Etikettarkiv: Madrid

”Jag satte två kulor i röven för att han var bög”

Just nu pågår Pride-veckan i Stockholm med full kraft. Jag har skrivit den här krönikan under lång tid och med olika syften, men tänker att nu är en bra dag att publicera den. Den handlar om kampen mellan demokrati och diktatur och hur en man kom att hamna i skottlinjen i denna kamp. Den mannen som jag vill lyfta fram är spanjoren, poeten och dramatikern Federico Garcia Lorca, som jag skrev om redan 2016 och där delar av det inlägget är återanvänt idag.

Federico Garcia Lorca var en politisk man, utan att vara partipolitisk. Han var politisk för hur han skrev, men också för hur han var och levde som person.

Han dödades av falangisterna, i början av deras kupp 1936. Han infångades för att han hade kopplingar till den republikanska rörelsen i Spanien, men han var också ett rött skynke för dem på grund av sin sexuella läggning. De exakta omständigheterna kring hans död är omdiskuterade, men vi vet att han gick en fasansfull död till mötes. Han fick ”två kulor i röven för att han var bög”, så skröt Federico Garcia Lorcas mördare dagen efter att diktaren hade avrättats. (Gibson, Ian. Federico Garcia Lorca. A Life. (London 1989). S. 468.)

federico-garcia-lorca

Enligt många är Garcia Lorca Spaniens genom tiderna främsta poet. Mordet kunde genomföras då Garcia Lorca återvände till sin hemstad Granada från Madrid dagarna innan kuppen. Då Franco och Falangisterna lyckades inta Granada, togs Lorca tillfånga. De exakta omständigheterna är som sagt inte helt fastställda, eftersom dödandet initierades av de falangistiska upprorsmännen, så har mordet på Garcia Lorca, liksom tusentals andra mord som skedde under inbördeskriget, förblivit outredda. Dock var han så välkänd att det förefaller osannolikt att Franco inte var underrättad.

Jag har länge fascinerats av Federico Garcia Lorca, inte enbart för hans mod och hur hans liv togs ifrån honom allt för tidigt, utan framförallt för att han var en fantastisk poet. Hans relation med den lika fascinerande Salvador Dali är naturligtvis också oerhört spännande.

federico-garcia-lorca-poet-in-ny

Federico Garcia Lorca,    Poet in New York

Trots min fascination för Garcia Lorca har jag bara läst en bråkdel av vad han skrivit, så att hävda att något av hans verk är min favorit, skulle vara lite förmätet. Då dikterna är tydligt präglade av surrealismen, är de svåra och inte särskilt lättsmälta. En dikt som fastnat på min näthinna är Ciudad sin sueño (Stad utan sömn) från Poeta en Nueva York, som Garcia Lorca skrev i New York i början av 30-talet. Ett stycke som fascinerar mig är följande:

Livet är ingen dröm. Varning! Varning! Varning!

Vi faller från trapporna för att äta våt jord

eller bestiger snökammen med en kör av döda dahlior.

Men det finns ingen glömska eller dröm:

med öppna ögon. Kyssar binder ihop munnar

i en härva av nya vener

och dem vilka smärtan smärtar kommer lida utan anstånd

och dem som räds döden kommer bära den på axlarna.

Med tanke på min fascination för poeten var det med stor glädje som jag noterade att Johan Hilton på DN-kultur skrev om Garcia Lorca sommaren 2016. Artikeln kan nås här, och är väl värd att läsas. Rubriken lyder: ”Federico García Lorca insåg inte vilka krafter som var i rörelse – gör vi det?” Temat om högerextremismens frammarsch är oerhört intressant. Inser vi vilka krafter som är i rörelse i Sverige och i världen. Jag har själv skrivit på samma tema, här på denna blogg, till exempel i inlägget: “Nu, era socialdemokratiska paddor”.

I allmänhet tror jag Johan Hilton lyfter en viktig fråga kopplat till hur en stämning under tid kan växa fram i stora delar av en befolkning. När det gäller frågan om Garcia Lorca insåg vilka krafter som var i rörelse, tror jag att det skulle kunna vara så att Garcia Lorca faktiskt insåg vilka krafter som var i rörelse, även om Hilton argumenterar effektivt för sin sak. Hilton skriver:

Lorca befann sig i Madrid när oroligheterna i Granada började. I kavajfickan hade han biljetter till Mexiko, friheten fanns bara en flygresa bort. Ändå bestämde han sig – en homosexuell och uppburen vänsterprofil som i flera texter öppet utmanat det fascistiska tankegodset – för att åka hem till Granada.

Vilket leder Johan Hilton till slutsatsen:

Så varför återvände han? Svaret är förmodligen lika enkelt som skräckinjagande. Lorcas inlevelseförmåga omfattade inte den oförsonlighet som reaktionärer och fascister under lång tid hade piskat upp hos befolkningen. Och heller inte att den kunde drabba honom själv.

Det är naturligtvis så att Hilton kan ha rätt, dvs att Lorca naivt reste till Granada. Samtidigt tyder mycket på att Garcia Lorca var djupt oroad över situationen i Spanien i juni 1936. Innan poeten beslutade sig för att återvända till Granada beskriver flera av hans vänner hur påverkad han var av de våldsamma händelserna i Madrid och de politiska morden som inträffade nästan dagligen under våren och sommaren 1936. Juan Gil-Albert minns att Garcia Lorca var ”bokstavligen skräckslagen”. (Gibson. Federico Garcia Lorca. S. 443.) Samma dag som Federico Garcia Lorca bestämde sig för att återvända till Granada från Madrid åt han lunch med Rafael Martinez Nadal i stadens utkanter och ska ha sagt ”Rafael, de här fälten kommer bli översållade med lik!”

Oaktat vad poeten faktiskt kände och tänkte de ödesdigra dagarna under sommaren 1936, så är slutsatsen att han inte förstod vidden av ”den oförsonlighet som reaktionärer och fascister under lång tid hade piskat upp hos befolkningen”, en konklusion som både är riktig och viktig idag. Vi riskerar att tro att demokratin är evig, vilket är en förutsättning för att högerextrema krafter kan växa sig större. Om delar av den etablerade politiska högern dessutom göra samma fel som på 30-talet, dvs samarbetar med extremhögern, så är vår demokrati verkligen utsatt för hot. Jag hoppas verkligen inte att den politiska högern igen underskattar extremhögern dess förmåga och beslutsamhet.

En viktig lärdom från spanska inbördeskriget är således magnituden av oförsonligheten som kan uppbringas mellan medborgare, också i länder i vår närhet. Jag är rädd för att vi idag underskattar populister och extremisters oförsonlighet runt om i Europa, även om jag hoppas att jag har fel eller iallafall att dessa extremister aldrig ges chansen att visa sin oförsonlighet. Samtidigt visar även folkmordet i Rwanda 1994 hur ett oförsonligt hat kan växa i grupper av en befolkning på ett lavinartat sätt. Det är dock en annan historia, som jag lämnar därhän just nu.

En fråga som jag funderat en del på och som blev  extra relevant när Fredrik Reinfelt lämnade sitt partiledarskap, då Anna Kinberg Batras öppnade upp för att Moderaterna skulle samarbeta med Sverigedemokraterna. Detta har nu också följts upp av liknande utsagor från Ulf Kristersson. Är den svenska högern beredd att samarbeta med extremhögern för att komma till makten?

Från Tyskland vet vi att det var högern som släppte fram Hitler till makten, även om de var säkra på att de kunde kontrollera honom.

Hur agerade då högern i Spanien? I samband med valet 1936 var både högern och vänster splittrade internt, men försök gjordes på båda sidor för att enas mot en gemensam motståndare. Efter folkfrontens, dvs den förenade vänsterns valvinst, gick den katolska högern (CEDA) i mångt och mycket upp i den fascistiska rörelsen och även om forskarna är oense om i vilken grad CEDA:s partiledare, José María Gil Robles, var inblandad i militärkuppen, så tyder det mesta på att han i det minsta var informerad och när kuppen och inbördeskriget väl bröt ut arbetade han lojalt för upprorsmännen ifrån utlandet, även om hans tjänster på sikt inte var önskade av Franco. (Preston, Paul. Franco. A biography. (London 1993). S. 248-252.) Gil Robles var långt ifrån den ende CEDA-medlemmen som stödde militärupproret, utan det var som sagt snarare legio. Enligt den ovan citerade historikern Ian Gibson blev till exempel Garcia Lorca arresterad av Ramón Ruiz Alonso, som varit parlamentsledamot för CEDA. Kort sagt verkar den kristna högern ganska snabbt ha övergivit den unga spanska demokratin och gått i säng med dennes bödel. Att det möjliggjordes av oförsonligheten är i många avseenden troligt. Det tål att tänkas på när högern i Europa samarbetar med extremhögern.

Taggad , , , , , , , , ,

Jag satte två kulor i röven för att han var bög

Han fick ”två kulor i röven för att han var bög”, så skröt Federico Garcia Lorcas mördare dagen efter diktaren avrättats.(Gibson, Ian. Federico Garcia Lorca. A Life. (London 1989). S. 468.)

federico-garcia-lorca

Enligt många är Garcia Lorca Spaniens genom tiderna främsta poet. Han mördades 1936, efter att Franco och Falangisterna lyckades inta Granada, Lorcas hemstad, under det spanska inbördeskriget. De exakta omständigheterna är inte helt fastställda, då dödandet initierades av de falangistiska upprorsmännen, så har mordet på Garcia Lorca, liksom tusentals andra mord som skedde under inbördeskriget, förblivit outredda.

Jag har länge fascinerats av Federico Garcia Lorca, inte enbart för hans mod och hur hans liv togs ifrån honom allt för tidigt, utan framförallt för att han var en fantastisk poet. Hans relation med den lika fascinerande Salvador Dali är naturligtvis också oerhört spännande.

federico-garcia-lorca-poet-in-ny

Federico Garcia Lorca,    Poet in New York

Trots min fascination för Garcia Lorca har jag bara läst en bråkdel av vad han skrivit, så att hävda att något av hans verk är min favorit, skulle vara lite förmätet. Då dikterna är tydligt präglade av surrealismen, är de svåra och inte särskilt lättsmälta. En dikt som fastnat på min näthinna är Ciudad sin sueño (Stad utan sömn) från Poeta en Nueva York, som Garcia Lorca skrev i New York i början av 30-talet. Ett stycke som fascinerar mig är följande:

Livet är ingen dröm. Varning! Varning! Varning!

Vi faller från trapporna för att äta våt jord

eller bestiger snökammen med en kör av döda dahlior.

Men det finns ingen glömska eller dröm:

med öppna ögon. Kyssar binder ihop munnar

i en härva av nya vener

och dem vilka smärtan smärtar kommer lida utan anstånd

och dem som räds döden kommer bära den på axlarna.

Med tanke på min fascination för poeten var det med stor glädje som jag noterade att Johan Hilton på DN-kultur skrev om Garcia Lorca i somras. Artikeln kan nås här, och är väl värd att läsas. Rubriken lyder:  ”Federico García Lorca insåg inte vilka krafter som var i rörelse – gör vi det?” Temat om högerextremismens frammarsch är oerhört intressant. Jag har själv skrivit om det på denna blogg tidigare, till exempel i inlägget: “Nu, era socialdemokratiska paddor”.

I allmänhet tror jag Johan Hilton lyfter en viktig fråga kopplat till hur en stämning under tid kan växa fram i stora delar av en befolkning. När det gäller frågan om Garcia Lorca insåg vilka krafter som var i rörelse, tror jag att det skulle kunna vara så att Garcia Lorca faktiskt insåg vilka krafter som var i rörelse, även om Hilton argumenterar effektivt för sin sak. Hilton skriver:

Lorca befann sig i Madrid när oroligheterna i Granada började. I kavajfickan hade han biljetter till Mexiko, friheten fanns bara en flygresa bort. Ändå bestämde han sig – en homosexuell och uppburen vänsterprofil som i flera texter öppet utmanat det fascistiska tankegodset – för att åka hem till Granada.

Vilket leder Johan Hilton till slutsatsen:

Så varför återvände han? Svaret är förmodligen lika enkelt som skräckinjagande. Lorcas inlevelseförmåga omfattade inte den oförsonlighet som reaktionärer och fascister under lång tid hade piskat upp hos befolkningen. Och heller inte att den kunde drabba honom själv.

Det är naturligtvis så att Hilton kan ha rätt, dvs att Lorca naivt reste till Granada. Samtidigt tyder mycket på att Garcia Lorca var djupt oroad av situationen i Spanien i juni 1936. Innan poeten beslutade sig för att återvända till Granada beskriver flera av hans vänner hur påverkad han var av de våldsamma händelserna i Madrid och de politiska morden som inträffade nästan dagligen under våren och sommaren 1936. Juan Gil-Albert minns att Garcia Lorca var ”bokstavligen skräckslagen”. (Gibson. Federico Garcia Lorca. S. 443.) Samma dag som Federico Garcia Lorca bestämde sig för att återvända till Granada från Madrid åt han lunch med Rafael Martinez Nadal i stadens utkanter och ska ha sagt ”Rafael, de här fälten kommer bli översållade med lik!”

Oaktat vad poeten faktiskt kände och tänkte de ödesdigra dagarna under sommaren 1936, så är slutsatsen att han inte förstod vidden av ”den oförsonlighet som reaktionärer och fascister under lång tid hade piskat upp hos befolkningen”, en konklusion som både är riktig och viktig idag. Vi riskerar att tror att demokratin är evig och därmed kan högerextrema krafter växa sig större, samt delar av den etablerade politiska högern riskerar att göra samma fel som på 30-talet, dvs samarbeta med extremhögern och därmed underskatt dess förmåga och beslutsamhet.

En viktig lärdom från spanska inbördeskriget är således magnituden av oförsonligheten som kan uppbringas mellan medborgare, också i länder i vår närhet. Jag är rädd för att vi idag underskattar populister och extremisters oförsonlighet runt om i Europa, även om jag hoppas att jag har fel eller att dessa aldrig ges chansen att visa detta.

En fråga som jag funderat en del på och som blir extra relevant efter Anna Kinberg Batras utspel om att Moderaterna ska samarbeta(?) med Sverigedemokraterna är hur högern agerade i Spanien. I samband med valet 1936 var både högern och vänster splittrade, men försök gjordes på båda sidor för att enas mot en gemensam motståndare. Efter folkfrontens, dvs den förenade vänsterns valvinst, gick den katolska högern (CEDA) i mångt och mycket upp i den fascistiska rörelsen och även om forskarna är oense om i vilken grad CEDA:s partiledare, José María Gil Robles, var inblandad i militärkuppen, så tyder det mesta på att han i det minsta var informerad och när kuppen och inbördeskriget väl bröt ut arbetade han lojalt för upprorsmännen i utlandet, även om hans tjänster på sikt inte var önskade av Franco. (Preston, Paul. Franco. A biography. (London 1993). S. 248-252.) Gil Robles var långt ifrån den ende CEDA-medlemmen som stödde militärupproret, utan det var som sagt snarare legio. Enligt den ovan citerade historikern Ian Gibson blev till exempel Garcia Lorca arresterad av Ramón Ruiz Alonso, som varit parlamentsledamot för CEDA. Kort sagt verkar den kristna högern ganska snabbt ha övergivit den unga spanska demokratin och gått i säng med dennes bödel. Att det möjliggjordes av oförsonligheten är i många avseenden troligt. Det tål att tänkas på.

Taggad , , , , , , , , ,

En hård spansk nöt att knäcka

Till jul äter många spanjorer Turron. Jag tar själv alltid chansen att ta mig en bit Turrón när jag är i Spanien. Förutom ätande av Turrón gick spanjorerna också till val den senaste julen, närmare bestämt den 20:e december, 2015. Som de flesta vet har landet inte haft en ny regering sedan dess, då ingen partiledare kunnat uppbringa stöd nog för att bli vald till regeringschef. Kort sagt beror det på att landet alltsedan de första fria valen i slutet av 70-talet och i början av 80-talet alltid har styrts av någon av de två stora partierna, det socialdemokratiska PSOE eller konservativa PP. Så är numera inte fallet sedan två protestpartier växt kraftigt. Det ena är vänsterpopulistiska Podemos och det andra är det liberala mittenpartiet Ciudadanos. Det problem historien av tvåpartisystem nu för med sig är att när inget parti numera får egen majoritet finns ingen tradition att samarbeta mellan partier.

Härom månaden var jag själv i Madrid med min kollega från riksdagen Serkan Köse. Bland annat besökte vi Kongressen och Spaniens motsvarighet till Business Sweden för att diskutera turism och Sveriges potential på området. Dessutom fick vi chansen att besöka de svenska företagen SOBI och iZettle.

20160602 Madrid kongressen

Kongressens plenisal, Madrid

Under resan blottlades hur låst det politiska läget är i Spanien. Med tanke på det turbulenta läget i världen och Brexit omröstningen häromveckan har valet den 26:e juni kommit lite i skymundan.

Nu är valet genomfört, men risken är stor att den politiska krisen fortsätter, ty inget parti har denna gång fått egen majoritet, även om den sittande premiärministern Mariano Rajoy från PP gick fram sedan valet i december, samtidigt som PSOE tappade. Nu när landet i juli närmar sig 80-års minnet av det spanska inbördeskrigets start, tycks landet återigen påverkat av dess historia. Även om inbördeskrigets konflikter inte finns kvar i sin dåvarande form, är landet fortfarande mycket ideologiskt tudelat och misstron mellan olika grupper är relativt stor.

Naturligtvis är det positivt att det finns tydliga konflikter inom politiken och det finns det som sagt definitivt i Spanien. Dock tror jag att det är om möjligt ännu viktigare att politiker i svåra situationer kan lösa problem och kompromissa och det har de ledande politikerna i Spanien ännu inte visat.

Därför hade jag hoppas på att väljarna skulle kräva och premiera samarbete av sina politiker. Samtidigt, som jag skrev ovan, verkar misstron mellan medborgare ibland vara lika stor som mellan de politiska partierna.

Redan idag är förtroendet lågt för politiken i Spanien och om krisen fortsätter torde förtroendet minska ytterligare, därför får vi alla hoppas att den spanska politiken lyckas få fram en regering. Att återigen låta landet gå till nyval skulle kunna bli ödesdigert. Redan nazistpartiet och kommunistpartiet hade under Weimarrepubliken (i Tyskland) som strategi att sträva mot nyval för att undergräva demokratin. Även om det inte är syftet i dagens Spanien finns en risk att det blir effekten.

Taggad , , , , , , , ,

Belgiskt VM-guld med världens bästa Courtois?

Som Atletico Madrid-fan har jag sagt under minst två säsonger att Courtois kommer bli och troligtvis redan är världens bäste målvakt. Nu undrar jag om inte tiden hunnit ikapp mig. Med den fantastiska säsong han har gjort både i La Liga, Champions League och nu hittills även i VM, finns det få som kan jämföra sig med honom.

Frågan är om dock om det kan bli ett VM-guld för målvaktsgiganten. Belgien har ett ungt och spännande landslag, men frågan är om det räcker? Skulle det ta slut mot Argentina skulle VM bli fattigare.

Det är tråkigt när världens bästa inte är kvar i VM. Även om det bär mig emot att säga det, så saknar jag till exempel att kunna svära över Cristiano Ronaldo. Lika trist är det att Miranda inte är med i Brasiliens VM-trupp, vilket han definitivt förtjänar.

Med tanke på att Belgien, just nu, ligger under i kvartsfinalen mot Argentina, så ser det uppenbarligen mörkt ut.

Samtidigt, kan allting hända i idrott och framför allt i detta VM. Då jag innan VM tippade Spanien, Uruguay och Belgien som främsta kandidater till VM-guldet får jag hoppas på belgarna. Å andra sidan, med tanke på hur det gått med mina tips, tyder väl mycket på att matchen mot Argentina blir Belgiens sista match i VM. Dock förtjänar Courtois säsong ett bättre slut.

Taggad , , , , , , , , ,

Kung Simeone

Igår, den 17:e maj 2014 tog Atletico de Madrid sitt första mästerskapsguld i La Liga sedan 1996, vilket är fantastiskt för ett Atletico-fan som mig. Historien börjar dock för cirka två och ett halvt år sedan då Gregorio Manzano sparkades och Diego Simeone blev klubbens tränare. I min värld är guldet i mångt och mycket Simeones, för det är lätt att glömma bort att truppen är ganska lik den som Manzano misslyckades med.
Redan under Simeones första säsong i Atletico (2011/2012)  vann laget Europa League och nästa lördag kan resan vara fullbordad då Atletico möter Real Madrid i Champeons League final.
Alltsedan guldet 1996 har Atletico gått någon form av kräftgång med degraderingen milleniumskiftessäsongen som det största bottennappet. Som tur var återvände klubben 2001/2002 till den högsta ligan, vilket gjorde att Atletico de Madrid fick fira sitt hundraårsjubileum år 2003 i den spanska fotbollens finrum.
Under mitten av 00-talet lyckades klubben år efter år hamna i mitten av La Liga, trots högre ambitioner och en ganska gedigen spelartrupp. Under dessa år gjorde laget sig förtjänta av namnet ”el pupa” eller ”los pupas”, vilket med min begränsade spanska närmast bör översättas till surpupporna, vilket i grund och botten kom från det faktum att laget alltid underpresterade när det gällde och ofta gnällde på otur, skadade spelare eller domaren.
I mitten av 00-talet gjorde också klubben den nu välkända reklamsnutten ”Papa, por que somos del Atleti”, vilket var ett sätt att bygga stärka kulturen kring en klassisk, men aningen sargad klubb.
Med gårdagens vinst, så kommer 2013/2014 gå till historien som en fantastisk Atletico-säsong. Personligen tycker jag att det är extra stort att Simenone ledde laget till guldet 1996 som spelare och nu 18 år senare som tränare. Med en vinst nästa vecka kommer säsongen utan tvekan gå till historien som den bästa någonsin.
Jag vet inte om  det är svårt att förklara, men det Simeone gjort är något mycket, mycket stort.
Taggad , , , , ,

En fantastisk säsong?

Aldrig någonsin har Atlético de Madrid varit så framgångsrika som under denna säsong. Laget är väldigt nära att vinna ligan och som grädde på moset är klubben i final i Champions League, efter att ha slagit ut Chelsea under onsdagskvällen.

I ligan trodde jag att andraplatsen i praktiken kunde ha varit klar redan i söndags, efter att Atlético slog Valencia på Mestalla, då Barcelona på söndag kvällen skulle möta Villareal. Många lag har genom åren fått känna att det inte är lätt att möta Villareal på deras hemmaarena El Madrigal, dock lyckades Barcelona till slut vinna med 3-2. Jag var själv på plats då Atlético bara fick 1-1 i  höstas i omgång 11, efter en hård match. Det är för övrigt otroligt att den lilla orten Vila-real i provinsen Castellón med inte mycket mer än 51 000 invånare är så framgångsrika i La liga.

Senast Atlético vann ligan var säsongen 95/96, men då med 87 poäng på 42 matcher att jämföra med de 88 poäng som laget har skrapat ihop på de 35 matcherna hittills denna säsong.

Den stora frågan är förstås hur laget lyckas knyta ihop säcken. Även om laget statistiskt har vunnit fler matcher än någonsin, så kommer inte säsong bli ihågkommen som den bör, om inte laget vinner endera ligan eller Champions league.

På söndag åker laget åter till Valencia. Denna gång för att möta Levante.

Taggad , , , , ,
%d bloggare gillar detta: