Etikettarkiv: Nazism

Föreningsfriheten och högerextremismen av Lawen Redar

Högerextremisternas förstärkta närvaro vid traditionsenligt demokratiska mötesplatser har föranlett en seriösare debatt om förbud av rasistiska och nazistiska organisationer. NMR:s närvaro överskuggade exempelvis arbetarrörelsens förstamaj tåg i Falun, i juni fick de polistillstånd att delta under Almedalsveckan och för några veckor sedan orsakade en, ännu enligt polisen okänd, högerextrem grupp attack på ensamkommande demonstrerande migranter. Den framträdande närvaron utgör inte bara ett fysiskt hot mot de som råkar befinna sig där högerextrema agerar, utan bidrar till att allt fler undviker platserna där dessa får tillstånd att yttra sin mening. I januari förra året gick nazister till angrepp mot polisen under en marsch genom Stockholm och i juni i år har tre män med koppling till NMR blivit föremål för åtal, misstänkta för att ha orsakat brand på asylboenden.

 Med andra ord, det finns grundade skäl för att vara orolig. Och arg.

Den uppmärksammade debattartikeln i Aftonbladet från i somras om att förbjuda rasistisk organisering, (http://www.aftonbladet.se/debatt/a/zq8lO/forbjud-nazistgrupper–och-lar-av-historien) undertecknad av 72 samhällsdebattörer från civilsamhället, måste därför förstås. Många unga känner frustration över polisens milda begränsning av demonstrationstillståndet och allt fler uppvisar en oförståelse för hur ett demokratiskt samhälle kan tillåta högerextremas aktiviteter offentligt. Senast på SSU:s kongress behandlades samma förslag som genererade en oerhörd debatt med oförsonliga tongångar. Min högst personliga uppfattning är att dagens ungdomar står inför samma, om inte värre, utmaning än generationen på 90-talet. Alla verktyg för att förhindra och begränsa högerextremisternas aktiviteter prövas därför.

Trots denna utveckling måste det till en grundlig analys av förbudet av rasistiska och nazistiska organisationer. Den grundlagsskyddade och absoluta föreningsfriheten har sin bakgrund i arbetarrörelsens krav att inte genom lag kunna inskränka fackföreningar, civilsamhällesföreningar och politiska partier utan grundlagsändring. Således grundlagsskyddas föreningsfriheten, något som många konstitutioner i världen inte medger och som dessutom utgör anledningen till en framgångsrik organisering av annars djupt ekonomiskt marginaliserade grupper. Men detta absoluta skydd banar givetvis också väg för antidemokratiska föreningars möjligheter att existera och organisera sig.

Riksdagen kan genom lag begränsa föreningsfriheten när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande. Men det kräver att det görs för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. En begränsning får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får alltså inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Detta innebär att när högerextrema grupper yttrar hets mot folkgrupp, attackerar förbipasserande människor, demonstranter eller poliser eller bidrar till våldsamt upplopp så är gärningen kriminaliserad och föremål för rättsstatens utredning och prövning. Men själva existerandet som förening är inte kriminaliserat då politiska motiv inte får föranleda begränsning av föreningsfriheten. Detta bör även av meningsmotståndare bejaka, då politisk uppfattning i grunden aldrig ska vara skäl för inskränkning av föreningsfriheten.

Slutligen, gör Sverige fel som inte rättar sig efter ICERD kommitténs återkommande kritik på denna punkt? Ja och nej. Juridiskt gör vi fel, men politiskt gör vi rätt.

Ingen stat, så vitt jag vet, har lyckats i modern tid lyckats utrota högerextremismens politiska idéer och organisering oavsett kriminalisering eller inte. Tyskland är kanske det mest oroande exemplet där högerextrema återigen fått fotfäste trots förbud av historiska skäl. Insikten måste därför vara att demokratin inte kan vinnas genom kriminalisering, även av grupper som vill störta demokratin. Demokrati måste alltså vinnas på gator och torg, i samtal med varandra, genom utbildning och bildning, genom sammanhållande reformer som bidrar till ökad jämlikhet och genom politiska krav och resurser till rättsväsendet så att förmågan att ingripa vid fara, förstärks.

Jag anser att det vore ett historiskt misstag av arbetarrörelsen att gå med på att öppna upp för inskränkning av föreningsfriheten, även om det handlar om att högerextremisters organisering. Ty den första som attackeras av ett sådant förslag, i en tid som denna, kommer att vara arbetarrörelsen självt.

 

 

 

Taggad , , , , , , , , ,

Alla goda människor som inte tar ställning av Emilia Töyrä

Emilia TöyräVi trodde att det vi gjorde, gjorde en skillnad. Föreläsningarna vi deltog i på Triangelskolan i Kiruna, när vi förstod mekanismerna bakom Förintelsen. När vi förstod det vi tidigare inte kunnat förstå, hur det hade kunnat bli så. Hur så många blivit onda. Hur så många vände bort sina blickar. Hur så många valde att godkänna det som skedde. Rollspel som skulle gruppera oss mot varandra. Rollspel som lyckades med sitt syfte och som fick oss att ifrågasätta den andras värde.

Tävlingar, skoluppgifter, stora projekt för att uppmärksamma, väcka, ifrågasätta.

Vi trodde att vi var klara där. Att vi vaccinerat oss.

Jag var 17 år gammal när jag första gången hörde ord som nationalsocialistisk front, race traitor och förstod att det finns sammanhang där dessa ord florerar och används. Att de sprids och har ett syfte.

Då tog jag det som tecken på mörk humor och någon slags vriden charm. För ingen kan väl på allvar använda orden utan ironi eller sarkasm?

15 år senare står jag i ett gathörn i Berlin och delar ut valmaterial för vårt tyska systerparti. Valkampanjen går trögt, ingen verkar riktigt redo för vad som komma skall, det är ändå nästan fyra veckor kvar till valdagen. Jag närmar mig två killar som sitter med varsin öl och frågar om de är intresserade av att diskutera politik. De frågar varför jag inte pratar tyska med dem och jag förklarar vart jag kommer ifrån och varför jag är där. Vi möts i engelskan och jag tror mig missförstå dem när de förklarar att Norden är bra för att NS ökar. NS är visst nationalsocialister, förstår jag när jag frågar. Fortfarande verkar det så främmande, skrämmande, ointagligt så jag ber dem utveckla.

I samtalet – monologen – växer en bild av misstro till demokratiska institutioner fram. Parlament, oavsett nivå, är inte vägen att styra med. Allmänna val är inte lösningen och alla ska inte få göra sin röst hörd.

Det svenska högerpartiet med ”auktoritära rötter” har bjudits in i den nordiska värmen och ingår nu i en partigrupp tillsammans med sina likar. De anses inte längre vara extrema bara för att de är sprungna ur nazismen och fortfarande propagerar för liknande värden. Det tidigare största oppositionspartiet har ju döpt om dem och tycks glömma att auktoritär och nazistisk inte riktigt är synonymer, de normaliseras och så också i nordisk kontext.

Två dagar senare anländer jag på Utöyas strand.

Idéerna dog inte med personen de mest förknippas med. Skammen som var de tyska soldaternas arv, lyckades inte radera viljan att rasera och söndra. Vår förståelse av hur människor kunde vända sig mot sina vänner, grannar, medmänniskor hjälpte oss inte 70 år senare.

I en bok läste jag om generationers minnen och att vi inte besöker gamla gravar efter ett halvt sekel för att våra minnen och våra föräldrars minnen decimerats till namn på ett släktdokument och kanske är det också så med historien. Kanske måste vi återupprepa historiens misstag för att förstå att de var just det?

För sex år sedan sköt en man som bar på en vriden ideologi ihjäl 69 människor på en ö. De flesta barn och unga och de yngsta så unga som fjorton. Liv som ännu inte riktigt startat och drömmar som ännu inte fått ta fart. Efter den omedelbara chocken och bestörtningen, fasan, drabbades jag av en insikt om att det nu kommer vända. Att ökningen av de högerextrema kommer minska. Nu kommer de som varit osäkra, säkras och komma till insikt. Terroristens politiska åskådning kunde rimligtvis inte leda till annat än att partiet han sympatiserade med, skulle tappa ställning och så småningom försvinna helt.

2013 ingick de i regeringen.

2017 bjuds de in till det etablissemang de säger sig förakta, vilja förgöra. De grundlagsskyddade rättigheterna de säger sig vilja rasera, använder de till att föra fram sitt hat. Demokratin de vill spränga, är språngbrädan för att de ska lyckas.

Det vi lärde oss på Triangelskolan på 90-talet var att förtryckarna inte var i majoritet. Att de tysta, som inte vågade tala för de tystade, hade kunnat göra mer. Hade kunnat göra något.

Nazismen var det fulaste, fula. Ett ord från förr som inte skulle användas igen och som skulle gömmas undan. Det gömde sig länge och frodades i slutna rum. De slutna rummen har idag öppnats upp och nazisterna går nu på våra gator igen, stärkta av sammanhållningen och lovorden de hittat på sina avskrädeshögar till websidor.

Vi var överens om att det inte fick ske igen. Organisationer byggdes upp för att det inte skulle ske igen. Vi lärde oss vilka mekanismerna var. Vi enades om att inte vara tysta.

Det jag hör nu är inte ljudet av stövelklackar mot våra gator eller ropen av fundamentalism som ekar mellan björkar och husväggar. Jag hör inte deras lögner och deras uppvigling på hatsajter. Jag hör inte deras ökande styrka eller enighet.

Det jag nu hör är alla blickar som vänds bort. Alla ord som inte yttras och alla meningar som inte fullföljs. Det jag hör nu är alla möjliggörares tystnad. Det jag hör nu är alla goda människor som inte tar ställning.

 

 

Taggad , , , , , , , ,

Högerextremismens framväxt i Sverige just nu av Patrik Björck

Patrik BjörckFör att förstå högerextremismens framväxt i Sverige ”just nu”, som är frågeställningen jag blivit inbjuden att tänka kring, så blir det naturligt att börja fundera på varför inte högerextremismen har växt fram tidigare i svensk historia.

Om man med högerextremism menar fascistiska och nazistiska politiska yttringar så är dess storhetstid i Europa från 1920 till 1945. I Italien, Tyskland och Spanien tar man makten och i andra länder spelar man under kriget en väsentlig roll som i Ungern och Kroatien för att nämna några.   Om man ser i ett internationellt perspektiv finns det en andra våg i Latinamerika under efterkrigstiden fram till cirka 1990-tal då en demokratiseringsprocess sveper över den kontinenten.

I Sverige under den här tiden är högerextremismen ett obehagligt men perifert fenomen. Men inte bara i Sverige. I USA under depressionen hade den amerikanska väljarkåren all anledning att fundera över hur en mycket svår situation med arbetslöshet och svåra umbäranden skulle lösas. I USA gör väljarna ett rationellt val och väljer Roosevelt och New Deal. I Sverige gör väljarna ett liknande rationellt val och väljer Per Albin Hansson och den socialdemokratiska Folkhemspolitiken. Fascistiska eller nazistiska partier får ett mycket marginellt genomslag i såväl Sverige som USA. I Tyskland gör väljarna en annan bedömning med välkänt resultat.

De omständigheter vi ofta förklarar högerextremism med förelåg i såväl USA som i Sverige och Tyskland, men utfallet är helt olika.

I USA har väljarna idag valt en president som kanske inte fullt ut kan kallas högerextrem men åtminstone i det häradet. I Sverige mäter idag ett parti med rötterna i nazismen i opinionsundersökningar upp mot 20 procent. Ändå har både amerikanska och svenska väljare ett jämfört med 1930-talet bra liv. Arbetslösheten är i jämförelse låg, utbildningsnivån i jämförelse hög. Men idag gör väljarna irrationella val i båda dessa länder. I två länder som tidigare inte haft en högerextrem erfarenhet är kanske inte väljarna ”vaccinerade”?

Vad är det för strömningar som leder väljarna till att göra högerextrema val? Är rasismen idag större i Sverige än under 1930-talet? Är toleransen idag lägre när det gäller inställningen till homosexuella jämfört med 1930-talet? Är motståndet mot jämlikhet mellan könen större idag än 1930-talet?

Jag tror inte det. Jag skriver tror för jag har i skrivande stund inte tillgång till aktuell forskning på området. Men om jag utgår från mina egna erfarenheter så var rasismen, homofobin och sexismen ett gigantiskt mycket större problem när jag växte upp på 1970-talet än situationen är idag. Därmed inte sagt att vi inte har dessa problem idag, men det snack som var helt accepterat runt fikaborden när jag trädde in i arbetslivet skulle aldrig accepteras idag. Svenska väljares värderingar är enligt min erfarenhet betydligt bättre idag än för några decenniers sedan. Utvecklingen blir då motsägelsefull om inte svaret är att polariseringen idag är så mycket större. En ganska stor grupp väljare har kanske inte ändrat sina värderingar i samma takt som majoriteten?

Min erfarenhet av arbetslivet är att många svenska arbetare tidigare inte kände någon självklar dragning till varken socialdemokrater eller kommunister. Ett främlingskap inför det vi idag kallar ”politisk korrekthet” och en mer individualistisk syn på samhället var ganska vanlig. Dom arbetskamraterna röstade dock slutligen ofta på socialdemokraterna. Orsaken tror jag är att en känsla av klassmedvetenhet förhindrade många att rösta på Högern och kommunisterna var inget alternativ. Jag tror att många idag inte känner det motståndet mot Sverigedemokraterna. Motståndet för en arbetare att rösta på SD är mycket mindre än att rösta på Moderaterna. Att SD är ett renodlat högerparti med en löntagarfientlig politik är inte tydligt för de flesta.

En annan orsak till att Sverige, till skillnad från våra nordiska grannländer, länge var förskonade från högerextremistiska partier i valda församlingar, är att Norge och Danmark, med sin historia av nazistisk ockupation, fick en annan typ av högerextremism än i Sverige. Ett parti med nazistiska rötter skulle troligen aldrig fått nått stöd av väljarna i Norge eller Danmark. I Sverige verkar det motståndet inte finnas längre. Det motstånd som för bara några år sedan gjorde SD till en liten sekt men som idag verkar bortblåst.

Den nya mediasituationen kan nog inte heller underskattas när det gäller frågan om varför vi får en växande högerextremism ”just nu”. Varför denna nya situation gynnar just högerextremism förtjänar dock ett eget seminarium.

Det som också är intressant att fundera över är det tillsynes motsägelsefulla fenomenet att det som sker idag är mer globalt. Globaliseringen skapar en motkraft som blir nationalism. Och denna nationalism sprider sig globalt. Trump i USA, Åkesson i Sverige etc är liknande fenomen som syns snart sagt över hela klotet samtidigt.

Sammanfattningsvis blir en del av svaret på frågan varför högerextremismen växer i Sverige just nu.

  • Vår avsaknad av historisk erfarenhet av högerextremism.
  • Polariseringen av värderingar.
  • Klassröstandet som om än avtagande fortfarande spelar roll.
  • En ny mediesituation.
  • Globaliseringen.

Detta är mitt ödmjuka bidrag till att förstå varför högerextremismen växer fram i Sverige just nu.

Det finns naturligtvis saker jag missat eller överskattat betydelsen av och alla de punkter jag tar upp förtjänar ett mycket mer ingående resonemang än jag hinner med i denna text.

 

Patrik Björck, 2017-09-01

Taggad , , , , , , , , , , , , , ,

Högerextremism på frammarsch

Runt om i världen förefaller högerextremismen vara på frammarsch. Visst, vägen är lite krokig, det vill säga att valet i Frankrike gick inte så bra för Front National och Marine Le Pen.

Drar vi ut trenden är det dock uppenbart att tangentens riktning pekar mot ett ökande inflytande för högerextremismen. Det oroar mig. Det oroar mig mycket.

Emerich Roth, överlevare från förintelsen, har flera gånger skrivit om likheterna mellan den tid vi själva lever i och 30-talet. Roth var en av dem som var mycket kritiska när Anna Kinberg Batra öppnade för samarbete med SD. På SvD-debatt skrev han Kinberg Batra, du banar väg för ondskan.

Jag vill stimulera till debatt om detta faktum. Att högerextremismen ökar. Ofta när detta diskuteras har någon en idé om att det är det någon annan som ska lösa problemet. Detta är en lite märklig idé, då det faktiskt handlar om ett ansvar vi alla bär, förstås i olika utsträckning.

Jag tror helt enkelt att Martin Luther King hade rätt: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”. Alltså måste vi alla ta ett ansvar. Vidare måste de som är beredda att rösta på högerextremismen ta sitt ansvar, liksom de som röstade på nazisterna i Tyskland har fått bära sitt historiska ansvar.

För att lyfta detta problem har jag nu när vi enbart har ett år kvar till valet bett sex kloka socialdemokrater att skriva var sin text om högerextremismens framväxt i Sverige just nu.

På söndag kommer jag publicera Patrick Björks text som bland annat handlar om hur vår historiska avsaknad av högerextremism spelar en roll idag. Patrik Björck

Emilia Töyrä har skrivit en text om hennes möte med högerextremismen i Berlin och på Utöya, som kommer publiceras på måndag.

Emilia Töyrä

På tisdag kommer jag publicera Björn von Sydows text om hur vi i ord alltid måste möta högerextremismen i nutiden.

Björn von Sydow

På onsdag kommer Lawen Redars text om högerextremism och möjligheten att förbjuda nazistiska organisationer publiceras.

Lawen Redar

På torsdag kommer Alexandra Völkers text som handlar om SD:s världsbild och hur det Socialdemokratiska svaret måste se ut.

Alexandra Völker

Taggad , , , , ,
%d bloggare gillar detta: