Politiken är tyvärr alltför ofta smutsig. Debatten om kärnkraft under gårdagen i mitt tycke odräglig. Jag har respekt för att människor kan tycka olika i sakfrågan om kärnkraft. Personligen menar jag att stängningen är en konsekvens av teknikutveckling och ekonomi, men inser att frågan är komplex.
Det som var absurt i riksdagens kammare igår, var ju det att Moderaterna och KD hoppade på SD:s motion om att öppna redan nedlagda Ringhals 2 och stoppa stängningen av Ringhals 1. Trots att bolagsledningen är tydlig med att inga investeringar gjorts sedan beslutet 2015 om stängning. Detta innebär att det praktiskt är omöjligt att öppna. En renovering skulle kosta miljarder och ta flera år.
Nu har det snart gått drygt två veckor sedan valdagen. När Expressen i förra veckan frågade folkvalda M-politiker ute i landet om M bör ta makten med hjälp av SD svarade över hälften ja. Samtidigt pågår samtal mellan M och SD i flera kommuner som ser ut att resultera i nya majoriteter. SD kan få reellt inflytande tack vare M.
Ibland låter det på sverigedemokrater att det skulle vara odemokratiskt att inte vilja samarbeta med dem. Det är en del av deras strategi att låtsas vara mobbade. Inget kan vara mer fel. Politik handlar om att hantera olika intressen. Som socialdemokratisk ledamot i ett kommunfullmäktige eller i riksdagen ska du naturligtvis se till att representera dina väljare och få så mycket socialdemokratisk politik som möjligt. Detsamma gäller naturligtvis för en liberal eller centerpartist.
Mycket tyder därför på att det mest demokratiska är att inte samarbeta med SD för det stämmer med vad deras väljare tycker och med vad de två partierna sa innan valet.
Om SD får inflytande i kommun efter kommun, så kommer det märkas. Det kommer att märkas i kommuner där samarbetet blir en realitet. För välfärden, kulturpolitiken eller jämställdheten. Vad blir effekterna för Sverige om Ulf Kristersson väljer samma väg? SD kan inte, och kommer aldrig, erbjuda någon samhällsförbättring. De har ingen budget som går ihop, inga reformer som skulle förbättra folks liv. Det enda de har att erbjuda är växande klyftor och växande hat.
Det är ett historiskt misstag att samarbeta med extremhögern. Gång efter annan lär oss historien att då den demokratiska högern väljer att samarbeta med extremhögern, så tar det en ände med förskräckelse. Gång efter annan har det lett till ett avskaffande av demokratin. Jag har här på denna blogg skrivit om detta , bland annat i inläggen:
För den som inte vill ha en utveckling där SD får mer inflytande, än vad valresultatet ger vid handen, så gäller det att säga ifrån. Nu är det viktigt att stå upp för demokrati, jämlikhet och alla människors lika värde. För mig som socialdemokrat är det uteslutet att ge SD makt och inflytande. Till alla vänner inom borgerligheten: Det är allvar nu. Ställ er på rätt sida av historien!
En partiledare sa häromveckan i ett tal i Sölvesborg att det är ”den lägsta formen av populism att göra politik av vädret ett enskilt år”.
Det jag dock nästan helt saknar är diskussionen om klimatet och den är minst lika relevant. Att vädret är extremt vid ett enstaka tillfälle behöver inte ha med klimatförändringarna att göra, men när extremvädret blir vanligare och vanligare, så blir det mer relevant att tala om en koppling mellan extremväder och klimatförändringar.
Det gör inget om Sverige går före, men framförallt behöver vi bära vår del av bördan. Vi kan inte peka ut USA, Indien eller Kina som klimatbovar, om vi inte gör vårt. Just nu minskar inte de svenska utsläppen, alltså behöver vi göra mer. Så låt oss gärna prata om krishantering och brandflyg för det är oerhört viktiga frågor, men snälla låt oss också prata om minskade utsläpp av växthusgaser.
Det finns så mycket att säga och tänka om Almedalen. Det första jag kommer att tänka på är kostnaderna. Då Almedalen har växt under decennier kan en inte komma ifrån att priserna för boenden och lokaler i Visby har rakat i höjden, under Almedalsveckan. Almedalsveckan är ett dyrt spektakel. Min känsla är att det är en av orsakerna till att exempelvis Socialdemokraterna har skalat ner sin närvaro.Under årtiondena har också politikerveckan förändrats. Under 2000-talet har antalet seminarier ökat explosionsartat. I början av 2000-talet var de inte fler än 100. Förra året genomfördes drygt 4000 evenemang och antalet besökare var 40 000. PR-folkets höga närvaro och de stora företagens intåg är kanske de tydligaste tecknen. Huvudgatan i Almedalen har under de senaste åren varit mer av bilutställning än ett demokratimöte. Kort sagt går det inte att blunda för att veckan har förändrats och att Visby och Gotland i vissa avseenden närmar sig kapacitetstaket när det gäller Almedalens storlek.Jag hade en vän som tyckte att arrangemanget borde flytta. Det kanske det borde? Samtidigt bor denna vän i Stockholm och nog finns det en charm i att politiken lämnar huvudstaden för en stund. I Almedalen möts människor från hela landet, så jag har svårt att se vitsen med att flytta arrangemanget till Stockholm eller Göteborg för den delen. Inte skulle någon av Sveriges storstäder kunna arrangera ett lika charmigt och spännande politiskt arrangemang som sker i Almedalen varje år. En av finesserna är ju just hur alla dessa arrangemang sker på en så liten geografisk yta. De spontana mötena och kontakterna som uppstår är en del av Almedalen.Det är enkelt att peka på det som är negativt med Almedalen. Likväl har jag svårt att enkelt kategorisera min upplevelse i svart och vitt, rätt och fel. För vi ska också komma ihåg att Almedalen är en möjlighet för medborgare och intresseorganisationer att träffa beslutsfattare och politiker av alla färger. Möten och lösningar, som inte hade hänt utan Almedalen är också en del av sanningen. Det är en del av det positiva med Almedalen. För mig är det också en del av transparensen i den svenska demokratin. Det är för mig inte en slump att Almedalen kopieras av länder runt om i världen. Detta, det positiva med Almedalen, tycker jag ska värnas. Istället för att raljera över det negativa, tycker jag att Region Gotland och partierna bör föra en förnuftigt samtal om reformer för politikerveckan. Idag är den för lång och i slutet av veckan är aktiviteten låg. Varför inte ha två partier varje dag och korta den till fyra dagar? Kan ideela organisationer beredas tillträde till en lägre kostnad? Kan skolor användas för billigt boende för intresserade? Almedalsveckan måste reformeras, men gör den det tror jag den kommer bevara sin starka plats i vårt land.Mångfaldsparaden anordnas varje år av RFSL. Med tanke på Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) närvaro, kändes den viktigare än någonsin.
Mångfaldsparaden, Almedalen
Glada deltagare i Mångfaldsparaden
Min slutsats blir sammanfattningsvis: kasta inte ut barnet med badvattnet. Almedalen kan reformeras och fortsätta vara relevant. Det är mycket bättre med förändring än att inte görs något och låta bli att lyssna på kritikens vindar. För då kommer de blåsa upp till storm.
Nu är det mindre än 100 dagar till Sverige går till val. Med ganska stor sannolikhet heter Sveriges nästa statsminister, Stefan Löfven, Ulf Kristersson, Annie Lööf eller Jimmie Åkesson.
Men protesterar någon… Jimmie Åkesson kan inte bli statsminister. Han är ju…Jimmie Åkesson. Alla dem som tänker att Jimmie Åkesson inte kan bli Sveriges nästa statsminister, har naturligtvis helt fel. Sverige är en demokrati och den partiledare som kan accepteras av en majoritet blir i vårt land statsminister. Det kan vara Jimmie Åkesson.Enligt en av de större spelbolagen är sannolikheten ungefär lika stor som att Annie Lööf blir statsminister.
Varför är då tanken på Jimmie Åkesson så svår att tänka sig? Anledningarna är säkert flera. I flera fall handlar det om att alltför många inte har tagit Sverigedemokraterna på allvar. Det är dumt. Ledningen är inte den rasistiska svans som häcklar och terroriserar människor till tystnad på sociala medier. Ledningen är skickliga, kompetenta och oerhört farliga.
Men säger någon av mina vänner på FB, som har lutning åt SD. ”Inte kan du säga sådär. Det är ju inte SD som har skapat de problem som Sverige ser idag. Snacka om er egen politik istället.”
Det måste vi naturligtvis göra. För Sverige har problem. Integrationen har inte fungerat bra nog och Sverige har under de senaste åren drabbats av gängkrig och skjutningar, samt utländska stöldligor. Dessutom har vi problem med, vilket det talas för lite om, lärartätheten i skolan, betygsinflation, samt tillgång till kompetent personal inom nästan alla välfärdsyrken.
Men varje demokrat har också ett ansvar att tala om hotet från SD och inte som Ulf Kristersson planera för att gå i säng med dem, även fast han inte säger det lika tydligt som Hanif Bali. (Hanif Bali i Expressen om att samarbeta med SD)
Varje demokrat har ett ansvar att berätta att den västerländska demokratin som vi känner den är hotad.
I stora delar av världen hotas demokratiska fri- och rättigheter. I länder som Polen och Ungern har steg för steg tagits för att montera ned självständiga domstolar och oberoende massmedia.
Summan av kardemumman är att de redan existerande partierna, som mitt eget, måste förstå att framväxten av högerpopulism ska ses som kritik mot hur vi har fungerat och fungerar. Samtidigt måste också dem som är beredda att rösta på ett parti som SD också ta ansvar för att, om Jimmie Åkesson blir statsminister kan demokratin som vi känner den vara ett minne blott.
Missa för guds skull inte samtalet med Eva Dahlgren i Sthlmspodden. Vi pratar om #metoo, politik, samt naturligtvis lite musik och Eva Dahlgrens relation till Södermalm. Visste du förresten att Eva Dahlgren, tillsammans med Kent och Per Gessle, har fler Grammisar än någon annan person? Lyssna om ni vill veta hur många!
Ni missar väl inte det senaste avsnittet av Sthlmspodden där Mathias Tegnér samtalar med Finn Bengtsson (m), riksdagsledamot och känd för den breda allmänheten för sitt motstånd mot Decemberöverenskommelsen. I detta samtal talar vi om demokrati och naturligtvis om Stockholm.
När Mathias förklarade att han vill lyfta sin oro över den växande högerextremismen i Sverige genom att låta ett antal gästbloggare skriva inlägg under en vecka var det självklart för mig att tacka ja. Jag kan inte göra annat än dela hans oro.
I två av våra grannländer sitter partier med rasistiska åsikter med i borgerliga regeringar. Partier vars politik utgår ifrån att peka ut människors olikheter och kategorisera människor som bättre eller sämre. I Sverige anser stora delar av det moderata partiet, likväl som Kristdemokraterna, att Alliansen bör samarbeta med Sverigedemokraterna.
Problemet med ledande politiker som vill samarbeta med Sverigedemokraterna är att det legitimerar Sverigedemokraterna som parti och därmed deras åsikter, det går nämligen inte att vilja samarbeta med ett parti som SD, och samtidigt tro att inte partiets idéer då får ökad acceptans och legitimitet.
I slutet av förra veckan meddelade Ulf Kristersson att han kandiderar till ordförande för Moderaterna. Som utomstående ser det ut att vara så gott som klart att det blir han. I en intervju med Expressen förklarade han sin syn på Sverigedemokraterna. Även om han betonar att han inte delar Sverigedemokraternas värderingar så förklarar han att Sverigedemokraternas väljare haft rätt i synen på svensk migrationspolitik. Det är ett beklagligt och på många sätt farlig uttalande av en person som sannolikt kommer kandidera till statsminister. Sverigedemokraternas migrationspolitik har byggt på fördomar och förvrängd fakta. Att säga att väljarna som valde den politiken hade rätt är att säga att Sverigedemokraternas beskrivning av Sverige stämmer.
SD har röstat emot förstärkningar av a-kassan, sänkt pensionärsskatt, stoppat möjligheten att ställa krav på kollektivavtal i offentlig upphandling och planerar nu att möjliggöra för företag att fortsätta göra vinst på välfärden. Trots att det går rakt emot deras vallöften från 2014 så fortsätter partiet växa. De växer för att deras politik först och främst bygger på att betona, och rent av skapa, olikheter, splittring och otrygghet, och att det i alldeles för stor utsträckning har lyckats. Deras politik handlar om att splittra samhället. Att ställa grupper mot varandra. Att vända LO-medlemmar mot varandra beroende på vilken hudfärg de har och att samtidigt minska kvinnors frihet.
När Moderaterna väljer att legitimera ett parti som SD, så bekräftas även partiets verklighetsbild. De politiska partierna måste klara av frestelsen att spä på negativa bilder av Sverige och svensk politik för att kortsiktigt vinna över SD-väljare. De enda som gynnas av det är Sverigedemokraterna och andra högerextrema rörelser.
Som Socialdemokrater måste svaret vara att ifrågasätta Sverigedemokraternas verklighetsbild och erbjuda ett bättre alternativ, ett alternativ som syftar till ett Sverige som håller ihop.
Den 3:e december förklarade statsminister Stefan Löfven att Sverige ska hålla ett extraval den 22:a mars. Vi socialdemokrater är redo för ett val, Det känner jag och många med mig och det är känslan jag får när jag pratar med andra partimedlemmar. Det finns goda förutsättningar för en fortsatt S-ledd regering. Vi är redo!
I grund och botten är det tragiskt att vi hamnat i detta läge, dels för att det finns en uppenbar risk att problemen med SD som vågmästare kvarstår, dels för att extravalet kommer kosta över 200 miljoner kronor i direkta kostnader och betydlig mer om vi räknar in indirekta kostnader som extrakostnader på myndigheter, inkomstbortfall för alla som går och röstar och mycket annat.
Trots att Stefan Löfven talat om att en dylik situation kan uppstå, så verkar det oundvikligen som att vi rusar mot ett extraval. Den utsträckta hand mot fp och c, som ända sedan valet har bjudit in till samarbete verkar inte mottas.
Lösningen är inte att bara ändra spelreglerna för minoritetsstyre. Det kan aldrig vara rätt att ändra reglerna, så att en minoritet kan styra landet utan att behöva söka samarbete och en majoritet i kammaren. Det som måste till är samarbete, även om vissa delar i Riksdagsordningen säkert behöver ses över. Det måste dock ske i samförstånd och med klokskap, inte i all hast.
Till syvene och sist hoppas jag att något borgerligt parti tar emot den utsträckta handen. Det vore ändå bäst för Sverige.
För någon vecka sedan behandlade Riksdagen budgeten för Socialförsäkringsutskottet, vilket är det utskott som jag sitter i, i Riksdagen. Utskottet hanterar viktiga frågor som sjukförsäkringar, pensioner och föräldrapenning.
I budgetdebatten är det lätt att bli förvirrad, eftersom det låter som att SD är för ett antal av de saker som de faktiskt stoppade. Frågan om SD:s agerande i budgetomröstningen är ju redan omdebatterat, så jag lämnar det därhän. Istället vill jag bara lyfta ett antal viktiga reformer som nu röstades ner av M, C, KD, FP och SD. – stoppade utförsäkringar i sjukförsäkringen. – höjt bostadstillägg för pensionärer. – sänkt pensionärsskatt. – höjd grundnivå i föräldrapenningen. – höjt underhållsstöd för ensamstående föräldrar.
För den som vill läsa mer om regeringens budgetproposition, som röstades ner av M, C, KD, FP och SD kan ni finna detta på regeringens hemsida.
Mathias Tegnér 