Den 21:a september presenterade finansminister Magdalena Andersson (S) budgetpropositionen för 2021. (För den som vill läsa mer rekommenderar jag – budgeten på fem minuter!) Budgeten är på många sätt en krisbudget, som präglas av krisen. Skillnaden från innan är dock att politikens arbete under våren och sommaren har handlat om att bärkraftiga företag ska överleva den initiala krisen och att människor inte ska behöva gå från hus och hem. I och med budgeten fokuserar regeringen på att återstarta ekonomin och ta oss ur den lågkonjunktur som är en konsekvens av coronapandemin.
5 saker du bör känna till om budgeten 2021, Mathias Tegnér
Regeringen föreslår i budgeten stora ekonomiska stimulanser med reformer på drygt 105 miljarder kronor 2021. Som jag skrev ovan ska den ekonomiska återhämtningen understödjas genom ett grönt återstartspaket. Dessutom är det ett gigantiskt paket för att förstärka välfärden och för att säkra omställningen.
Dessutom innehåller budgeten satsningar på områden som Socialdemokraterna tidigare prioriterat. Bland annat satsningar på höjda pensioner, fler poliser, samt brottsförebyggande arbete.
I september begick jag en ny krönika i Tyresö Nyheter. Fokus är på att det är glädjande att det styrande samarbetet i kommunen, Tillsammans för Tyresö (S-L-MP) sedan dag ett fokuserat på att göra kommunen tryggare. Samtidigt är jag övertygad om att vi alla måste göra vårt bästa för att skapa trygghet. Läs gärna och kommentera!
Som ung testade jag olika idrotter. En som jag tyvärr slutade med alldeles för tidigt var schack. Egentligen älskade jag både spänningen i spelet och stämningen i Nyboda skolas matsal, där vi spelade under ledning av Bollmora schackklubbs mycket engagerade ledare Svante Wedin.
När jag ser ut över samhället och debatten idag känns det som om alla nyanser är borta och det enbart finns två färger: svart och vit. Det är ett stort problem, för när vi ser världen så, riskerar vi att ta konstiga och felaktiga beslut.
Detta år har präglats av en rad uppmärksammade brott kopplad till organiserad kriminalitet, gäng och utanförskapsområden. Det påverkar både de ungdomar som sugs in i brottslighet, men framförallt tryggheten i Sverige i stort och i dessa förorter i synnerhet. Under det senaste året har också Tyresö drabbats: Ett kriminellt ungdomsgäng på Granängsringen gör att många inte vågar gå ut. Droghandeln vid Alléplan sker öppet och boende tvingas bevittna narkotikan byta händer från köksfönstret. Bilister har under pistolhot blivit av med sin bil, både vid McDonalds och vid Trollbäckens IP. Detta måste få ett stopp.
Jag är glad att S, L och MP, som styr Tyresö, har tagit dessa frågor på allvar. Efter valet 2018 tillsatte de en grupp som arbetar med tryggheten vid Granängsringen, de har ökat antalet väktare, nu anställs fältassistenter och en ansökan om övervakningskameror är inskickad. Men trygghet skapas också genom förebyggande arbete. Att skolpengen nu höjts för första gången på mycket länge ger skolorna bättre förutsättningar att arbeta förebyggande.
Det är också glädjande att regeringen lagt fram runt 50 lagförslag kopplat till organiserad brottslighet, såsom skärpt straff för grovt vapenbrott, vilket femfaldigat antalet som häktas på sådana misstankar. Skärpt straff för mord, grov misshandel, grovt olaga hot, grovt rån, grov utpressning, är några exempel. Regeringen har förenklat regelverket för användande av övervakningskameror.
Platserna på polisutbildningen tredubblats och vi är på god väg att nå 10 000 nya poliser till 2024. Polisen får nu också nya verktyg genom ökade möjligheter att använda hemliga tvångsmedel, hemlig dataavläsning, husrannsakan, obligatorisk häktning för brott i gängmiljöer, snabbförfarande i brottsmål och automatisk kameraavläsning i gränsområden.
Men för få stopp måste vi alla bidra till vår gemensamma trygghet. Vi behöver vi hjälpas åt. Nattvandra. Visa civilkurage när vi möter brottslighet. För det ligger något i ordspråket ”det behövs en hel by för att uppfostra ett barn”. Nu behöver hela samhället hjälpas åt för att skapa trygghet. Precis som i schack kan inte en pjäs vinna ensam, utan flera behöver samarbeta för att lyckas. Detsamma gäller kampen mot organiserad brottslighet och ungdomsgäng.
För den som vill läsa hela Tyresö Nyheters septemberupplaga, så finns den som pdf, här.
Under lång tid har det saknats poliser i Sverige. Den situationen har blivit alltmer tydlig då det extrema våldet bland grovt kriminella har ökat, vilket satt polisen på prov.
Sedan 2016 har vi socialdemokrater skapat den största satsningen på polisen någonsin. Idag är vi nästan halvvägs till målet om 10 000 fler polisanställda. Det är bra, men det räcker inte. Den historiska utbyggnaden fortsätter. Anslaget för 2021 blir 1,9 miljarder högre än 2020. Att vi fortsätter bygga ut polisen handlar om att vi vet att bekämpandet av den grova kriminaliteten kräver hårt arbete över lång tid.
Samtidigt behöver samhället bli mer jämlikt. Alla invånare måste ha chansen att förverkliga sina bästa stämningars längtan. Det bästa sättet på sikt att möta kriminalitet är en jämlik skola och rättvisa möjligheter. Bra tillgång till fritidssysselsättning och vuxna förebilder som går till arbete.
Vi behöver kort sagt både vara hårda mot brotten, dagens brottslingar, men också mot orsakerna till brottslighet. När jag hör högern ropa efter hårdare tag, så har de aldrig gjort analysen att ett mer jämlikt samhälle är en del av lösningen.
Vi har fortfarande bara sett början av Coronakrisens ekonomiska effekter. Det är tyvärr sanningen, även om politiken naturligtvis kan göra skillnad. Effekterna både för människor och ekonomi kan inte bedömas med säkerhet idag, men det är uppenbart att den kommande höstbudgeten är väldigt viktig för att nu kick-starta ekonomin.
Därför är det glädjande att regeringen och stödpartierna igår kunde meddela att omställningsstödet för företag förlängs.
Omställningsstödet infördes ju i juni i år och det är ett direktstöd baserat på omsättningstapp och avsåg månaderna mars och april. Syftet med omställningsstödet var att göra det möjligt för företag att överbrygga den akuta krisen och samtidigt underlätta för företag att ställa om och anpassa sin verksamhet. Vi vet att många företag som bedriver säsongsverksamhet, exempelvis inom besöksnäringen, under sommaren drabbats mycket hårt, varpå detta är ett mycket efterlängtat besked.
Stödet förlängs därför nu med ytterligare tre månader: maj, juni och juli. För att få stöd för maj, som är en egen stödperiod, krävs ett omsättningstapp på mer än 40 procent jämfört med maj förra året och 50 procent för juni och juli.
Vi vet att tre av fem jobb har tillkommit i små- och medelstora företag. Därför är det viktigt att vi hittar smarta stöd som gör att bärkraftiga företag överlever krisen. Det gör att jobben blir fler och att vi kan bygga samhället starkare.
För många kommer sommaren 2020 bli ihågkommet som en av de märkligaste i deras liv. Även om smittspridningen är på tillbakagående och restriktionerna färre än i våras, så har nästa alla fått ändra sina sommarplaner.
Coronaviruset är såklart en kris för liv och hälsa, men den har också allvarliga ekonomiska konsekvenser. Därför är det positivt att många reser i landet i sommar, även om det måste göras med omsorg.
Det är verkligen inte dags att utvärdera hur Sverige har hanterat Coronapandemin, för den är långt ifrån över. Men från sommarsoffan har jag några minnen från våren.
I grund och botten är jag glad att den socialdemokratiskt ledda regeringen agerade för att trycka tillbaka smittspridningen, men med utgångspunkt i Folkhälsomyndighetens rekommendationer och samtidigt agerade för att rädda jobb och stötta arbetslösa. Jag tror också det var viktigt att oppositionen initialt agerade för samarbete och samförstånd. Det gjorde Sveriges agerande starkare.
Det övergripande målet under krisen ska och har enligt mitt sett att se det hela varit att skydda människors liv och hälsa. Redan i mitten av mars meddelade regeringen att staten tar notan för alla merkostnader på grund av coronaviruset i sjukvården och äldreomsorg. Regeringen har dessutom skjutit till 26 miljarder kronor till kommuner och regioner för att stoppa nedskärningar och uppsägningar. Det är helt rätt, även om resurserna till regioner och kommuner måste öka. Det är bra att vård, skola och omsorg har rustats sedan regeringsskiftet 2014, även om det är uppenbart att det som gjorts inte varit nog. Sedan Stefan Löfven blev statsminister har välfärden fått 100 000 nya medarbetare, utan dessa hade krisen slagit ännu hårdare mot Sverige.
Pandemin har och kommer leda till en kraftig nedgång i hela världsekonomin. För att rädda svenska jobb stöttar regeringen livskraftiga företag med bidrag och lån som gör det möjligt för många att övervintra krisen. Det statliga stödet för korttidspermittering har gjort att hundratusentals svenskar kunnat gå ner i arbetstid istället för att riskera att gå ut i arbetslöshet.
Det är dock självklart att inget land, inte heller Sverige, kan rädda alla jobb. Därför har a-kassan fått högre ersättningsnivåer, som ger en bättre ekonomisk trygghet för den som blir av med jobbet.
Hittills har den socialdemokratiskt ledda regeringen lagt fram krisåtgärder för 270 miljarder kronor. Det är ett historiskt stort belopp, men Sverige har råd. Ekonomisk hushållning låter ofta tråkigt, men tack vare detta har Sverige gått in i krisen med den lägsta statsskulden sedan 1977.
Ingen vet när krisen är över och hur vår ekonomin kommer se ut när vi är där, men jag de flesta är eniga om att Sverige kommer behöva investeringar som får hjulen i ekonomin att snurra. Välfärden kommer behöva fler anställda och inte minst vården kommer behöva kunniga medarbetare för att hantera den vårdskuld som skapats i och med pandemin. Vi är fortfarande i ett läge där pensionerna i Sverige behöver höjas och vi behöver fortfarande trycka tillbaka organiserad brottslighet med fler poliser, ny teknik och insatser för ett jämlikare samhälle. Mitt i denna pandemin får vi inte glömma att klimatkrisen är lika aktuell som för ett år sedan.
Trots att krisen inte är över, så känner jag tillförsikt från sommarsoffan. Jag tror att Sverige kommer ta sig igenom denna historisk kris och att det beror på att vi hanterat den tillsammans. På andra sidan krisen har vi kvar flera svåra problem, men jag är övertygad om att vi kommer klara dem. För är det en sak som pandemin har lärt oss så är det att vi behöver ett starkare samhället och ett tryggare Sverige.
När nu kriget i Jemen går in på sitt femte år fortsätter konflikten att befinna sig i medieskugga, trots att Jemenkriget skär rakt in i de globala intressekonflikterna.
Humanitärt har kriget inneburit den värsta krisen just nu i världen. Krisen har sedan förvärrats av coronakrisen, som gjort dåligt värre.
I förra veckan frågade jag utrikesminister Ann Linde om krisen, samt vad Sverige gör för att bidra till vapenstillestånd och fred. Den goda nyheten är att Sverige redan är engagerade i konflikten. Den dåliga är att det behövs fler krafter som bidrar till fred i detta krigsdrabbade land.
Ibland handlar väldigt mycket om klimatpolitiken om straff, skatter och avgifter. Så måste det nog vara, men det är allt trevligt när debatten ibland handlar om morötter.
Som de flesta vet har riksdagen antagit ett mål om att Sverige år 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser, för att därefter uppnå negativa utsläpp. Senast år 2030 ska utsläppen från inrikes transporter vara minst 70 procent lägre än 2010. Genom Klimatklivet har investeringsstöd hittills beviljats till över 30 000 laddpunkter längs våra vägar. Detta till trots finns stora delar av vägnätet där laddinfrastruktur inte byggs ut med dagens regelverk. För att få fler att våga satsa på laddfordon är det viktigt att bygga bort vita fläckar och därmed skapa en heltäckande laddinfrastruktur längs de större vägarna i Sverige. Det är därför glädjande att regeringen nu föreslår en satsning på 50 miljoner kronor i tre år för denna utbyggnad.
Dessutom skjuter den S-ledda regeringen till pengar klimatbonusen för bilar. Bonus–malus-systemet är inte perfekt, men ger incitament för konsumenter att välja bilar med låga koldioxidutsläpp. De nya reglerna innebär att EU:s nya mätmetod, WLTP, kommer att ligga till grund för beräkningar av utsläppen. En följd av det blir att de flesta bilar beräknas få högre utsläppsvärden. Med anledning av det föreslår regeringen att utsläppsgränsen för vad som utgör en klimatbonusbil höjs från 60 till 70 gram per kilometer. Det är bra, eftersom att det tar höjd för de praktiska problem som den nya beräkningen innebär. Vi måste både orka med att ta ansvar för reglernas implementering och kampen mot utsläppen.
För ganska länge sedan, så läste jag en tankeväckande krönika av Olle Wästberg. Den handlade om vår grundlag och började enligt följande:
När jag satt i riksdagen – för länge sedan – gick jag en dag runt och frågade slumpvisa riksdagskollegor hur ”portalparagrafen i den svenska grundlagen lyder”. Bara en av det 20-tal ledamöter jag frågade svarade rätt – partivännen Daniel Tarschys, som några år senare blev professor i statskunskap.
De flesta svarade: ”All makt utgår från folket” – vilket har annan innebörd än det korrekta: ”All offentlig makt utgår från folket”.
Om man i USA frågar människor kan de flesta svara på hur konstitutionen inleds: ”We, the people…” I USA har grundlagen en stark ställning. Att den bara ändrats 27 gånger sedan 1787 är talande.
Just frågan om vår grundlag är just nu omdebatterad i vissa kretsar. Det är naturligtvis med rätta, när en ser sig om i världen och konstaterar att den demokratiska utvecklingen ofta går åt fel håll.
När högerpopulistiska regimer i Polen och Ungern systematiskt hotar rättsväsendets självständighet och länder som Rumänien har stora problem med transparens, så är det naturligt att fråga säg, vilken motståndskraft det svenska demokratiska systemet har för den typen av odemokratiska krafter?
Kort sagt är Olle Wästberg något på spåret när han diskuterar systemets motståndskraft. Eftersom Sverige är utpräglat parlamentaristiskt, så ökar naturligtvis parlamentets handlingsutrymme, vilket teoretiskt kan leda till att en vald diktator snabbt kan montera ned våra demokratiska institutioner.
Hur borde då de svenska grundlagarna förändras? Frågan är naturligtvis relevant, men svår. Många landar snabbt i att det behövs en konstitutionsdomstol, men skulle en sådan förändring verkligen förändra denna fråga i grunden?
Sammanfattningsvis vore det bra med en ny, bred grundlagsutredning för att stärka de svenska grundlagarna och höja trösklarna för en framtida auktoritär regering, med ambitioner av samma slag som i Polen och Ungern. Dessutom borde en sådan se hur andra europeiska länder har gjort.
Olle Västberg avslutar sin mycket kloka krönika med några ord om engagemang.
Sedan är det grundläggande inte grundlagen, utan människors engagemang och övertygelse. En Novusundersökning förra året visade ju att 48 procent av de unga – 18-29 år – tycker att det vore bra om experter, inte regering och riksdag, fattar beslut om vad som är bäst för landet. Bara sex av tio tar starkt avstånd från att Sverige borde styras av en stark ledare som inte behöver bry sig om riksdag och allmänna val.
Olle Västberg menar att denna fråga är en viktig liberal fråga. Det är nog riktigt, men ser vi historiskt på den svenska demokratins tillkomst, så har arbetarrörelsen och socialdemokratin varit en nyckelspelare för att ge alla medborgare rösträtt, naturligtvis ihop med liberaler och kvinnorättsrörelsen. Jag tror att frågan om vår demokrati måste vara ett gemensamt projekt för stora delar av samhället att ansluta sig till. Liberaler, socialdemokrater och andra. Frågan är för viktig för att göras partipolitik av.
I grunden är det naturligtvis positivt att Plan- och bygglagen och Plan- och byggförordningen reglerar byggande för att minska de negativa hälsoeffekterna av buller. Det är också rimligt att Naturvårdsverket har tagit fram en vägledning för industri- och verksamhetsbuller och att Boverket har tagit fram riktvärden för buller. Trots detta är det för mig långt ifrån uppenbart, snarare konstigt, att ljud från glada idrottande barn, ska träffas av en dylik reglering. Kan barn verkligen bullra?
Bakgrunden till det jag skriver är en dom från Mark- och miljödomstolen, som riskerar barnidrotten på Boovallen i Nacka, vilket bland annat Aftonbladet skrivit om i artikeln, ”Ingen stad kommer kunna ha idrottsplatser”. Artister som Niklas Strömstedt har på twitter, i mitt tycke mycket rimligt, förklarat det märkliga i domen och det märkliga i de klagande grannarnas beteende. I en tid då människor rör sig mindre och idrottandet minskar, samtidigt som övervikten ökar, blir detta extra märkligt. En god och jämlik hälsa, regeringens proposition om den nya folkhälsopolitiken säger tydligt: ”Den nationella idrottspolitiken bygger på en tydlig strävan att i samhällsplanering, i skolans arbete och i andra
sammanhang uppmuntra och ge möjligheter till barns, ungdomars och
vuxnas motion och idrott i syfte att främja en god folkhälsa.” Denna dom går såklart i en helt annan rikting.
Även om jag inte är någon jurist, så återfinns den relevanta lagstiftningen för denna dom, i Miljöbalkens nionde kapitel, där det talas om olägenhet för människors hälsa. Jag tycker detta säger någonting om hur absurt detta är. Miljöbalkens nionde kapitel handlar om ”Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd” och att idrottsplatser kan komma att stänga eller begränsa sin verksamhet med detta lagrum som grund känns helt vansinnigt. När Miljöbalken infördes begreppet ”olägenhet för människors hälsa” som finns i kap. 9 §3. Det ersatte ett äldre uttryck nämligen ”sanitär olägenhet”, vilket återfanns i gamla hälsoskyddslagen. I min värld kan buller från trafik och industri vara en sanitär olägenhet, men knappast från en idrottsplats. Det framgår också tydligt i förarbetena, bla i propositionen, att bedömningen om buller ska anses vara en olägenhet, ska utgå från ”vad människor i allmänhet anser vara en olägenhet och kan inte enbart baseras på en enskild persons
reaktion i det enskilda fallet”. Vidare talas det om evidens för olägenhet. Kort sagt, jag är mycket tveksam till att människor i allmänhet anser att ljud från en idrottsplats är en olägenhet och i Naturvårdsverkets dokument är det omöjligt att hitta hänvisningar till forskning som visar på hälsovådliga effekter av ljudet från en idrottsplats.
Naturvårdsverket har i den ovan nämnda vägledningen satt gränsvärdena för buller vid 45 dBA på kvällar och helger. Dock står det uttryckligen i denna vägledning: ”Vägledningen är inte framtagen för buller från lek och idrottsutövning eller för musik och sorl från restauranger och evenemang såsom konserter, idrottstävlingar med mera.” Är det bara jag som blir förvirrad när denna vägledning används av Miljödomstolen?
Om jag förstått det hela rätt så är den juridiska kopplingen mellan miljöbalkens skrivningar om olägenhet till Naturvårdsverkets vägledning om gränsvärden, den kunskapssammanställning som verket tagit fram 2013. Det som är utmaningen är att denna sammanställning enbart handlar om trafik- och industribuller. Är det verkligen uppenbart att hälsoeffekterna av ljud från en hamn och från lekande barn är identiska? Det är de såklart inte och det är också därför vägledningen också tydligt stipulerar att den inte är relevant. Domstolen noterar också detta, men fortsätter likväl att hänvisa till dessa riktlinjer när de konstaterar att det behövs skyddsåtgärder för buller. Hade inte det rimliga varit att konstatera att det inte finns någon evidens för att ”buller” från barn inte är en olägenhet för människor i allmänhet och därefter förpassat de klagande grannarnas skrivelse där den hör hemma: I papperskorgen!
Häromdagen skrev jag en text om flygande och flygskam. Jag vet att den retade en del, vilket jag också insåg på förhand. Dock vill jag ta fasta på en av aspekterna i min text, som jag gärna vill belysa mer. Det handlar om det faktum att det faktiskt är förenligt att tänka att vi behöver flyga mindre och samtidigt inte skuldbelägga dem som tar flyget. I grunden handlar problemet om synen på det kollektiva och det individuella. Jag tror inte att vi enbart kan lösa klimathotet genom att vi var och en för sig försöker förändra hur vi lever. I min text försökte jag sammanfatta detta på följande sätt:
Det som tyvärr är olyckligt med hela denna diskussion om flygskam är att fokus flyttas från huvudsak till bisak. Vi, alla människor, måste göra något för att möta klimathotet, men internationell och nationell politik måste inriktas mot att de som släpper ut mest också måste vara dem som förändrar sig mest. Stora företag som smutsar ned mest måste också var de som förändrar sig mest. Politiken och journalistiken måste skarpsynt skärskåda de vackra orden i företags miljöredovisningar och skilja agnarna från vetet. De företag som försöker göra rätt ska hyllas, men de företag som bara skriver vackra ord bör granskas och betala.
Naturligtvis måste vi minska vårt flygande. Det är inte hållbart att det internationella flygandet har fördubblats under de senaste decennierna, utan vi måste leva mer som vi gjorde för några årtionden sedan. En viktig aspekt på detta är att delar av arbetarklassen inte kunde flyga på charter och definitivt inte till Thailand då. Det är naturligtvis inte deras sätt att leva som har skapat klimatkrisen och det är inte heller rimligt att vi som har flygit mer än vad som är hållbart under några decennier pekar finger mot dem.
I en välskriven debattartikel i Metro, om än lite för vass för min smak, skriver Bodil Keisu just om detta:
Vi ser hur den medvetna medelklassen i form av moralentrepenörer med tid, pengar, ork och lantställen äcklas över hur andra flyger till Thailand under julledigheten eller till Turkiet på sommaren. Men jobbar du i ett lager under jord åtta timmar om dagen, sex dagar i veckan (extrapengar på söndagar!) hela året kan en resa utomlands kännas lockande.
Jag menar precis som jag skrev häromdagen att Eva Franchells krönika, Folk som flyger borde skämmas har sina poänger och citatet nedan måste tas på allvar:
Trots alla varningar har de svenska flygutsläppen ökat med över 70 procent sedan 1990. De står nu för lika stora utsläpp som hela biltrafiken eller motsvarande cirka 1,1 ton utsläpp per person och år. Vi borde ta vårt ansvar, det går faktiskt att ta tåget till både Italien och Grekland.
Min poäng är dock att de två citaten kan vara riktiga samtidigt. Vi behöver förändra vårt beteende och det ska bejakas, däremot är det nationella och internationella organisationer som ska leda förändringen. Det måste bli enklare att ta tåget, därför är det bra att regeringen tagit initiativ till detta. Flygskatten på internationellt flyg måste höjas. Vi kanske till och med bör testa lösningen ”avgift/utdelning”. Idén kommer ursprungligen från Nordamerika och är långt ifrån oproblematisk. (För den som vill läsa mer kan jag rekommendera amerikanska CCL och svenska Klimatsvaret) I just fallet internationellt flyg torde konsekvenserna vara ganska smakfulla. Avgifterna eller skatt i en svensk kontext för att flyga ökas årligen och exponentiellt och beloppet som tas in i avgift betalas ut till alla medborgare via skattekontot. Effekterna borde vara minskat flygande och öka jämlikheten i vårt land.
Min huvudsakliga poäng är dock att kampen mot ett bättre klimat inte går via ett skuldbeläggande av arbetarklassen, som tidigare knappt har haft råd att flyga. Även om vi alla måste ta vårt individuella ansvar, så är de effektiva lösningarna kollektiva.
Mathias Tegnér 