Mathias Tegnér

Högerextremisternas förstärkta närvaro vid traditionsenligt demokratiska mötesplatser har föranlett en seriösare debatt om förbud av rasistiska och nazistiska organisationer. NMR:s närvaro överskuggade exempelvis arbetarrörelsens förstamaj tåg i Falun, i juni fick de polistillstånd att delta under Almedalsveckan och för några veckor sedan orsakade en, ännu enligt polisen okänd, högerextrem grupp attack på ensamkommande demonstrerande migranter. Den framträdande närvaron utgör inte bara ett fysiskt hot mot de som råkar befinna sig där högerextrema agerar, utan bidrar till att allt fler undviker platserna där dessa får tillstånd att yttra sin mening. I januari förra året gick nazister till angrepp mot polisen under en marsch genom Stockholm och i juni i år har tre män med koppling till NMR blivit föremål för åtal, misstänkta för att ha orsakat brand på asylboenden.

 Med andra ord, det finns grundade skäl för att vara orolig. Och arg.

Den uppmärksammade debattartikeln i Aftonbladet från i somras om att förbjuda rasistisk organisering, (http://www.aftonbladet.se/debatt/a/zq8lO/forbjud-nazistgrupper–och-lar-av-historien) undertecknad av 72 samhällsdebattörer från civilsamhället, måste därför förstås. Många unga känner frustration över polisens milda begränsning av demonstrationstillståndet och allt fler uppvisar en oförståelse för hur ett demokratiskt samhälle kan tillåta högerextremas aktiviteter offentligt. Senast på SSU:s kongress behandlades samma förslag som genererade en oerhörd debatt med oförsonliga tongångar. Min högst personliga uppfattning är att dagens ungdomar står inför samma, om inte värre, utmaning än generationen på 90-talet. Alla verktyg för att förhindra och begränsa högerextremisternas aktiviteter prövas därför.

Trots denna utveckling måste det till en grundlig analys av förbudet av rasistiska och nazistiska organisationer. Den grundlagsskyddade och absoluta föreningsfriheten har sin bakgrund i arbetarrörelsens krav att inte genom lag kunna inskränka fackföreningar, civilsamhällesföreningar och politiska partier utan grundlagsändring. Således grundlagsskyddas föreningsfriheten, något som många konstitutioner i världen inte medger och som dessutom utgör anledningen till en framgångsrik organisering av annars djupt ekonomiskt marginaliserade grupper. Men detta absoluta skydd banar givetvis också väg för antidemokratiska föreningars möjligheter att existera och organisera sig.

Riksdagen kan genom lag begränsa föreningsfriheten när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande. Men det kräver att det görs för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. En begränsning får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får alltså inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Detta innebär att när högerextrema grupper yttrar hets mot folkgrupp, attackerar förbipasserande människor, demonstranter eller poliser eller bidrar till våldsamt upplopp så är gärningen kriminaliserad och föremål för rättsstatens utredning och prövning. Men själva existerandet som förening är inte kriminaliserat då politiska motiv inte får föranleda begränsning av föreningsfriheten. Detta bör även av meningsmotståndare bejaka, då politisk uppfattning i grunden aldrig ska vara skäl för inskränkning av föreningsfriheten.

Slutligen, gör Sverige fel som inte rättar sig efter ICERD kommitténs återkommande kritik på denna punkt? Ja och nej. Juridiskt gör vi fel, men politiskt gör vi rätt.

Ingen stat, så vitt jag vet, har lyckats i modern tid lyckats utrota högerextremismens politiska idéer och organisering oavsett kriminalisering eller inte. Tyskland är kanske det mest oroande exemplet där högerextrema återigen fått fotfäste trots förbud av historiska skäl. Insikten måste därför vara att demokratin inte kan vinnas genom kriminalisering, även av grupper som vill störta demokratin. Demokrati måste alltså vinnas på gator och torg, i samtal med varandra, genom utbildning och bildning, genom sammanhållande reformer som bidrar till ökad jämlikhet och genom politiska krav och resurser till rättsväsendet så att förmågan att ingripa vid fara, förstärks.

Jag anser att det vore ett historiskt misstag av arbetarrörelsen att gå med på att öppna upp för inskränkning av föreningsfriheten, även om det handlar om att högerextremisters organisering. Ty den första som attackeras av ett sådant förslag, i en tid som denna, kommer att vara arbetarrörelsen självt.