Etikettarkiv: Fascism

Etta Rosales prisad för sitt mod

Förra veckan prisades Etta Rosales med Progressive Alliance pris för politiskt mod. Progressive Alliance är en internationell organisation för progressiva, socialdemokratiska och demokratiskt socialistiska partier. Läs mer om priset och utdelningen här!

 

Det var naturligtvis en ära för mig att hålla ett hyllningstal till henne. Jag bifogar det nedan:

Fellow progressives,

A wise person once said: “For us democracy is a matter of human dignity. And human dignity, that includes liberties as freedom of expression, the right to criticise and freedom of creating public opinion. Human dignity is the right to good health, labour, education and social security. Human dignity is the right and the realistic possibility to together with others create your own future. These rights, democratic rights, human rights, cannot be reserved to a certain class or groups in the society. These rights have to be the property of the people.

 

The quote is from the former PM in Sweden, Olof Palme and it feels good to start with one of his quotes, since Etta Rosales was nominated to the Progressive Alliance Award for special political courage by both SAP, The Swedish Trade Unions and The Olof Palme International Center. When thinking of these words about human dignity it is important to remember that there are not just words but they do actually mean something. And one person, who have shown dedication, devotion and determination, in both word and in action is our Comrade Etta Rosales. It is of course an honour for me to be the laudatory speaker to her glory.

 

How many of you remember what you did the 21 of September, 1972? Some of you were at work, some at home, maybe one or two in their local or national parliament. And some of us were actually not born. This is an important date, because at this time the Philippine President Marcos introduced martial law, which was his way to dictatorship in the country.

Etta Rosales fight for human rights and democracy had started already before. Because before the martial law numerous people were protesting. After martial law demonstrating became much more dangerous, with military shooting and arresting the few who dared to demonstrate and Etta Rosales was one of those demonstrating one of the organisers. Later the same year she was arrested the first time and after getting out of prison, she was forced to go underground. Then a few years later Etta Rosales was imprisoned again. Being incarcerated this time for over a month and during this time a victim of severe torture.

For those of you are not familiar with the Philippine history, I will try to fill some gaps. Ferdinand Marcos was elected president of the Philippines 1965. In 1972, as I said, he declared martial law which was in use until 1981 and Marcos ruled as a dictator until 1986. During the dictatorship of Marcos the Philippines was considered one of the ten countries violating human rights the most in the world. Amnesty International pointed out in a report from 1976, and now I am quoting “The conclusion is unavoidable that torture of prisoners (is) part of a general approach of the treatment of suspects.” The report moreover talk about electrical shocks, forced Russian roulette and sexual assault.

In 1983 an opposition leader Aquino was assassinated at Manilla airport when arriving back to the Philippines from exile. This seem to be the first step towards the fall of Marcos. Public protests and public information about misuse of public funds made the US president to distance himself from Marcos the following year. In 1985 Assemblypersons were calling for impeachment and at this time Marcos kidney disease was deteriorating. In 1986 snap-elections were held, officially won by Marcos. At that time enough was enough and activists were demonstrating all over the Philippines. Following pro-democracy protest Marcos had to flee to Hawaii, leaving a tally of thousands and thousands imprisoned, tortured and killed during Marcos regime.

When talking about activism during the dictatorship of Marcos it is impossible not to mention Etta Rosales, one of the leading activists in the struggle for democracy and respect of human rights. Organising protests, democracy gatherings and other resistance during these decades of dictatorship, exposing herself to great danger.

Fellow progressives,

Etta Rosales will not only be remembered for her struggle for human rights, her struggle against Marcos, but she will also be the remembered as the founder of the Alliance of Concerned teachers and as a politician and co-founder of Akbayan, The Citizens Action Party. During three terms she served as a congress person between 1998 and 2007. Moreover Etta Rosales has been the chairperson of the Philippine human rights committee between 2010 and 2015. Furthermore Rosales served as the Philippine representative to the ASEAN Human Rights Institutions forum.

As a well-known defender of human rights Etta Rosales was imperative in a class action law-suit in the Hawaii District Court which resulted in the only judgment holding the former dictator Marcos liable for human rights violations committed during his time in power. Moreover, this law-suit forced Switzerland to release around 500 M USD, of funds which Marcos robbed of the Philippine people. A big part of this money was directed to Human Rights victims. In this process Etta Rosales, with courage and resolution, played a major role giving human rights victim’s rehabilitation in the Philippines.

Friends,

One might think that after these years of dictatorship the Philippines were immune against fascism. Unfortunately, the struggle for democracy and justice continues!

Today’s situation in the Philippines is unbearable. When you look at it from the outside it is like a bad movie and it is hard to understand that this is the reality in a country that had so much to hope for just a few years ago.

This rapid change started last year, when Rodrigo Duterte was elected president. The Philippines has seen an unprecedented level of killing by law enforcement since he took office. It is well over 10 000, maybe as many as 13 000, killed in the streets.

Again Etta Rosales, as brave as ever, are one of the most outspoken critics of human rights violations and organizing resistance.

We hear stories that Duterte encouraged police operations and recommended a quota of 32 kills per day as a solution to the drug problem.

It is hard to understand that these men, under the name of an anti-drug campaign, don’t care for human lives or human rights. Persons are accused without neither evidence nor trial. These extrajudicial killings is of course unacceptable and as always it is the poor people, the working class, that suffer the most.

Now Duterte also has threatened human rights groups that he soon will order police to shoot them for criticizing his programs. Equally alarming is the administration’s support to revive the death penalty and decrease the age of criminal liability to nine years old. And last but not least there is constant threat of introducing marital law.

The Philippines government simply continue to deny its actions to the world and unfortunately there is a lack of strong and outraged voices among the international community.

But there is hope. In the face of these grave threats to democracy, progressive forces have started various movements to protect the human dignity, democratic rights of the Philippine people. Gatherings for civil liberties have been initiated nationwide to serve as safe spaces and provide opportunities to consolidate pro-democracy forces.

Once more Etta Rosales has shown that she first and foremost is a human rights activist, when organizing opposition and criticizing Duterte putting herself at risk for the common good.

There are no person as suitable for this prize as Etta Rosales. Tonight, fellow progressives, we celebrate with her and tomorrow we continue fighting for social security, human dignity and democracy, here in Central America, in the rest of the world and of course now more than ever, also in the Philippines.

Taggad , , , , , ,

Högerextremismens framväxt i Sverige just nu av Patrik Björck

Patrik BjörckFör att förstå högerextremismens framväxt i Sverige ”just nu”, som är frågeställningen jag blivit inbjuden att tänka kring, så blir det naturligt att börja fundera på varför inte högerextremismen har växt fram tidigare i svensk historia.

Om man med högerextremism menar fascistiska och nazistiska politiska yttringar så är dess storhetstid i Europa från 1920 till 1945. I Italien, Tyskland och Spanien tar man makten och i andra länder spelar man under kriget en väsentlig roll som i Ungern och Kroatien för att nämna några.   Om man ser i ett internationellt perspektiv finns det en andra våg i Latinamerika under efterkrigstiden fram till cirka 1990-tal då en demokratiseringsprocess sveper över den kontinenten.

I Sverige under den här tiden är högerextremismen ett obehagligt men perifert fenomen. Men inte bara i Sverige. I USA under depressionen hade den amerikanska väljarkåren all anledning att fundera över hur en mycket svår situation med arbetslöshet och svåra umbäranden skulle lösas. I USA gör väljarna ett rationellt val och väljer Roosevelt och New Deal. I Sverige gör väljarna ett liknande rationellt val och väljer Per Albin Hansson och den socialdemokratiska Folkhemspolitiken. Fascistiska eller nazistiska partier får ett mycket marginellt genomslag i såväl Sverige som USA. I Tyskland gör väljarna en annan bedömning med välkänt resultat.

De omständigheter vi ofta förklarar högerextremism med förelåg i såväl USA som i Sverige och Tyskland, men utfallet är helt olika.

I USA har väljarna idag valt en president som kanske inte fullt ut kan kallas högerextrem men åtminstone i det häradet. I Sverige mäter idag ett parti med rötterna i nazismen i opinionsundersökningar upp mot 20 procent. Ändå har både amerikanska och svenska väljare ett jämfört med 1930-talet bra liv. Arbetslösheten är i jämförelse låg, utbildningsnivån i jämförelse hög. Men idag gör väljarna irrationella val i båda dessa länder. I två länder som tidigare inte haft en högerextrem erfarenhet är kanske inte väljarna ”vaccinerade”?

Vad är det för strömningar som leder väljarna till att göra högerextrema val? Är rasismen idag större i Sverige än under 1930-talet? Är toleransen idag lägre när det gäller inställningen till homosexuella jämfört med 1930-talet? Är motståndet mot jämlikhet mellan könen större idag än 1930-talet?

Jag tror inte det. Jag skriver tror för jag har i skrivande stund inte tillgång till aktuell forskning på området. Men om jag utgår från mina egna erfarenheter så var rasismen, homofobin och sexismen ett gigantiskt mycket större problem när jag växte upp på 1970-talet än situationen är idag. Därmed inte sagt att vi inte har dessa problem idag, men det snack som var helt accepterat runt fikaborden när jag trädde in i arbetslivet skulle aldrig accepteras idag. Svenska väljares värderingar är enligt min erfarenhet betydligt bättre idag än för några decenniers sedan. Utvecklingen blir då motsägelsefull om inte svaret är att polariseringen idag är så mycket större. En ganska stor grupp väljare har kanske inte ändrat sina värderingar i samma takt som majoriteten?

Min erfarenhet av arbetslivet är att många svenska arbetare tidigare inte kände någon självklar dragning till varken socialdemokrater eller kommunister. Ett främlingskap inför det vi idag kallar ”politisk korrekthet” och en mer individualistisk syn på samhället var ganska vanlig. Dom arbetskamraterna röstade dock slutligen ofta på socialdemokraterna. Orsaken tror jag är att en känsla av klassmedvetenhet förhindrade många att rösta på Högern och kommunisterna var inget alternativ. Jag tror att många idag inte känner det motståndet mot Sverigedemokraterna. Motståndet för en arbetare att rösta på SD är mycket mindre än att rösta på Moderaterna. Att SD är ett renodlat högerparti med en löntagarfientlig politik är inte tydligt för de flesta.

En annan orsak till att Sverige, till skillnad från våra nordiska grannländer, länge var förskonade från högerextremistiska partier i valda församlingar, är att Norge och Danmark, med sin historia av nazistisk ockupation, fick en annan typ av högerextremism än i Sverige. Ett parti med nazistiska rötter skulle troligen aldrig fått nått stöd av väljarna i Norge eller Danmark. I Sverige verkar det motståndet inte finnas längre. Det motstånd som för bara några år sedan gjorde SD till en liten sekt men som idag verkar bortblåst.

Den nya mediasituationen kan nog inte heller underskattas när det gäller frågan om varför vi får en växande högerextremism ”just nu”. Varför denna nya situation gynnar just högerextremism förtjänar dock ett eget seminarium.

Det som också är intressant att fundera över är det tillsynes motsägelsefulla fenomenet att det som sker idag är mer globalt. Globaliseringen skapar en motkraft som blir nationalism. Och denna nationalism sprider sig globalt. Trump i USA, Åkesson i Sverige etc är liknande fenomen som syns snart sagt över hela klotet samtidigt.

Sammanfattningsvis blir en del av svaret på frågan varför högerextremismen växer i Sverige just nu.

  • Vår avsaknad av historisk erfarenhet av högerextremism.
  • Polariseringen av värderingar.
  • Klassröstandet som om än avtagande fortfarande spelar roll.
  • En ny mediesituation.
  • Globaliseringen.

Detta är mitt ödmjuka bidrag till att förstå varför högerextremismen växer fram i Sverige just nu.

Det finns naturligtvis saker jag missat eller överskattat betydelsen av och alla de punkter jag tar upp förtjänar ett mycket mer ingående resonemang än jag hinner med i denna text.

 

Patrik Björck, 2017-09-01

Taggad , , , , , , , , , , , , , ,

Högerextremism på frammarsch

Runt om i världen förefaller högerextremismen vara på frammarsch. Visst, vägen är lite krokig, det vill säga att valet i Frankrike gick inte så bra för Front National och Marine Le Pen.

Drar vi ut trenden är det dock uppenbart att tangentens riktning pekar mot ett ökande inflytande för högerextremismen. Det oroar mig. Det oroar mig mycket.

Emerich Roth, överlevare från förintelsen, har flera gånger skrivit om likheterna mellan den tid vi själva lever i och 30-talet. Roth var en av dem som var mycket kritiska när Anna Kinberg Batra öppnade för samarbete med SD. På SvD-debatt skrev han Kinberg Batra, du banar väg för ondskan.

Jag vill stimulera till debatt om detta faktum. Att högerextremismen ökar. Ofta när detta diskuteras har någon en idé om att det är det någon annan som ska lösa problemet. Detta är en lite märklig idé, då det faktiskt handlar om ett ansvar vi alla bär, förstås i olika utsträckning.

Jag tror helt enkelt att Martin Luther King hade rätt: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”. Alltså måste vi alla ta ett ansvar. Vidare måste de som är beredda att rösta på högerextremismen ta sitt ansvar, liksom de som röstade på nazisterna i Tyskland har fått bära sitt historiska ansvar.

För att lyfta detta problem har jag nu när vi enbart har ett år kvar till valet bett sex kloka socialdemokrater att skriva var sin text om högerextremismens framväxt i Sverige just nu.

På söndag kommer jag publicera Patrick Björks text som bland annat handlar om hur vår historiska avsaknad av högerextremism spelar en roll idag. Patrik Björck

Emilia Töyrä har skrivit en text om hennes möte med högerextremismen i Berlin och på Utöya, som kommer publiceras på måndag.

Emilia Töyrä

På tisdag kommer jag publicera Björn von Sydows text om hur vi i ord alltid måste möta högerextremismen i nutiden.

Björn von Sydow

På onsdag kommer Lawen Redars text om högerextremism och möjligheten att förbjuda nazistiska organisationer publiceras.

Lawen Redar

På torsdag kommer Alexandra Völkers text som handlar om SD:s världsbild och hur det Socialdemokratiska svaret måste se ut.

Alexandra Völker

Taggad , , , , ,

5 år sedan Utöya

Det är fem år sedan Utöya. Ja, jag vet att det inte är exakt fem år sedan, men jag har inte lyckats skriva detta blogginlägg i tid. Trots att jag försökt! Även om jag alltid försöker skriva om sådant som ligger mig nära, är Utöya något helt speciellt. En helt annan liga, som fotbollsnörden, i mig skulle säga. Tankarna vill inte riktigt låta sig kontrolleras. Orden vill inte riktigt formeras. Samtidigt tänker jag att det inte gör så mycket att detta inlägg inte publiceras på årsdagen av massmorden, då kampen mot fascism och terrorism måste föras varje dag, inte bara på årsdagar.

När jag tänker tillbaka på den dagen för fem år sedan, så är det för mig liksom folk säger, att man kommer ihåg precis vad man gjorde och vad man kände. Många av oss kommer ihåg den där fredagen den 22:a juli 2011. Det var strålande väder i Stockholm och min fru och jag förberedde oss för att ett par goda vänner skulle komma på besök i Öringe, där vi bor.

Jag kommer ihåg chocken efter attacken mot regeringskvarteren i Oslo. Jag kommer ihåg de prematura kommentarerna om islamistisk terrorism och jag kommer ihåg de till en början lite oklara meddelanden om att någonting också händer på Utöya. Jag kommer också ihåg den nya chocken på lördagsmorgonen, då dödssiffran skjutit i höjden och vittnade om magnituden av terrordådet.

Det är fem år sedan en man märkt av hat, beslutade sig för att försöka stoppa återväxten till den rörelse han menade bar skulden för Norges degeneration. Det är fem år sedan en man präglad av ett sammelsurim av  högerextremism, fascism, konservatism, anti-islamism begav sig till Utöya för att skjuta socialdemokrater. Det är fem år sedan en man med berått mod åkte till ett ungdomsläger för att massmörda barn, tonåringar och vuxna. Detta får vi aldrig glömma och därför länkar jag nedan till AUF:s tänkvärda filmklipp.

AUF:s film

När jag tänker tillbaka på den dagen och är helt ärlig, vill jag minnas att tankarna flög iväg till det där egoistiska hörnet av hjärnan, som en inte alltid vill erkänna för varken sig själv eller andra. ”Tänk om det vore mig.” ”Tänk om mördaren hade varit på Utöya tio år tidigare, var hade jag då gömt mig på ön?”

Någonting jag reflekterat över är att Utöya på bilderna i olika medier tagna från helikopter ser ut att vara en ö nästan helt täckt av träd och skog. Samtidigt vet jag att jag noterade redan för fem år sedan är att jag minns Utöya som väldigt öppen plats, med ganska få träd. Så som jag minns det kan inte ha varit lätt att gömma sig på ön och för dem som försökte måste väntan varit fruktansvärd.

För dem som överlevde dåden måste det ha varit svårt att återvända. Det är lätt att förstå varför det har debatterats hur Utöyas framtid ska se ut. Personligen tycker jag det är glädjande att Utöya framåt kommer kunna fungera både som en plats för att minnas, men också för att genomföra ungdomsläger. Det känns ju på något sätt som det viktigaste att mördaren inte lyckades. Istället kommer ön år efter år fyllas med progressiva unga och AUF är fortfarande Norges största ungdomsförbund med över 14 000 medlemmar.

 

 

 

 

Taggad , , , , , ,
%d bloggare gillar detta: