Vi trodde att det vi gjorde, gjorde en skillnad. Föreläsningarna vi deltog i på Triangelskolan i Kiruna, när vi förstod mekanismerna bakom Förintelsen. När vi förstod det vi tidigare inte kunnat förstå, hur det hade kunnat bli så. Hur så många blivit onda. Hur så många vände bort sina blickar. Hur så många valde att godkänna det som skedde. Rollspel som skulle gruppera oss mot varandra. Rollspel som lyckades med sitt syfte och som fick oss att ifrågasätta den andras värde.
Tävlingar, skoluppgifter, stora projekt för att uppmärksamma, väcka, ifrågasätta.
Vi trodde att vi var klara där. Att vi vaccinerat oss.
Jag var 17 år gammal när jag första gången hörde ord som nationalsocialistisk front, race traitor och förstod att det finns sammanhang där dessa ord florerar och används. Att de sprids och har ett syfte.
Då tog jag det som tecken på mörk humor och någon slags vriden charm. För ingen kan väl på allvar använda orden utan ironi eller sarkasm?
15 år senare står jag i ett gathörn i Berlin och delar ut valmaterial för vårt tyska systerparti. Valkampanjen går trögt, ingen verkar riktigt redo för vad som komma skall, det är ändå nästan fyra veckor kvar till valdagen. Jag närmar mig två killar som sitter med varsin öl och frågar om de är intresserade av att diskutera politik. De frågar varför jag inte pratar tyska med dem och jag förklarar vart jag kommer ifrån och varför jag är där. Vi möts i engelskan och jag tror mig missförstå dem när de förklarar att Norden är bra för att NS ökar. NS är visst nationalsocialister, förstår jag när jag frågar. Fortfarande verkar det så främmande, skrämmande, ointagligt så jag ber dem utveckla.
I samtalet – monologen – växer en bild av misstro till demokratiska institutioner fram. Parlament, oavsett nivå, är inte vägen att styra med. Allmänna val är inte lösningen och alla ska inte få göra sin röst hörd.
Det svenska högerpartiet med ”auktoritära rötter” har bjudits in i den nordiska värmen och ingår nu i en partigrupp tillsammans med sina likar. De anses inte längre vara extrema bara för att de är sprungna ur nazismen och fortfarande propagerar för liknande värden. Det tidigare största oppositionspartiet har ju döpt om dem och tycks glömma att auktoritär och nazistisk inte riktigt är synonymer, de normaliseras och så också i nordisk kontext.
Två dagar senare anländer jag på Utöyas strand.
Idéerna dog inte med personen de mest förknippas med. Skammen som var de tyska soldaternas arv, lyckades inte radera viljan att rasera och söndra. Vår förståelse av hur människor kunde vända sig mot sina vänner, grannar, medmänniskor hjälpte oss inte 70 år senare.
I en bok läste jag om generationers minnen och att vi inte besöker gamla gravar efter ett halvt sekel för att våra minnen och våra föräldrars minnen decimerats till namn på ett släktdokument och kanske är det också så med historien. Kanske måste vi återupprepa historiens misstag för att förstå att de var just det?
För sex år sedan sköt en man som bar på en vriden ideologi ihjäl 69 människor på en ö. De flesta barn och unga och de yngsta så unga som fjorton. Liv som ännu inte riktigt startat och drömmar som ännu inte fått ta fart. Efter den omedelbara chocken och bestörtningen, fasan, drabbades jag av en insikt om att det nu kommer vända. Att ökningen av de högerextrema kommer minska. Nu kommer de som varit osäkra, säkras och komma till insikt. Terroristens politiska åskådning kunde rimligtvis inte leda till annat än att partiet han sympatiserade med, skulle tappa ställning och så småningom försvinna helt.
2013 ingick de i regeringen.
2017 bjuds de in till det etablissemang de säger sig förakta, vilja förgöra. De grundlagsskyddade rättigheterna de säger sig vilja rasera, använder de till att föra fram sitt hat. Demokratin de vill spränga, är språngbrädan för att de ska lyckas.
Det vi lärde oss på Triangelskolan på 90-talet var att förtryckarna inte var i majoritet. Att de tysta, som inte vågade tala för de tystade, hade kunnat göra mer. Hade kunnat göra något.
Nazismen var det fulaste, fula. Ett ord från förr som inte skulle användas igen och som skulle gömmas undan. Det gömde sig länge och frodades i slutna rum. De slutna rummen har idag öppnats upp och nazisterna går nu på våra gator igen, stärkta av sammanhållningen och lovorden de hittat på sina avskrädeshögar till websidor.
Vi var överens om att det inte fick ske igen. Organisationer byggdes upp för att det inte skulle ske igen. Vi lärde oss vilka mekanismerna var. Vi enades om att inte vara tysta.
Det jag hör nu är inte ljudet av stövelklackar mot våra gator eller ropen av fundamentalism som ekar mellan björkar och husväggar. Jag hör inte deras lögner och deras uppvigling på hatsajter. Jag hör inte deras ökande styrka eller enighet.
Det jag nu hör är alla blickar som vänds bort. Alla ord som inte yttras och alla meningar som inte fullföljs. Det jag hör nu är alla möjliggörares tystnad. Det jag hör nu är alla goda människor som inte tar ställning.
Mathias Tegnér 