Etikettarkiv: Terror

Alla goda människor som inte tar ställning av Emilia Töyrä

Emilia TöyräVi trodde att det vi gjorde, gjorde en skillnad. Föreläsningarna vi deltog i på Triangelskolan i Kiruna, när vi förstod mekanismerna bakom Förintelsen. När vi förstod det vi tidigare inte kunnat förstå, hur det hade kunnat bli så. Hur så många blivit onda. Hur så många vände bort sina blickar. Hur så många valde att godkänna det som skedde. Rollspel som skulle gruppera oss mot varandra. Rollspel som lyckades med sitt syfte och som fick oss att ifrågasätta den andras värde.

Tävlingar, skoluppgifter, stora projekt för att uppmärksamma, väcka, ifrågasätta.

Vi trodde att vi var klara där. Att vi vaccinerat oss.

Jag var 17 år gammal när jag första gången hörde ord som nationalsocialistisk front, race traitor och förstod att det finns sammanhang där dessa ord florerar och används. Att de sprids och har ett syfte.

Då tog jag det som tecken på mörk humor och någon slags vriden charm. För ingen kan väl på allvar använda orden utan ironi eller sarkasm?

15 år senare står jag i ett gathörn i Berlin och delar ut valmaterial för vårt tyska systerparti. Valkampanjen går trögt, ingen verkar riktigt redo för vad som komma skall, det är ändå nästan fyra veckor kvar till valdagen. Jag närmar mig två killar som sitter med varsin öl och frågar om de är intresserade av att diskutera politik. De frågar varför jag inte pratar tyska med dem och jag förklarar vart jag kommer ifrån och varför jag är där. Vi möts i engelskan och jag tror mig missförstå dem när de förklarar att Norden är bra för att NS ökar. NS är visst nationalsocialister, förstår jag när jag frågar. Fortfarande verkar det så främmande, skrämmande, ointagligt så jag ber dem utveckla.

I samtalet – monologen – växer en bild av misstro till demokratiska institutioner fram. Parlament, oavsett nivå, är inte vägen att styra med. Allmänna val är inte lösningen och alla ska inte få göra sin röst hörd.

Det svenska högerpartiet med ”auktoritära rötter” har bjudits in i den nordiska värmen och ingår nu i en partigrupp tillsammans med sina likar. De anses inte längre vara extrema bara för att de är sprungna ur nazismen och fortfarande propagerar för liknande värden. Det tidigare största oppositionspartiet har ju döpt om dem och tycks glömma att auktoritär och nazistisk inte riktigt är synonymer, de normaliseras och så också i nordisk kontext.

Två dagar senare anländer jag på Utöyas strand.

Idéerna dog inte med personen de mest förknippas med. Skammen som var de tyska soldaternas arv, lyckades inte radera viljan att rasera och söndra. Vår förståelse av hur människor kunde vända sig mot sina vänner, grannar, medmänniskor hjälpte oss inte 70 år senare.

I en bok läste jag om generationers minnen och att vi inte besöker gamla gravar efter ett halvt sekel för att våra minnen och våra föräldrars minnen decimerats till namn på ett släktdokument och kanske är det också så med historien. Kanske måste vi återupprepa historiens misstag för att förstå att de var just det?

För sex år sedan sköt en man som bar på en vriden ideologi ihjäl 69 människor på en ö. De flesta barn och unga och de yngsta så unga som fjorton. Liv som ännu inte riktigt startat och drömmar som ännu inte fått ta fart. Efter den omedelbara chocken och bestörtningen, fasan, drabbades jag av en insikt om att det nu kommer vända. Att ökningen av de högerextrema kommer minska. Nu kommer de som varit osäkra, säkras och komma till insikt. Terroristens politiska åskådning kunde rimligtvis inte leda till annat än att partiet han sympatiserade med, skulle tappa ställning och så småningom försvinna helt.

2013 ingick de i regeringen.

2017 bjuds de in till det etablissemang de säger sig förakta, vilja förgöra. De grundlagsskyddade rättigheterna de säger sig vilja rasera, använder de till att föra fram sitt hat. Demokratin de vill spränga, är språngbrädan för att de ska lyckas.

Det vi lärde oss på Triangelskolan på 90-talet var att förtryckarna inte var i majoritet. Att de tysta, som inte vågade tala för de tystade, hade kunnat göra mer. Hade kunnat göra något.

Nazismen var det fulaste, fula. Ett ord från förr som inte skulle användas igen och som skulle gömmas undan. Det gömde sig länge och frodades i slutna rum. De slutna rummen har idag öppnats upp och nazisterna går nu på våra gator igen, stärkta av sammanhållningen och lovorden de hittat på sina avskrädeshögar till websidor.

Vi var överens om att det inte fick ske igen. Organisationer byggdes upp för att det inte skulle ske igen. Vi lärde oss vilka mekanismerna var. Vi enades om att inte vara tysta.

Det jag hör nu är inte ljudet av stövelklackar mot våra gator eller ropen av fundamentalism som ekar mellan björkar och husväggar. Jag hör inte deras lögner och deras uppvigling på hatsajter. Jag hör inte deras ökande styrka eller enighet.

Det jag nu hör är alla blickar som vänds bort. Alla ord som inte yttras och alla meningar som inte fullföljs. Det jag hör nu är alla möjliggörares tystnad. Det jag hör nu är alla goda människor som inte tar ställning.

 

 

Taggad , , , , , , , ,

Hur långt är det mellan Kigali & Tyresö

Härom veckan skrev jag en krönika i Tyresö Nyheter, som av naturliga skäl handlade om terrordådet på Drottninggatan och vårt öppna samhälle. Om du missade tidningen eller vill läsa den, trots att du inte är Tyresöbo, så finns den nedan.

Vet du hur långt avståndet är mellan Tyresö och Kigali, mellan Sverige och Rwanda? Fågelvägen är det 6905 kilometer, men i tanken kan resan gå på en sekund. Varje år den 7:e april hålls minnesstunder runt om i världen för att hedra offren för folkmordet i Rwanda 1994. I ett land med en befolkning ungefär lika stor som Sverige mördades cirka en miljon människor i en av mänsklighetens grymmaste folkmord.

 Den 7:e april 2017 satt jag på eftermiddagen på en minnesstund över folkmordet mitt i City. I slutet av minnesstunden börjar de flestas mobiltelefoner skicka nyhetsflashar över terrorangreppet som precis hänt ett kvarter bort. När jag kommer ut på gatan råder kaos. I korsningen Mästersamuelsgatan och Malmskillnadsgatan står bilarna på varandra och kommer ingenstans. Ljudbilden domineras av polishelikopterns hovrande ljud och förvirrade, vettskrämda människor som varken vet ut eller in korsar varandra. Jag halvspringer genom ett Stockholm, som jag aldrig sett förut.

 På lördagmorgon faller små snöflingor när jag går till min busshållplats i Öringe. När bussen väl når Gullmarsplan är platsen helt säkert sig lik, lika grå, betongig och nedgången som den var igår, i förra veckan och förra året. Ännu mer hemma känner jag mig inför alla stockholmares kärlek och medmänsklighet som vi visade varandra under och efter dessa timmar av angrepp. De tankar av tacksamhet som vi alla skänkt till sjukvårds- och blåljuspersonal som varje dag gjorde och gör fantastiska insatser.

 Det finns mycket som skiljer terrorister åt, men en sak som nästan alltid förenar dem är deras förakt för vårt öppna samhälle och demokrati. Vi har inte råd att vara naiva, men vi måste samtidigt lyckas upprätthålla det öppna, demokratiska rättssamhälle som Sverige är och som de flesta av oss vill bevara. Vi måste alltså slå hårt mot terrorism, utan att ge terroristerna vår rädsla. Det finns nämligen ingen motsättning mellan de två.

Efter ett attentat måste alla stenar naturligtvis vändas, men hotet om att ett terrorangrepp ska utföras mot Sverige har funnits under flera år. Terrorhotnivån har under en längre tid bedömts som förhöjd. Därför har regeringen arbetat med frågan sedan dag ett i regeringskansliet. Det handlar om resursförstärkningar både till Polisen i allmänhet, men också till Säpo. Terroristresor har kriminaliserats och straffen för vapenbrott har höjts. Listan på insatser som gjorts kan göras lång.

En sak jag slagits av när jag besökt Rwanda på senare år är hur många rwandier som har valt att både minnas folkmordet, men samtidigt valt att försöka hitta sätt att leva ihop och gå vidare. Här i Sverige står vi också inför val, när vi framåt kommer tvingas leva med hot om terror i vår vardag. Vi måste bestämma oss för vilket samhälle vi vill leva i. Jag är helt säker på att jag i alla fall väljer att fortsätta leva i ett öppet och fritt samhälle, och det är ett samhälle och en samhällsmodell som inga terrorister ska kunna ta ifrån oss.

 

Taggad , , , , , , , ,

5 år sedan Utöya

Det är fem år sedan Utöya. Ja, jag vet att det inte är exakt fem år sedan, men jag har inte lyckats skriva detta blogginlägg i tid. Trots att jag försökt! Även om jag alltid försöker skriva om sådant som ligger mig nära, är Utöya något helt speciellt. En helt annan liga, som fotbollsnörden, i mig skulle säga. Tankarna vill inte riktigt låta sig kontrolleras. Orden vill inte riktigt formeras. Samtidigt tänker jag att det inte gör så mycket att detta inlägg inte publiceras på årsdagen av massmorden, då kampen mot fascism och terrorism måste föras varje dag, inte bara på årsdagar.

När jag tänker tillbaka på den dagen för fem år sedan, så är det för mig liksom folk säger, att man kommer ihåg precis vad man gjorde och vad man kände. Många av oss kommer ihåg den där fredagen den 22:a juli 2011. Det var strålande väder i Stockholm och min fru och jag förberedde oss för att ett par goda vänner skulle komma på besök i Öringe, där vi bor.

Jag kommer ihåg chocken efter attacken mot regeringskvarteren i Oslo. Jag kommer ihåg de prematura kommentarerna om islamistisk terrorism och jag kommer ihåg de till en början lite oklara meddelanden om att någonting också händer på Utöya. Jag kommer också ihåg den nya chocken på lördagsmorgonen, då dödssiffran skjutit i höjden och vittnade om magnituden av terrordådet.

Det är fem år sedan en man märkt av hat, beslutade sig för att försöka stoppa återväxten till den rörelse han menade bar skulden för Norges degeneration. Det är fem år sedan en man präglad av ett sammelsurim av  högerextremism, fascism, konservatism, anti-islamism begav sig till Utöya för att skjuta socialdemokrater. Det är fem år sedan en man med berått mod åkte till ett ungdomsläger för att massmörda barn, tonåringar och vuxna. Detta får vi aldrig glömma och därför länkar jag nedan till AUF:s tänkvärda filmklipp.

AUF:s film

När jag tänker tillbaka på den dagen och är helt ärlig, vill jag minnas att tankarna flög iväg till det där egoistiska hörnet av hjärnan, som en inte alltid vill erkänna för varken sig själv eller andra. ”Tänk om det vore mig.” ”Tänk om mördaren hade varit på Utöya tio år tidigare, var hade jag då gömt mig på ön?”

Någonting jag reflekterat över är att Utöya på bilderna i olika medier tagna från helikopter ser ut att vara en ö nästan helt täckt av träd och skog. Samtidigt vet jag att jag noterade redan för fem år sedan är att jag minns Utöya som väldigt öppen plats, med ganska få träd. Så som jag minns det kan inte ha varit lätt att gömma sig på ön och för dem som försökte måste väntan varit fruktansvärd.

För dem som överlevde dåden måste det ha varit svårt att återvända. Det är lätt att förstå varför det har debatterats hur Utöyas framtid ska se ut. Personligen tycker jag det är glädjande att Utöya framåt kommer kunna fungera både som en plats för att minnas, men också för att genomföra ungdomsläger. Det känns ju på något sätt som det viktigaste att mördaren inte lyckades. Istället kommer ön år efter år fyllas med progressiva unga och AUF är fortfarande Norges största ungdomsförbund med över 14 000 medlemmar.

 

 

 

 

Taggad , , , , , ,
%d bloggare gillar detta: