Mathias Tegnér

Kostnaderna för ohälsan skenar. Under åren 2010-2014 har kostnaden för sjukförsäkringen ökat med 12 miljarder kronor. En ökning på nästan 50 procent, förvisso från en förhållandevis låg nivå.

En av problemen idag är i mitt tycke den extremt polariserade debatten om sjukförsäkringar, vilket alla som deltar i den offentliga debatten måste ta ansvar för, mig själv inkluderad. Dessutom används ofta statistik på området med ett hårt urval för att bevisa den egna devisen. Allt detta blir ett hinder för en saklig debatt och breda lösningar inom sjukförsäkringsområdet.

Samtidigt är statistiken viktig. För mig är det djupt problematiskt att politiker och opinionsbildare förklarar minskningen av till exempel sjukpenningtalet, som skedde under stora delar av 2000-talet, med att den bortre parentesen infördes sommaren 2008 och troligen inte fick full effekt förrän 2009 eller 2010.En kan ju aldrig förklara utfallet B med A, om B inträffade innan A En bra artikel på just det området är LO:s välfärdsekonom Kjell Rautios på Arena debatt från april i år.

Utveckling nya sjukpenningtalet och sjuk- och aktivitetsersättning. Källa Försäkringskassan. (http://www.forsakringskassan.se/statistik/sjuk/manadsuppfsjuk)

Det som är viktigt att komma ihåg är att bakom denna statistik finns människor av kött och blod, som har drabbats hårt av den förda politiken, till exempel införandet av den bortre parentesen. Samtidigt, nu när den bortre parentesen med stor sannolikhet kommer slopas, är det viktig att hitta nya verktyg som för de långtidssjukskrivna närmare återgång till arbete och hälsa. För vi får inte heller glömma bort att sjukskrivningen i sig kan ha en passiviserande effekt.

Min slutsats är att problemet med den bortre parentesen är, förutom att den har tvingat svårt sjuka människor in i fattigdom att införandet av den bortre parentesen har haft en passiviserande effekt på politiker inom sjukförsäkringsområdet. Istället för att fundera på hur en kan minska inflödet av nya sjuka i försäkringen har debatten bara handlat om hur de sjuka kan komma tillbaka till arbete med incitament och krav. (Se bland annat min debattartikel på SVD:s brännpunkt.)

Som ekonom tror jag att incitament fungerar, det vill säga jag tror att de är bra att människor tjänar på att arbeta. Samtidigt måste vi också konstatera att en minskning av ersättning kan leda till en ökad oro för den sjukskrivne. Idag är en stor del av de sjukskrivna, sjukskrivna för just psykisk ohälsa. Jag är inte säker på att den ökade oron som en ersättningsminskning innebär är det bästa sättet att bli frisk och återgå i arbete, om du sjukskriven för psykisk ohälsa. Även om incitament tenderar att vara effektiva måste en alltid fråga sig om incitamenten är de riktiga och om de leder till det önskade beteendet. På tal om incitament måste en också konstatera att det idag finns väldigt få incitament för arbetsgivare att minska ohälsan på just sitt företag. Vi som tror på incitament måste också vända oss mot arbetsmarknadens parter för att få en offentlig diskussion kring hur vi minskar inflödet i sjukförsäkringarna och vilka incitament som krävs för detta?

För den som har lyssnat på Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll är det förstås ingen hemlighet att en stor del av hennes tid har gått åt till de ökande sjuktalen. Även om tidigare ökningar har analyserats är det viktigt att vi undersöker dagens situation noga, samt bygger vidare på den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. I min värld finns det flera sätt att analysera ökningen, även om vissa perspektiv förstås är viktigare än andra.

1. Samhällsförändring och folkhälsa – kan den ökade takten i samhället, allmän stress, leda till högre sjukskrivningar?
2. Struktur – varför är kvinnor mer sjukskrivna än män?
3. Regionala skillnader – varför finns fortfarande regionala skillnader i sjukfrånvaro? Är det bara bedömningar hos Försäkringskassan eller är det också något annat?
4. Yrken – varför är vissa yrken mer drabbade än andra? Varför är det ofta kvinnoyrken?
5. Variationer inom yrken – är det inte så att vissa arbetsplatser är avsevärt bättre och vissa avsevärt sämre på att förebygga ohälsa? Varför saknas det statistik över detta? Varför är detta område så bortglömt?
6. Individen – vad kan jag göra för min och min familjs hälsa och välmående? Finns det kopplingar mellan den allmänna hälsan och användningen av sjukförsäkringen?

Diagram Ohälsotalet (Källa: Försäkringskassan)

Med tanke på de försämringar som har gjorts inom våra gemensamma försäkringar under de senaste åtta åren, behövs ett antal reformer för att återställa allmänhetens förtroende. Samtidigt behövs breda lösningar inom området, då ingen tjänar på att reglerna förändras alltför ofta.

I mitt tycke är den springande punkten att både arbeta med varför människor blir sjuka, men också med att snabbt kunna återgå i arbete, när en väl blivit sjuk.

Frågan är alltså om det går att arbeta både med orsakerna till det ökande ohälsan och att samtidigt ha ett generöst system, där alla människor faktiskt har råd att bli sjuka, utan att för den skull sluta arbeta med kontroller, så att det system som är så viktigt inte missbrukas.