Könsstympning – en fråga även i Sverige

Kvinnor och män ska ha lika rätt och lika ansvar i familjeliv, yrkesliv och samhällsliv. Detta kan verka som en självklarhet, men fortfarande finns det att mycket i vårt samhälle som inte är jämställt. Fortfarande har kvinnor lägre löner än män och kvinnor har sämre möjligheter att utvecklas i arbetet och göra karriär.

Dock ligger Sverige i flera avseenden långt fram när det gäller jämställdhet. I den svenska modellen är jämställdhet mellan könen en central del. Detta har också varit grunden för att den svenska modellen har varit ekonomisk framgångsrik då kvinnor inte måste välja mellan barnafödande och arbetsliv, vilket har gjort Sverige till ett land med hög förvärvsfrekvens.

Samtidigt har arbetet med jämställdhet aldrig varit lätt och enkelt, utan kvinnor har genom historien fått kämpa för sina rättigheter. Ingenting tyder på att detta kommer förändras i framtiden.

Ett extremt uttryck för den rådande könsmaktsordningen är kvinnlig könsstympning. Enligt UNICEF könsstympas mer än två miljoner flickor varje år.[1] Trots att kvinnlig könsstympning är förbjudet i många länder i världen har traditionen visat sig vara svår att stoppa. Bland annat har Afrikanska Unionen i det så kallade Maputo-protokollet uttalat sig att alla stater skall förbjuda och fördöma kvinnlig könsstympning.[2]

Idag arbetar flera organisationer aktivt mot aktiv könsstympning med olika resultat. Framgångsfaktorn förefaller ligga i att med långsiktighet bygga förtroende hos lokala opinionsbildare och beslutsfattare. Det är av vikt att svenskt bistånd allokeras till framgångsrikt arbete mot kvinnlig könsstympning.

Det finns idag även könsstympning i Sverige. Socialstyrelsen uppskattar att 38 000 flickor och kvinnor som lever i Sverige har utsatts för könsstympning.[3] Många av dessa lever i smärta och sjukdom kopplat till stympningen. Därför finns ett behov av ökad kunskap inom vården kring dessa frågor. Lika viktigt är det att bryta tabut kring frågan, så att de kvinnor som är drabbade vågar uppsöka vård.

I de flesta av de 38 000 fallen har könsstympningen skett långt innan kontakten med Sverige. Det är svårbedömt hur många svenska kvinnor som har utsatts för kvinnligkönsstympning i Sverige eller på tillfällig resa utanför landet. I en rapport från Nationellt Centrum för Kvinnofrid från 2011 konstateras att av 46 misstänkta fall av könsstympning ledde endast två till fällande domar.[4]

Det finns därför ett behov av att ta ett helhetsgrepp om hur könsstympning bäst kan motverkas i Sverige, samt hur lagen mot könsstympning kan leda till fler domar. Inget annat än ett totalt utplånande av denna praktik bland alla människor som vistas i Sverige kan anses som ett acceptabelt mål.

[1] https://unicef.se/fakta/kvinnlig-konsstympning

[2] http://www.au.int/en/pressreleases/19706/international-day-zero-tolerance-female-genital-mutilation-6th-february-2016

[3] Socialstyrelsen. Flickor och kvinnor i Sverige som kan ha varit utsatta för könsstympning. (2015). S. 12

[4] Nationellt Centrum för Kvinnofrid. Uppsala Universitet. Kvinnlig omskärelse/könsstympning i Sverige. (2011). S. 9

Märkt , ,

Det är faktiskt inte radikalt att säga nej till CETA!

Jag har lite svårt att förstå utvecklingen i frågan om CETA. Därför är jag glad för att Ann Linde rakt igenom har haft en tydlig och bra linje. Det är nu glädjande om vi sakta kan röra oss mot ett ratificerande, för en sak är säker: CETA är inte bara ett frihandelsavtal som kan leda till fler jobb. Det är också ett avtal som är progressivt och därför förhoppningsvis kan bli en förebild framåt, så att fler handelsavtal hanterar viktiga frågor såsom miljö och arbetstagares rättigheter. Min kollega i riksdagen Patrik Björck och jag skrev en debattartikel i Arbetet, som jag har bifogat nedan.

ARBETET DEBATT. Svensk arbetarrörelse måste ta på sig ledartröjan och driva frihandelsfrågorna vidare. Blir avtal som Ceta inte av är det ett bakslag för välfärden och demokratin, skriver Patrik Björck och Mathias Tegnér (S).

Det är viktigt att komma ihåg att mycket som händer i världen i dag är positivt. Andelen av världens befolkning som lever i extrem fattigdom har halverats sedan 1990. Utvecklingen har dessutom skett i alla världens regioner, inklusive Afrika där problemen är som allra störst.

Tillgången till rent vatten har ökat och åtta av tio människor i världen har tillgång till rent dricksvatten. Läskunnigheten har också ökat totalt sett. I dag kan 80 procent av befolkningen i de fattiga länderna läsa och skriva. Fler flickor går i skolan än någonsin förr och barnadödligheten minskar.

Mycket går åt rätt håll, men det finns ett antal oroväckande tecken i tiden som vi måste ta på största allvar. Över världen sveper det nu en reaktionär våg, där Brexit i Storbritannien, Trump i USA, Le Pen i Frankrike, Orban i Ungern och Putin i Ryssland är några exempel.

Detta är en politisk utveckling som ställer den positiva utveckling vi kunnat se i världen på spel. Gemensamt för dessa olika exempel är nationalism och protektionism. Mot detta måste vi socialdemokrater sätta demokrati och handel. Handel mellan länder och regioner är välfärdsskapande och en absolut förutsättning för att världen skall fortsätta att utvecklas på det positiva sätt vi kunnat se de sista decennierna.

Nationalism och protektionism skapar inte bara ökad fattigdom, utan också konflikter som lätt utvecklas till krig. Världen behöver mer demokrati, mer samarbete och mer handel. Europa behöver ett fungerande EU, helst med Storbritannien som medlem.

EU behöver frihandelsavtal med till att börja med Kanada och USA, men naturligtvis också resten av världen. Sverige behöver mer handel och de avtal EU kan sluta med t.ex. Canada och USA.

Svensk arbetarrörelse har alltid varit för frihandel. Det finns inget progressivt i att motarbeta det. Frihandel är bra för den ekonomiska utverrörelse ta på sig ledartröjan för att driva frihandelsfrågorna vidare.

Vi skall till att börja med engagera oss för att de avtal som nu är på väg att tecknas med Kanada verkligen kommer till stånd. Rykten och mytbildning får inte styra debatten. Fakta och kunskap är vad som är kännetecknande för hur svensk arbetarrörelse arbetar. Rykten och mytbildning har alltid varit extremisternas medel.

I det arbete som vi socialdemokrater nu startat för att utveckla den svenska modellen skall förutom en schyst arbetsmarknad med lika lön för lika arbete och en solidariskt finansierad välfärd också kampen för en utökad frihandel och frihandelsavtal med flera länder och regioner ingå. Därför skulle det vara ett bakslag för alla oss som vill utveckla välfärden och demokratin om det avtal som förhandlats fram av EU och Kanada, det så kallade CETA-avtalet inte skulle komma till stånd.

Svensk arbetarrörelse måste göra allt vi kan för att lyckas. En viktig uppgift för den facklig/politiska samverkan. Vi skall utveckla – inte avveckla frihandeln.

Vi socialdemokrater ska arbeta för ökad frihandel genom progressiva internationella handelsavtal som respekterar demokratiskt fattade beslut, och där demokratins suveränitet värnas. Vi skall riva handelshinder som skadar sysselsättningen, samtidigt som vi står upp för miljön, löntagarnas intressen, en demokratiskt styrd offentlig sektor, samt människors hälsa.

Detta är vårt alternativ till nationalism och protektionism. Detta är vårt alternativ till extremister till höger och vänster.

cklingen i hela världen och absolut nödvändig för ett litet exportberoende land som Sverige. Nu måste svensk arbetarrörelse ta på sig ledartröjan för att driva frihandelsfrågorna vidare.

Vi skall till att börja med engagera oss för att de avtal som nu är på väg att tecknas med Kanada verkligen kommer till stånd. Rykten och mytbildning får inte styra debatten. Fakta och kunskap är vad som är kännetecknande för hur svensk arbetarrörelse arbetar. Rykten och mytbildning har alltid varit extremisternas medel.

I det arbete som vi socialdemokrater nu startat för att utveckla den svenska modellen skall förutom en schyst arbetsmarknad med lika lön för lika arbete och en solidariskt finansierad välfärd också kampen för en utökad frihandel och frihandelsavtal med flera länder och regioner ingå. Därför skulle det vara ett bakslag för alla oss som vill utveckla välfärden och demokratin om det avtal som förhandlats fram av EU och Kanada, det så kallade CETA-avtalet inte skulle komma till stånd.

Svensk arbetarrörelse måste göra allt vi kan för att lyckas. En viktig uppgift för den facklig/politiska samverkan. Vi skall utveckla – inte avveckla frihandeln.

Vi socialdemokrater ska arbeta för ökad frihandel genom progressiva internationella handelsavtal som respekterar demokratiskt fattade beslut, och där demokratins suveränitet värnas. Vi skall riva handelshinder som skadar sysselsättningen, samtidigt som vi står upp för miljön, löntagarnas intressen, en demokratiskt styrd offentlig sektor, samt människors hälsa.

Detta är vårt alternativ till nationalism och protektionism. Detta är vårt alternativ till extremister till höger och vänster.

Märkt , ,

Ingvar Carlsson har rätt – igen!

För ganska exakt ett år sedan satt jag och bläddrade i tidskriften Neo, när jag var på väg hem till mitt kära Tyresö. För dem som inte läst Neo är det en tidning med hjärtat till höger. Jag skulle, kanske lite slappt och slentrianmässigt, beskriva den som reaktionär, men själva beskriver de sig som Sveriges borgerliga samhällsmagasin. Hur som haver är många av texterna gedigna och läsvärda. I sagda tidning framgick att tidningen ska läggas ned, vilket är ganska tråkigt. Vidare förstod jag att tidningen använt principen att ”aldrig publicera något som en intelligent läsare redan vet eller kan räkna ut själv.” En spännande princip, som det är lätt att ha sympati för. Kort sagt, det finns mycket i Neo:s ansats till samhällsdebatt som är spännande, även om jag personligen har en annan syn på politik och hjärtat till vänster.

Det jag inte förstår är dock varför de konservativa per se verkar vara för någon form av parlamentarisk söndra och härska strategi. Går det inte att vara konservativ och samarbetsinriktad? Det är ju uppenbart att Hitler aldrig hade kommit till makten om högern inte hade haft den strategin på 30-talet.

Hur kan alla dessa kloka teoretiker, cykla så tydligt i diket och vilja kasta Sverige ned i kaos och spela ett före detta nazistparti i händerna. Att många av Neos konservativa skribenter också var påhejare av att välta den nuvarande regeringen övergår mitt förstånd. Alla som föreslår en sådan strategi och vill bli tagna som seriösa samhällsdebattörer måste också förklara vad som ska ske och hur Sverige ska styras efter regeringen är borta. Att gå till sängs med extremhögern för att slippa ett vänsterstyre har ju prövats förut, med väl känt resultat.

Tacka vet jag gamla socialdemokrater och socialliberaler. Dem kan en lita på och de sätta Sveriges bästa före kortsiktigt politiskt spel. Detta visade båda av 90-talets politiska giganter, Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg i debattartiklar i oktober förra året.

Ingvar Carlsson i DN

Bengt Westerberg i DN

Det är lätt att i magasin eller tidningar uttrycka radikala åsikter och att göra det utan att ta hänsyn till konsekvenserna. Jag har bara svårt att förstå hur människor, till exempel flera av Neo:s skribenter, som bevisligen är synnerligen intellektuella, är beredda att riskera så mycket av vårt vackra land för den mycket tillfälliga njutningen att välta en regering.

 

Märkt , , ,

Halvtid i politiken

I septembernumret av Tyresö Nyheter fick jag möjligheten att skriva en krönika om rikspolitiken, men med ett tyresöperspektiv. Jag har bifogat krönikan nedan

När jag var liten brukade vi ofta åka husvagn på somrarna. Jag kommer så väl ihåg hur pappa och mamma baxade upp den vita-bruna husvagnen av märket Hobby på gårdsplanen framför det rosa radhuset i Öringe för att sätta igång och packa den full med saker som vi skulle nyttja under sommaren, innan det bar av söderut. När vi väl åkte, styrde vi ofta kosan mot Mellbystrand i Halland, eftersom farmor brukade hyra ett hus där på somrarna. En av höjdpunkterna på resan var alltid Gränna, inte bara för att vi brukade köpa polkagrisar där, utan också för att vi då kommit halvvägs på resan. I mitt tycke är det något speciellt med att ha kommit halvvägs. På något sätt känns det som att en nästan är framme, även om mycket kvarstår.

 Nu när sommaren 2016 definitivt är slut har vi nått halvvägs igenom mandatperioden 2014-2018 och ingen kan väl hävda att det inte har varit en turbulent tid. Det första året präglades mycket av politiskt spel och av att regeringens budget inte gick igenom. Istället fortsatte de borgerligas ekonomiska politik, med hjälp av Sverigedemokraterna. Under den andra halvan av 2015 präglades nästan all diskussion av migration och flyktingkrisen.

 Nu när vi har nått halvvägs på den här mandatperiodens politiska resa hoppas jag att det är den roliga delen av resan som är kvar, för den första delen har varit ganska skumpig och rätt ryckig. Ett tag var jag faktiskt lite åksjuk.

 Min förhoppning är att de två kommande åren kommer präglas av en positiv och framtidsinriktad politik. Jag tänker bland annat på jobb, skola och miljö, områden som många tyresöbor jag har träffat, nämnt som extra viktiga. Samtidigt råder ingen tvekan om att mycket redan är gjort under dessa två turbulenta år, också inom dessa områden. Vi är dock långt ifrån färdiga. När det gäller jobben har satsningarna på exportfrämjande åtgärder, matchning, yrkesutbildningar ihop med en god konjunktur lett till att Sverige för första gången på sju år har en arbetslöshet under sju procent. Dessutom har vi det högsta arbetskraftsdeltagandet i Europa. När det gäller skolan har satsningarna varit stora. Tusentals nya anställda i Sveriges skolor, rekordsatsningar på lärarlöner och nya platser på lärarhögskolor är bara några exempel på den rödgröna skolsatsningen. När det gäller miljö och klimat har den största klimatsatsningen någonsin precis presenterats.

 För några veckor sedan öppnade riksdagen igen. Även om många av oss, som de flesta andra invånare, har arbetat sedan mitten av augusti, så är ändå öppningen något speciellt. Statsministerns regeringsförklaring tycker jag själv är en av seklets bästa. Inte nog med att många viktiga reformer står på agendan för året. Vi har också att se fram emot Sveriges ordförandeskap i FN:s säkerhetsråd i början av 2017.

 I mitt tycke har alltså mycket redan uträttats när vi nu nått mandatperiodens Gränna, men det gör också att jag i ännu högre utsträckning längtar efter den fortsatta resan.

 

Märkt , , , , , , ,

Nakna sanningen 3.0 – Epic Failure

Det är hårt att vara föräldraledig. På många olika sätt. Det har jag skrivit om tidigare på bloggen, bland annat här. Sen är det förstås fantastiskt på många sätt. Tyvärr har det också visat sig vara hårt för midjemåttet. Innan föräldraledigheten satte jag upp ambitiösa mål för att komma i mina kläder och publicerade dem på denna blogg. När magen började växa svalde jag min stolthet, i sådan grad, så jag till och med publicerade bilderna på nätet.

Det här med att sätta upp mål har både för- och nackdelar. Oftast är det enklare att åstadkomma saker med mål, å andra sidan måste en ju från tid till annan erkänna att målen inte har uppfyllts, vilket förstås svider i själen.

För någon vecka sedan var jag hos mina svärföräldrar i Danmark och råkade oförhappandes stiga upp på en våg. Resultatet kan inte beskrivas som något annat än en flodvåg av smärta och utfallet av mina högt satta träningsmål måste beskrivas som ett rent och skärt – Epic Failure. Jag vill inte uttrycka siffrorna i text, utan ibland säger ju en bild mer än tusen ord.

20160731 Epic Failure

Ergo: jag har misslyckats, men kommer förstås igen. Förutom att sätta press på mig själv, var ambitionen med publicering att också lyfta vikten av att faktiskt hålla vikten. Det är uppenbart att det finns direkta kopplingar mellan övervikt och en mängd sjukdomar. När vi också kan se att det finns kopplingar mellan ekonomisk situation, var du är bosatt och dessa välfärdssjukdomar, anser jag att vi måste göra två saker. Det ena är att peka på de strukturer som gör vissa grupper mer utsatta och förstås göra någonting åt dem. Det andra är också att peka på det egna, individuella ansvaret.

Den stora utmaningen med det individuella ansvaret är hur det ska göras utan att skapa en hård, nedvärderande skolgårdskänsla? Lite det Maria Abrahamsson fick kritik för då hon kommenterade Åsa Romsons och Isabella Lövins midjemått 2014.

Med det sagt måste jag alltså hitta sätt att träna mera och äta sundare för att få ordning på både midjemått och vikt. En väg framåt tror jag för mig är att låsa fast mig vid ett antal cykel- och springlopp. Vi får se om det funkar.

Märkt , , , ,

Personlig och privat, allt annat är trams

Jag har funderat lite på idén om att en i olika sammanhang ska vara ”personlig, men inte privat”. Känner du igen det? Idé är väl spridd och kan anses guida användare eller vara en tumregel i sociala medier kring vad en får skriva och inte.

Mitt problem är att ju mer jag funderar på dikotomin ”personlig, men inte privat” ju mer skeptisk blir jag. Dels för att det finns en gigantisk flora av olika definitioner av orden, vilket gör begreppet meningslöst, dels för att det i vissa fall verkar helt ok att vara väldigt intim på sociala medier, på ett sätt som många personer skulle definiera som privat, om det är rätt person som gör det och på rätt sätt.

Min slutsats blir därför att idén om att vara ”personlig, men inte privat” ger en möjlighet för trendsättare bland sociala medier att från fall till fall avgöra om något är ok eller inte. Därför kan jag inte se någon mening med tumregeln. Låter jag konspiratorisk? Ja kanske lite. Men det behöver inte betyda att jag har fel.

Låt oss komma ihåg att ganska mycket i vårt samhälle existerar för att dela in befolkningen i olika grupper. En av de uppenbara exemplen är etikett. Ursprungligen handlade till exempel bordsskick om enkla regler för hygien och vad som var praktiskt lämpligt. Medan de regler för bordsskick som ibland tillämpas idag och som växte fram senare genom historien huvudsakligen delar upp människor. Jag har för mig att jag ramlade över en text om detta när jag läste grundkurs i historia, vilken argumenterade för att många av etikettsreglerna skapades vid den tidpunkt då delar av borgerskapet framgångsrikt gjorde sig starkare ekonomisk än delar av adeln. Vid denna tidpunkt växte ett antal informella regelverk fram för att lågadeln skulle kunna särskilja sig från det ekonomiskt rikare borgerskapet.

Alltså, jag varken avser eller tänker förhålla mig till tanken om ”personligt, men inte privat”. Risken är förstås alltid att berätta saker om sig själv som ingen vill veta. Men om så sker kan ju faktiskt var man sluta läsa. Härom året skrev jag om min begynnande övervikt i ett blogginlägg som jag döpte Den nakna sanningen. Bilderna i blogginlägget var inte snygga, men texten var innerlig, tycker jag. För privat tycker andra.

Min ambition med denna blogg är att den både är personlig och privat. Ibland kanske jag skriver om något som jag inte borde, men det är så lätt att bara kommunicera fina och välpolerade bilder på sociala medier som politiker. När jag tittar i mitt eget arkiv finns det mycket av den varan och jag har inget emot det, men ambitionen är att inte allt på bloggen är tal och fasadbilder, även om de ofta är snygga. En favorit är bilden nedan från 1:a maj i Fisksätra, tagen av Sofia Myhrman.

20160501 1a maj foto Sofia Myhrman

Bild från 1:a maj 2016 i Fisksätra, Nacka. Foto Sofia Myhrman

Jag har bifogat några ytliga favoritbilder till i detta inlägg bara för att visa på min poäng.En annan favorit är Christer Källströms bild från ingången till plenisalen.

Mathias Tegnér Riksdagen 4

Ingången Riksdagens Plenisal, 2015. Foto: Christer Källström

20160602 Madrid kongressen

Den spanska kongressens talarstol, 2016

Slutligen för att visa att jag är lite som Botkyrka kommun, ”långt ifrån lagom” så har jag bifogat en bild från spanska kongressen, vilket en Iberofil som jag uppskattar mycket. För den som börjar bli förbannad på alla välpolerade bilder finns som sagt fulbilderna i Den nakna sanningen.

Avslutningsvis, min poäng är att det av skäl som jag inte helt kan överskåda, blir hårdare och tuffare att uttrycka sig fritt på sociala medier. I vissa fall är det bra. Det en inte törs säga öga mot öga till en människa ska nog inte skrivas på nätet. I många fall är det dock dåligt när en inte vågar uttrycka vad en känner. Det kan handla om att inte exponera sig för andras fördömanden, för att du på något sätt sticker ut. Min känsla är att tjejer och kvinnor oftast drabbas hårdast, även om det inte alltid låter så i den offentliga debatten. Dvs. att handlingsfriheten är minst för er tjejer/kvinnor och att fördömandena år hårdast mot er. Jag tror att det är en av orsakerna till att en person som Zara Larsson får ta så mycket skit. Även om det är lätt att säga och svårt att göra måste ändå slutsatsen bli att den stora massan av stora människor inte får låta sig tystas.

 

 

 

 

Märkt , , , , , , , ,

5 år sedan Utöya

Det är fem år sedan Utöya. Ja, jag vet att det inte är exakt fem år sedan, men jag har inte lyckats skriva detta blogginlägg i tid. Trots att jag försökt! Även om jag alltid försöker skriva om sådant som ligger mig nära, är Utöya något helt speciellt. En helt annan liga, som fotbollsnörden, i mig skulle säga. Tankarna vill inte riktigt låta sig kontrolleras. Orden vill inte riktigt formeras. Samtidigt tänker jag att det inte gör så mycket att detta inlägg inte publiceras på årsdagen av massmorden, då kampen mot fascism och terrorism måste föras varje dag, inte bara på årsdagar.

När jag tänker tillbaka på den dagen för fem år sedan, så är det för mig liksom folk säger, att man kommer ihåg precis vad man gjorde och vad man kände. Många av oss kommer ihåg den där fredagen den 22:a juli 2011. Det var strålande väder i Stockholm och min fru och jag förberedde oss för att ett par goda vänner skulle komma på besök i Öringe, där vi bor.

Jag kommer ihåg chocken efter attacken mot regeringskvarteren i Oslo. Jag kommer ihåg de prematura kommentarerna om islamistisk terrorism och jag kommer ihåg de till en början lite oklara meddelanden om att någonting också händer på Utöya. Jag kommer också ihåg den nya chocken på lördagsmorgonen, då dödssiffran skjutit i höjden och vittnade om magnituden av terrordådet.

Det är fem år sedan en man märkt av hat, beslutade sig för att försöka stoppa återväxten till den rörelse han menade bar skulden för Norges degeneration. Det är fem år sedan en man präglad av ett sammelsurim av  högerextremism, fascism, konservatism, anti-islamism begav sig till Utöya för att skjuta socialdemokrater. Det är fem år sedan en man med berått mod åkte till ett ungdomsläger för att massmörda barn, tonåringar och vuxna. Detta får vi aldrig glömma och därför länkar jag nedan till AUF:s tänkvärda filmklipp.

AUF:s film

När jag tänker tillbaka på den dagen och är helt ärlig, vill jag minnas att tankarna flög iväg till det där egoistiska hörnet av hjärnan, som en inte alltid vill erkänna för varken sig själv eller andra. ”Tänk om det vore mig.” ”Tänk om mördaren hade varit på Utöya tio år tidigare, var hade jag då gömt mig på ön?”

Någonting jag reflekterat över är att Utöya på bilderna i olika medier tagna från helikopter ser ut att vara en ö nästan helt täckt av träd och skog. Samtidigt vet jag att jag noterade redan för fem år sedan är att jag minns Utöya som väldigt öppen plats, med ganska få träd. Så som jag minns det kan inte ha varit lätt att gömma sig på ön och för dem som försökte måste väntan varit fruktansvärd.

För dem som överlevde dåden måste det ha varit svårt att återvända. Det är lätt att förstå varför det har debatterats hur Utöyas framtid ska se ut. Personligen tycker jag det är glädjande att Utöya framåt kommer kunna fungera både som en plats för att minnas, men också för att genomföra ungdomsläger. Det känns ju på något sätt som det viktigaste att mördaren inte lyckades. Istället kommer ön år efter år fyllas med progressiva unga och AUF är fortfarande Norges största ungdomsförbund med över 14 000 medlemmar.

 

 

 

 

Märkt , , , , , ,

I Djävulsöknen kan ingen leva

I Djävulsöknen eller Djävulens trädgård kan ingen leva och ändå bor ett par hundra tusen människor här. Hur kommer det sig?

Bakgrunden är Marockos ockupation av Västsahara år 1975, som skedde då kolonialmakten Spanien lämnade området. Istället för att få rösta om hur det framtida styret skulle se ut, ockuperades området av Marocko. Hundratusentals människor tvingades fly och samlades upp i flyktingläger på andra sidan den algeriska gränsen och där lever de än idag. Denna del av Sahara kallas ibland för Djävulsöknen eller Djävulens trädgård. På sommaren är det inte ovanligt att temperaturen når 60 grader Celsius, vilket innebär att här kan inget odlas och här finns inte heller förutsättningar att leva.

IMG_1810

För några veckor sedan valde befrielseorganisationen Polisario en ny ledare. Detta gjordes för att den förre detta ledaren Mr Mohamed Abdelaziz dog den 31:a maj i år. Polisarios nya ledare heter Mr Brahim Ghali och det var förstås spännande och viktigt att kunna vara en av de utländska personer som hade möjlighet att delta vid valet, som skedde på Polisarios extrakongress som arrangerades i dessa flyktingläger, utanför Tindouf i Algeriet..

IMG_1821

Det kändes också positivt att kunna framföra en hälsning å socialdemokraternas vägnar. Min bild är att det från kongressombudens sida var mycket positivt att socialdemokraterna fanns på plats. Dessutom hade jag tur, ty termometern stannade på 47 grader Celsius. Bara två dagar senare var temperaturen uppe på 57 grader.

20160709 Västsahara varmt

Ett bestående intryck ifrån flyktinglägren i Algeriet utanför Tindouf i sydvästra Algeriet är, förutom den dödliga hettan, människornas vänlighet. Samtidigt tycker jag att det är imponerande att huvuddelen av människorna som jag träffade i flyktinglägren fortfarande stödjer Polisarios officiella fredslinje. Trots att fredsavtalet skrevs under 1991 och att folkomröstningen om områdets framtida status skulle genomföras året efter, så är min uppfattning att stödet fortfarande är stort för denna fredslinje. Samtidigt, framför allt bland de unga, finns en växande frustration över att konflikten inte verkar närma sig ett slut. Detta är ju inte konstigt då de som idag är unga vuxna har bott hela sina liv i flyktingläger, som inte inger hopp om framtiden.

För den som är intresserad finns mycket information om konflikten på internet. Vidare har Sveriges Radio gjort flera mycket välgjorda program om konflikten, se till exempel två länkar nedan:

http://sverigesradio.se/sida/embed?url=http%3a%2f%2fsverigesradio.se%2fsida%2favsnitt%2f58707%3fprogramid%3d3375” target=”_blank”>P4-granskar om Västsahara (2011)

http://sverigesradio.se/sida/embed?url=http%3a%2f%2fsverigesradio.se%2fsida%2favsnitt%2f638437%3fprogramid%3d1300” target=”_blank”>Konflikt i P1 om Västsahara

Även om det finns olika åsikter om konflikten, så torde sanningen vara enkel i folkrättens ögon. Ty både FN och den Internationella Domstolen i Haag har slagit fast att Marockos krav på Västsahara inte är legitima, utan att det istället rör sig om en folkrättsvidrig ockupation. Trots detta närmar sig inte konflikten en lösning, utan åren går och hundratusentals människor fortsätter att bo i Djävulsöknen, trots att det är en plats där en inte kan leva.

Märkt , , , , , ,

Är det bara jag som saknar Vattenfestivalen?

Såhär på plats i Visby kan jag konstatera flera saker. Den första är att det inte råder någon tvekan om att Almedalen är väldigt spännande för oss som är intresserade av samhället och politik. Lika sant är att veckan är en konstig plats i världen. Bristerna är väl förvisso ganska tydliga, dels att kostnaderna för kalaset totalt blir höga och dels avsaknaden av människor som inte är djupt insyltade i politiken. Samtidigt sker många viktiga möten här i Visby, så det är definitivt både för- och nackdelar.

Mitt i trängseln kom jag att tänka på Vattenfestivalen. Även om många var kritiska till evenemanget, så var det ett strålande sätt att marknadsföra Stockholm. Dessutom var det också många som älskade evenemanget. Själv saknar¨jag spektaklet och tänker att en revival kanske inte skulle vara så dumt?

Här i Almedalen genomfördes redan på måndagen ett i mitt tycke viktigt arrangemang och det var Frihetsminglet, som genomfördes av Stockholms Läns Partidistrikt, för att lyfta upp olika aspekter av Frihet. Öppnade gjorde Helene Hellmark Knutsson och sedan följde en kader av kloka tänkare med olika infallsvinklar, alltifrån Wanja Lundby Wedin, Leif Pagrotsky och Amanda Lind till PM Nilsson och Anders Lindberg. Även Per Strömbeck från Dataspelsbranschen och Behrang Miri gav sina tankar om frihet. Dessutom var Henrik Edin, ordförande i LUF och Philip Botström, ordförande i SSU på plats. Mycket spännande tyckte jag samtalen var.

20160706 Stefan Löfven

På tisdagen var det Socialdemokraterna dag och dags för ett bejublat tal av Stefan Löfven. Enligt mig ett mycket starkt tal som fångade upp Sveriges styrkor, vart vi är påväg, men också våra utmaningar. Verkligen statsmannamässigt och riktigt bra! Jag tycker att Karin Olssons höga retorikbetyg var synnerligen välförtjänt.

20160706 Expressen Stefan Löfven

Sammanfattningsvis måste jag säga att det var en spännande tur till Almedalen. Löfvens tal, frihetsminglet, men även seminarium om TTIP gjorde det mycket spännande. Samtidigt kan en inte komma ifrån att priserna för boenden i Visby har rakat i höjden, under Almedalsveckan. Jag har inte själv lösningen på hur den nöten ska knäckas. I år valde jag att bo i stuga på andra sidan ön, i närheten av Slite. Den kostade en bråkdel av boende i Visby, men förstås kostade taxin fram och tillbaka en gång om dagen ett par tusen kronor. Fortfarande var detta den billigaste lösningen för mig, men smidigt var det inte. En iakttagelse som jag själv tycker är intressant är att hälften av de taxibilar som rullar i Visby under denna vecka är inlånade bilar från Stockholm, Göteborg och andra delar av landet. Kort sagt går det inte att blunda för att Visby och Gotland har nått kapacitetstaket när det gäller Almedalens storlek. Borde arrangemanget flytta? Jag har svårt att se att till exempel Stockholm skulle kunna arrangera ett lika charmigt och spännande politiskt arrangemang som Almedalen. En av finesserna är ju just hur alla dessa arrangemang sker på en så liten geografisk yta. Summan av kardemumman är kanske att Gotland ska och bör arrangera Almedalen med dess huvudsakliga fördelar men också en del nackdelar, så får Stockholm fundera på om vi inte ska återinföra Vattenfestivalen eller något annat roligt som passar huvudstaden.

Märkt , , ,

En hård spansk nöt att knäcka

Till jul äter många spanjorer Turron. Jag tar själv alltid chansen att ta mig en bit Turrón när jag är i Spanien. Förutom ätande av Turrón gick spanjorerna också till val den senaste julen, närmare bestämt den 20:e december, 2015. Som de flesta vet har landet inte haft en ny regering sedan dess, då ingen partiledare kunnat uppbringa stöd nog för att bli vald till regeringschef. Kort sagt beror det på att landet alltsedan de första fria valen i slutet av 70-talet och i början av 80-talet alltid har styrts av någon av de två stora partierna, det socialdemokratiska PSOE eller konservativa PP. Så är numera inte fallet sedan två protestpartier växt kraftigt. Det ena är vänsterpopulistiska Podemos och det andra är det liberala mittenpartiet Ciudadanos. Det problem historien av tvåpartisystem nu för med sig är att när inget parti numera får egen majoritet finns ingen tradition att samarbeta mellan partier.

Härom månaden var jag själv i Madrid med min kollega från riksdagen Serkan Köse. Bland annat besökte vi Kongressen och Spaniens motsvarighet till Business Sweden för att diskutera turism och Sveriges potential på området. Dessutom fick vi chansen att besöka de svenska företagen SOBI och iZettle.

20160602 Madrid kongressen

Kongressens plenisal, Madrid

Under resan blottlades hur låst det politiska läget är i Spanien. Med tanke på det turbulenta läget i världen och Brexit omröstningen häromveckan har valet den 26:e juni kommit lite i skymundan.

Nu är valet genomfört, men risken är stor att den politiska krisen fortsätter, ty inget parti har denna gång fått egen majoritet, även om den sittande premiärministern Mariano Rajoy från PP gick fram sedan valet i december, samtidigt som PSOE tappade. Nu när landet i juli närmar sig 80-års minnet av det spanska inbördeskrigets start, tycks landet återigen påverkat av dess historia. Även om inbördeskrigets konflikter inte finns kvar i sin dåvarande form, är landet fortfarande mycket ideologiskt tudelat och misstron mellan olika grupper är relativt stor.

Naturligtvis är det positivt att det finns tydliga konflikter inom politiken och det finns det som sagt definitivt i Spanien. Dock tror jag att det är om möjligt ännu viktigare att politiker i svåra situationer kan lösa problem och kompromissa och det har de ledande politikerna i Spanien ännu inte visat.

Därför hade jag hoppas på att väljarna skulle kräva och premiera samarbete av sina politiker. Samtidigt, som jag skrev ovan, verkar misstron mellan medborgare ibland vara lika stor som mellan de politiska partierna.

Redan idag är förtroendet lågt för politiken i Spanien och om krisen fortsätter torde förtroendet minska ytterligare, därför får vi alla hoppas att den spanska politiken lyckas få fram en regering. Att återigen låta landet gå till nyval skulle kunna bli ödesdigert. Redan nazistpartiet och kommunistpartiet hade under Weimarrepubliken (i Tyskland) som strategi att sträva mot nyval för att undergräva demokratin. Även om det inte är syftet i dagens Spanien finns en risk att det blir effekten.

Märkt , , , , , , , ,