Kategoriarkiv: Politik

24 februari, 2016
Lämna en kommentar
Politik, Socialpolitik

Krönika i Tyresö Nyheter

I februarinumret av Tyresö Nyheter fick jag återigen chansen att reflektera lite över min egen föräldraledighet. Som jag skriver är föräldraledigheten kronjuvelen i svensk välfärd!

IMG_1260

Jag bifogade krönikan nedan och för den som vill kika i hela tidningen finns en länk på sidans botten.

Tyresös röst i riksdagen

Efter att varit utanför riksdagen i tre månader i och med att jag är föräldraledig kan jag konstatera två saker: Den ena är att jag ser fram emot att komma tillbaka till riksdagen. Det andra är att vi har en fantastisk föräldraförsäkring som ger mig och alla andra föräldrar en rejäl och verklig möjlighet att spendera tid med sina barn. Föräldraförsäkringen är på många sätt en av kronjuvelerna i den svenska välfärden.

Huvudpoängen med föräldraförsäkringen är att alla föräldrar och barn, oavsett familjens ekonomiska situation, får en möjlighet att spendera tid med varandra och bygga en relation. En annan viktig del av föräldraförsäkringen är att den, ihop med en välfungerande förskola, ger kvinnor och män en möjlighet att både förvärvsarbeta och bilda familj. Det här syns också tydligt i statistiken. Förvärvsfrekvensen bland svenska kvinnor är bland de högsta i Europa, enligt EU:s statistikmyndighet Eurostat. Även när en tittar på antal födda barn per kvinna ligger Sverige i topp. Att så är fallet är förstås ingen slump, utan en konsekvens av att det i Sverige är praktiskt möjligt att arbeta för kvinnor med barn. Två av förutsättningarna till detta är enligt mig förskolan och föräldraförsäkringen, där föräldraförsäkringen är en statlig angelägenhet medan kommunerna är ansvariga för förskolan.

I dagens Tyresö kan inte kommunen leverera förskoleplatser till dem som behöver. Det kan förstås hända vilken kommun som helst att planeringen av olika skäl blir fel. Det som känns tråkigt i fallet Tyresö är att kommunen verkar gjort en sport av att ligga på gränsen till att inte kunna tillhandahålla förskoleplats. Hur skulle det annars komma sig att en kommun som Tyresö i en så expansiv region som Stockholm inte byggt ut förskolan under så många år? Nu i februari är det 16 familjer som drabbas när kommunen inte lever upp till barnomsorgsgarantin.

Nu halvvägs in i min föräldraledighet börjar jag längta tillbaka till riksdagen. Inte bara för att det är en spännande plats att vara på, utan framförallt för att den socialdemokratiska regeringen nu steg för steg levererar på de frågor vi gick till val på, till exempel satsningar på skolan och lärarlöner, men också borttagandet av den bortre parentesen i sjukförsäkringen och införande av gratis inträde på de statliga muséerna. Men det finns mycket mer att göra.Till exempel måste arbetslösheten minska snabbare än vad den redan gör och fler bostäder måste till, och det snabbt.

Jag hoppas bara att det finns en förskoleplats till Jonathan i maj, så jag kan återvända till riksdagen. Annars vet jag inte hur vi ska lösa det?

Krönika i Tyresö Nyheter (sid 6)

Märkt , , , , , ,
11 februari, 2016
Lämna en kommentar
Personligt, Politik, Socialpolitik

Karin Söder – En stor kvinna har gått ur tiden

Precis innan jul gick en stor människa och politiker ur tiden. Jag tänker naturligtvis på Sveriges första kvinnliga partiledare och Sveriges första kvinnliga utrikesminister Karin Söder. För mig som är född 1979 var hon verksam lite innan min tid, vilket gör att jag mest läst om hennes gärning i efterhand. För dem, som liksom mig inte har total koll på henne kan jag rekommendera minnesorden på Centerpartiets hemsida eller Wikipedia.

Oavsett politisk ståndpunkt, tycker jag, att det är svår att inte imponeras av Karin Söder. För det första var hon en pionjär och frågan är om hon inte har banat vägen för flera kvinnliga partiledare inom Centern och svenska kvinnliga utrikesministrar. Dock är det att förminska hennes gärning till att bara begränsa beskrivningen till att hon var först. Enligt Rädda Barnen var Söder ”en av de som betytt allra mest för barns rättigheter i Sverige och i världen.” Vidare var Karin Söder med och införde flerbarnstillägget i barnbidraget och införde högkostnadsskyddet för sjukvård. (för den som vill läsa mer kan jag också rekommendera Lena Melins korta minnestext i Aftonbladet).

Det som slår mig när jag läser om denna folkrörelsemänniska från Värmland är att jag undrar om hon någonsin hade gått med i Centerpartiet av idag? Jag har förstås aldrig hört Karin Söder uttala någon kritik över Centerns förändring under Annie Lööf, men det är förstås inte detsamma, då det måste anses som kutym att en gammal partiledare inte kommenterar det egna partiets politiska kurs av idag. Hur hade Karin Söder ställt sig till Centers tydliga lönesänkarlinje?

Det här med eftermäle är för övrigt någonting som jag tycker är spännande, men lite märkligt i dagens medielandskap. Trots alla Karin Söders bedrifter har införandet av lördagsstängt på systemet lyfts fram som den reform som hon mest kommer minnas för. Dels tror jag att dessa journalister har fel och dels undrar jag om de inte är klickhetsen som gör att de drar dessa lite märkliga slutsatser. I dessa sammanhang har reformen nämnts i en kontext där det underförstått ska förstås som total dårskap att stänga Systembolaget på lördagar. Hela denna diskussion irriterar mig något, då det känns som lösnummers journalistik snarare än en genuin vilja att beskriva en stor politiker som nu gått ur tiden.

Just när det gäller lördagsstängt på Systembolaget måste jag säga att jag inte är helt enig i att det är en så snurrig idé. Förvisso är jag i grunden ganska liberal och tycker att vi alltid bör ha en levande diskussion kring en institution som Systembolaget. Samtidigt tyder mycket på att alkoholkonsumtionen i Sverige är lägre på grund av Systembolaget, samt att det finns en direkt koppling mellan alkoholkonsumtion och flera folksjukdomar, samt mellan alkoholkonsumtion och våldsbrott. Om så är fallet kan det finnas skäl att ha kvar Systembolaget. För oss som tycker om vin och sprit är utbudet helt fantastiskt, så i min värld är Systembolaget en dröm. Frågan är då frågan om lördagsöppet är en sådan dålig idé. Om det nu är som vissa anhörigorganisationer anger, att lördagsstängt var det som gjorde att det fanns en dag i veckan som var lugn för anhöriga till alkoholister, så tycker jag att det är ett litet offer för mig att planera mina inköp till andra dagar. Det stora problemet är att stödet i befolkningen är litet för lördagsstängt på Systembolaget och då tycker inte jag att det går att försvara ett återinförande av lördagsstängt, men att lördagsstängt skulle vara en uppenbart löjlig idé, som det har låtit från vissa i samband med Karin Söders bortgång, det har jag svårt att acceptera.

Summan av kardemumman är att Karin Söder var en synnerligen imponerande kvinna, som har varit med om att genomföra flera viktiga reformer för Sverige. Hon bör således högaktas inte trots att hon också genomförde lördagsstängningen av Systembolaget, utan kanske till och med tack vare.

Märkt , , , , ,
27 december, 2015
Lämna en kommentar
Politik

Ett minnesmärke över våra egna fel och brister

I decembernumret av den lokala tidningen Tyresö Nyheter har jag skrivit en krönika, som jag nedan publicerar på denna blogg. Min huvudpoäng i krönikan är att Sverige liksom andra länder bör och skall erkänna våra misstag genom åren, då det gör oss mer trovärdiga när vi vill att andra länder gör detsamma. Läs, begrunda och kommentera:

IMG_1146

För inte allt för länge sedan vandrade jag förbi Tyresö Slott och kom att tänka på minnesmärket vid slottet som nämner alla ägare sedan det uppfördes. Det här med minnesmärken är ju allt lite speciellt och innefattar allt ifrån gigantiska statyer över gamla kungar till monument över okända fallna soldater. Den gemensamma nämnaren är förstås ett förhärligande av den eller de som låtit uppföra minnesmärket.

Det slumpade sig också så att jag samma vecka lyssnade på en podd om minnesmärken. Innehållet i podden var väldigt mångfacetterat och därmed också svårt att sammanfatta, men en del handlade om minnesmärken som ännu inte är uppförda. Oväntat nog var det någon som föreslog att Sverige borde uppföra ett monument över dem som dödats av svenska vapen, det vill säga ett monument över bristerna i svensk vapenexport. Förslaget är kanske lite krasst och jag kan inte säga att jag direkt tycker att förslaget är bra, men ska Sverige vara en tydlig röst i världen för demokrati och mänskliga rättigheter, vilket jag tycker Sverige ska vara, borde vi kanske också erkänna våra historiska felsteg och tillkortakommanden. Det är långt ifrån alla svenskar som känner till att Sverige är ett av de länder med störst vapenexport i världen per person räknat i kronor.

En del tyder på att det till exempel skulle vara enklare att kräva av Turkiet att erkänna folkmordet i det sönderfallande Osmanska riket år 1915, där omkring en miljon armenier och hundratusentals assyrier, syrianer, kaldéer och greker mördades, om Sverige också erkänner bristerna i svensk exportpolitik eller för den delen erkänna hur Sverige har behandlat romer genom historien.

Ett sätt att erkänna sina brister skulle kunna vara att uppföra ett minnesmärke över dem. Det är förstås inte vad traditionen bjuder, men skulle inte ett minnesmärke över de egna bristerna både vara insiktsfullt och modernt?

Med tanke på hur starka Tyresö Ulands- och fredsförening (TUFF) har varit genom åren skulle det till och med kunna vara lämpligt att uppföra ett minnesmärke i Tyresö över dem som ”dödats av svenska vapen” i just Tyresö som heder åt TUFFs fredsarbete genom åren, men också för att minnas effekterna av svensk vapenexport genom åren.

Avslutningsvis när vi ändå är inne på fred vill jag ta chansen att önska alla tyresöbor och läsare av Tyresö Nyheter en riktigt God Jul och Gott Nytt År.

Märkt , ,
23 oktober, 2015
1 kommentar
Migrationspolitik, Politik

En sorgens dag i skuggan av Trollhättan

Egentligen hade jag tänkt att detta blogginlägg skulle handla om överenskommelsen om flykting- och integrationspolitiken, men det går inte att börja skriva, utan att nämna de fruktansvärda händelserna i Trollhättan igår. Problemet är att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. ”Det finns inga ord” är ju en gammal klyscha och jag är inte säker på att den stämmer, men jag vet ärligt talat inte vilka jag ska använda. Jag känner bara ett enda stort mörker.

IMG_0918

Redan igår gick rykten om att morden i Trollhättan hade rasistiska motiv och idag bekräftar polisen detta. I avkrokar av sociala medier har bland annat framförts att terrorhandlingar av detta slag är en konsekvens av förd politik och att till exempel de bränder vi nu sett runt om i Sverige måste leda till en annan politik. I min värld är slutsatsen befängd. Jag kan inte se hur det finns en logisk konsekvens mellan terrorhandlingar och politiska förändringar.

När vänsterterrorgruppen RAF härjade i Tyskland i slutet av 60-talet tror jag inte att någon föreslog politiska förändringar av typen ”lite planekonomi” och ”delvisa femårsplaner”, för att minska terrorismen. När kristna fundamentalister i USA angriper abortkliniker hörs sällan förslag på ”delvisa abortförbud” och efter islamistiska fundamentalisters attacker har jag inte hört förslag på införande av ”lite sharia-lagar”, som ett svar på det ökande våldet. Förslag av den typen är förstås orimliga.

Vi måste naturligtvis bemöta terrorism med polisiära åtgärder, samt politik för att minska rekrytering och grogrund till extremism. Som demokrat kan jag inte se hur någon kan föreslå att vi ska anpassa vår politik efter terrorister, men just när det gäller högerextremistiska terrorister kommer den typen av förslag från vissa håll. Oacceptabelt tycker jag.

När det gäller överenskommelsen om flykting- och integrationspolitiken känns det bra att så många partier är överens. Det är helt uppenbart att förhandlingarna har handlat om att ge och ta. Det finns flera förslag som kan diskuteras, men jag tror att det Sverige behöver nu är samarbete och samförstånd.

Artikel om överenskommelsen i Aftonbladet

Det är en sorgens dag idag, men att vi nu har en bred överenskommelse om flykting- och integrationspolitiken är bra för Sverige.

Märkt , , ,
5 oktober, 2015
Lämna en kommentar
Migrationspolitik, Politik, Utrikespolitik

Tyresö Kommun måste ta sitt ansvar

I förra veckan kom det senaste numret av Tyresö Nyheter ut. Där skriver jag bland annat att Tyresö Kommun måste ta ett större ansvar än de 36 personer som kommunen, enligt Aftonbladet, tagit emot hittills i år. Nedan finns hela krönikan för den som är intresserad:

Krönika i Tyresö Nyheter

Krönika i Tyresö Nyheter

Jag har en sak att erkänna. Jag är lokalpatriot. Egentligen tycker jag inte om ordet för jag får en mängd konstiga associationer, men det är sant – jag är stolt över och älskar Tyresö. Dessutom verkar det vara så att av någon outgrundlig anledning ökar lokalpatriotismen under sommaren. Det skulle kunna bero på att på sommaren besöker en andra platser och då blir det ännu tydligare hur fint och härligt Tyresö är.

Dock kan allting gå för långt. Till exempel har jag tvingat min kollegor i socialförsäkringsutskottet här i riksdagen att delta i min hemmagjorda Tyresö-quiz. Jag menar: borde inte lite Tyresökunskap ingå i allmänbildningen för alla riksdagsledamöter? (För er som är intresserade av att se frågesporten kan ni gå in på min blogg: http://www.mathiastegner.com)

Samtidigt är förstås inte allt i Tyresö bra. Jag är den första att vara kritisk till den borgerliga politiken som lett till att upp emot 25 000 personer står i bostadskö i vår kommun, att vi satsar mindre på skolan än alla jämförbara kommuner och att Tyresös äldre inte får plats på äldreboenden i kommunen utan tvingas flytta.

Jag skäms också för Tyresö kommun dagar som dessa när det, enligt Aftonbladet, framkommer att vår kommun hittills i år bara tagit emot 36 flyktingar, vilket placerar oss på plats 253 bland landets 290 kommuner. För bara några dagar sedan befann jag mig själv i Turkiet och kunde med egna ögon se hur flyktingsituationer ser ut där. En bit över två miljoner syrier är på flykt i Turkiet och runt 85 procent befinner sig inte i flyktingläger, utan på gatan. När vi dessutom vet att Libanon, ett land med fem miljoner invånare, de facto håller på att bågna under trycket av upp emot halvannan miljoner flyktingar från Syrien, då ter sig två saker uppenbart för mig: Hela EU måste hjälpas åt och därför är jag stolt över att regeringen med Stefan Löfven i spetsen gör gemensam sak med Tyskland för att lösa situationen på ett humant sätt.

Lika uppenbart är det att alla Sveriges kommuner måste hjälpas åt. Inte bara för att det rätt och riktigt, utan också för att om vi hjälps åt kommer mottagandet bli bättre och integrationen likaså. Sanningen är att om vi klarar utmaningen på ett bra sätt kommer denna katastrof visa sig vara en god affär för både Tyresö och Sverige. Därför måste Tyresö ändra sin hållning och dela på ansvaret med resten av Sveriges kommuner.

Att Tyresö hittills inte burit sin del av bördan kan verkligen göra en slokörad. Dock behöver en bara titta sig om i kommunen och regionen och se alla ideella krafter, som nu gör gemensam sak med exempelvis Röda Korset och andra organisationer för att bistå människor i nöd. Då är det också enkelt att komma ihåg varför jag älskar Tyresö och Stockholm. Det är för alla fantastiska människor som bor här.

Världens roligaste Tyresöfrågesport

Märkt , , , ,
19 september, 2015
Lämna en kommentar
Migrationspolitik, Politik, Utrikespolitik

En situation värre än våra värsta mardrömmar

Det är svårt att veta var en ska börja när vi pratar om flyktingsituationen från krigets Syrien. Jag tycker som utgångspunkt att det är viktigt att komma ihåg att de människor som flytt krigets Syrien bär historier hemska nog att de är hart när omöjliga att bära för de flesta människor och så hemska att de är svåra att förstå för dem som inte varit med om dem.IMG_0689

Efter några intensiva dagar i Ankara och Istanbul har jag några perspektiv som för mig är oerhört viktiga i denna situation. Ett förslag som har hörts i den svenska debatten är att hjälpa flyktingar på plats är det bästa och mest effektiva sättet att hjälpa. Om detta är korrekt i generella termer är förstås tveksamt och det ger inte svar på vad vi ska göra med de som faktiskt flyr från närområdet. I denna specifika situation vill jag säga att det är helt omöjligt och i praktiken uteslutet. Låt oss dra oss till minnes hur situationen är i länderna runt Syrien. Irak är i krig, vilket gör att landet har svårt att ta emot flyktingar, samt att det redan idag finns stora mängder internflykting i landet, bland annat i den norra kurdiska regionen – KRG. Jordanien har tagit emot upp emot en miljon syrier, vilket har gjort att landet nu stängt sina gränser mot Syrien. Libanon, ett land med runt fem miljoner invånare har tagit emot någonstans mellan en och två miljoner syrier, vilket gör att landet faktiskt skulle kunna kollapsa. Landet har också stängt sina gränser mot Syrien. IMG_0697

Slutligen har vi Turkiet. Turkiet är förvisso ett folkrikt land med runt 77 miljoner invånare, men de över två miljoner syrier som lever i landet innebär en påfrestning. Av dessa syrier befinner sig någonstans mellan 15-25 procent i flyktingläger emedan resten lever antingen på gatan eller i härbärgen. Huvuddelen av flyktingarna i Turkiet har inte någon möjlighet att arbeta i landet, deras barn går inte i skolan och de har inte permanent uppehållstillstånd. För mig förefaller det självklart att många av dessa människor på kort eller lång sikt kommer titta på Europa för att kunna starta ett nytt liv.

För att kunna hantera ett sådan scenario måste vi hitta lösningar med hela Europa. Det är uppenbart att alla länder måste ta sitt ansvar. För varje dag som går blir det viktigare och viktigare. Dock känns det frustrerande, då det tar längre tid än vad som är acceptabelt. Samtidigt är det uppenbart att alla Sveriges kommuner måste dra sitt strå till stacken. Därför är det glädjande att förslaget om att alla kommuner ska ta emot flyktingar nu verkar kunna få majoritet. I detta sammanhang är högerns inställning att alla länder i Europa ska hjälpas åt, men att samma resonemang inte gäller bland Sveriges kommuner lite märkligt tycker jag. (Se intervju med Anna Kinberg Batra i Agenda på temat).

Anna Kinberg Batra i Agenda

När en tänker på de fasor som sker på Medelhavet måste vi förstås överväga säkra vägar till Europa.Samtidigt tror jag inte att det är något vi kan göra själva utan även detta måste ske i samarbete med resten av Europa, samt UNHCR. Den absolut viktigaste slutsatsen från resan till Turkiet är dock att talet om att hjälpa på plats är det som behövs framåt, är helt orealistiskt i dagens situation.

Märkt , , , , ,
31 augusti, 2015
2 kommentarer
Näringspolitik, Politik, Socialpolitik

Varför är kvinnor oftare sjukskrivna än män?

Då jag blev riksdagsledamot förra hösten råkade jag hamna i Socialförsäkringsutskottet. Inte för att det helt var en slump, men då jag är statsrådsersättare och därmed var en av de sista som ”kom in” eller blev valda, var det ändå ganska mycket en tillfällighet.

Det har nu efter att det första året är avverkat visat sig som en lyckoträff. Utskottet är väldigt brett och arbetar med otroligt viktiga och stora frågor, allt ifrån sjukförsäkring och föräldraförsäkring till pensioner och migrationsfrågor. Själv har jag mest arbetat med sjukförsäkringsfrågor och med tanke på att sjukskrivningarna har ökat sedan 2010 är det oerhört viktiga frågor.

En sak som jag själv inte tycker diskuteras nog är: Varför är vissa yrken mer drabbade av ohälsa än andra och varför är det ofta kvinnoyrken?

Sjukpenningtalet 1994-2011 kvinnor och män

Sjukpenningtalet 1994-2011 kvinnor och män

Det är förstås svårt att hitta enkla svar på så komplicerade frågor, men vi måste i alla fall närma oss dem. Ett enkelt svar, allt för enkelt om du frågar mig, är att taken i sjukförsäkringen har inte höjts under det senaste decenniet. Det innebär att den procentuella ersättningen har minskat för de flesta grupper i samhället och då män i allmänhet har högre lön har således det blivit mindre attraktivt att vara sjukskriven, då mäns procentuella ersättning är lägre än kvinnors, som grupper. Problemet med analysen är att den inte tar med ohälsan i ekvationen utan ser enbart sjukfrånvaron som en funktion av ersättningens storlek. Den analysen är alltför enkel, anser jag. Däremot kan detta fenomen säkert påverka på marginalen.

Igår diskuterades frågan i Godmorgon, världen på en bra sätt. Jag måste säga att både forskaren Jan Rydhs analys och Tomas Eneroth (s) sätter huvudet på spiken.

Inslag från Godmorgon, världen – SR

Att kvinnor oftare är sjukskrivna än män torde naturligtvis bero på att vi har en ganska könssegregerad arbetsmarknad och de yrkesgrupper som har högst sjukfrånvaro, såsom vård- och omsorgspersonal är yrken med en tydlig kvinnodominans. Förvisso är män på dessa arbetsplatser mindre sjukskrivna än kvinnor, men den totala sjukfrånvaron är högre än andra yrkeskategorier. Det är i sig inte särskilt konstigt, då pressen och stressen på dessa arbetsplatser ökat allt sedan den offentliga sektorn drabbats av stora besparingar under 90-talet. Under de senaste åtta åren har också skattesänkningar gått före satsningar på offentlig sektor, vilket har lett till en ökade press på de som arbetar där. Dessutom har dessa branscher drabbats av ett antal organisationstrender inom New Public Management, som enligt mig verkar leda till större ohälsa bland personalen.

Alltså verkar det finnas två viktiga trender, den ena är att sjukfrånvaron är hög inom vissa branscher av offentliga sektorn och den andra är att kvinnor oavsett bransch har högre sjukfrånvaro än män. För att närma oss den andra frågan måste vi också närma oss livspusslet. Kan kvinnors högre sjukfrånvaro förklaras av att kvinnor generellt också utför en avsevärt större del av det obetalda arbetet i hemmet? Det låter sannerligen inte otroligt att det skulle kunna påverka sjukfrånvaron, tycker jag!

Med tanke på det ovan skrivna måste de långsiktiga lösningarna vara rejäla satsningar på offentlig sektor och stora förändring till förmån för ökad jämställdhet. På kort sikt måste staten lyfta fram de arbetsgivare som gör rätt, men också lyckas förändra de som gör fel. Med tanke på att många av de arbetsgivarna med hög sjukfrånvaro är kommuner och landsting, så är frågan om inte en av framgångsfaktorerna är vad staten, SKL och de fackliga organisationerna kan göra ihop?

Märkt , , , , , , , ,
11 augusti, 2015
5 kommentarer
Politik

Den nakna sanningen

Jag något att erkänna för mig själv och andra: Jag har blivit överviktig. Det är inte alltid att andra uppfattar att så är fallet, men det är sant.

Mathias Tegnér Riksdagen 4

Utanför plenisalen, foto: Christer Källström

Delvis tror jag att det beror på att jag använder kostym och slips som arbetskläder och stridsmundering. Anledningen till att jag använder just kostym och slips som riksdagsledamot är inte att dölja min mage, även om kläderna har den effekten, utan snarare för att visa hur viktigt jag tycker riksdagsuppdraget är och på vilket stort allvar jag tar det. Just när det gäller kläder tänker jag ofta på arbetarrörelsens pionjärer. De tog kampen på allvar och använde därför sina finaste kläder när det var dags för möte, både interna möten inom arbetarrörelsen men också i offentliga sammanhang. Det finns många exempel, men jag får bland annat bilder från Lunde 1931 på näthinnan, men också den fantastiska bilden från 1917 när en rösträttsdemonstrant, iförd kostym, skjorta och slips, samt en väst, förs bort av sabelutrustad polis.

Nåväl, kostymen har ju den fördelen att den döljer utväxter i mittens rike. Därför tycker jag som ekonom om siffror, ty de ljuger aldrig. Jag är överviktig. Det syns förvisso på fotot vid sidan, men också på siffrorna. Med midjemått runt 110 cm och BMI på över 27 är du överviktig. (Även om jag inser att BMI har sina brister som mått).

Den nakna sanningen

Den nakna sanningen

Utöver de uppenbara hälsoriskerna med min mage, irriterar den mig för att jag inte kan stå för den. Jag har alltid idrottat, är stolt över detsamma och tycker att ett hälsosamt leverne är viktigt. Jag tycker också att samhället bör underlätta för individer att motionera och äta rätt, men att vi alla också har ett eget ansvar.

En svaghet jag har är att jag vill att personer och dess profession ska vara konsistenta. Även om jag inser att det inte är det bästa urvalskriteriet vill jag ha en frisör med en snygg frisyr och en mekaniker med en hel bil, liksom att jag spontant ryggar tillbaka för rökande cancerläkare och dietister som ser osunda ut. Detta är förstås löjligt, då det förstås inte finns någon sådan koppling, men jag kommer inte ifrån att jag instinktivt känner så. Vad har då detta med min övervikt att göra?

För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg om den växande ohälsan. I blogginlägget listar jag olika potentiella orsaker till ohälsan. Allt ifrån den allmänt ökande stressen till den extra utsatta situation som kvinnor i offentlig sektor har. Att kvinnor oftare är sjukskrivna än män torde delvis kunna bero på att vi har en ganska könssegregerad arbetsmarknad och de yrkesgrupper som har högst sjukfrånvaro, såsom vård- och omsorgspersonal är yrken med en tydlig kvinnodominans. Det är i sig inte särskilt konstigt, då pressen och stressen på dessa arbetsplatser ökat allt sedan den offentliga sektorn drabbats av stora besparingar under 90-talet. Att dessutom arbeta på rullande schema ökar inte möjligheterna att leva hälsosamt och då har jag inte ens nämnt kvinnors oavlönade arbete i hemmet, som också påverkar.

Samtidigt tycker jag också att vi bör diskutera vårt individuella ansvar för vår egen hälsa. Att den allmänna trenden är att vi väger mer och mer, påverkar oundvikligen vår hälsa på sikt och troligen också sjukfrånvaron.

Jag vill vara tydlig med att jag absolut inte vill peka finger. Vi måste alla ta ett ansvar för just vår egen hälsa, men samtidigt komma ihåg att vi alla har väldigt olika förutsättningar. Saken är bara den att jag har alla förutsättningar att inte vara överviktig, men ändå har jag en fettklump runt magen. Det är det som irriterar mig. Framförallt då modern forskning, till exempel diskuterat förra året i SR, visar ett direkt samband mellan genomsnittslivslängd och midjemått.

Med detta blogginlägg vill jag härmed proklamera att magen har satt sin sista potatis. Nu ska den bort!

När jag börjar min föräldraledighet den 1:a november ska mitt midjemått var nere på 103 cm och när jag återgår i tjänst 1:a maj 2016 ska det vara 95 cm. Dessutom ska jag springa Hässelbyloppet i oktober eller lunka är nog rätt ord.

Sanningen i siffror

Vikt: 97,2 kg

Midjemått: 109 cm

BMI: 27,7

Märkt , , ,
31 juli, 2015
Lämna en kommentar
Personligt, Politik

Bornholmssemester, Rönne och stöd till behövande

Jag har precis kommit hem från några dagar på Bornholm, denna vackra danska ö söder om Sverige. Det må vara fånigt, men att åka färja tycker jag är ett perfekt sätt att markera starten på en semester.

Bornholmsfärjan

Bornholmsfärjan

Bornholm har en yta på 588 km2 och en omkrets på cirka 14 mil. Trots att ön är relativt stor bor bara runt 40 000 personer på ön, vilket är en minskning med nästan på 15 procent sedan slutet av 70-talet. Om en tittar på befolkningsstrukturen är det också tydligt att de unga har flyttat till andra danska städer och kvar på ön lämnas en åldrande befolkning. Samma problem som råder också i delar av Sverige.

Samtidigt är det glädjande att se hur hela samhället sluter upp för att stärka ön och dess framtid. Ett exempel på det är alla volontärer som har visat sig oundgängliga för att kunna driva Folkemødet, vars tillkomst beror på att danska politiker blivit inspirerade av Almedalen. Ett annat exempel är den kör som dagligen möts i hamnen i Gudhjem för att sjunga farväl till båten som går till Christiansø, vilket är ett givet turistmål när en befinner sig på Bornholm.

IMG_0592

MS Ertholm, hamnen i Gudhjem

IMG_0584

Den frivilliga kören i hamnen, Gudhjem

Då min frus faster bor i Gudhjem, en liten pittoresk stad som är så vacker att det gör ont, har jag haft möjligheten att vara där både på sommaren och på vintern. I dessa dagar är trängseln nästan lika intensiv som på marknaden, souken, i Marrakech. En hör danska, svenska, tyska, norska och bornholmska om vartannat. Samtidigt konstaterar hon att när hon går samma promenad om några månader kommer hon inte träffa en människa. För en ort som Gudhjem är turismen oundgänglig och Bornholm har på flera sätt försökt förlänga säsongen, bland annat genom det ovannämnda Folkemødet, men också genom att attrahera cykelturister under andra delar av året. Samtidigt är frågan hur alla orter ska kunna leva vidare när skolor läggs ned och service flyttar. Hur kan en vända trenden med befolkningsmässig stagnation i delar av våra länder?

Bornholms huvudort Rönne med upp emot 15 000 invånare är både vacker och trevlig, även om den i mitt tycke inte är riktigt lika charmig som Gudhjem. Ett spännande inslag i bebyggelsen är de så kallade ”svenskehusene”. Bakgrunden är att Rönne och Nexö angreps av sovjetiskt bombflyg den 7:e och 8:e maj, 1945, d.v.s. dagarna efter vapenstilleståndet. Anledningen är, om jag kommer ihåg rätt, att den tyske befälhavaren på ön vägrade att ge upp. Bombningen skedde oväntat och en handfull bornholmare dog.

Som en del av stödet till Rönnes och Nexös återuppbyggnad skänkte Sverige upp emot 300 hus som idag har blivit ett par kvarter i de båda orterna. Arkitektoniskt skiljer sig husen från resten av husen på ön som huvudsakligen är byggda av sten och tegel.

Rönne, bild från Ystadvej

Idag har husen blivit ett pittoreskt, men avvikande inslag i Rönnes bebyggelse. Faktiskt skulle en kunna missta sig och tro att bilderna är från Enskede eller Svedmyra, men husen bör också påminna oss om att stöd behövs till dem som drabbats av krig runt om i världen. Detta är en viktig påminnelse om att hjälpa krigens offer, var hän de nu månde befinna sig. Den lärdomen är förstås extra aktuell med tanke på att det inte har funnits fler flyktingar i världen sedan 2:a världskriget. Dessutom verkar situationen inte förändras i en handvändning med tanke på vad som händer i Syrien och Irak just nu och inte blir saken bättre av att Turkiet har bestämt sig för att fortsätta sina missgärningar mot kurderna i regionen och återuppta striderna mot PKK.

Rönne, korsningen Ystadsvej och Malmoevej

Bild från Malmøvej

Bild från Rönne, Malmøvej

Bornholm är också känt för sina otaliga gallerier och många hantverkare. Själv är jag framförallt intresserad av olika modernistiska konstnärer och deras kopplingar mellan politik och konst. Utan att vara någon expert på till exempel surrealismen tror jag att det är ganska okontroversiellt att säga att strömningen inte var så stark i Danmark i förhållande till andra europeiska länder. Samtidigt vill jag passa på att slå ett slag för en av de få danska surrealisterna Wilhelm Freddie som har målat ett antal fascinerande tavlor. En annan dansk surrealist som under några år bodde just i Gudhjem var Gustaf Munch-Petersen, som på senare tid blivit omdebatterad på grund av den nyss utkomna dokumentären Skyggen af en helt. Dokumentären handlar om det minne, som Munch-Petersen lämnade efter sig, då han lämnade sin höggravida fru för att delta i det spanska inbördeskriget. Gustaf Munch-Petersen dog i Aragonien i en av de första strider han deltog i efter sin träning.

http://

Skyggen af en helt – Trailer from Det Danske Filminstitut on Vimeo.

Gustaf Munch-Petersens mor, Valfrid Palmgren, är för övrigt en synnerligen intressant person. Hon var bland annat en folkbibiliotekspionjär och jag kan varmt rekommendera biografin Böcker bibliotek bildning:Valfrid Palmgren Munch-Petersens liv och verk, som utkom tidigare i år

Biografi över Valfrid Palmgren Munch-Petersen

Biografi över Valfrid Palmgren Munch-Petersen

Sammanfattningsvis vill jag uttrycka min uppskattning över Bornholm. En mycket vacker plats i världen med mycket att erbjuda. Jag har varit där förut och kommer helt säkert tillbaka!

Märkt , , , , , , , ,
21 juli, 2015
1 kommentar
Politik, Socialpolitik

Skenande sjuktal, debatten om historien och den bortre parentesen

Kostnaderna för ohälsan skenar. Under åren 2010-2014 har kostnaden för sjukförsäkringen ökat med 12 miljarder kronor. En ökning på nästan 50 procent, förvisso från en förhållandevis låg nivå.

En av problemen idag är i mitt tycke den extremt polariserade debatten om sjukförsäkringar, vilket alla som deltar i den offentliga debatten måste ta ansvar för, mig själv inkluderad. Dessutom används ofta statistik på området med ett hårt urval för att bevisa den egna devisen. Allt detta blir ett hinder för en saklig debatt och breda lösningar inom sjukförsäkringsområdet.

Samtidigt är statistiken viktig. För mig är det djupt problematiskt att politiker och opinionsbildare förklarar minskningen av till exempel sjukpenningtalet, som skedde under stora delar av 2000-talet, med att den bortre parentesen infördes sommaren 2008 och troligen inte fick full effekt förrän 2009 eller 2010.En kan ju aldrig förklara utfallet B med A, om B inträffade innan A En bra artikel på just det området är LO:s välfärdsekonom Kjell Rautios på Arena debatt från april i år.

Utveckling sjukpenningtalet

Utveckling nya sjukpenningtalet och sjuk- och aktivitetsersättning. Källa Försäkringskassan. (http://www.forsakringskassan.se/statistik/sjuk/manadsuppfsjuk)

Det som är viktigt att komma ihåg är att bakom denna statistik finns människor av kött och blod, som har drabbats hårt av den förda politiken, till exempel införandet av den bortre parentesen. Samtidigt, nu när den bortre parentesen med stor sannolikhet kommer slopas, är det viktig att hitta nya verktyg som för de långtidssjukskrivna närmare återgång till arbete och hälsa. För vi får inte heller glömma bort att sjukskrivningen i sig kan ha en passiviserande effekt.

Min slutsats är att problemet med den bortre parentesen är, förutom att den har tvingat svårt sjuka människor in i fattigdom att införandet av den bortre parentesen har haft en passiviserande effekt på politiker inom sjukförsäkringsområdet. Istället för att fundera på hur en kan minska inflödet av nya sjuka i försäkringen har debatten bara handlat om hur de sjuka kan komma tillbaka till arbete med incitament och krav. (Se bland annat min debattartikel på SVD:s brännpunkt.)

Som ekonom tror jag att incitament fungerar, det vill säga jag tror att de är bra att människor tjänar på att arbeta. Samtidigt måste vi också konstatera att en minskning av ersättning kan leda till en ökad oro för den sjukskrivne. Idag är en stor del av de sjukskrivna, sjukskrivna för just psykisk ohälsa. Jag är inte säker på att den ökade oron som en ersättningsminskning innebär är det bästa sättet att bli frisk och återgå i arbete, om du sjukskriven för psykisk ohälsa. Även om incitament tenderar att vara effektiva måste en alltid fråga sig om incitamenten är de riktiga och om de leder till det önskade beteendet. På tal om incitament måste en också konstatera att det idag finns väldigt få incitament för arbetsgivare att minska ohälsan på just sitt företag. Vi som tror på incitament måste också vända oss mot arbetsmarknadens parter för att få en offentlig diskussion kring hur vi minskar inflödet i sjukförsäkringarna och vilka incitament som krävs för detta?

För den som har lyssnat på Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll är det förstås ingen hemlighet att en stor del av hennes tid har gått åt till de ökande sjuktalen. Även om tidigare ökningar har analyserats är det viktigt att vi undersöker dagens situation noga, samt bygger vidare på den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. I min värld finns det flera sätt att analysera ökningen, även om vissa perspektiv förstås är viktigare än andra.

  1. Samhällsförändring och folkhälsa – kan den ökade takten i samhället, allmän stress, leda till högre sjukskrivningar?
  2. Struktur – varför är kvinnor mer sjukskrivna än män?
  3. Regionala skillnader – varför finns fortfarande regionala skillnader i sjukfrånvaro? Är det bara bedömningar hos Försäkringskassan eller är det också något annat?
  4. Yrken – varför är vissa yrken mer drabbade än andra? Varför är det ofta kvinnoyrken?
  5. Variationer inom yrken – är det inte så att vissa arbetsplatser är avsevärt bättre och vissa avsevärt sämre på att förebygga ohälsa? Varför saknas det statistik över detta? Varför är detta område så bortglömt?
  6. Individen – vad kan jag göra för min och min familjs hälsa och välmående? Finns det kopplingar mellan den allmänna hälsan och användningen av sjukförsäkringen?
Diagram Ohälsotalet

Diagram Ohälsotalet (Källa: Försäkringskassan)

Med tanke på de försämringar som har gjorts inom våra gemensamma försäkringar under de senaste åtta åren, behövs ett antal reformer för att återställa allmänhetens förtroende. Samtidigt behövs breda lösningar inom området, då ingen tjänar på att reglerna förändras alltför ofta.

I mitt tycke är den springande punkten att både arbeta med varför människor blir sjuka, men också med att snabbt kunna återgå i arbete, när en väl blivit sjuk.

Frågan är alltså om det går att arbeta både med orsakerna till det ökande ohälsan och att samtidigt ha ett generöst system, där alla människor faktiskt har råd att bli sjuka, utan att för den skull sluta arbeta med kontroller, så att det system som är så viktigt inte missbrukas.

Märkt , ,
← Äldre inlägg
Nyare inlägg →