För någon månad sedan publicerade jag mitt blogginlägg Den nakna sanningen. Själv tycker jag att jag hade flera poänger, men den kanske viktigaste handlade om att jag inte riktigt lever som jag lär, då jag tycker idrott och hälsa är viktigt, samtidigt som jag själv tappat ett antal goda vanor och lagt mig till med en del dåliga.
Då jag irriterar mig över denna utveckling, samt känner oro över mitt ökande midjemått, vilket statistiskt leder till ett tre år kortare liv, var blogginlägget lite av ett startskott för att förändra vanor och minska mitt midjemått. Därför
valde jag också att göra en hälsoprofil. Där konstaterades bland annat att jag har en fettprocent på 23,5, vilket jag bör få ned under 20 %.
Startskottet för min satsning ”bort-med-magen” började som sig bör i ett konsumtionssamhälle samhälle, med inköp. Nu är jag gearad med nya löparpjuck och en ny pump till min cykel, vilket känns strålande.
Sedan inlägget i slutet av sommaren har jag också börjat cykla till riksdagshuset från fantastiska Tyresö. Det svåra är naturligtvis att hålla i de något bättre vanorna jag nu försökt lägga mig till med när hösten nu är här. När det gäller löparskorna ser de fruktansvärt nya ut, även om jag har använt dem ett par gånger. Jag måste springa i fler vattenpölar!
När det gäller själva utfallet är det hittills ganska mediokert. Då jag dömer ishockey gör vi det årliga beep-testet, vilket i år slutade värre än någonsin. Mitt resultat blev 8:8, vilket som bäst måste definieras som svagt. På söndag är det dessutom dags för Hässelbyloppet. Som sagt är skorna alltför oanvända, faktiskt nästan som nya. Målet för söndagens löpning får därför bli att ta sig runt de 10 kilometerna under 70 minuter.
Helt ärligt är de enda materiella förändringarna av denna satsning ett sämre kontoutdrag och en marginellt minskad vikt till 94,5 kg och ett midjemått som minskat till 105 cm, vilket förstås är steg i rätt riktning. Tyvärr är stegen alltför små.
Sanningen i siffror
Augusti Oktober November April 2016
Vikt: 97,2 kg Vikt 94,5 kg Målvikt: 93,0 kg Målvikt: 87,0 kg
Midjemått: 109 cm Midjemått: 105 cm Mål midjemått: 103 cm Mål midjemått: 95 cm
Sanningen att säga är jag en hockeysnubbe. Jag har både spelat och dömt ishockey och helt ärligt är sporten en av orsakerna till att jag älskar vintern. På senare år har jag dock mer och mer fascinerats av Spanien och spansk fotboll. Därför är det svårt att inte se fram emot dagens och helgens start på La Liga-säsongen.
Jag vet inte riktigt hur jag slutade som Atletico Madrid-fan, men med hjärtat till vänster kan en ju inte heja på Real Madrid och det är alltid roligare att heja på en underdog. På Vicente Calderon, Atleticos hemmaarena, finns dessutom något av det viktigaste som finns: fans!
Bild från Vicente Calderon
Mycket kan sägas om fans i allmänhet och Atleticos i synnerhet och ja, det finns svårsmälta inslag bland Atleticos många fanatiska fans, men en sak får vi aldrig glömma. Utan sjungande, glada, arga och högljudda fans skulle både fotboll och hockey vara mycket tråkigare. Det finns få arenor som är så underhållande att se på fotboll på, som denna. Jag älskar att vara på Vicente Calderon.
Apropå underdog är dessutom frågan om Atletico Madrid kan anses vara det i år. Efter ligasegern säsongen 2013-2014 lyckades laget inte riktigt lika bra förra året. Skälen till detta är säkert många, men jag vill mena att två saker avgjorde. Målvakterna Moyá och Oblak kan inte jämföras med Courtois och Diego Costa var en både speedig och huvudstark spelar, medan Mario Mandzukic var lika rörlig som ett betongfundament. I år tror jag att Oblak kommer fungera som första målvakt och kommer göra det med bravur. Dessutom ser anfallet spännande ut med den nyinköpte landslagsmannen från Colombia, Jackson Martinez. Anfallet har dessutom stärkts med den unge argentinaren Luciano Vietto. Även om de inte helt lyckats under försäsongen, ser det lovande ut för Atletico. Sist men inte minst har en av, i mitt tycke, bästa ytterbackar återvänt till Atletico, Filipe Luis. Kort sagt, i år utmanar Atletico om guldet!
Vackert gammalt klipp
En ska passa sig för att göra liknelser mellan fotboll och politik, framförallt för att det ger bilden av politik som ett spel, vilket det förstås inte är. Ibland är det dock svårt att låta bli att göra jämförelser. En viktig lärdom från idrotten är att när spelet hackar är det viktigt att gå tillbaka till grunderna.
Det är faktiskt en ganska viktig lärdom i dagar som dessa. För oss som är socialdemokrater är det viktigt att fokusera på det som är kärnan i vår politik och vad vi gått till val på:
Få ner arbetslösheten.
Satsa på skolan.
Genomför en ambitiös miljöpolitik.
Det är vad vi har fått mandat för av väljarna och det är det som ska göras. Så även om spelet haltar lite i första delen av första halvlek ska vi inte börja göra byten eller tappa fokus från vad som är vår tanke och spelidé.
På lördag spelar Atletico mot Las Palmas, som är nyuppflyttade till La Liga och deras väg upp i den spanska fotbollens finrum präglas av att just detta – matchen är inte slut förrän domaren blåser i pipan.
Jag kommer så väl ihåg Las Palmas avgörande kvalmatch mot Cordoba för två säsonger sedan. Lagen hade spelat 0-0 i Andalusien på Cordobas hemmaarena, Estadio Nuevo Arcangel. I returen hemma på Gran Canaria behövde således Las Palmas vinna matchen för att bli uppflyttade till La Liga. I slutet av matchen ledde det gulklädda Las Palmas med 1-0, men Cordoba pressade på för att kvittera, vilket skulle leda till att Cordoba vann totalt på fler gjorda bortamål. I den första övertidsminuten, Innan matchen är färdigspelad, började segerrusiga Las Palmas-fans springa in på planen för att fira. Det hela slutade med en längre paus för att rensa planen från fans och under den tiden lyckas Cordoba-spelarna uppbringa energi och fokus för några sista minuters anfall. På tilläggstid lyckas Cordoba slå in 1-1 målet och katastrofen är ett faktum för de gulklädda fansen. Aldrig någonsin har väl den amerikanska sentensen ”it aint over until the fat lady sings” varit mer riktig.
Ibland är livet orättvist, men ibland jämnar saker och ting också ut sig, ty året efter, förra året, lyckades Las Palmas ta sig upp i den spanska förstadivisionen, efter att ha gjort det avgörande målet fem minuter före full tid och jag hoppas att de går bra för dem i år, men inte imorgon lördag för då möter de som sagt Atletico Madrid!
Jag har precis kommit hem från några dagar på Bornholm, denna vackra danska ö söder om Sverige. Det må vara fånigt, men att åka färja tycker jag är ett perfekt sätt att markera starten på en semester.
Bornholmsfärjan
Bornholm har en yta på 588 km2 och en omkrets på cirka 14 mil. Trots att ön är relativt stor bor bara runt 40 000 personer på ön, vilket är en minskning med nästan på 15 procent sedan slutet av 70-talet. Om en tittar på befolkningsstrukturen är det också tydligt att de unga har flyttat till andra danska städer och kvar på ön lämnas en åldrande befolkning. Samma problem som råder också i delar av Sverige.
Samtidigt är det glädjande att se hur hela samhället sluter upp för att stärka ön och dess framtid. Ett exempel på det är alla volontärer som har visat sig oundgängliga för att kunna driva Folkemødet, vars tillkomst beror på att danska politiker blivit inspirerade av Almedalen. Ett annat exempel är den kör som dagligen möts i hamnen i Gudhjem för att sjunga farväl till båten som går till Christiansø, vilket är ett givet turistmål när en befinner sig på Bornholm.
MS Ertholm, hamnen i Gudhjem
Den frivilliga kören i hamnen, Gudhjem
Då min frus faster bor i Gudhjem, en liten pittoresk stad som är så vacker att det gör ont, har jag haft möjligheten att vara där både på sommaren och på vintern. I dessa dagar är trängseln nästan lika intensiv som på marknaden, souken, i Marrakech. En hör danska, svenska, tyska, norska och bornholmska om vartannat. Samtidigt konstaterar hon att när hon går samma promenad om några månader kommer hon inte träffa en människa. För en ort som Gudhjem är turismen oundgänglig och Bornholm har på flera sätt försökt förlänga säsongen, bland annat genom det ovannämnda Folkemødet, men också genom att attrahera cykelturister under andra delar av året. Samtidigt är frågan hur alla orter ska kunna leva vidare när skolor läggs ned och service flyttar. Hur kan en vända trenden med befolkningsmässig stagnation i delar av våra länder?
Bornholms huvudort Rönne med upp emot 15 000 invånare är både vacker och trevlig, även om den i mitt tycke inte är riktigt lika charmig som Gudhjem. Ett spännande inslag i bebyggelsen är de så kallade ”svenskehusene”. Bakgrunden är att Rönne och Nexö angreps av sovjetiskt bombflyg den 7:e och 8:e maj, 1945, d.v.s. dagarna efter vapenstilleståndet. Anledningen är, om jag kommer ihåg rätt, att den tyske befälhavaren på ön vägrade att ge upp. Bombningen skedde oväntat och en handfull bornholmare dog.
Som en del av stödet till Rönnes och Nexös återuppbyggnad skänkte Sverige upp emot 300 hus som idag har blivit ett par kvarter i de båda orterna. Arkitektoniskt skiljer sig husen från resten av husen på ön som huvudsakligen är byggda av sten och tegel.
Rönne, bild från Ystadvej
Idag har husen blivit ett pittoreskt, men avvikande inslag i Rönnes bebyggelse. Faktiskt skulle en kunna missta sig och tro att bilderna är från Enskede eller Svedmyra, men husen bör också påminna oss om att stöd behövs till dem som drabbats av krig runt om i världen. Detta är en viktig påminnelse om att hjälpa krigens offer, var hän de nu månde befinna sig. Den lärdomen är förstås extra aktuell med tanke på att det inte har funnits fler flyktingar i världen sedan 2:a världskriget. Dessutom verkar situationen inte förändras i en handvändning med tanke på vad som händer i Syrien och Irak just nu och inte blir saken bättre av att Turkiet har bestämt sig för att fortsätta sina missgärningar mot kurderna i regionen och återuppta striderna mot PKK.
Rönne, korsningen Ystadsvej och Malmoevej
Bild från Rönne, Malmøvej
Bornholm är också känt för sina otaliga gallerier och många hantverkare. Själv är jag framförallt intresserad av olika modernistiska konstnärer och deras kopplingar mellan politik och konst. Utan att vara någon expert på till exempel surrealismen tror jag att det är ganska okontroversiellt att säga att strömningen inte var så stark i Danmark i förhållande till andra europeiska länder. Samtidigt vill jag passa på att slå ett slag för en av de få danska surrealisterna Wilhelm Freddie som har målat ett antal fascinerande tavlor. En annan dansk surrealist som under några år bodde just i Gudhjem var Gustaf Munch-Petersen, som på senare tid blivit omdebatterad på grund av den nyss utkomna dokumentären Skyggen af en helt. Dokumentären handlar om det minne, som Munch-Petersen lämnade efter sig, då han lämnade sin höggravida fru för att delta i det spanska inbördeskriget. Gustaf Munch-Petersen dog i Aragonien i en av de första strider han deltog i efter sin träning.
Gustaf Munch-Petersens mor, Valfrid Palmgren, är för övrigt en synnerligen intressant person. Hon var bland annat en folkbibiliotekspionjär och jag kan varmt rekommendera biografin Böcker bibliotek bildning:Valfrid Palmgren Munch-Petersens liv och verk, som utkom tidigare i år
Biografi över Valfrid Palmgren Munch-Petersen
Sammanfattningsvis vill jag uttrycka min uppskattning över Bornholm. En mycket vacker plats i världen med mycket att erbjuda. Jag har varit där förut och kommer helt säkert tillbaka!
I år hade jag den stora äran att vara huvudtalare i Tyresö. I normala fall är patriotism inte riktigt min grej, men med åren har jag gått och lagt till mig lite lokalpatriotism. Därför var det förstås kul att få vara i min hemkommun: Trygga, trivsamma Tyresö!
Jag har dock under de senaste åren noterat att de av mina vänner som inte är medlemmar i något politiskt parti har väldigt många och olika åsikter om 1:a maj. En del tycker att det är ett trevligt inslag i vårens ankomst, även om de inte själva vill gå med i demonstrationståget, medan andra tycker att 1:a maj-demonstrationer är konstiga. För ett tag sedan fick jag frågan: ”Varför demonstrerar ni mot er själva, nu när ni sitter i regeringen?” Hen, som jag inte tror är sosse, tyckte att ett statsbärandeparti som Socialdemokraterna inte bör demonstrera. Att hela idén är konstig. Jag försökte förklara att det går att se på saken på flera sätt.
I mitt tycke måste ett parti som Socialdemokraterna både vara ett praktiskt och realistiskt parti, men alltid förankrade i idén om jämlikhet. Partiet måste alltid förnya sig, bland annat genom att se hur dagens orättvisor ser ut. För Socialdemokraterna som parti har bara ett existensberättigande om vi ser orättvisor och försöker bekämpa dem.
Även om vi sitter vid makten kan orättvisor uppstå. Det är helt självklart, då vi lever i fria samhällen där staten inte kontrollerar och planerar ekonomin. 1:a maj är för mig en påminnelse om att alltid vara i opposition mot orättvisor och inte en manifestation kopplat till vår historia eller till vilket parti som sitter i regeringen. Det är viktigt för ett parti till vänster om mitten att inte bli nostalgiska, även om de flesta reformer som vi nu tar för givet i Sverige har genomförts av socialdemokrater, såsom lagstadgad rätt till semester, 40 timmars arbetsvecka, maxtaxa i barnomsorgen, samt föräldraförsäkring och barnbidrag.
Jag tror nämligen att en av förklaringarna till att socialdemokratin har vunnit så mångas förtroende är att vi har ingjutit framtidshopp i människor. Tanken om att alla människor har rätt att förverkliga sina egna livsplaner, är helt enkelt en viktig del av vår DNA.
Därför njuter mitt röda Tyresöhjärta minst lika mycket när jag går i vårt lite kortare tåg från Granängsringen till Tyresö Centrum, som när jag senare på dagen går från Humlegården till Norra Bantorget med tusentals andra Socialdemokrater. Men inte för att minnas vad Socialdemokraterna gjorde för Tyresö på 60-talet, utan för att protestera mot att det nu står 25 000 personer i bostadskö i vår kommun, att vi satsar mindre på skolan än alla jämförbara kommuner och att Tyresös äldre inte får plats på äldreboenden i kommunen utan tvingas flytta. Därför demonstrerade jag på 1:a maj.
Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg, så har de första veckorna i riksdagen gått åt att känna mig som en skolpojke på första skoldagen.
En del av tiden har gått åt att prata med media. Bland annat publicerade Tyresö Nyheter information om att jag blivit invald i riksdagen.
Jag berättar också lite mer om den första veckan i Tyresöradions intervju med mig. Jag vill verkligen slå ett slag för Tyresöradion. Ett antal eldsjälar som beskriver, problematiserar och utvecklar världens bästa Tyresö.
Dessutom har jag lyckats komma in i mitt tjänsterum, även om det fortfarande är lite sterilt…
Jag började döma hockey 1992, 13 år gammal. Som de flesta drömde jag om att bli bäst, om att få döma Elitserien. Om att eventuellt bli omnämnd i Sportspegeln eller Hockeykväll.
Så blev det inte, men härom kvällen hände det – Marie Lehmann omnämnde mig. Ja inte i Hockeykväll, men på Twitter. Omnämnandet rörde inte heller hockey utan min kandidatur till Riksdagen.
”Ett bättre Tyresö. För alla” Alltså… Exakt där dog mitt intresse för valaffischer. #lågvatten
— Marie Lehmann (@svtlehmann) September 9, 2014
Vad kan en säga? Det blir inte alltid som en tänkt sig!
Efter en säsongsinledning med både högt och lågt från Atlético Madrid är spänningen stor inför lagets andra match i ligan ikväll mot SD Eibar från Baskien.
I Supercupen lyckades Atlético ta sin tionde titel. Att börja säsongen med att slå Real Madrid är förstås en stor skalp. Det kan dock visa sig vara en Pyrrhus-seger, då lagets coach Diego Simeone helt ballade ur och blev avstängd i hela åtta matcher.
I första ligamatchen och tillika madridderbyt mot Rayo Vallecano var Atlético extremt och match slutade också mållöst.
Förhoppningsvis kommer kvällens match visa vad vi kan förvänta oss av laget under säsongen. Under föregående års guldsäsong var Atlético hart när omöjliga att besegra på Vicente Calderon, lagets hemmaarena i Madrid.
Två viktiga frågor inför både säsongen och kvällen är hur bra offensiven är och hur bra är målvaktsparet? Gällande offensiven har Atlético haft svårt att göra mål under försäsongen, med undantag för matchen mot Wolfsburg (1-5). Den andra frågan är hur bra lagets målvakter är? Miguel Ángel Moyá värvades från Madrid-laget Getafe, men torde inte kunna definieras som mer än medioker. Den andra målvakten Jan Oblak är enbart 21 år gammal och får nog anses som oprövad, även om han spelade 16 matcher för Benfica under förra säsongen, vann ligan och dessutom spelat Europa League och för det slovenska landslaget.
Efter första halvlek leder Atlético med 2-1 mot Eibar. Laget har gjort mål på fasta situationer, så de två frågorna ovan torde fortfarande vara obesvarade. Helt säkert är att lagets hymn fortfarande är fantastiskt vacker. I alla fall om en har ett röd-vitt hjärta.
Under lördagen smygstartade valkampanjen efter sommaruppehållet med flygbladsutdelning utanför Tyresövallen. Dessutom hade affischerna inför höstens affischering kommit. Om jag får säga det själv tycker jag den blev ganska bra. Det är tur det finns skickliga fotografer och retuschering!
Det vi lovar vid en Socialdemokratisk valseger är mindre klasser, fler jobb, ordning och reda i äldreomsorgen, samt att minst 500 nya hyresrätter påbörjas under nästa mandatperiod.
På plats utanför Tyresövallen var Sara Granstrand, Alfonso Morales, Herman Möller, jag själv, samt Selma Harki som inte är med på bilden. Med tanke på det fantastiska vädret kan en knappast säga att det gick någon nöd på oss.
Som tyresöbo var det en strålande kväll, då Tyresö dessutom vann relativt komfortabelt mot Kristianstad med 38-18.
Igår, den 3:e augusti lades mitt sommarprat ut i Tyresöradion 91,4. Det är första gången jag har gjort något liknande och helt ärligt var jag oerhört nervös. Det kändes nästan som den gången, då jag som 16- eller 17-åring var ungdomstalare på 1:a maj i Tyresö. Jag kommer ihåg hur jag tyckte att hela talarstolen vibrerade, då jag själv frenetiskt höll mig fast i densamma, då min kropp skakade som ett asplöv.
I mitt sommartal pratar jag bland annat om min uppväxt i Tyresö och Öringe, bland annat gick jag på högstadier i Forellskolan.
Forellskolan och torget från ovan. Foto: Gunnar Frisell
Det är faktiskt lite nostalgiskt att prata om skolan, då den numera är riven. Bland annat kommer jag ihåg min gamla klassföreståndare Kenneth, som jag både då och nu uppskattade för att han vågade göra vad han trodde på och vågade kräva att vi elever skötte oss.
Forellskolan under rivning. Foto: Gunnar Frisell
Vidare pratade jag om min tid som reseledare. Efter valet 2002, som vi förlorade med bara några få röster så äkte jag ut som reseledare till Lanzarote, för att sedan fortsätta till Bulgarien, Marocko, Kreta och sedan Egypten.
Bild från Lanzarote för 20 kilo och 11 år sedan.
I programmet nämner jag också att det var som reseledare jag mötte min fru Maria. Vi var kollegor i Bulgarien och möttes första gången på flyget mellan Wien och Sofia, på väg till destinationen.
Bröllopsbild från Sommersted, Danmark, 2008
Det var också som reseledare jag fick möjligheten att bo i Marocko, vilket för mig var och är ett fantastiskt land. En plats vi besökt ganska ofta var Essaouira. När jag hör sommarpratet skäms jag nästan lite för att jag så stelbent och tafatt beskriver denna fantastiskt plats på jorden
När vi ändå är inne på ämnet Essaouira, så lärde vi oss som reseledare att Jimi Hendrix hade varit där under 60- eller 70-talet, samt blivit inspirerade till att skriva ”Castles made of sand”. Av någon anledning, jag skyller på nervositeten, så kallar jag låten ”Castles in the sand”.
Summa summarum var det faktiskt en ganska rolig upplevelse att göra ett sommarprogram. Extra spännande var det att tänka tillbaka på de saker som jag har hunnit göra under åren. Men det är klart, det finns också en del saker som kommer bli bättre om jag i framtiden gör ett nytt Sommar.
Under en tur i fantastiska Ribe, hittade jag en byst av Jacob A Riis. Med nödvändighet måste jag erkänna att jag innan inte hört talas om denne fantastiske man. Uppväxt i Ribe i Danmark med 15 syskon varav två eller tre överlevde (enligt Wikipidia) utvandrade han som 21-åring till Usa, år 1870.
Riis överlevde de första åren i New York som diversearbetare innan han fick jobb som journalist och fotograf på New Yotk Tribune. Med kameran som vapen fotograferade dansken den amerikanska slummen och blev småningom en viktig spelare i kampen för sociala reformer.
Jacob A Riis utgav 1890 ”How the Other Half Lives” och ”Battle with the Slum”, vilka var viktiga fotojournalistiska verk. Bilden nedan har i modern tid inspirerat till film i Martin Scorseses ”Gangs of New York”
Foto: Jacob A Riis, Bandits’ Roost från ”How the Other Half Lives”
Jag kan alldeles för lite om denne man för att försöka sammanfatta hans liv eller dylikt, men en sak förefaller Jacob A Riis liv visa på. Vetskapen om social misär gör den svårare att ignorera för oss som har.
ogginlägget lite av ett startskott för att förändra vanor och minska mitt midjemått. Därför
Mathias Tegnér 
