Kategoriarkiv: Utrikespolitik

Etta Rosales prisad för sitt mod

Förra veckan prisades Etta Rosales med Progressive Alliance pris för politiskt mod. Progressive Alliance är en internationell organisation för progressiva, socialdemokratiska och demokratiskt socialistiska partier. Läs mer om priset och utdelningen här!

 

Det var naturligtvis en ära för mig att hålla ett hyllningstal till henne. Jag bifogar det nedan:

Fellow progressives,

A wise person once said: “For us democracy is a matter of human dignity. And human dignity, that includes liberties as freedom of expression, the right to criticise and freedom of creating public opinion. Human dignity is the right to good health, labour, education and social security. Human dignity is the right and the realistic possibility to together with others create your own future. These rights, democratic rights, human rights, cannot be reserved to a certain class or groups in the society. These rights have to be the property of the people.

 

The quote is from the former PM in Sweden, Olof Palme and it feels good to start with one of his quotes, since Etta Rosales was nominated to the Progressive Alliance Award for special political courage by both SAP, The Swedish Trade Unions and The Olof Palme International Center. When thinking of these words about human dignity it is important to remember that there are not just words but they do actually mean something. And one person, who have shown dedication, devotion and determination, in both word and in action is our Comrade Etta Rosales. It is of course an honour for me to be the laudatory speaker to her glory.

 

How many of you remember what you did the 21 of September, 1972? Some of you were at work, some at home, maybe one or two in their local or national parliament. And some of us were actually not born. This is an important date, because at this time the Philippine President Marcos introduced martial law, which was his way to dictatorship in the country.

Etta Rosales fight for human rights and democracy had started already before. Because before the martial law numerous people were protesting. After martial law demonstrating became much more dangerous, with military shooting and arresting the few who dared to demonstrate and Etta Rosales was one of those demonstrating one of the organisers. Later the same year she was arrested the first time and after getting out of prison, she was forced to go underground. Then a few years later Etta Rosales was imprisoned again. Being incarcerated this time for over a month and during this time a victim of severe torture.

For those of you are not familiar with the Philippine history, I will try to fill some gaps. Ferdinand Marcos was elected president of the Philippines 1965. In 1972, as I said, he declared martial law which was in use until 1981 and Marcos ruled as a dictator until 1986. During the dictatorship of Marcos the Philippines was considered one of the ten countries violating human rights the most in the world. Amnesty International pointed out in a report from 1976, and now I am quoting “The conclusion is unavoidable that torture of prisoners (is) part of a general approach of the treatment of suspects.” The report moreover talk about electrical shocks, forced Russian roulette and sexual assault.

In 1983 an opposition leader Aquino was assassinated at Manilla airport when arriving back to the Philippines from exile. This seem to be the first step towards the fall of Marcos. Public protests and public information about misuse of public funds made the US president to distance himself from Marcos the following year. In 1985 Assemblypersons were calling for impeachment and at this time Marcos kidney disease was deteriorating. In 1986 snap-elections were held, officially won by Marcos. At that time enough was enough and activists were demonstrating all over the Philippines. Following pro-democracy protest Marcos had to flee to Hawaii, leaving a tally of thousands and thousands imprisoned, tortured and killed during Marcos regime.

When talking about activism during the dictatorship of Marcos it is impossible not to mention Etta Rosales, one of the leading activists in the struggle for democracy and respect of human rights. Organising protests, democracy gatherings and other resistance during these decades of dictatorship, exposing herself to great danger.

Fellow progressives,

Etta Rosales will not only be remembered for her struggle for human rights, her struggle against Marcos, but she will also be the remembered as the founder of the Alliance of Concerned teachers and as a politician and co-founder of Akbayan, The Citizens Action Party. During three terms she served as a congress person between 1998 and 2007. Moreover Etta Rosales has been the chairperson of the Philippine human rights committee between 2010 and 2015. Furthermore Rosales served as the Philippine representative to the ASEAN Human Rights Institutions forum.

As a well-known defender of human rights Etta Rosales was imperative in a class action law-suit in the Hawaii District Court which resulted in the only judgment holding the former dictator Marcos liable for human rights violations committed during his time in power. Moreover, this law-suit forced Switzerland to release around 500 M USD, of funds which Marcos robbed of the Philippine people. A big part of this money was directed to Human Rights victims. In this process Etta Rosales, with courage and resolution, played a major role giving human rights victim’s rehabilitation in the Philippines.

Friends,

One might think that after these years of dictatorship the Philippines were immune against fascism. Unfortunately, the struggle for democracy and justice continues!

Today’s situation in the Philippines is unbearable. When you look at it from the outside it is like a bad movie and it is hard to understand that this is the reality in a country that had so much to hope for just a few years ago.

This rapid change started last year, when Rodrigo Duterte was elected president. The Philippines has seen an unprecedented level of killing by law enforcement since he took office. It is well over 10 000, maybe as many as 13 000, killed in the streets.

Again Etta Rosales, as brave as ever, are one of the most outspoken critics of human rights violations and organizing resistance.

We hear stories that Duterte encouraged police operations and recommended a quota of 32 kills per day as a solution to the drug problem.

It is hard to understand that these men, under the name of an anti-drug campaign, don’t care for human lives or human rights. Persons are accused without neither evidence nor trial. These extrajudicial killings is of course unacceptable and as always it is the poor people, the working class, that suffer the most.

Now Duterte also has threatened human rights groups that he soon will order police to shoot them for criticizing his programs. Equally alarming is the administration’s support to revive the death penalty and decrease the age of criminal liability to nine years old. And last but not least there is constant threat of introducing marital law.

The Philippines government simply continue to deny its actions to the world and unfortunately there is a lack of strong and outraged voices among the international community.

But there is hope. In the face of these grave threats to democracy, progressive forces have started various movements to protect the human dignity, democratic rights of the Philippine people. Gatherings for civil liberties have been initiated nationwide to serve as safe spaces and provide opportunities to consolidate pro-democracy forces.

Once more Etta Rosales has shown that she first and foremost is a human rights activist, when organizing opposition and criticizing Duterte putting herself at risk for the common good.

There are no person as suitable for this prize as Etta Rosales. Tonight, fellow progressives, we celebrate with her and tomorrow we continue fighting for social security, human dignity and democracy, here in Central America, in the rest of the world and of course now more than ever, also in the Philippines.

Märkt , , , , , ,

Vad händer i Katalonien?

”Vad händer i Katalonien?” är en bra fråga som knappast har något enkelt svar.  Frågan om Katalonien är extremt komplicerad och det är svårt att sammanfatta tankar kring frågan kortfattat, eftersom risken är att en inte lyckas hantera samtliga aspekter.

I fredags utropade den katalanske regionpresidenten Carles Puigdemont Katalonien som självständigt. En timme senare upplöste Spaniens premiärminister Mariano Rajoy Kataloniens regionparlament och sparkade därmed regionpresident Puigdemont. Som de flesta vet genomfördes den 1:a oktober en folkomröstning om den autonoma regionens framtida status i Katalonien. Omröstningen är enligt konstitutionen olaglig, då den säger att Spanien är odelbart.

Tiden fram till omröstningen var kantad av konflikter mellan Madrid och Barcelona, och den eskalerade på valdagen då Policia Nacional och Guardia Civil sattes in för att avbryta folkomröstningen, även om den formella beskrivningen var att beslagta bevismaterial som skulle befinna sig i vallokalerna. Det hela slutade med ett stort antal skadade personer, även om antalet varierar beroende på källan. När det gäller våldet på valdagen var det naturligtvis oproportionerligt och det är som utomstående svårt att se behovet av att stoppa omröstningen fysiskt, även om den i sig var giltig.

AIP om Katalonien 171006

Artikel från AIP, 6:e oktober 2017

I opinionsundersökningarna inför omröstningen har Katalonien varit delat, dock med litet övertag för nej-sidan, det vill säga de som vill stanna i Spanien. Trots våldet på valdagen röstade 42 % av befolkningen av Kataloniens dryga 5 miljoner invånare och av dessa röstade 90 % för självständighet, dvs 38% av katalanerna. Kort sagt det är en delad region som, när denna process är slut, har stora sår att läka.

Den 10:e oktober kl. 18:00 höll Carles Puigdemont ett tal om Kataloniens framtid. Där utlyste han självständighet, men beslutade samtidigt att den inte skulle effektueras omgående, utan förhandlas fram. Agerandet var en konsekvens av en dominoeffekt sedan valdagen. Att både utlysa självständighet och att samtidigt inte göra det speglar den ambivalens som finns inom självständighetsrörelsen. Regionpresidenten tillhör koalitionen Junts pel Si (Tillsammans för ja), vilken består av flera partier men där två partier är de tongivande. Det liberala partiet CDC, som nu bytt namn till PDeCAT och vänsterpartiet ERC. Dessutom är regionregeringen stödda av det, i mitt tycke ganska extrema CUP, som är ett antikapitalistiskt och pan-katalanskt separatistparti. Historiskt har dessa tre partiers syn på separatism skiljt sig åt, där CUP är de som tydligast verkat för ett Katalonien utanför Spanien, vilket inte CDC har gjort.

Efter genomförandet av omröstningen den 1:a oktober har flera saker triggats igång. Under veckan efter omröstningen lagstiftade regeringen i Madrid att företag med säte i Katalonien ska kunna flytta huvudkontoret utan extra bolagsstämma. Detta ledde till att en del företag flyttade sitt huvudkontor och andra flaggade i offentlighet viljan att stanna i Spanien.

Tonläget har under hela oktober varit högt. Pablo Casado, talesperson för högerpartiet Partido Popular (PP), sa 9:e oktober att Carles Puigdemont riskerar att sluta som Lluis Company. För er som inte kan Lluis Companys historia, så var han med och bildade partiet ERC 1931 och var aktiv politiker under den spanska 2:a republiken på 30-talet. Lluis Company var dessutom regionpresident i Katalonien från 1933, men arresterades året efter då han var med och utropade ett självständigt Katalonien. Company dömdes till 30-års fängelse, men släpptes då Folkfronten vann valet 1936. Efter inbördeskriget flydde Company till Frankrike, men fångades av Gestapo 1940 och avrättades av Franco i Barcelona. Därför väckte Casados jämförelse stor uppståndelse och han var tvungen att backa och förtydliga att det han avsåg var risken för Puigdemont att hamna i fängelse.

Under långt tid har Spaniens premiärminister Rajoy haft svårt att hantera frågan om Kataloniens självständighet och han har kritiserats av bland annat Spaniens före detta premiärminister Jose Maria Aznar, för att vara passiv och inte använda alla möjligheter som konstitutionen ger. Detta torde vara en av orsakerna till de mycket tveksamma besluten att på valdagen sätta in  Policia Nacional och Guardia Civil mot vallokalerna och fredliga demonstranter med konsekvensen att dessa angreps av polis. Motivering till detta har varit just att Spanien enligt konstitutionen är odelbart. De senaste dagarna har Rajoy skaffat sig initiativet. När Puigdemont i sitt tal den 10:e oktober var extremt otydlig med om Katalonien var självständigt eller ej, så har Rajoys agerande varit mer resolut än tidigare. När Puigdemont till slut, efter att de hemliga förhandlingar med Madrid strandade, utropade självständighet den 27:e oktober, så framstod självständighetsrörelsen framstått som splittrad och vacklande. Istället har Rajoy framstått som handlingskraftig i och med upplösningen av regionparlamentet och användandet av konstitutionens artikel 155. Dessutom utlyste Rajoy nyval i Katalonien till den 21:a december. Här är splittringen stor bland separatisterna, då det råder delade meningar om de ska delta i nyvalet.

En parameter som jag inte tycker har belysts nog i den svenska debatten är just hur splittrade katalanerna är. Det är först på senare tid som motståndarna mot självständighet har börjat demonstrera och organisera sig. Orsakerna till detta är säkert flera, dels att det inte varit så enkelt att vara uttalad motståndare till självständighet i den nationalistiska yra som rått i Katalonien under den senaste tiden, dels för att få trott att Katalonien faktiskt skulle utropas självständigt. I denna splittring finns också en av bovarna i dramat, kring varför situationen spårat ut. Att Puigdemont och Junts pel Si bär ett stort ansvar för att pådrivna av CUP har forcerat en process som djupt splittrar Katalonien är för mig självklart. De har också i hanteringen i regionparlamentet inte visat den respekt som är lämplig för regionparlamentets egna regler, vilket ledde fram till att det katalanska socialistpartiet, PSC,  anmälde regionregeringen till Konstitutionsdomstolen i Madrid.

Argumenten för självständighet har i debatten varierat mycket. En mycket aktuell fråga är den om korruption. Spanien är ett land, som hårt drabbats av korruption. En del självständighetsivrare har menat att detta är ett sätt att stoppa korruptionen, då de menar att det är ett spanskt fenomen. I min värld torde inte det göra någon som helst skillnad om Katalonien blev självständigt eller ej, då den gamle regionpresidenten Jordi Puyol visat att korruptionen är närvarande på hela iberiska halvön, även Katalonien. Ett annat, i mitt tycke obehagligt argument är att alla katalaner vill ha självständighet. Detta följer en tankebana att de som är emot självständighet är spanjorer och i någon mån inte räknas.

Samtidigt måste regeringen i Madrid och högerpartiet PP anses vara den andra aktören som har agerat nationalistiskt och inte för att lösa situationen och kompromissa. De måste kritiseras för deras ovilja att samtala med katalanska företrädare och att de så tydligt gömt sig bakom konstitutionen. Min bild är att PP och Konstitutionsdomstolen i Madrid har varit ja-sidans bästa kampanjarbetare genom hur de har hanterat exempelvis förändringen av autonomistatuter 2010, som skulle ha gett Katalonien ett större självstyre.

På sistone har också ett antal företrädare för självständighetsrörelsen arresterats. Detta är naturligtvis mycket allvarligt. Exempelvis polischefen för den regionala katalanska polisen Mossos de Esquadra, Josep Lluis Trapero arresterades och förhördes i oktober för ordervägran.

Vidare har två ledande självständighetsförespråkare Jordi Sanchez och Jordi Cuixart arresterats för uppvigling. De är ordförande för två separatistiska ickepolitiska organisationer, ANC och Omnium Cultural. Brottet ska i grunden ha handlat om att de har arrangerat självständighetsdemonstrationer. Om de fortsättningsvis hålls fängslade på dessa grunder är det mycket allvarligt.

Sammanfattningsvis finns det flera krafter som jag tycker delar ansvaret för den svåra situationen i Katalonien. Både separatisternas och den spanska regeringens kompromisslöshet är djupt problematisk. Vi måste komma ihåg att Spanien inte har någon demokratisk tradition att tala om och det politiska livet sedan 80-talet har präglats av den kompromisslöshet som ledde fram till det spanska inbördeskriget på 30-talet. Jag säger inte Spanien står på randen till inbördeskrig, men freden i både Spanien och andra delar av Europa ska inte tas för given. Den består bara så länge politiker söker kompromiss framför konflikt och befolkningen kräver att den består.

Märkt , , ,

sthlmspodden med Ingvar Carlsson

Igår berättade jag på min blogg att jag har blivit med podd, som går under namnet: sthlmspodden.

Anledningen är att jag ibland uppfattar att Stockholmsperspektivet kommer i skymundan. I Stockholmsregionen saknar vi nästan helt lokal media, utan det nationella blir fokus i huvudstaden. Därför har jag valt att spela in en podd som diskuterar viktiga samhällsfrågor med ett Stockholmsperspektiv.

Första avsnittet är en intervju med Ingvar Carlsson. Samtalet handlar om allt ifrån stockholmspolitik till situationen i Europa. Lyssna och berätta vad du tycker!

Ni hittar det första avsnittet i Podcast-appen i iTunes eller på Soundcloud. Lättast är kanske ändå att lyssna här direkt på sidan.

Märkt , , , , , , , , , , ,

Idag föds sthlmspodden

Som riksdagsledamot från Stockholmsregionen försöker jag alltid lyfta viktiga frågor för vår kära huvudstadsregion. Det är helt enkelt så att stockholmaren i mig tycker det är viktigt att våra lokala frågor, fördelar och utmaningar, lyfts upp och diskuteras.

Ibland uppfattar jag att Stockholmsperspektivet kommer i skymundan. Vi saknar nästan helt lokal media, utan det nationella blir fokus i huvudstaden. Det är inte konstigt, men inte heller oproblematiskt.

Därför har jag valt att spela in en podd som diskuterar viktiga samhällsfrågor med ett Stockholmsperspektiv. Idag föds sthlmspodden!

sthlmspodden är mitt sätt att försöka lyfta fram frågor som är viktiga för stockholmarna, både i den nationella och internationella politiken. Det är dessutom en ära att Ingvar Carlsson, vår före detta statsminister, är min första samtalspartner.

Ni hittar det första avsnittet i Podcast-appen i iTunes eller på Soundcloud. Lättast är kanske ändå att lyssna här direkt på sidan.

Välkommen till sthlmspodden!

170519 Ingvar Carlsson

Märkt , , , , , , , , ,

Ett imperiums död? Länge leve USA!

När en befinner sig mitt i historien är det ofta om inte alltid svårt att inse det. Jag tror dock att vi just nu lever i en mycket historisk tid. Norden, Europa och egentligen hela Västvärlden står i ett vägskäl mellan högerpopulism/extremism och västerländsk demokrati. När vi senast stod där, på 30- och 40-talet fick vi i viss mån oväntad hjälp från Ryssland och USA, som gav oss en ny chans. Det är nu saker och ting sätts på sin spets. Väljer vi den inslagna vägen eller ska vi igen prova högerpopulismen/extremismen.

I vissa avseenden står USA inför samma val och i viss mån har landet redan valt. USA valde Donald Trump. Samtidigt är USA just nu ett djupt splittrat land. Frågan är således vart landet är på väg?

Ibland tror vi människor att imperium varar för evigt och försöker förstå varför stora imperium, exempelvis Romarriket gick under. Många kloka forskare har dock konstaterat att frågan är felställd. Frågan bör vara: Varför bestod Romarriket så länge? Slutsatsen är enkel. Imperium går under. Ofta ganska fort. Mycket tyder på att detsamma kommer drabba USA. Frågan är snarare när?

Det får mig att tänka på rasterna på skolgården i mitt uppväxts-Tyresö. Det är lika naturligt att imperium går under som att det kunde gå fort när vi lekte ”herren på täppan” i den största snöhögen på skolgården. I ena sekunden kunde jag vräka ned den som just då var högst upp på toppen, även om det inte hände så ofta. För några sekunder kände jag mig som skolans kung balanserades på den lite spetsiga toppen av snöhögen, men lika fort fick en klasskamrat tag i mina ben och innan jag visste ordet av låg jag med snö i ansiktet nedanför snöhögen och dessutom med lite snö innanför mina snowjoggers. Helt plötsligt var leken inte lika rolig. Kort sagt, imperium går under både på Stimmets skolgård och på jorden.

En gemensam nämnare för riken som har gått under är ofta att de drabbats av en nöjdhet, där viljan att lära, handla eller för den delen röva från och med andra länder minskar. Detta brukar ofta vara början till slutet. Jag har alltid trott att USA som stormakt och imperium har många år kvar till sitt bäst-före-datum. Men när jag hör Donald Trump tala, så tänker jag ofta på detta: Undrar om inte detta är början på USA:s fall.

Hade jag skrivit den här krönikan för en vecka sedan hade jag inte satt ett frågetecken efter rubriken: Ett imperiums död. Dock tycker jag att de stora demonstrationerna mot Trump och domstolsväsendets försök att upprätthålla viktiga amerikanska konstitutionella värden är en ljuspunkt för alla oss som tror på mänskliga rättigheter, handel, frihet och demokrati. Kanske att slaget inte är helt förlorat?

En sak är i alla fall säker. USA har fullt upp med sina egna inre konvulsioner. De kommer inte kunna eller vilja komma och rädda oss, om vi igen ger makten till nazister och fascister. Jag skulle inte heller satsa mina pengar på Ryssland som numera anses mindre demokratiskt än Vitryssland. Alltså, att hålla nazister och fascister borta från makten i Europa, det är något som vi här i Europa får klara själva. Det gäller inte bara i Sverige, utan också i länder som Ungern, Polen, Österrike och Frankrike. Vi får kanske inte fler chanser!

Märkt , , , , ,

Livslång kärlek och andras helvete

Under mellandagarna har jag valt att publicera ett blogginlägg per dag om ockupationen av Västsahara för att i det lilla försöka sprida information om konflikten. För den som vill läsa finns gårdagens inlägg här och tisdagens här.

I somras var min fru Maria, vår son Jonathan och jag hemma hos mina svärföräldrar i Danmark. Där hade jag nöjet att bland annat träffa min frus morbror med familj från Odense. Över en öl kom vi att tala om vad som hänt och vad vi gjort sedan vi senast hade träffats. Finn, som han heter, berättade om hur det går för hans företag och om den senaste semesterresan och jag berättade då om min resa till de västsahariska flyktinglägren i Algeriet, som jag gjorde i början av juli för att delta i Polisarios extrakongress. (För den som vill läsa har jag skrivit ett litet blogginlägg om resan) Jag nämnde Frankrikes och Spaniens inställning till konflikten, men också Marockos inblandning.

finn1

Finn & Karen Bente i Marocko

 

Det som kom att skilja denna konversation från många andra konversationer var att det oväntade hände. Ibland är det slående hur liten världen är. Finn kom att berätta om en resa som han och hans fru Karen Bente gjorde då de var unga och nyförälskade. Det som var överraskande var att den gick till Marocko och att den skedde 1975, samma år som Marocko inledde ockupationen av Västsahara genom den så kallade ”gröna marschen”. Från resan kommer Finn och Karen-Bente också ihåg att soldater i stor skala transporterades söderut, vilket är naturligt då det de facto handlar om en ockupation.

finn3

Bild på soldater på väg söderut

 

Sedan resan har åren gått, Finn & Karen Bente har fått två söner, min frus kusiner, vilka i sin tur har fått barn. Två fantastiska familjer som lever och frodas i Danmark. Det som blir så levande i denna blick på konflikten i Västsahara är det faktum att nästan två generationer har gått sedan Finn och Karen Bente med egna ögon såg hur konflikten började, men ännu verkar den inte närma sig ett slut. Västsaharas söner och döttrar bor antingen i de av Marocko ockuperade Västsahara eller i flyktingläger i Algeriet och tiden den går.

 

 

Märkt , , , , , ,

Västsahara – Afrikas sista koloni

En mycket bortglömd konflikt i världen är ockupationen av Västsahara. Den korta bakgrunden är att Spanien i samband med Berlinkonferensen 1884 fick rätten att kolonisera Västsahara. 1975 påbörjades andra kapitlet i det som numera är ockupationen av Afrikas sista koloni. På Francos dödsbädd valde Premiärminister Carlos Arias Navarro att lämna området, till förmån för Marocko och Mauretanien. Således invaderade länderna Västsahara när Spanien lämnade, vilket kan läsas på flera ställen. En sammanfattning finns bland annat hos Sveriges Radio.

Marocko ockuperade Västsahara genom ”den gröna marschen”, där kung Hassan II mobiliserade hundratusentals marockaner för att vandra in i Västsahara. Bo Karlström rapporterade i en ekosändning 1975 att ”700 000 människor har anmält sig”.

Efter flera års krig accepterades 1988 en vapenvila mellan Marocko och Polisario, västsahariernas befrielseorganisation och 1990 antog FN en fredsplan. Året efter upprättdes Minurso, som är en FN-insats som har i uppdrag att genomföra en folkomröstning om områdets status. Idén var att folkomröstningen skulle genomföras redan 1992, men på grund av olika former av dispyter kring vilka som ska rösta är den ännu inte genomförd. Mycket tyder på att Marocko aldrig hade för avsikt att låta omröstningen genomföras.

För 21 år sedan fick enligt ovan FN-styrkan Minurso uppdraget att underlätta förhandlingarna mellan Marocko och det ockuperade Västsahara. Amnesty har rapporterat om att västsahariernas yttrande- och föreningsrätt är starkt begränsad och att västsaharier har fängslats efter fredliga demonstrationer mot den marockanska ockupationen. Då Minurso inte har mandat att ingripa vid övergrepp mot mänskliga rättigheter och FN:s höga kommissarie för mänskliga rättigheter inte heller är närvarande i Västsahara eller lägren i Tindouf, är det omöjligt för dem att undersöka påstådda övergrepp. Trots alla tecken på övergrepp mot västsaharierna och kraftig uppvaktning från det civila samhället så har inte Minursos mandat utökats, mycket på grund av att Frankrike i FN:s säkerhetsråd effektivt har blockerat en utvidgning av Minursos mandat.

Västsahara har  varit ockuperat av Marocko i över 40 år. Diskussionen om folkomröstning och om självständighet har länge varit aktuell och har pekats ut av FN som en förutsättning för att det västsahariska folket ska få möjlighet att själva kunna avgöra sin framtid. Samtidigt är det uppenbart att Marockos strategi är och har varit att en omröstning aldrig ska genomföras. Under alla dessa år lever västsaharierna antingen under ockupation i Västsahara eller i flyktingläger i Algeriet, på platser som faktiskt är obeboliga. Läs gärna min text här på bloggen om lägren i Sahara: I Djävulsöknen kan ingen leva.

Trots att fredssamtalen fortfarande pågå, så måste ockupationen anses vara ett brott mot folkrätten. FN har vid upprepade tillfällen slagit fast att Västsahara har rätt till självständighet och har uppmanat Marocko att avsluta ockupationen. Den internationella domstolen i Haag har avfärdat Marockos anspråk på Västsaharas territorium. Trots det orimliga i Marockos anspråk så fortsätter ockupationen och inget tyder på att en folkomröstning kommer genomföras, vilket torde ha varit Marockos strategi under hela tiden. Därför fortsätter Västsahara att vara Afrikas sista koloni.

 

 

Märkt , , , , , , , , , , , , ,

Vilken är Afrikas sista koloni? Vet du?

Vilken är Afrikas sista koloni? Det är många som inte vet, då den konflikten jag tänker på inte är särskilt känd. Sedan mitten av 70-talet är Västsahara ockuperat av Marocko och innan dess var området en koloni till Spanien. Sedan början av 90-talet råder vapenstillestånd i konflikten mellan västsahariernas befrielseorganisation Polisario och Marocko, men den utlovade folkomröstningen om områdets framtida status förhalas och förhalas. Konflikten är som sagt inte särskilt välkänd, även om Västsahara av många anses vara Afrikas sista koloni. Rätt svar är alltså Västsahara.

För att göra vad jag kan för att öka kunskapen om konflikten har jag därför bestämt mig för att skriva en text om den varje dag här i mellandagarna.

Samtidigt är ganska mycket skrivet om konflikten, därför tänkte jag till att börja med länka till en del information för den vetgirige.

Även om det låter lite pretentiöst så tänkte jag publicera min egen sammanfattning av konflikten imorgon. Det är värt att fundera lite på konflikten för som person från Europa, så är den viktig och i vissa avseenden ligger EU i gränslandet till att bryta mot folkrätt och FN-stadga som vi så ofta talar oss varma för.

God fortsättning!

Översikter av konflikten:

BBC

Expressen

Globalis

Landguiden

Radio:

Konflikt i SR från 2008

TV:

Uppdrag granskning om fiske på ockuperat territorium

FN-insatsen

http://www.un.org/en/peacekeeping/missions/minurso/

Debattartiklar om Västsahara

http://www.dn.se/debatt/folkratten-hindrar-inte-ett-erkannande-av-vastsahara-1/

http://www.dn.se/debatt/ett-historiskt-misstag-att-inte-erkanna-vastsahara/

http://www.svd.se/sverige-maste-motverka-marockos-illegala-handel

 

 

 

Märkt , , , ,

Släpp Howard Lee ur fängelse!

Under helgen som gått fängslades Howard Lee och andra oppositionella i Malaysia. Howard Lee är politiker från socialdemokraternas systerparti i Malaysia som heter Democratic Action Party (DAP) och ordförande för den internationella socialdemokratiska ungdomsorganisationen (IUSY).

Under flera år har oppositionen kritiserat den sittande premiärministern i Malaysia för den omfattande korruptionsskandal som har rullats upp i landet. För den som vill läsa mer kan jag rekommendera Wall Street Journals granskning (WSJ om 1MDB-skandalen). Ett sätt att försvåra kritiken har varit att just fängsla oppositionella.

Redan förra året vid Progressive Alliance möte i Malaysia tog vi den här bilden för att kritisera de politiska fängslandena, bland annat den samlade oppositionens ledare Anwar Ibrahim, vars fängslande kritiserats av bland annat Human Rights Watch och Amnesty.

150926 Gruppbild Anwar Ibrahim ny

Nedan bifogar jag ett uttalande från Progressive Alliance som kräver att Howard Lee omedelbart släpps.

Avslutningsvis skulle ingen bli gladare än jag om ni delade detta inlägg för att sprida information och öka pressen på regimen i Kuala Lumpur.

 

Progressive Alliance calls for the immediate release of Howard Lee

We, as progressive political parties in both government and opposition worldwide, are deeply concerned about the imprisonment of Howard Lee, the President of the International Union of Socialist Youth (IUSY) and member of our Malaysian sister party, Democratic Action Party (DAP). Also Maria Chin, chairwoman of the opposition group Berish, Berish official Mandeep Singh and at least 10 others have been detained.

The Progressive Alliance calls for the immediate release of Howard Lee and the other arrested opposition politicians and activists.

The escalating crackdown on freedom of expression and assembly in the country is evidenced by these detentions during a march of thousands of anti-government protesters today in Malaysia’s capital. The opposition electoral reform group “Berish” – ”clean” in Malay language – is demanding the resignation of Prime Minister Najib Razak over his alleged involvement in a multi-billion dollar corruption scandal.

The selective and politically motivated prosecutions of members of the opposition and the resistance of the government to clear the allegations at the same time have a dramatic effect on the future political and social development in Malaysia. These actions raise internationally worrying questions about the rule of law and the status of human rights in Malaysia.

We express our full solidarity with the Malaysian democratic opposition movement, the family and friends of the arrested, and the people of Malaysia. We have and will never stand inactive in witness of injustice and violation of human rights.

Märkt , , , ,

Könsstympning – en fråga även i Sverige

Kvinnor och män ska ha lika rätt och lika ansvar i familjeliv, yrkesliv och samhällsliv. Detta kan verka som en självklarhet, men fortfarande finns det att mycket i vårt samhälle som inte är jämställt. Fortfarande har kvinnor lägre löner än män och kvinnor har sämre möjligheter att utvecklas i arbetet och göra karriär.

Dock ligger Sverige i flera avseenden långt fram när det gäller jämställdhet. I den svenska modellen är jämställdhet mellan könen en central del. Detta har också varit grunden för att den svenska modellen har varit ekonomisk framgångsrik då kvinnor inte måste välja mellan barnafödande och arbetsliv, vilket har gjort Sverige till ett land med hög förvärvsfrekvens.

Samtidigt har arbetet med jämställdhet aldrig varit lätt och enkelt, utan kvinnor har genom historien fått kämpa för sina rättigheter. Ingenting tyder på att detta kommer förändras i framtiden.

Ett extremt uttryck för den rådande könsmaktsordningen är kvinnlig könsstympning. Enligt UNICEF könsstympas mer än två miljoner flickor varje år.[1] Trots att kvinnlig könsstympning är förbjudet i många länder i världen har traditionen visat sig vara svår att stoppa. Bland annat har Afrikanska Unionen i det så kallade Maputo-protokollet uttalat sig att alla stater skall förbjuda och fördöma kvinnlig könsstympning.[2]

Idag arbetar flera organisationer aktivt mot aktiv könsstympning med olika resultat. Framgångsfaktorn förefaller ligga i att med långsiktighet bygga förtroende hos lokala opinionsbildare och beslutsfattare. Det är av vikt att svenskt bistånd allokeras till framgångsrikt arbete mot kvinnlig könsstympning.

Det finns idag även könsstympning i Sverige. Socialstyrelsen uppskattar att 38 000 flickor och kvinnor som lever i Sverige har utsatts för könsstympning.[3] Många av dessa lever i smärta och sjukdom kopplat till stympningen. Därför finns ett behov av ökad kunskap inom vården kring dessa frågor. Lika viktigt är det att bryta tabut kring frågan, så att de kvinnor som är drabbade vågar uppsöka vård.

I de flesta av de 38 000 fallen har könsstympningen skett långt innan kontakten med Sverige. Det är svårbedömt hur många svenska kvinnor som har utsatts för kvinnligkönsstympning i Sverige eller på tillfällig resa utanför landet. I en rapport från Nationellt Centrum för Kvinnofrid från 2011 konstateras att av 46 misstänkta fall av könsstympning ledde endast två till fällande domar.[4]

Det finns därför ett behov av att ta ett helhetsgrepp om hur könsstympning bäst kan motverkas i Sverige, samt hur lagen mot könsstympning kan leda till fler domar. Inget annat än ett totalt utplånande av denna praktik bland alla människor som vistas i Sverige kan anses som ett acceptabelt mål.

[1] https://unicef.se/fakta/kvinnlig-konsstympning

[2] http://www.au.int/en/pressreleases/19706/international-day-zero-tolerance-female-genital-mutilation-6th-february-2016

[3] Socialstyrelsen. Flickor och kvinnor i Sverige som kan ha varit utsatta för könsstympning. (2015). S. 12

[4] Nationellt Centrum för Kvinnofrid. Uppsala Universitet. Kvinnlig omskärelse/könsstympning i Sverige. (2011). S. 9

Märkt , ,
%d bloggare gillar detta: