Mathias Tegnér

Då jag blev riksdagsledamot förra hösten råkade jag hamna i Socialförsäkringsutskottet. Inte för att det helt var en slump, men då jag är statsrådsersättare och därmed var en av de sista som ”kom in” eller blev valda, var det ändå ganska mycket en tillfällighet.

Det har nu efter att det första året är avverkat visat sig som en lyckoträff. Utskottet är väldigt brett och arbetar med otroligt viktiga och stora frågor, allt ifrån sjukförsäkring och föräldraförsäkring till pensioner och migrationsfrågor. Själv har jag mest arbetat med sjukförsäkringsfrågor och med tanke på att sjukskrivningarna har ökat sedan 2010 är det oerhört viktiga frågor.

En sak som jag själv inte tycker diskuteras nog är: Varför är vissa yrken mer drabbade av ohälsa än andra och varför är det ofta kvinnoyrken?

Sjukpenningtalet 1994-2011 kvinnor och män

Det är förstås svårt att hitta enkla svar på så komplicerade frågor, men vi måste i alla fall närma oss dem. Ett enkelt svar, allt för enkelt om du frågar mig, är att taken i sjukförsäkringen har inte höjts under det senaste decenniet. Det innebär att den procentuella ersättningen har minskat för de flesta grupper i samhället och då män i allmänhet har högre lön har således det blivit mindre attraktivt att vara sjukskriven, då mäns procentuella ersättning är lägre än kvinnors, som grupper. Problemet med analysen är att den inte tar med ohälsan i ekvationen utan ser enbart sjukfrånvaron som en funktion av ersättningens storlek. Den analysen är alltför enkel, anser jag. Däremot kan detta fenomen säkert påverka på marginalen.

Igår diskuterades frågan i Godmorgon, världen på en bra sätt. Jag måste säga att både forskaren Jan Rydhs analys och Tomas Eneroth (s) sätter huvudet på spiken.

Inslag från Godmorgon, världen – SR

Att kvinnor oftare är sjukskrivna än män torde naturligtvis bero på att vi har en ganska könssegregerad arbetsmarknad och de yrkesgrupper som har högst sjukfrånvaro, såsom vård- och omsorgspersonal är yrken med en tydlig kvinnodominans. Förvisso är män på dessa arbetsplatser mindre sjukskrivna än kvinnor, men den totala sjukfrånvaron är högre än andra yrkeskategorier. Det är i sig inte särskilt konstigt, då pressen och stressen på dessa arbetsplatser ökat allt sedan den offentliga sektorn drabbats av stora besparingar under 90-talet. Under de senaste åtta åren har också skattesänkningar gått före satsningar på offentlig sektor, vilket har lett till en ökade press på de som arbetar där. Dessutom har dessa branscher drabbats av ett antal organisationstrender inom New Public Management, som enligt mig verkar leda till större ohälsa bland personalen.

Alltså verkar det finnas två viktiga trender, den ena är att sjukfrånvaron är hög inom vissa branscher av offentliga sektorn och den andra är att kvinnor oavsett bransch har högre sjukfrånvaro än män. För att närma oss den andra frågan måste vi också närma oss livspusslet. Kan kvinnors högre sjukfrånvaro förklaras av att kvinnor generellt också utför en avsevärt större del av det obetalda arbetet i hemmet? Det låter sannerligen inte otroligt att det skulle kunna påverka sjukfrånvaron, tycker jag!

Med tanke på det ovan skrivna måste de långsiktiga lösningarna vara rejäla satsningar på offentlig sektor och stora förändring till förmån för ökad jämställdhet. På kort sikt måste staten lyfta fram de arbetsgivare som gör rätt, men också lyckas förändra de som gör fel. Med tanke på att många av de arbetsgivarna med hög sjukfrånvaro är kommuner och landsting, så är frågan om inte en av framgångsfaktorerna är vad staten, SKL och de fackliga organisationerna kan göra ihop?