Det är svårt att veta var en ska börja när vi pratar om flyktingsituationen från krigets Syrien. Jag tycker som utgångspunkt att det är viktigt att komma ihåg att de människor som flytt krigets Syrien bär historier hemska nog att de är hart när omöjliga att bära för de flesta människor och så hemska att de är svåra att förstå för dem som inte varit med om dem.
Efter några intensiva dagar i Ankara och Istanbul har jag några perspektiv som för mig är oerhört viktiga i denna situation. Ett förslag som har hörts i den svenska debatten är att hjälpa flyktingar på plats är det bästa och mest effektiva sättet att hjälpa. Om detta är korrekt i generella termer är förstås tveksamt och det ger inte svar på vad vi ska göra med de som faktiskt flyr från närområdet. I denna specifika situation vill jag säga att det är helt omöjligt och i praktiken uteslutet. Låt oss dra oss till minnes hur situationen är i länderna runt Syrien. Irak är i krig, vilket gör att landet har svårt att ta emot flyktingar, samt att det redan idag finns stora mängder internflykting i landet, bland annat i den norra kurdiska regionen – KRG. Jordanien har tagit emot upp emot en miljon syrier, vilket har gjort att landet nu stängt sina gränser mot Syrien. Libanon, ett land med runt fem miljoner invånare har tagit emot någonstans mellan en och två miljoner syrier, vilket gör att landet faktiskt skulle kunna kollapsa. Landet har också stängt sina gränser mot Syrien. 
Slutligen har vi Turkiet. Turkiet är förvisso ett folkrikt land med runt 77 miljoner invånare, men de över två miljoner syrier som lever i landet innebär en påfrestning. Av dessa syrier befinner sig någonstans mellan 15-25 procent i flyktingläger emedan resten lever antingen på gatan eller i härbärgen. Huvuddelen av flyktingarna i Turkiet har inte någon möjlighet att arbeta i landet, deras barn går inte i skolan och de har inte permanent uppehållstillstånd. För mig förefaller det självklart att många av dessa människor på kort eller lång sikt kommer titta på Europa för att kunna starta ett nytt liv.
För att kunna hantera ett sådan scenario måste vi hitta lösningar med hela Europa. Det är uppenbart att alla länder måste ta sitt ansvar. För varje dag som går blir det viktigare och viktigare. Dock känns det frustrerande, då det tar längre tid än vad som är acceptabelt. Samtidigt är det uppenbart att alla Sveriges kommuner måste dra sitt strå till stacken. Därför är det glädjande att förslaget om att alla kommuner ska ta emot flyktingar nu verkar kunna få majoritet. I detta sammanhang är högerns inställning att alla länder i Europa ska hjälpas åt, men att samma resonemang inte gäller bland Sveriges kommuner lite märkligt tycker jag. (Se intervju med Anna Kinberg Batra i Agenda på temat).
När en tänker på de fasor som sker på Medelhavet måste vi förstås överväga säkra vägar till Europa.Samtidigt tror jag inte att det är något vi kan göra själva utan även detta måste ske i samarbete med resten av Europa, samt UNHCR. Den absolut viktigaste slutsatsen från resan till Turkiet är dock att talet om att hjälpa på plats är det som behövs framåt, är helt orealistiskt i dagens situation.
För mig är det väldigt enkelt. Vi måste fortsätta den gamla regeringens politik med att förenkla byggprocessen, men bara det räcker inte. Det kommunala utjämningssystemet måste ge incitament för kommuner att växa och bygga hyresrätter. Dessutom måste det vara slut på generella ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter. Slutligen måste den politiska viljan till för att bygga hyresrätter i alla kommuner i våra storstadsregioner. Tyvärr går det inte att lagstifta om det, utan det måste politiker av alla färger bidra med.
Mathias Tegnér 
