Kategoriarkiv: Politik

Vilken är Afrikas sista koloni? Vet du?

Vilken är Afrikas sista koloni? Det är många som inte vet, då den konflikten jag tänker på inte är särskilt känd. Sedan mitten av 70-talet är Västsahara ockuperat av Marocko och innan dess var området en koloni till Spanien. Sedan början av 90-talet råder vapenstillestånd i konflikten mellan västsahariernas befrielseorganisation Polisario och Marocko, men den utlovade folkomröstningen om områdets framtida status förhalas och förhalas. Konflikten är som sagt inte särskilt välkänd, även om Västsahara av många anses vara Afrikas sista koloni. Rätt svar är alltså Västsahara.

För att göra vad jag kan för att öka kunskapen om konflikten har jag därför bestämt mig för att skriva en text om den varje dag här i mellandagarna.

Samtidigt är ganska mycket skrivet om konflikten, därför tänkte jag till att börja med länka till en del information för den vetgirige.

Även om det låter lite pretentiöst så tänkte jag publicera min egen sammanfattning av konflikten imorgon. Det är värt att fundera lite på konflikten för som person från Europa, så är den viktig och i vissa avseenden ligger EU i gränslandet till att bryta mot folkrätt och FN-stadga som vi så ofta talar oss varma för.

God fortsättning!

Översikter av konflikten:

BBC

Expressen

Globalis

Landguiden

Radio:

Konflikt i SR från 2008

TV:

Uppdrag granskning om fiske på ockuperat territorium

FN-insatsen

http://www.un.org/en/peacekeeping/missions/minurso/

Debattartiklar om Västsahara

http://www.dn.se/debatt/folkratten-hindrar-inte-ett-erkannande-av-vastsahara-1/

http://www.dn.se/debatt/ett-historiskt-misstag-att-inte-erkanna-vastsahara/

http://www.svd.se/sverige-maste-motverka-marockos-illegala-handel

 

 

 

Märkt , , , ,

Årets viktigaste…

Såhär i slutet av året känns det viktigt att sammanfatta det gångna. Under året har jag skrivit många inlägg och krönikor på min blogg. De flesta allvarliga, några få med inslag av humor eller annat än politik. Därför har jag dristat mig att fortsätta skriva om än politik nedan. Inget nytt under solen alltså. De inlägg jag länkar till nedan är några av de texter jag skrivit, som enligt mig är de viktigaste.

Då jag sitter i socialförsäkringsutskottet i riksdagen är sjukförsäkring, föräldraförsäkring och migration fokusområden, vilket jag skrivit om. Det har handlat om ökande sjuktal, om vår föräldraförsäkring, men också om den allmänna politiska situationen, samt om exempelvis de tragiska morden i Trollhättan.

Jag har skrivit ett antal inlägg kopplat till utrikespolitik, bland annat detta om den politiska situationen i Spanien, ett annat om kuppen mot Dilma i Brasilien och naturligtvis ett antal om det av Marocko ockuperade Västsahara, I Djävulsöknen kan ingen leva

Någonting som oroat mig mycket under året är framväxten av en stark extremhöger i Europa. På temat skrev jag denna text, som handlar om hur socialdemokraterna förbjöds i Tyskland, samt en annan om fem-års-minnet efter massakern på Utöya.

En annan fråga av stor vikt är handelsfrågan, så med tanke på diskussionerna om CETA skrev jag följande ord: Det är faktiskt inte radikalt att säga nej till CETA!

Med tanke på de mångna debaclen i borgerliga Stockholms Läns Landsting har jag skrivit ett antal krönikor på det temat under året, i Tyresö Nyheter. Exempelvis: Från dåligt till sämre i landstinget. Apropå vård, skrev jag en text om kvinnlig könsstympning, vilket jag för övrigt också motionerat om i riksdagen.

Tanken var att jag på något slugt sätt skulle sammanfatta året och några av de sakerna jag skrivit om. Det kan jag dock inte. 2016 är fasiken inte lätt att sammanfatta. I många avseenden är 2016 ett riktigt skit år, men på andra ett underbart dito. En sak som gör det bra är att 2017 knappast kan bli sämre, i alla fall om en tänker på internationell politik.

 

Märkt , , , , , , , , , , ,

Företagshälsovårdens förflackning

En av de största utmaningarna för den rödgröna regeringen är den ökande ohälsan. Jag har tidigare skrivit om frågan här på min blogg, Varför är kvinnor oftare sjukskrivna än män?

En nyckel i arbetet mot att minska ohälsan och minska sjukskrivningar är företagshälsovården. Idag omfattas formellt sett 65 procent av arbetsmarknaden av företagshälsovård, men i praktiken kan siffran sägas vara runt var tredje person på arbetsmarknaden. Skillnaden är att många omfattas av en företagshälsovård, som inte innehåller viktiga nycklar som förebyggande arbete. Kort sagt behövs mer företagshälsovård och den behöver göras tillgänglig till större delar av arbetsmarknaden. Det löser inte alla problem, men är en viktig pusselbit.

Tillsammans med mina kloka kollegor Magnus Manhammar och Anna-Lena Sörensson har jag snott ihop en debattartikel på temat, företagshälsovård, som publicerades i tidningen Arbetet i början av veckan. Jag har också bifogat den nedan.

Läs och begrunda!

Mer och bättre företagshälsovård

Sedan år 2010 har antalet sjukskrivningar ökat. Det är en allvarlig utveckling. Något måste ske.

Den politiska målsättningen måste vara att färre ska vara sjuka och att fler sjukskrivna ska kunna gå tillbaka till arbete. För att detta ska bli verklighet krävs förebyggande åtgärder, insatser under sjukdomstiden och stöd tillbaka till jobb.

Socialdemokraterna menar att företagshälsovården är viktig för att förebygga ohälsa och hålla nere sjukskrivningarna. Många anställda har företagshälsovård men långt från alla. För att minska ohälsan och sjukskrivningarna – för att fler ska må bättre och kunna jobba måste en bra företagshälsovård bli tillgänglig för fler.

Ett område där en företagshälsovård med hög kompetens kan göra stor skillnad är inom kommuner och landsting. Ohälsan och sjukfrånvaron har ökat mycket. Det är oacceptabelt. Framförallt är det den psykiska ohälsan som blivit sämre.

Med tanke på att den offentliga sektorn är politiskt styrd bör de offentliga arbetsgivarna gå före och vara ett gott exempel för resten av arbetsmarknadens olika branscher.

Vi tycker att alla som arbetar borde ha någon form av garanti, ett skydd mot ohälsa orsakad av arbete. Garantin ska innehålla rätt till god och relevant rehabilitering för att undvika sjukskrivningen alternativt komma tillbaka till arbetet så fort som möjligt. Företagshälsovården kan vara den garantin.

Målet är att alla yrkesverksamma ska omfattas av en företagshälsovård som är byggd på professionell kunskap och insatser av god kvalitet. På längre sikt bör samtliga anställda omfattas av en obligatorisk försäkring som ger rätt till förebyggande hälsovård knuten till arbetslivet.

Vi tror också att det är bra om företagshälsovårdens har en starkare närvaro inom primärvården. En person som yrkesarbetar och blir sjuk ska kunna remittera till en företagshälsa, för den arbetsplatsinriktade rehabiliteringen. Företagshälsan kan också finnas med redan vid sjukskrivningstillfället. Sjukskrivningen skulle alternativt kunna hanteras av någon med arbetsmedicinsk kompetens. Då skulle medarbetaren inte behöva gå via primärvården och rätt typ av insats skulle kunna anpassas och sättas in omedelbart.

Intresset för en utvecklad företagshälsovård borde vara stor eftersom både staten och parterna på arbetsmarknaden har ett gemensamt intresse av att färre blir sjuka och fler kan jobba mer. Därför tänker vi jobba för att företagshälsovården ska utvecklas och spela en större roll för att öka på hälsan i vårt land.

Anna-Lena Sörenson (s), Riksdagsledamot

Magnus Manhammar (s), Riksdagsledamot

Mathias Tegnér (s), Riksdagsledamot

 

 

Märkt , , , , ,

Från dåligt till sämre i landstinget

Det är svårt att i några korta meningar sammanfatta den kollaps som skett i Stockholms Läns Landsting, från mitt perspektiv utgår problemen från en ideologisk dogmatism som har växt under flera decennier och nu slutat i något som inte kan kallas något annat än en katastrof.

Nedan finns min senaste krönika i Tyresö Nyheter där jag skriver om just Stockholms Läns Landsting.

För någon vecka sedan opererade min snart 92-åriga kära farmor sin höft på Södersjukhuset. Det är någonting med doften i sjukhuskorridorerna som alltid får mig att fundera. Saksamma skedde, härom året då vi i samband med vår sons födsel var på SÖS ett antal tillfällen. Det jag funderade över var hur vi förhåller oss till landstingets huvudverksamheter, sjukvård och kollektivtrafik. I grund och botten vill en ju bara att ”det ska fungera”.

 Jag vet att många frågar sig om landstinget verkligen fungerar. De flesta är nöjda med kollektivtrafiken, men långt ifrån alla. Konstigt vore väl annars med tanke på hur dåligt pendeltågen har gått under många år. Kort sagt är det många stockholmare som inte litar på pendeltågen. När det gäller sjukvården här i Stockholm och i Tyresö är bilden delad. De som får kontakt med sjukvården är ofta nöjda, men det är ibland otroligt svårt att få kontakt. Det vi alla som till exempel försökt komma i kontakt med Bollmora Vårdcentral, som under perioder har varit helt omöjligt.

 I ljuset av detta stör det mig något oerhört att moderaterna i landstinget lägger ned så mycket tid och energi på ideologiska experiment, där pengar slängs iväg till övervinster i välfärden. Att moderaterna i landstinget nu vill privatisera ytterligare ett akutsjukhus är fel fokus. Landstingspolitikerna bör istället ägna sig åt att lösa krisen inom förlossningsvården, väntetiderna på akuten och att många operationer ställs in.

 Samtidigt undrar jag om det nya utspelet om att sälja akutsjukhus inte är ett sätt att sopa katastrofen med Nya Karolinska sjukhuset under mattan. Numera talas det om att sjukhuset kan komma att kosta hela 25 miljarder kronor innan det är färdigt. För samma summa pengar skulle vi kunna bygga tre stycken Burj al Arab, världens lyxigaste hotell som ligger i Dubai. Ett liknande toppsjukhus i Hamburg med ett liknande antal platser kostade en tiondel av priset. Katastrofen som sjukhuset innebär för oss skattebetalare i regionen är enorm.

 På många sätt ska vi vara stolta över den vård och de kommunikationer som Stockholms Läns Landsting producerar. Samtidigt känns det orimligt att så mycket pengar går till dåliga upphandlingar och experimentverkstad

 Som riksdagsledamot och medborgare tänker jag ofta och gärna på den s-ledda regeringens 10 välfärdsmiljarder som innebär ett viktigt tillskott till vår gemensamma välfärd runt om i landet under nästa år. För Tyresös del innebar det nästan 100 miljoner kronor och för landstinget över 1 miljard kronor under 2017. Samtidigt räcker de pengarna inte långt när strumporna på grund av dåliga upphandlingar kostar 6000 kronor paret och Nya Karolinska blir tio gånger dyrare än ett motsvarande sjukhus i Tyskland.

 Så när jag andades in sjukhusdoften på SÖS tänkte jag inte bara på farmors nya höft utan funderade också på det faktum att moderaterna i landstinget nu vill privatisera ytterligare ett akutsjukhus istället för att ägna sig åt att lösa krisen inom förlossningsvården, väntetiderna på akuten och att många operationer ställs in. Det är väl ändå lite sjukt.

 

Märkt , , , ,

Släpp Howard Lee ur fängelse!

Under helgen som gått fängslades Howard Lee och andra oppositionella i Malaysia. Howard Lee är politiker från socialdemokraternas systerparti i Malaysia som heter Democratic Action Party (DAP) och ordförande för den internationella socialdemokratiska ungdomsorganisationen (IUSY).

Under flera år har oppositionen kritiserat den sittande premiärministern i Malaysia för den omfattande korruptionsskandal som har rullats upp i landet. För den som vill läsa mer kan jag rekommendera Wall Street Journals granskning (WSJ om 1MDB-skandalen). Ett sätt att försvåra kritiken har varit att just fängsla oppositionella.

Redan förra året vid Progressive Alliance möte i Malaysia tog vi den här bilden för att kritisera de politiska fängslandena, bland annat den samlade oppositionens ledare Anwar Ibrahim, vars fängslande kritiserats av bland annat Human Rights Watch och Amnesty.

150926 Gruppbild Anwar Ibrahim ny

Nedan bifogar jag ett uttalande från Progressive Alliance som kräver att Howard Lee omedelbart släpps.

Avslutningsvis skulle ingen bli gladare än jag om ni delade detta inlägg för att sprida information och öka pressen på regimen i Kuala Lumpur.

 

Progressive Alliance calls for the immediate release of Howard Lee

We, as progressive political parties in both government and opposition worldwide, are deeply concerned about the imprisonment of Howard Lee, the President of the International Union of Socialist Youth (IUSY) and member of our Malaysian sister party, Democratic Action Party (DAP). Also Maria Chin, chairwoman of the opposition group Berish, Berish official Mandeep Singh and at least 10 others have been detained.

The Progressive Alliance calls for the immediate release of Howard Lee and the other arrested opposition politicians and activists.

The escalating crackdown on freedom of expression and assembly in the country is evidenced by these detentions during a march of thousands of anti-government protesters today in Malaysia’s capital. The opposition electoral reform group “Berish” – ”clean” in Malay language – is demanding the resignation of Prime Minister Najib Razak over his alleged involvement in a multi-billion dollar corruption scandal.

The selective and politically motivated prosecutions of members of the opposition and the resistance of the government to clear the allegations at the same time have a dramatic effect on the future political and social development in Malaysia. These actions raise internationally worrying questions about the rule of law and the status of human rights in Malaysia.

We express our full solidarity with the Malaysian democratic opposition movement, the family and friends of the arrested, and the people of Malaysia. We have and will never stand inactive in witness of injustice and violation of human rights.

Märkt , , , ,

Könsstympning – en fråga även i Sverige

Kvinnor och män ska ha lika rätt och lika ansvar i familjeliv, yrkesliv och samhällsliv. Detta kan verka som en självklarhet, men fortfarande finns det att mycket i vårt samhälle som inte är jämställt. Fortfarande har kvinnor lägre löner än män och kvinnor har sämre möjligheter att utvecklas i arbetet och göra karriär.

Dock ligger Sverige i flera avseenden långt fram när det gäller jämställdhet. I den svenska modellen är jämställdhet mellan könen en central del. Detta har också varit grunden för att den svenska modellen har varit ekonomisk framgångsrik då kvinnor inte måste välja mellan barnafödande och arbetsliv, vilket har gjort Sverige till ett land med hög förvärvsfrekvens.

Samtidigt har arbetet med jämställdhet aldrig varit lätt och enkelt, utan kvinnor har genom historien fått kämpa för sina rättigheter. Ingenting tyder på att detta kommer förändras i framtiden.

Ett extremt uttryck för den rådande könsmaktsordningen är kvinnlig könsstympning. Enligt UNICEF könsstympas mer än två miljoner flickor varje år.[1] Trots att kvinnlig könsstympning är förbjudet i många länder i världen har traditionen visat sig vara svår att stoppa. Bland annat har Afrikanska Unionen i det så kallade Maputo-protokollet uttalat sig att alla stater skall förbjuda och fördöma kvinnlig könsstympning.[2]

Idag arbetar flera organisationer aktivt mot aktiv könsstympning med olika resultat. Framgångsfaktorn förefaller ligga i att med långsiktighet bygga förtroende hos lokala opinionsbildare och beslutsfattare. Det är av vikt att svenskt bistånd allokeras till framgångsrikt arbete mot kvinnlig könsstympning.

Det finns idag även könsstympning i Sverige. Socialstyrelsen uppskattar att 38 000 flickor och kvinnor som lever i Sverige har utsatts för könsstympning.[3] Många av dessa lever i smärta och sjukdom kopplat till stympningen. Därför finns ett behov av ökad kunskap inom vården kring dessa frågor. Lika viktigt är det att bryta tabut kring frågan, så att de kvinnor som är drabbade vågar uppsöka vård.

I de flesta av de 38 000 fallen har könsstympningen skett långt innan kontakten med Sverige. Det är svårbedömt hur många svenska kvinnor som har utsatts för kvinnligkönsstympning i Sverige eller på tillfällig resa utanför landet. I en rapport från Nationellt Centrum för Kvinnofrid från 2011 konstateras att av 46 misstänkta fall av könsstympning ledde endast två till fällande domar.[4]

Det finns därför ett behov av att ta ett helhetsgrepp om hur könsstympning bäst kan motverkas i Sverige, samt hur lagen mot könsstympning kan leda till fler domar. Inget annat än ett totalt utplånande av denna praktik bland alla människor som vistas i Sverige kan anses som ett acceptabelt mål.

[1] https://unicef.se/fakta/kvinnlig-konsstympning

[2] http://www.au.int/en/pressreleases/19706/international-day-zero-tolerance-female-genital-mutilation-6th-february-2016

[3] Socialstyrelsen. Flickor och kvinnor i Sverige som kan ha varit utsatta för könsstympning. (2015). S. 12

[4] Nationellt Centrum för Kvinnofrid. Uppsala Universitet. Kvinnlig omskärelse/könsstympning i Sverige. (2011). S. 9

Märkt , ,

Det är faktiskt inte radikalt att säga nej till CETA!

Jag har lite svårt att förstå utvecklingen i frågan om CETA. Därför är jag glad för att Ann Linde rakt igenom har haft en tydlig och bra linje. Det är nu glädjande om vi sakta kan röra oss mot ett ratificerande, för en sak är säker: CETA är inte bara ett frihandelsavtal som kan leda till fler jobb. Det är också ett avtal som är progressivt och därför förhoppningsvis kan bli en förebild framåt, så att fler handelsavtal hanterar viktiga frågor såsom miljö och arbetstagares rättigheter. Min kollega i riksdagen Patrik Björck och jag skrev en debattartikel i Arbetet, som jag har bifogat nedan.

ARBETET DEBATT. Svensk arbetarrörelse måste ta på sig ledartröjan och driva frihandelsfrågorna vidare. Blir avtal som Ceta inte av är det ett bakslag för välfärden och demokratin, skriver Patrik Björck och Mathias Tegnér (S).

Det är viktigt att komma ihåg att mycket som händer i världen i dag är positivt. Andelen av världens befolkning som lever i extrem fattigdom har halverats sedan 1990. Utvecklingen har dessutom skett i alla världens regioner, inklusive Afrika där problemen är som allra störst.

Tillgången till rent vatten har ökat och åtta av tio människor i världen har tillgång till rent dricksvatten. Läskunnigheten har också ökat totalt sett. I dag kan 80 procent av befolkningen i de fattiga länderna läsa och skriva. Fler flickor går i skolan än någonsin förr och barnadödligheten minskar.

Mycket går åt rätt håll, men det finns ett antal oroväckande tecken i tiden som vi måste ta på största allvar. Över världen sveper det nu en reaktionär våg, där Brexit i Storbritannien, Trump i USA, Le Pen i Frankrike, Orban i Ungern och Putin i Ryssland är några exempel.

Detta är en politisk utveckling som ställer den positiva utveckling vi kunnat se i världen på spel. Gemensamt för dessa olika exempel är nationalism och protektionism. Mot detta måste vi socialdemokrater sätta demokrati och handel. Handel mellan länder och regioner är välfärdsskapande och en absolut förutsättning för att världen skall fortsätta att utvecklas på det positiva sätt vi kunnat se de sista decennierna.

Nationalism och protektionism skapar inte bara ökad fattigdom, utan också konflikter som lätt utvecklas till krig. Världen behöver mer demokrati, mer samarbete och mer handel. Europa behöver ett fungerande EU, helst med Storbritannien som medlem.

EU behöver frihandelsavtal med till att börja med Kanada och USA, men naturligtvis också resten av världen. Sverige behöver mer handel och de avtal EU kan sluta med t.ex. Canada och USA.

Svensk arbetarrörelse har alltid varit för frihandel. Det finns inget progressivt i att motarbeta det. Frihandel är bra för den ekonomiska utverrörelse ta på sig ledartröjan för att driva frihandelsfrågorna vidare.

Vi skall till att börja med engagera oss för att de avtal som nu är på väg att tecknas med Kanada verkligen kommer till stånd. Rykten och mytbildning får inte styra debatten. Fakta och kunskap är vad som är kännetecknande för hur svensk arbetarrörelse arbetar. Rykten och mytbildning har alltid varit extremisternas medel.

I det arbete som vi socialdemokrater nu startat för att utveckla den svenska modellen skall förutom en schyst arbetsmarknad med lika lön för lika arbete och en solidariskt finansierad välfärd också kampen för en utökad frihandel och frihandelsavtal med flera länder och regioner ingå. Därför skulle det vara ett bakslag för alla oss som vill utveckla välfärden och demokratin om det avtal som förhandlats fram av EU och Kanada, det så kallade CETA-avtalet inte skulle komma till stånd.

Svensk arbetarrörelse måste göra allt vi kan för att lyckas. En viktig uppgift för den facklig/politiska samverkan. Vi skall utveckla – inte avveckla frihandeln.

Vi socialdemokrater ska arbeta för ökad frihandel genom progressiva internationella handelsavtal som respekterar demokratiskt fattade beslut, och där demokratins suveränitet värnas. Vi skall riva handelshinder som skadar sysselsättningen, samtidigt som vi står upp för miljön, löntagarnas intressen, en demokratiskt styrd offentlig sektor, samt människors hälsa.

Detta är vårt alternativ till nationalism och protektionism. Detta är vårt alternativ till extremister till höger och vänster.

cklingen i hela världen och absolut nödvändig för ett litet exportberoende land som Sverige. Nu måste svensk arbetarrörelse ta på sig ledartröjan för att driva frihandelsfrågorna vidare.

Vi skall till att börja med engagera oss för att de avtal som nu är på väg att tecknas med Kanada verkligen kommer till stånd. Rykten och mytbildning får inte styra debatten. Fakta och kunskap är vad som är kännetecknande för hur svensk arbetarrörelse arbetar. Rykten och mytbildning har alltid varit extremisternas medel.

I det arbete som vi socialdemokrater nu startat för att utveckla den svenska modellen skall förutom en schyst arbetsmarknad med lika lön för lika arbete och en solidariskt finansierad välfärd också kampen för en utökad frihandel och frihandelsavtal med flera länder och regioner ingå. Därför skulle det vara ett bakslag för alla oss som vill utveckla välfärden och demokratin om det avtal som förhandlats fram av EU och Kanada, det så kallade CETA-avtalet inte skulle komma till stånd.

Svensk arbetarrörelse måste göra allt vi kan för att lyckas. En viktig uppgift för den facklig/politiska samverkan. Vi skall utveckla – inte avveckla frihandeln.

Vi socialdemokrater ska arbeta för ökad frihandel genom progressiva internationella handelsavtal som respekterar demokratiskt fattade beslut, och där demokratins suveränitet värnas. Vi skall riva handelshinder som skadar sysselsättningen, samtidigt som vi står upp för miljön, löntagarnas intressen, en demokratiskt styrd offentlig sektor, samt människors hälsa.

Detta är vårt alternativ till nationalism och protektionism. Detta är vårt alternativ till extremister till höger och vänster.

Märkt , ,

Ingvar Carlsson har rätt – igen!

För ganska exakt ett år sedan satt jag och bläddrade i tidskriften Neo, när jag var på väg hem till mitt kära Tyresö. För dem som inte läst Neo är det en tidning med hjärtat till höger. Jag skulle, kanske lite slappt och slentrianmässigt, beskriva den som reaktionär, men själva beskriver de sig som Sveriges borgerliga samhällsmagasin. Hur som haver är många av texterna gedigna och läsvärda. I sagda tidning framgick att tidningen ska läggas ned, vilket är ganska tråkigt. Vidare förstod jag att tidningen använt principen att ”aldrig publicera något som en intelligent läsare redan vet eller kan räkna ut själv.” En spännande princip, som det är lätt att ha sympati för. Kort sagt, det finns mycket i Neo:s ansats till samhällsdebatt som är spännande, även om jag personligen har en annan syn på politik och hjärtat till vänster.

Det jag inte förstår är dock varför de konservativa per se verkar vara för någon form av parlamentarisk söndra och härska strategi. Går det inte att vara konservativ och samarbetsinriktad? Det är ju uppenbart att Hitler aldrig hade kommit till makten om högern inte hade haft den strategin på 30-talet.

Hur kan alla dessa kloka teoretiker, cykla så tydligt i diket och vilja kasta Sverige ned i kaos och spela ett före detta nazistparti i händerna. Att många av Neos konservativa skribenter också var påhejare av att välta den nuvarande regeringen övergår mitt förstånd. Alla som föreslår en sådan strategi och vill bli tagna som seriösa samhällsdebattörer måste också förklara vad som ska ske och hur Sverige ska styras efter regeringen är borta. Att gå till sängs med extremhögern för att slippa ett vänsterstyre har ju prövats förut, med väl känt resultat.

Tacka vet jag gamla socialdemokrater och socialliberaler. Dem kan en lita på och de sätta Sveriges bästa före kortsiktigt politiskt spel. Detta visade båda av 90-talets politiska giganter, Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg i debattartiklar i oktober förra året.

Ingvar Carlsson i DN

Bengt Westerberg i DN

Det är lätt att i magasin eller tidningar uttrycka radikala åsikter och att göra det utan att ta hänsyn till konsekvenserna. Jag har bara svårt att förstå hur människor, till exempel flera av Neo:s skribenter, som bevisligen är synnerligen intellektuella, är beredda att riskera så mycket av vårt vackra land för den mycket tillfälliga njutningen att välta en regering.

 

Märkt , , ,

Halvtid i politiken

I septembernumret av Tyresö Nyheter fick jag möjligheten att skriva en krönika om rikspolitiken, men med ett tyresöperspektiv. Jag har bifogat krönikan nedan

När jag var liten brukade vi ofta åka husvagn på somrarna. Jag kommer så väl ihåg hur pappa och mamma baxade upp den vita-bruna husvagnen av märket Hobby på gårdsplanen framför det rosa radhuset i Öringe för att sätta igång och packa den full med saker som vi skulle nyttja under sommaren, innan det bar av söderut. När vi väl åkte, styrde vi ofta kosan mot Mellbystrand i Halland, eftersom farmor brukade hyra ett hus där på somrarna. En av höjdpunkterna på resan var alltid Gränna, inte bara för att vi brukade köpa polkagrisar där, utan också för att vi då kommit halvvägs på resan. I mitt tycke är det något speciellt med att ha kommit halvvägs. På något sätt känns det som att en nästan är framme, även om mycket kvarstår.

 Nu när sommaren 2016 definitivt är slut har vi nått halvvägs igenom mandatperioden 2014-2018 och ingen kan väl hävda att det inte har varit en turbulent tid. Det första året präglades mycket av politiskt spel och av att regeringens budget inte gick igenom. Istället fortsatte de borgerligas ekonomiska politik, med hjälp av Sverigedemokraterna. Under den andra halvan av 2015 präglades nästan all diskussion av migration och flyktingkrisen.

 Nu när vi har nått halvvägs på den här mandatperiodens politiska resa hoppas jag att det är den roliga delen av resan som är kvar, för den första delen har varit ganska skumpig och rätt ryckig. Ett tag var jag faktiskt lite åksjuk.

 Min förhoppning är att de två kommande åren kommer präglas av en positiv och framtidsinriktad politik. Jag tänker bland annat på jobb, skola och miljö, områden som många tyresöbor jag har träffat, nämnt som extra viktiga. Samtidigt råder ingen tvekan om att mycket redan är gjort under dessa två turbulenta år, också inom dessa områden. Vi är dock långt ifrån färdiga. När det gäller jobben har satsningarna på exportfrämjande åtgärder, matchning, yrkesutbildningar ihop med en god konjunktur lett till att Sverige för första gången på sju år har en arbetslöshet under sju procent. Dessutom har vi det högsta arbetskraftsdeltagandet i Europa. När det gäller skolan har satsningarna varit stora. Tusentals nya anställda i Sveriges skolor, rekordsatsningar på lärarlöner och nya platser på lärarhögskolor är bara några exempel på den rödgröna skolsatsningen. När det gäller miljö och klimat har den största klimatsatsningen någonsin precis presenterats.

 För några veckor sedan öppnade riksdagen igen. Även om många av oss, som de flesta andra invånare, har arbetat sedan mitten av augusti, så är ändå öppningen något speciellt. Statsministerns regeringsförklaring tycker jag själv är en av seklets bästa. Inte nog med att många viktiga reformer står på agendan för året. Vi har också att se fram emot Sveriges ordförandeskap i FN:s säkerhetsråd i början av 2017.

 I mitt tycke har alltså mycket redan uträttats när vi nu nått mandatperiodens Gränna, men det gör också att jag i ännu högre utsträckning längtar efter den fortsatta resan.

 

Märkt , , , , , , ,

Personlig och privat, allt annat är trams

Jag har funderat lite på idén om att en i olika sammanhang ska vara ”personlig, men inte privat”. Känner du igen det? Idé är väl spridd och kan anses guida användare eller vara en tumregel i sociala medier kring vad en får skriva och inte.

Mitt problem är att ju mer jag funderar på dikotomin ”personlig, men inte privat” ju mer skeptisk blir jag. Dels för att det finns en gigantisk flora av olika definitioner av orden, vilket gör begreppet meningslöst, dels för att det i vissa fall verkar helt ok att vara väldigt intim på sociala medier, på ett sätt som många personer skulle definiera som privat, om det är rätt person som gör det och på rätt sätt.

Min slutsats blir därför att idén om att vara ”personlig, men inte privat” ger en möjlighet för trendsättare bland sociala medier att från fall till fall avgöra om något är ok eller inte. Därför kan jag inte se någon mening med tumregeln. Låter jag konspiratorisk? Ja kanske lite. Men det behöver inte betyda att jag har fel.

Låt oss komma ihåg att ganska mycket i vårt samhälle existerar för att dela in befolkningen i olika grupper. En av de uppenbara exemplen är etikett. Ursprungligen handlade till exempel bordsskick om enkla regler för hygien och vad som var praktiskt lämpligt. Medan de regler för bordsskick som ibland tillämpas idag och som växte fram senare genom historien huvudsakligen delar upp människor. Jag har för mig att jag ramlade över en text om detta när jag läste grundkurs i historia, vilken argumenterade för att många av etikettsreglerna skapades vid den tidpunkt då delar av borgerskapet framgångsrikt gjorde sig starkare ekonomisk än delar av adeln. Vid denna tidpunkt växte ett antal informella regelverk fram för att lågadeln skulle kunna särskilja sig från det ekonomiskt rikare borgerskapet.

Alltså, jag varken avser eller tänker förhålla mig till tanken om ”personligt, men inte privat”. Risken är förstås alltid att berätta saker om sig själv som ingen vill veta. Men om så sker kan ju faktiskt var man sluta läsa. Härom året skrev jag om min begynnande övervikt i ett blogginlägg som jag döpte Den nakna sanningen. Bilderna i blogginlägget var inte snygga, men texten var innerlig, tycker jag. För privat tycker andra.

Min ambition med denna blogg är att den både är personlig och privat. Ibland kanske jag skriver om något som jag inte borde, men det är så lätt att bara kommunicera fina och välpolerade bilder på sociala medier som politiker. När jag tittar i mitt eget arkiv finns det mycket av den varan och jag har inget emot det, men ambitionen är att inte allt på bloggen är tal och fasadbilder, även om de ofta är snygga. En favorit är bilden nedan från 1:a maj i Fisksätra, tagen av Sofia Myhrman.

20160501 1a maj foto Sofia Myhrman

Bild från 1:a maj 2016 i Fisksätra, Nacka. Foto Sofia Myhrman

Jag har bifogat några ytliga favoritbilder till i detta inlägg bara för att visa på min poäng.En annan favorit är Christer Källströms bild från ingången till plenisalen.

Mathias Tegnér Riksdagen 4

Ingången Riksdagens Plenisal, 2015. Foto: Christer Källström

20160602 Madrid kongressen

Den spanska kongressens talarstol, 2016

Slutligen för att visa att jag är lite som Botkyrka kommun, ”långt ifrån lagom” så har jag bifogat en bild från spanska kongressen, vilket en Iberofil som jag uppskattar mycket. För den som börjar bli förbannad på alla välpolerade bilder finns som sagt fulbilderna i Den nakna sanningen.

Avslutningsvis, min poäng är att det av skäl som jag inte helt kan överskåda, blir hårdare och tuffare att uttrycka sig fritt på sociala medier. I vissa fall är det bra. Det en inte törs säga öga mot öga till en människa ska nog inte skrivas på nätet. I många fall är det dock dåligt när en inte vågar uttrycka vad en känner. Det kan handla om att inte exponera sig för andras fördömanden, för att du på något sätt sticker ut. Min känsla är att tjejer och kvinnor oftast drabbas hårdast, även om det inte alltid låter så i den offentliga debatten. Dvs. att handlingsfriheten är minst för er tjejer/kvinnor och att fördömandena år hårdast mot er. Jag tror att det är en av orsakerna till att en person som Zara Larsson får ta så mycket skit. Även om det är lätt att säga och svårt att göra måste ändå slutsatsen bli att den stora massan av stora människor inte får låta sig tystas.

 

 

 

 

Märkt , , , , , , , ,