenemanget. Själv saknar jag spektaklet och tänker att en revival kanske inte skulle vara så dumt?
I ljuset av populismen har stora evenemang som OS och Vattenfestivalen hamnat lite i skamvrån. Det är lätt att ställa kostnaderna för evenemangen mot centrala delar av välfärden. Det dessa jämförelser aldrig rymmer är helheten. Hur stora är de indirekta intäkterna av evenemanget? Hur mycket ökar turismen kommande år?
Jag vill påminna om att Barcelona inte hade ett speciellt gott rykte på 80-talet, men gjorde några strategiskt viktiga val, där de bland annat satsade på OS 1992.
Även fast det inte är den viktigaste frågan i årets val, så tycker jag vi behöver en mer positiv syn på stora evenemang.
Så, till att börja med, får Stockholm fundera på om vi inte ska återinföra Vattenfestivalen eller något annat roligt som passar en av världens vackraste huvudstäder.
Det finns så mycket att säga och tänka om Almedalen. Det första jag kommer att tänka på är kostnaderna. Då Almedalen har växt under decennier kan en inte komma ifrån att priserna för boenden och lokaler i Visby har rakat i höjden, under Almedalsveckan. Almedalsveckan är ett dyrt spektakel. Min känsla är att det är en av orsakerna till att exempelvis Socialdemokraterna har skalat ner sin närvaro.Under årtiondena har också politikerveckan förändrats. Under 2000-talet har antalet seminarier ökat explosionsartat. I början av 2000-talet var de inte fler än 100. Förra året genomfördes drygt 4000 evenemang och antalet besökare var 40 000. PR-folkets höga närvaro och de stora företagens intåg är kanske de tydligaste tecknen. Huvudgatan i Almedalen har under de senaste åren varit mer av bilutställning än ett demokratimöte. Kort sagt går det inte att blunda för att veckan har förändrats och att Visby och Gotland i vissa avseenden närmar sig kapacitetstaket när det gäller Almedalens storlek.Jag hade en vän som tyckte att arrangemanget borde flytta. Det kanske det borde? Samtidigt bor denna vän i Stockholm och nog finns det en charm i att politiken lämnar huvudstaden för en stund. I Almedalen möts människor från hela landet, så jag har svårt att se vitsen med att flytta arrangemanget till Stockholm eller Göteborg för den delen. Inte skulle någon av Sveriges storstäder kunna arrangera ett lika charmigt och spännande politiskt arrangemang som sker i Almedalen varje år. En av finesserna är ju just hur alla dessa arrangemang sker på en så liten geografisk yta. De spontana mötena och kontakterna som uppstår är en del av Almedalen.Det är enkelt att peka på det som är negativt med Almedalen. Likväl har jag svårt att enkelt kategorisera min upplevelse i svart och vitt, rätt och fel. För vi ska också komma ihåg att Almedalen är en möjlighet för medborgare och intresseorganisationer att träffa beslutsfattare och politiker av alla färger. Möten och lösningar, som inte hade hänt utan Almedalen är också en del av sanningen. Det är en del av det positiva med Almedalen. För mig är det också en del av transparensen i den svenska demokratin. Det är för mig inte en slump att Almedalen kopieras av länder runt om i världen. Detta, det positiva med Almedalen, tycker jag ska värnas. Istället för att raljera över det negativa, tycker jag att Region Gotland och partierna bör föra en förnuftigt samtal om reformer för politikerveckan. Idag är den för lång och i slutet av veckan är aktiviteten låg. Varför inte ha två partier varje dag och korta den till fyra dagar? Kan ideela organisationer beredas tillträde till en lägre kostnad? Kan skolor användas för billigt boende för intresserade? Almedalsveckan måste reformeras, men gör den det tror jag den kommer bevara sin starka plats i vårt land.Mångfaldsparaden anordnas varje år av RFSL. Med tanke på Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) närvaro, kändes den viktigare än någonsin.
Mångfaldsparaden, Almedalen
Glada deltagare i Mångfaldsparaden
Min slutsats blir sammanfattningsvis: kasta inte ut barnet med badvattnet. Almedalen kan reformeras och fortsätta vara relevant. Det är mycket bättre med förändring än att inte görs något och låta bli att lyssna på kritikens vindar. För då kommer de blåsa upp till storm.
Såhär på plats i Visby kan jag konstatera flera saker. Den första är att det inte råder någon tvekan om att Almedalen är väldigt spännande för oss som är intresserade av samhället och politik. Lika sant är att veckan är en konstig plats i världen. Bristerna är väl förvisso ganska tydliga, dels att kostnaderna för kalaset totalt blir höga och dels avsaknaden av människor som inte är djupt insyltade i politiken. Samtidigt sker många viktiga möten här i Visby, så det är definitivt både för- och nackdelar.
Mitt i trängseln kom jag att tänka på Vattenfestivalen. Även om många var kritiska till evenemanget, så var det ett strålande sätt att marknadsföra Stockholm. Dessutom var det också många som älskade evenemanget. Själv saknar¨jag spektaklet och tänker att en revival kanske inte skulle vara så dumt?
Här i Almedalen genomfördes redan på måndagen ett i mitt tycke viktigt arrangemang och det var Frihetsminglet, som genomfördes av Stockholms Läns Partidistrikt, för att lyfta upp olika aspekter av Frihet. Öppnade gjorde Helene Hellmark Knutsson och sedan följde en kader av kloka tänkare med olika infallsvinklar, alltifrån Wanja Lundby Wedin, Leif Pagrotsky och Amanda Lind till PM Nilsson och Anders Lindberg. Även Per Strömbeck från Dataspelsbranschen och Behrang Miri gav sina tankar om frihet. Dessutom var Henrik Edin, ordförande i LUF och Philip Botström, ordförande i SSU på plats. Mycket spännande tyckte jag samtalen var.
På tisdagen var det Socialdemokraterna dag och dags för ett bejublat tal av Stefan Löfven. Enligt mig ett mycket starkt tal som fångade upp Sveriges styrkor, vart vi är påväg, men också våra utmaningar. Verkligen statsmannamässigt och riktigt bra! Jag tycker att Karin Olssons höga retorikbetyg var synnerligen välförtjänt.
Sammanfattningsvis måste jag säga att det var en spännande tur till Almedalen. Löfvens tal, frihetsminglet, men även seminarium om TTIP gjorde det mycket spännande. Samtidigt kan en inte komma ifrån att priserna för boenden i Visby har rakat i höjden, under Almedalsveckan. Jag har inte själv lösningen på hur den nöten ska knäckas. I år valde jag att bo i stuga på andra sidan ön, i närheten av Slite. Den kostade en bråkdel av boende i Visby, men förstås kostade taxin fram och tillbaka en gång om dagen ett par tusen kronor. Fortfarande var detta den billigaste lösningen för mig, men smidigt var det inte. En iakttagelse som jag själv tycker är intressant är att hälften av de taxibilar som rullar i Visby under denna vecka är inlånade bilar från Stockholm, Göteborg och andra delar av landet. Kort sagt går det inte att blunda för att Visby och Gotland har nått kapacitetstaket när det gäller Almedalens storlek. Borde arrangemanget flytta? Jag har svårt att se att till exempel Stockholm skulle kunna arrangera ett lika charmigt och spännande politiskt arrangemang som Almedalen. En av finesserna är ju just hur alla dessa arrangemang sker på en så liten geografisk yta. Summan av kardemumman är kanske att Gotland ska och bör arrangera Almedalen med dess huvudsakliga fördelar men också en del nackdelar, så får Stockholm fundera på om vi inte ska återinföra Vattenfestivalen eller något annat roligt som passar huvudstaden.
Jag har precis kommit hem från några dagar på Bornholm, denna vackra danska ö söder om Sverige. Det må vara fånigt, men att åka färja tycker jag är ett perfekt sätt att markera starten på en semester.
Bornholmsfärjan
Bornholm har en yta på 588 km2 och en omkrets på cirka 14 mil. Trots att ön är relativt stor bor bara runt 40 000 personer på ön, vilket är en minskning med nästan på 15 procent sedan slutet av 70-talet. Om en tittar på befolkningsstrukturen är det också tydligt att de unga har flyttat till andra danska städer och kvar på ön lämnas en åldrande befolkning. Samma problem som råder också i delar av Sverige.
Samtidigt är det glädjande att se hur hela samhället sluter upp för att stärka ön och dess framtid. Ett exempel på det är alla volontärer som har visat sig oundgängliga för att kunna driva Folkemødet, vars tillkomst beror på att danska politiker blivit inspirerade av Almedalen. Ett annat exempel är den kör som dagligen möts i hamnen i Gudhjem för att sjunga farväl till båten som går till Christiansø, vilket är ett givet turistmål när en befinner sig på Bornholm.
MS Ertholm, hamnen i Gudhjem
Den frivilliga kören i hamnen, Gudhjem
Då min frus faster bor i Gudhjem, en liten pittoresk stad som är så vacker att det gör ont, har jag haft möjligheten att vara där både på sommaren och på vintern. I dessa dagar är trängseln nästan lika intensiv som på marknaden, souken, i Marrakech. En hör danska, svenska, tyska, norska och bornholmska om vartannat. Samtidigt konstaterar hon att när hon går samma promenad om några månader kommer hon inte träffa en människa. För en ort som Gudhjem är turismen oundgänglig och Bornholm har på flera sätt försökt förlänga säsongen, bland annat genom det ovannämnda Folkemødet, men också genom att attrahera cykelturister under andra delar av året. Samtidigt är frågan hur alla orter ska kunna leva vidare när skolor läggs ned och service flyttar. Hur kan en vända trenden med befolkningsmässig stagnation i delar av våra länder?
Bornholms huvudort Rönne med upp emot 15 000 invånare är både vacker och trevlig, även om den i mitt tycke inte är riktigt lika charmig som Gudhjem. Ett spännande inslag i bebyggelsen är de så kallade ”svenskehusene”. Bakgrunden är att Rönne och Nexö angreps av sovjetiskt bombflyg den 7:e och 8:e maj, 1945, d.v.s. dagarna efter vapenstilleståndet. Anledningen är, om jag kommer ihåg rätt, att den tyske befälhavaren på ön vägrade att ge upp. Bombningen skedde oväntat och en handfull bornholmare dog.
Som en del av stödet till Rönnes och Nexös återuppbyggnad skänkte Sverige upp emot 300 hus som idag har blivit ett par kvarter i de båda orterna. Arkitektoniskt skiljer sig husen från resten av husen på ön som huvudsakligen är byggda av sten och tegel.
Rönne, bild från Ystadvej
Idag har husen blivit ett pittoreskt, men avvikande inslag i Rönnes bebyggelse. Faktiskt skulle en kunna missta sig och tro att bilderna är från Enskede eller Svedmyra, men husen bör också påminna oss om att stöd behövs till dem som drabbats av krig runt om i världen. Detta är en viktig påminnelse om att hjälpa krigens offer, var hän de nu månde befinna sig. Den lärdomen är förstås extra aktuell med tanke på att det inte har funnits fler flyktingar i världen sedan 2:a världskriget. Dessutom verkar situationen inte förändras i en handvändning med tanke på vad som händer i Syrien och Irak just nu och inte blir saken bättre av att Turkiet har bestämt sig för att fortsätta sina missgärningar mot kurderna i regionen och återuppta striderna mot PKK.
Rönne, korsningen Ystadsvej och Malmoevej
Bild från Rönne, Malmøvej
Bornholm är också känt för sina otaliga gallerier och många hantverkare. Själv är jag framförallt intresserad av olika modernistiska konstnärer och deras kopplingar mellan politik och konst. Utan att vara någon expert på till exempel surrealismen tror jag att det är ganska okontroversiellt att säga att strömningen inte var så stark i Danmark i förhållande till andra europeiska länder. Samtidigt vill jag passa på att slå ett slag för en av de få danska surrealisterna Wilhelm Freddie som har målat ett antal fascinerande tavlor. En annan dansk surrealist som under några år bodde just i Gudhjem var Gustaf Munch-Petersen, som på senare tid blivit omdebatterad på grund av den nyss utkomna dokumentären Skyggen af en helt. Dokumentären handlar om det minne, som Munch-Petersen lämnade efter sig, då han lämnade sin höggravida fru för att delta i det spanska inbördeskriget. Gustaf Munch-Petersen dog i Aragonien i en av de första strider han deltog i efter sin träning.
Gustaf Munch-Petersens mor, Valfrid Palmgren, är för övrigt en synnerligen intressant person. Hon var bland annat en folkbibiliotekspionjär och jag kan varmt rekommendera biografin Böcker bibliotek bildning:Valfrid Palmgren Munch-Petersens liv och verk, som utkom tidigare i år
Biografi över Valfrid Palmgren Munch-Petersen
Sammanfattningsvis vill jag uttrycka min uppskattning över Bornholm. En mycket vacker plats i världen med mycket att erbjuda. Jag har varit där förut och kommer helt säkert tillbaka!
Mathias Tegnér 
